meanwhile, in america...

På nåt sätt verkar det roligare med presidentval där kandidater* postar .gifer av sin reaktion på en marshmallowkanon på sin officiella kampanjsida.

* jaja. kandidaters lakejer, då.

and so it begins...

Jag måste erkänna en sak: jag zappade över till UMK, Finlands nya påhitt till eurovisionsuttagning, några gånger i fredags, men jag klarade inte av att titta någon längre stund. Det var nån snubbe som såg ut som en förrymd seriemördare från 80-talet och jag fattade ingenting. Och sen var det en som sjöng på svenska, och efteråt frågade nån jurygubbe typ "Var har du varit hela mitt liv?" och förväntade sig på riktigt ett seriöst svar. Jag har bara inte tillräckligt mycket löylyä i mitt blodomlopp för det här.

När sen melodifestivalen körde igång i lördags kändes det mera som att komma hem. Fast sen kom Sean Banan, så då var vi tillbaka på samma ruta igen. En del av mig önskar att han skulle vinna bara för att det skulle vara så osvenskt opretentiöst. Det skulle vara som att den sjufaldiga vinnaren Irland skulle skicka en kalko... Never mind. 

Jag gillade Loreen, men att döma av framförandet misstänker jag att hon faktiskt inte vet vad ordet eufori betyder. Men det är en lite lustig låt; framförd av exempelvis Marie Serneholt skulle det vara en helt annan låt. Vilket väl i och för sig stämmer om de flesta låtar, men resten av arrangemanget, beatet, känns som att det kunde ha getts rakt av till vilken som helst dussinpopsångerska med för kort kjol. Bra så här, dock. 

Afro-Dite såg ut och lät precis som de gjorde för tio år sedan, Abalone Dots kändes helt malplacerade med en låt som jag misstänker att jag kunde gilla i andra sammanhang, The Moniker hade skippat allt det som gjorde att han gick hem förra året, Serneholt sjöng inte bra, Dead by April överraskade åtminstone mig genom att ta sig direkt till Globen, och Thorsten Flinck... var Thorsten Flinck, och borde ha gått dit istället.

Övrigt? Det enda roliga med Dilbalåten (varför?!) var att Ebbot hade dansarnas gamla kläder, men resten av pausprogrammet får godkänt. En av mina pet peeves med programledare är när de skrattar åt sina töntiga manus. Jag kan tolerera töntiga manus så länge den som levererar det gör det utan att dra på munnen. Så jag gillade speciellt Gina, men jag tyckte att programledarna överlag skötte sig bra; Helena Bergström med darr på ribban, kanske, men hon måste väl sjunga Aldrig ska jag sluta älska dig i nåt skede, va? Det är väl därför hon är där? I såfall förlåter jag allt.

this is where the magic happens.

Måndag till onsdag ägnade jag mig åt att medelst empirisk undersökning söka utröna vad som räknas som överdriven konsumtion av Mynthon*. Igår gav jag upp och ringde och sjukanmälde mig. Nu har jag istället ägnat två dagar åt överdriven konsumtion av diverse tv-serier, diverse varma drycker, samt att läsa in mig på lördagens melodifestival. Jag planerar att tillbringa de följande två dagarna mycket enligt samma princip.

* Överdriven konsumtion av nämnda halstabletter kan, som bekant, ha laxerande verkan. För den intresserade kan jag berätta att tarmfunktionen verkar normal även efter konsumtionsmönstret "ta en ny så fort den förra tar slut".

senaste nytt från småstaden.

I vår stad finns det en affär som heter nåt i stil med "Mat från södra Europa". Där kan man inte köpa franska ostar (på sin höjd fetaost i litersförpackning). 

Däremot har de nu rea på skor.

a jab a day keeps the hepatitis away.

När vi skulle till Korea i somras behövde vi vaccineras mot hepatit. Det är tre sprutor, och den sista ska tas ungefär ett halvår efteråt. Av diverse orsaker (läs: jag är glömsk och lat) tog det sisådär tio månader, men idag var den stora dagen inne då jag fick min sista injektion. 

Spruterskan: Man kan ju bli lite stel i armen av det här, du har väl inte planerat att göra några vidlyftigare fysiska övningar idag?
Jag: Jo, jag tänkte faktiskt gå på ett gympapass.
Spruterskan: Men typ pilates eller nåt sånt, du ska väl inte typ boxas?
Jag: As a matter of fact...

Varpå hon påpekade att det kan ju hända att jag blir stel i armen först imorgon. Med tanke på hur gracilt jag rörde mig förra veckan, efter att jag varit på mitt första boxningspass, är det knappt så jag kan bärga mig att upptäcka hur trevligt det blir när man blandar vaccinstelhet och träningsvärk. Det är som the perfect storm.

drömmen om paavo.

Jag drömde i natt att jag hade struntat i att följa med resultatet på valdagen, eftersom det ju ändå blir en andra omgång, men sen hade Paavo Arhinmäki gått och blivit president utan att jag märkt det.

Det känns ju något osannolikt att nån annan än möjligen Sauli Niinistö kunde vinna direkt i första omgången. Jag tog just Hufvudstadsbladets valtest, där just Arhinmäki var i topp. I botten? Niinistö. Hah.

Men ärligt talat. Så länge inte Timo Soini går och vinner känner jag inte att jag orkar kanalisera så värst mycket energi över hela valet. Det blir nu nån gubbe i kostym.

konstruktiv filmkritik.

Efter att ha varit på bio två gånger på en vecka kan jag konstatera att det enda New Year's Eve och The Girl with the Dragon Tattoo har gemensamt är The Princess Bride*.

Och att båda är bra, förutom New Year's Eve.

* Wesley är med i NYE, Buttercup i Dragon Tattoo.