Narnia.

Ikväll var jag på bio tillsammans med två vardera av föräldrar och systrar, på The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe. Jag hade både fruktat och sett fram emot den filmen ett bra tag. Fruktat på grund av den fullkomligt löjeväckande Aslan i BBC-serien. Sett fram emot för att... tja, det är ju Narnia?

Den var helt ljuvlig!
Bäst var, utan tvekan, James McAvoy som faunen Tumnus.
Den som imponerade mest var nog Georgie Henley som Lucy. Jag var lite tveksam till rollbesättningen av just henne efter att ha sett trailern tidigare, helt på utseendemässiga grunder i jämförelse till min egen uppfattning. Men jag måste medge att hon passade perfekt.
Irriterande var att han som spelade Peter, William Moseley, liknade någon så fruktansvärt mycket, men jag kan inte komma på vem. Förslag, anyone?

en helt sann historia.

Nu skall jag berätta en helt sann historia som hände för runt tjugo år sedan i ett litet land uppe i norr. Landet i fråga, vi kan kalla det Finland, var tvåspråkigt enligt lag och verklighet, och längs kusten bodde det många människor som pratade språket svenska som modersmål. Scenen jag strax ska berätta för dej utspelade sig på ett sjukhus i en tvåspråkig stad, vi kan kalla den Karleby, eller Kokkola om du är mer lagd åt det hållet.
Vi befinner oss i ett rum på förlossningsavdelningen. Inlagda finns sex stycken kvinnor, men det är två vi ska fokusera på. Den ena bor i Kälviä, några tiotal kilometer utanför staden, och är stenfinsk. Den andra kommer från Jakobstad, en halvtimme söderut, och pratar svenska.
Kvinna nummer ett iakttar den andra kvinnan ett tag, medan denna läser svenska tidningar och pratar svenska med doktorn. Till slut tassar hon fram och frågar:
"Vad är det för språk du talar riktigt?"
Senare återkommer hon. "När du läser sagor åt dina barn och sådär, vilket språk läser du då på?" Svenska, förstås, blir svaret. Då kommer följdfrågan: "Men förstår dom det då?!"

besök hos farbror doktorn

Idag var jag och Mr Bowmont till doktorn. Medicinen kommer på posten om en till två veckor.

Idag har jag också grävt upp det gamla uttrycket "det var som en dålig film" (enligt Ida, åtminstone, jag visste inte att vi hade grävt ner det. Å andra sidan trodde fröken Postiljon också att min fem år gamla vinterjacka var ny. Så man vet ju inte så noga.). Vi gjorde också någonting, eller sade någonting, som jag minns väldigt tydligt att jag tänkte att jag borde blogga om, men vad det kan tänkas ha varit har jag ingen aning om nu. Men det var säkert inget viktigt. Eller så var det just det det var, någonting så fullständigt världsomvälvande att universum nog kommer att gå under för att jag inte kommer ihåg det. Antingen eller.

i natt jag drömde...

Jag vet inte om jag tänker rösta på Tarja Halonen i presidentvalet längre.
Hon, min mamma, min ex-bästis och x antal personer till som jag inte kommer ihåg vem de var, förstörde min natt. Jag var med i en tävling som handlade om att bygga en byggnad av träpinnar, och just före jurygruppen (där de tidigare omnämnda personerna medverkade) kom fram till mig för bedömning så bestämde de sig för att ta en paus. Men eftersom jag byggde där i hörnet mitt emot Anki & Pias hårstudio, och de bara gick några meter bort till Ers Höghet, så hörde jag när de bestämde vem som skulle vinna. När jag frågade dem om de inte hade tänkt bedöma mitt bidrag alls, konstaterade de att de måste gömma bort både mitt bidrag och mig så att jag inte skulle förstöra för dem. Det tyckte jag inte alls var nån bra idé, så jag stuvade min byggnad in i en låda och rymde mot simhallen, där det för dagen råkade finnas en Skata-liknande stadsdel. Jag kom inte många meter förrän de vimlade mot mig från alla håll. Jag slängde hela lådan med träpinnar på Tarja Halonen, men missade. Matilda tog tag i mina armar, och jag försökte sparka henne i magen, men det gick inte. Sen vaknade jag.

en komprimerad beskrivning av en jul

23.12 vaknar klockan åtta (eller, snarare, borde bli väckt av pappas O helga natt utanför dörren, men väcks istället av Sam, den göken, en halvtimme tidigare). Nio och en halv timme senare rullar bilen in på en gård i Sibbo. När vi packade ur trodde man att vi skulle flytta dit. På kvällen blir det guidad rundvandring och Kom hjem alle mine kyllingar! på isen. Höll dock mina fötter stadigt på marken.
24.12 vaknar av ljuv föräldrasång. Spenderar julafton på traditionellt vis med en massa mat, julkyrka, julsång (och -musik, av någon anledning kom sig ett antal instrument, inklusive min tvärflöjt som jag definitivt har förlorat kontakten med, med på resan) och ringlekar. Ringlekarna avbröts plötsligt när Fanny och Lovisa skrek till av förskräckelse efter att ha fått syn på jultomten i vardagsrumsfönstret.
25.12 Kusin Marica med familj kom på besök. Vi åt, åt och åt och lekte soffleken. De glasögonprydda (vilka jag, därtill nödd och tvungen, tillhörde) vann. Hurra. Mera skridskoåkning på kvällen, och även en kort sväng för att kolla in pulkföret (inget vidare).
26.12 Hann på något sätt med två måltider förrän vi åter med nöd packade in oss i bilen och tog Ring 3:an mot Åbo. Spenderade några timmar med bror + fru, tillsammans med deras julklappsspel Alhambra, Kronobyfilmen Bröllopet (what?!), hemgjord pasta samt lite mer julklappsutdelning (fick den helt ljuvliga filmen Before Sunrise, som jag inte riktigt vet om jag vågar erkänna att jag gillar).
27.12 Åt hotellfrukost på det eleganta Hamburger Börs, där tre av oss spenderat natten, och stuvade återigen bilen full med oss och startade norrut. Efter dryga sju timmar och vissa tillbud i stil med att tanklocket hade frusit fast när vi stannade för att tanka i Härmä (?), på grund av den -18gradiga kölden, är vi hemma. Halleluja!

julmiddag

runt bordet: jag, mor, far, farmor, syster yster och allrakäraste syster

farmor: har ni gjort senapen själv?
mor: ja, det har vi.
far: och sara har bakat limpan idag.
jag: och jag dödade grisen.


[pinsam tystnad då publiken funderar om det är nu det är meningen man ska skratta]

det är lite tragiskt att tycka att man själv är så rolig att man måste skriva in sitt eget skämt i sin blogg. men jag är rätt tragisk.

längtan till barndomen

man känner sig mycket flickig när man har kjol och flätor. det är trevligt att känna sig flickig, åtminstone ibland. gäller det rosa, rosetter och spetsar klarar jag mig bra utan. men om det mest gäller det att man får vara liten och se fram emot julen och inte ta så mycket ansvar utan vara ett barn, helt enkelt, så är jag med anyday.

jag har märkt en viss regression i mitt beteende de senaste åren. ju äldre jag blir, desto yngre och barnsligare känner jag mig/vill jag känna mig. jag har till exempel aldrig uppskattat astrid lindgren och tove jansson lika mycket som jag gör nu. jag älskar leksaksbutiken "kurragömma". och högst upp på min önskelista denna jul är ett krumelurpiller.

introduktion

här är jag nu, medlem på ytterligare en sida.

människor i framtiden kommer att hitta spår efter mig och undra friskt över vem denna förvirrade människa var.