eufori.

Hemtenten mejlad, ansökningspapprena inlämnade (till samma tant som skickade mig till insten, btw, men wtf där finns ju aldrig någon!) och ingen föreläsning i morgon bitti. Oh, du ljuva eufori! Nån som vill fira hela natten lång?

(försökte ju ringa åt sugarhoneydaarling, men hon svarar ju inte, den disserskan.)

(det känns som att den här bloggen is going down the drain.)

(ach well.)

driftig som ett pappersbruk.

Jag kunde ha kommit till Vasa först idag, men åkte redan i går kväll på grund av att jag tänkte få lite saker gjorda: främst lämna in mina ansökningspapper och skriva ihop modernsvenskprosa-hemtenten. Care to venture a guess om hur mycket jag har gjort?

Men det är ju inte mitt fel att det aldrig är några människor på plats när jag behöver dem.

Och dessutom får jag tydligen sova både imorgon och på onsdag, eftersom mr T är sjuk. Så jag får ta och fixa arbetet imorgon. Nåt mejl har jag dock inte sett röken av, tydligen är det skillnad på vilka människor som är tillräckligt viktiga för att meddela sådant åt.

två reflektioner angående rollbesättningen av harry potter.

Läste på Mugglenet att rollerna som Kingsley Shacklebolt & den unge James Potter till OotP har blivit tillsatta.

För det första: George Harris den andra ser jättegammal ut. Är inte Kingsley Shacklebolt ung?

För det andra: Om nu handära Harry Potter ska vara så jättelik sin pappa, vore det inte mest praktiskt att använda Daniel Radcliffe med mörka kontaktlinser som James Potter? Dock har sagda Radcliffe ju inte ens gröna ögon. Som en parentes bara.

rasisten astrid lindgren?

Bröderna Lejonhjärta är troligen min favorit Astrid Lindgren-bok, men är den månne helt politiskt korrekt?

De goda karaktärerna har vanliga svensson-namn som Karl, Jonatan, Sofia, Mattias.
Förrädaren heter Jossi.

Nu skulle det kanske vara mer obestridligt om han hette Pekka. Men det går inte att komma ifrån att det finska namnet Jussi med svensk stavning skulle stavas just Jossi (och i filmen uttalas det ju som Jussi också).

Det luktar rasism lång väg.

vad i filmer.

Allrakäraste syster tittade på filmen Hundtricket idag, och jag satt mig ner och skrattade åt skådespelarprestationerna en stund i slutet. Filmen är uppbyggd på samma tema som otaliga av Hollywoods high-school tonårsfilmer, nämligen ett vad: någon slår vad om att den ska få någon annan att bli kär i den, fast sen blir dom kära på riktigt och allt är frid och fröjd tills vadet uppdagas och den andra blir förbannad, en grandios gest utförs och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Just i denhär filmen var det 2000 kronor som stod på spel. När jag ser sådana här filmer undrar jag alltid samma sak: varför säger inte personen åt 'offret' redan från början hur det står till? Typ: "Din kompis lovade mig 2000 spänn om jag lyckas få dig att bli kär inom två veckor. Vad säger du om att låtsas och få hälften av pengarna?" Klåpare.

spännande.

Ikväll avgörs hela vår framtid.

(om någon tvivlade, så kan jag ju meddela att jag förstås röstade på Tarja.)

Uppdatering: Hurra!

Mr & Mrs Smith.

Spenderade en lugn hemmakväll i Mr & Mrs Smith:s sällskap igår. Filmen var nog bättre första gången, men den är rolig. Inte kanske världens mest realistiska eller djupa budskapsgivande film direkt, men inte så värst pretentiös heller. Handlingen går i stort sett ut på att två kontraktmördare som jobbar för konkurrerande organisationer råkar vara gifta med varandra. Det vet de inte om innan de får i uppdrag att döda den andra. Runt trehundra nerskjutningar senare är filmen slut. The stuff dreams are made of.
Jag hyser en viss hatkärlek till Angelina Jolie. Hon är svår. Seth Cohen dyker upp i en liten roll i filmen också. Eller, det är ju inte Seth förstås, men det kunde ha varit det - samma sorts punchlinehumor, samma klädstil. Jag undrar om Adam Brody alls spelar, eller om det bara är han själv som traskar omkring och visar upp sig överallt. Inte för att jag klagar.

tips efterlyses.

Jag skulle vilja ha tips på:

• ställen där man kan stjäla gratis reklambläckpennor.
• bra finsk musik.
• ställen där man får sommarjobb med bra betalt.

Tack på förhand.

förlovningskalas.

Igår var jag på förlovningskalas. Jag höll på att somna på vägen dit. Det var inte så bra, eftersom det var jag som körde. Nåja. Det var ett ganska trevligt kalas. Vi diskuterade Norge-bröllopet, och kusin och jag tyckte att vi kan ju lägga in en annons på Vasabladet och sälja några platser i bussen åt random människor som råkar vilja ta en sväng till Norge. Idén fick inget större gensvar, men jag tycker det är en ganska bra idé. Vem skulle inte vilja ta en tur till Norge tillsammans med mej och min släkt? Samma kusin föreslog även att vi kunde lägga ett frimärke i pannan och skicka oss själva med posten. Den idén fick ännu mindre uppbackning.

smart drag, emma.

Man kunde kanske säga att det nog inte är världens smartaste grej ändå att ena dagen konstateras vara allergisk mot hund, och nästa dag åka hem-hem, där en uppmärksamhetstörstande Maja väntar. Men till mitt försvar kan jag säga att jag inte visste att hon skulle vara här. Och att allergiker borde tåla veteterrier (vad är pluralformen av terrier? terrierer skulle vara fräckt.)

Jaja. Om kvällens ESC-kval kan jag bara säga att fel låt gick vidare i alla tre fallen. Och att Jane borde fundera på att byta jobb.

Förutom att fundera över huruvida Jaana bar klänning eller överdel + oidentifierad underdel (tack, filmande finnar, ni är väldigt professionella), förvånas över hur b-aktiga b:n det ändå var i "Bye, bye, baby" och förtära en festmåltid värdig namnet, har jag också sytt om en kostymväst & tvättat. (Husmoderspoäng jovisst) Och nu ska jag strax åka och hämta Allrakäraste Syster och Partner in Crime från discot. De skulle ha 70-talstema, men klädde inte ut sig. Det, mina vänner, är äkta högstadieattityd.

skillnaden mellan blad och löv.

Jag var ju så pigg när jag vaknade i morse. Tills jag upptäckte att klockan var nånting över två och jag hade sovit i en timme bara. Nästa gång jag vaknade var jag inte alls lika pigg. Jag höll på att bli försenad bara för att jag var så upptagen med att stirra ut i tomma luften.

Translationtimmarna kan vara rätt roliga ibland. Idag har vi haft heta diskussioner om skillnaden mellan blad och löv (om det finns någon)*, och huruvida bladen på tobaksplantor ska vara skruttiga eller hur det annars kan komma sig att 'defilitate leaf shrivel' är en dålig grej.

Nu sitter jag i datasalen och dödar tid medan jag med spänning väntar på att få sitta i ett bås och säga SÅÅR, SHÅÅÅR, REJZÖ, REJSSER. Det ska bli jätteroligt.

* Sista spiken i kistan var 'lövträd'. Då fick jag allt tyst på dem som påstod att ordet löv bara kan användas om höstlöv. Ha. Jag älskar att slå spikar i kistor.

...där händer det konstiga saker ibland.

En sak har jag alltid undrat över: I den där sången om trollkarlen i Indialand bak Himalayas strand så sjunger man först att kejsarn av Kina slog vad om att ingen kan förvandla sig till lemonad. Då förvandlar sig trollkarlen till ett glas saft, vilket i sig är ganska konstigt, för nog är det ju skillnad på limsa och saft. Men, sen blir han törstig och dricker upp sig själv, och ångrar sig sen i sjuhundra år. Hur kan han ångra sig när han är uppdrucken? Är han inte död då?

dagen i siffror.

1. stycke väckningssamtal. Tips: om du vill bli på bra humör, ring och väck någon anskrämligt tidigt. Det är förvånansvärt uppiggande.
2. stycken böcker har jag köpt. Eller fem, om man väljer att se det så. Harry Potter and the Chamber of Secrets (hur kommer det sig att jag alltid när jag har köpt en bok verkar ha köpt HP?) samt Works of the Brontë Sisters, alltså innefattande fyra verk. Och alla dessa härligheter för den totala summan av 6 euro. Lafkan är ett trevligt ställe. "Det du behöver, när du behöver det" - vad är det för reklamjingel? Nåja.
3. nya ansökningsformulär har jag hämtat, efter rådgivning med människor som faktiskt förstår finska. Så nu är jag starkare än någonsin förr på gång att ansöka om korvaaminen av mina littvetstudier i min nya examen.
4. av essäerna till modernsvenskprosauppgiften torde härmed vara klara.
5. allergier har härmed konstaterats. Hund, katt, klibbal, björk och rajgräs. Om du känner på dig att du är någon av dessa, vik hädan.

Typ.

klichéartat bullshit.

Hej bullen, jag har ett problem. Så fort jag skriver en inledning eller avslutning hemfaller jag till klichéartat bullshit. Det här har jag åstadkommit idag:

"Hem från festen skildrar något som kallas en 'god död'. Många människor känner kanske på samma sätt som Mazzarellas far att döden är en hök som cirklar över huvudet och bara väntar på att få slå sina klor i en. I moderns tappning väntar fågeln i stället snällt nere på marken på att man ska klättra upp på ryggen, innan den lyfter och sakta seglar genom luften. Inte så att den befriar en från ett uselt liv på marken, det bara är ett naturligt steg i utvecklingen. Alla föds vi med vingar, men alla lär sig inte flyga innan det är för sent."

Hjälp mig, innan jag trillar av dendär freaking höken och slår ihjäl mig och alla mina ambitioner.
Tack på förhand,
mvh Emma.

PS. Som vanligt är det inte flickan på bilden som har skrivit brevet.

svenska dialektmysterier.

Svenska dialektmysterier är ett roligt program. De har en rolig hemsida också.

Där kan man till exempel läsa en landskapsparlör som består av ord som tittarna har skickat in. Där lär vi oss att jag går omkring och säger ord som simkostym och langg i svanggan. Och lichl!

Man kan också rösta på vilken svensk dialekt som är den snobbigaste/sexigaste/trovärdigaste och så vidare. Lite konstiga alternativ tyckte jag iofs - är finlandssvenska en dialekt och österbottniska en annan? Betyder det att finlandssvenska = nyländska? Eller åländska, eftersom det inte fanns med bland alternativen i omröstningen (däremot i parlören)? Anyway. Där kan vi till exempel se att 26 personer tycker att österbottniskan är den sexigaste dialekten. Jag gissar att samtliga 26 är österbottningar. Troligen närpesbor.

flinande dåre.

Jag vet inte om det är någon slags motreaktion som följer på årets sorligaste dag, men jag har gått omkring och lett hela dagen som någon flinande dåre. Orsak okänd. Vanliga orsaker till att gå omkring och dårflina är ju annars solsken*, nya inköp** samt fjortisförälskelse***, och ingendera av dem kan jag hitta minsta spår av i mitt blodomlopp. Dessutom har jag stekt köttbullar.
Det är nog tur att jag ska på allergitest imorgon, kanske är det något i vattnet?

* Idag har vi lärt oss om olika kulturers grundvärderingar. Amerikaner, till exempel, värdesätter sådant som demokrati och framgång. Araber värderar heder och gästvänlighet. Till de finländska grundvärderingarna hör ärlighet, individualism och... [trumvirvel] Pessimism! Ändock, har ni märkt att man genom att betrakta människorna i sin omgivning kan se vad det är för väder (och nu menar jag inte att folk ser ut som Snödrottningen eller Jukka Tiusanen)? Det låter som en kliché, men nästan alla har närmare till ett leende när solen skiner. Begrunda och iaktta.

** Vem har sagt att pengar inte kan göra dig lycklig?

*** Det känns nästan lite tragiskt, men jag kan inte ens hitta på någon jag kunde tänkas bli fjortisförälskad i. Förutom möjligen totalhotta italienaren från Intercultural Communication då. Vad lära vi oss härav? Naturen har utrustat mej med alla möjligheter att fokusera på skolarbete. Fast först måste jag nog måla frihetsgudinnetavlan. Och så kom ju Fab 5 (vadå crybaby?). Och så borde jag nog diska också. Och snart kommer ju Svenska Dialektmysterier! Och...

min stora förebild paris hilton...

Det här är första (och hoppeligen enda) gången jag refererar till Paris Hilton som förebild för något jag vill ha. Men jag blev totalt jag-måste-få-klippa-mej-sådär-typ-NU när jag såg en bild på henne, tagen under Sundance Film Festival. Det var inte denhär bilden, men denhär frisyren i alla fall:

Meen, eftersom naturen har belönat mej med så väldigt rakt hår [eh], så skulle jag nog se ut ungefär som Marge Simpson.

Helt apropå ingenting vill jag också be att få påpeka att Maggie Gyllenhaal ser ut som att hon är jättesnäll.

vill tu ha petsäning på svenska, tryck två.

Jag tänkte att jag skulle ringa och höra vad jag har för telefonräkning igår. Först ringde jag till det vanliga saldonumret, där en man vänligen upplyste mej om att de har bytt nummer till blabla. Då ringde jag dit, tryckte 2 om jag ville ha petsäning på svenska, tryckte 2 igen för att aflyssna saltouppkifter och väntade en stund.
"Inga saldouppgifter hittas för den här anslutningen!" sa mannen och slängde på luren.

Så nu lever jag i förhoppningen om att jag kanske aldrig får nån telefonräkning igen.

att inte finnas.

Det ligger en märklig fascinationskraft i att öppna badrumsskåpets spegeldörrar en aning så att man själv försvinner i springan mellan dem. Att för ett ögonblick se en illusion av världen utan en själv.
Jag misstänker att det är samma fenomen som gör att människor flyttar till storstäder på grund av anonymiteten. Att kunna sitta på ett kafé flera timmar i sträck, titta ut genom fönstret på människomassorna och inte känna igen en enda. Alla som kunde berätta något om dig eller bekräfta att du existerar är försvunna. Kvar finns bara världen.
Det är väl samma sak Jesse talar om i Before Sunrise när han säger "I know what you mean about wishing somebody wasn't there, though. It's just usually it's myself that I wish I could get away from. Seriously, think about this. I have never been anywhere that I haven't been. I've never had a kiss when I wasn't one of the kissers. You know, I've never, um, gone to the movies, when I wasn't there in the audience. I've never been out bowling, if I wasn't there, you know making some stupid joke. I think that's why so many people hate themselves. Seriously, it's just they are sick to death of being around themselves. Let's say that you and I were together all the time, then you'd start to hate a lot of my mannerisms. The way, uh, the way every time we would have people over, uh, I'd be insecure, and I'd get a little too drunk. Or, uh, the way I'd tell the same stupid pseudo-intellectual story again, and again. You see, I've heard all those stories. So of course I'm sick of myself."

framtidsvision.

Jag konstaterade idag att man kan vara trött fast man börjar skolan (sic!) klockan 14.15. Johanna konstaterade att hon hade måstat gå och lägga sig på soffan när hon kom hem efter dagens kraftansträngning: en två timmars föreläsning. Det var ju så jobbigt.

Jag undrar hur världen kommer att se ut när det är vår generation som styr.

uppdatering angående mr bowmonts hälsotillstånd

Ett glädjande budskap för alla er som bryr er om Mr Bowmonts väl och ve: nu är han helad på riktigt! Jag trotsade alla min mammas förmaningar (det var trots allt ganska långt ifrån en 'pinne i eluttaget'-episod*) och gjorde en Emil i Lönneberga. Efter lite täljning passar CD-romluckan således helt perfekt och allt är alldeles... alldeles... alldeles underbart.

* Ända sedan jag berättade för mamma om att jag i England överkom skillnader i eluttagsutseende med att stoppa in en pinne i det tredje hålet i väggen har hon varit lite uptight med sånt där.

spännande lördagskväll.

Nu ska jag berätta lite om min spännande lördagkväll. Jag kikade med ett halvt öga på P3 Guld-galan, som var rätt tråkig med nån tant som slängde ut dåliga skämt mot en fullständigt oförstående publik och man fick en flashback från högstadiet när Petter plötsligt dök upp från ingenstans. Ett av de få intressanta moment jag råkade se var när Norpan tog emot råsjuke Lasses guldmick. Och sen hörde jag lite av dendär låten Twinmind pratade om nån gång, om blod och vatten och sånt. Andra aktiviteter som jag sysslade med var att läsa åländska ordlistor (det är nästan lika roligt som att läsa serier), samt, hör och häpna, läsa recept! (Om någon har ett recept som innehåller bruna bönor, spit it out. Känn dej välkommen att kommentera även annars, till exempel om du är från Petalax, för jag känner ingen därifrån. Kommentarer är trevligt.)

Fast nu är det nån gubbe i svart läder som konståker, så I'm off. Eller, förresten, jag ska och hälsa på fångarna med ovan nämnda Twinmind. Men resultatet är detsamma: I'm off.

historisk händelse.

Dethär har varit en dag som kommer att gå till historien. I framtiden kommer man att se tillbaka på den här dagen som en milstolpe i mänsklighetens utveckling, ett ögonblick då jorden plötsligt började snurra åt andra hållet, en stund som för evigt förändrade världen och det sätt vi ser på den. Det underverk som har skett idag kan få en att tro på att vi kanske kan få fred i världen trots allt, att Finland kommer att vinna Eurovision Song Contest en dag och att George Bush egentligen är en intelligent varelse. Idag har, kort sagt, en historisk händelse inträffat:

Jag har använt min kokbok.

ode till långkalsongen.

Jag har kommit fram till en grej:

Långkalsonger är värmande och bra.

Ja, det var nog ungefär det jag hade att säga, faktiskt.

ESC Finland, kval 2

Kort om kvällens drabbning:

• Jag tycker fortfarande att det är en dålig idé att börja med pausunderhållning.
• Ville Pusa: fel låt kom vidare, han har ingen scennärvaro och sjöng inte tillsammans med tanten. Men det var klart att den låten gick vidare, det är ju finnar som röstar.
• Johanna Pakonen sjöng ju fint, men hon var stel som en pinne och ett leende kunde hon väl kosta på sig åtminstone en gång i slutet? Helt okej låt, dock, förutom att den är finsk.
• Nina & Hanna-Riikka är som en mamma (eller två) som lånar kläder av sin fjortonåring. Den bättre låten gick ju vidare ändå, tack och lov, men... Hu.

Slutligen får jag ju konstatera att den största behållningen av de finska ESC-uttagningarna är programledar-Heikki. Han är hot (vilket jag, incidentally, har sagt om ganska många idag, känns det som. James McAvoy, till exempel. Oh yeah.).

dagens fenomen.

Dagens fenomen är hook-and-eye sect, vilket innebär having religious scruples against the wearing of buttons. Om jag nånsin stöter på en sån sekt ska jag genast bli medlem.
Citatet kommer från min åtta centimetertjocka nya bästa vän.

Annars kan jag berätta att jag slapp med på Academic Writing-kursen, att det nu är kallare än min termometer klarar av och att jag tänker ansöka om sommarjobb på Wasalandia för att det är ganska coolt. Och så har jag diskat, för första gången denhär veckan.

mr bowmont är helad! ...nästan.

Igår fick jag ett vykort från Posten.* Där stod det "Hyvä asiakkaamme, Teille on saapunut lähetys... Olkaa hyvä ja soittakaa numeroon 020-- sopiaksemme jakeluajankohdasta..." Jag var tvungen att smälta det en hel dag innan jag kunde ringa och berätta att jag är hemma hela dagen, varsågod och leverera mitt paket, tack. Jag började på svenska, men det verkar som att alla på Posten är lika finska som en full jultomte i träningsdräkt, så jag fick allt slå om.

När gubben (det kan faktiskt ha varit julgubben, han hade i alla fall grått skägg) kom med paketet, kvitterade jag utan att stjäla hans penna som jag borde ha gjort (fast om det faktiskt var tomten så var det nog lika bra, trots allt). "Jee", tänkte Mr Bowmont när han hörde dörren slå igen. "Jag ska bli helad!"

Synd bara att biten inte passade.

Jag står nu alltså och väljer mellan tre olika handlingsförlopp:

1. Jag skaffar mig en fil eller dylikt verktyg och börjar omdesigna den lilla plastbiten.
2. Jag sätter mig ner och väntar på att min tekniske drömprins ska komma ridande på sin vita häst, kasta sig av ryggen (Mr Bowmonts hälsa är viktigare än hans egen) och göra underverk.
3. Jag går till butiken och klagar litegranna till nästa gång jag är i hemstaden.

Nån som har en annan lösning?

* Jag har förstått att det hör till bloggetikett att alltid länka. Det kan ju hända att det finns nån som har något ärende till postens hemsida.

dagens.

Dagens roligaste händelse utspelade sig i en icke namngiven market mitt i stan.

"jaha, nu vänder ni er om för att ni känner igen pedesidialekt bakom er"
"nee, vi vänder oss om för att vi känner igen din röst"

Jag borde allvarligt talat tänka på att helt sluta berätta historier. Det där lät ju inte kul alls, och dessutom minns jag inte riktigt vad som sades, speciellt inte den första repliken. Fast nu märkte jag att älsklingen har skrivit historien också, jag får hänvisa till henne. Hon var ju åtminstone medverkande.

Huhu, vilket onödigt inlägg.

ett adjö till tolkningen

Den erfarenhet jag har fått av att sommarjobba i tre somrar har fått mig att tro att man genom uteslutningsmetoden förr eller senare kan komma fram till vad man borde bli. På detta sätt har jag utrönat att jag vill ha ett arbete som utspelar sig på dagtid och där det finns en toalett. Yrken som glassförsäljare, postiljon, nattvakt, plogbilsförare samt mänsklig staty är således uteslutna.

Nu kan jag även utesluta tolkyrket. Idag har vi diskuterat egenskaper och kunskaper som en tolk ska ha på Grundkurs i tolkning. Det började helt bra, jag tycker nog att jag kan arbeta i grupp, är språkligt sinnad samt har vad som kallades 'intellektuell nyfikenhet' (vilket jag tolkade som att man vill veta allt, vill kunna allt och helst vara bäst på allt. Jag vet inte om det var exakt det som menades.).

Men sen barkade det av.
Bra minne.
Utåtriktad, social.
Bra fysik.
Låter precis som jag, eller hur?

gör din plikt - din röst är av vikt.

Första omgången av presidentvalet gick helt som planerad. Halonen & Niinistö vidare, vilket innebär att oavsett om något fullständigt oplanerat skulle inträffa och allas vår muminmamma inte skulle ta hem det i andra omgången, är det i alla fall inte Matti "Finlands Statsminister? Vem är det?" Vanhanen som vi får på halsen.

Lite sorgligt tycker jag att det var att Arto Lahti bara fick 0,4 % av rösterna, trots sin fina fluga. Men det bevisar väl bara tesen att utseendet inte är allt här i världen.

tonight's the night

Nöjeslivet i fd Tobaksstaden är på topp. Efter kändisspotting och innovativa tesortsval på prettokaféet tog vi en sväng via Gamla Hamn och den multinationella hamburgerkedjans gåva till staden för att slutligen hamna i Torpet. Ion Plunt på hejvild turné alltså.

Det kanske låter som en lättförglömlig kväll, men det är inte. Det här var kvällen då det nya djungelordspråket "Det är varmare på sommarn än på vintern" myntades. Det här var kvällen då vi verkade förföljas både av smörlåtar och människor som ville köra på oss. Det här var kvällen då minst en ny Ion Plunt-låt tog sina första stapplande steg ut i dagsljuset. Det här var kvällen då det förekom en del mobbning på grund av meningen "Vi spelar allt annat än den prototypiska musiken, säger I.S.".

Vem 'Grönis' är, är dock fortfarande ett mysterium.

ESC, Finland: semifinal 1

Som den diggiloser jag är måste jag kommentera kvällens show aningen mer utförligt.
Det var en dålig start att börja med Kirka. Man ser ju programmet för själva tävlingens skull, de behöver ju inte ha pausprogrammet alldeles i början, då har man ju inte ännu hunnit bli snål på diverse tilltugg/tilldrick eller behöva på vessan. Det är väl det pauser är till för?
Herr operasångare sjöng ju för all del bra, men varför Finland nu skulle delta med en sång på italienska är beyond me. I ESC-sammanhang är det ju alltid tillåtet med lite överdrivet publikfrieri och namedropping, men Italien är väl inte ens med? Och låtarna - zzz.
Jennies andra låt var den enda som var en riktig schlager, hennes första var inte mycket till låt. Där hade man i stället satsat mer på koreografin. Så nu fick vi välja mellan en tråkig låt med välplanerad show och en schlagerlåt med en koreografi som ärligt talat påminde mest om lågstadiedansers rörelseschema. En sak som jag undrar något över är varför hon alltid ska bli upplyft i varenda låt? Dock är jag grymt imponerad av sången, tycker både att hennes röst har mognat och sen är det ju inte det lättaste att sjunga medan man snurrar på sådär.
Lordis monsterrock kanske skulle kunna gå hem hos tyskar och östeuropéer, men det är ju tveksamt om den målgrupp de riktar sig till verkligen ser på Eurovision Song Contest. Dessutom är det tveksamt om jag skulle kunna titta på programmet då - och då är det verkligen kris!

fredagen den trettonde.

Nu är det slut på fredagen den trettonde, och om man ville kunde man säga att mitt liv på denna dag var lika olycksaligt som syskonen Baudelaires. Om man vore Pinocchio skulle ens näsa växa något enormt då (i stil med "I'm not wearing women's underwear!", faktiskt), för det är alldeles lögnaktigt, men man kan.

Det enda missödet som jag kommer att tänka på vad gäller den här dagen är att han snubben som sjöng på italienska i Euroviisututtagningen kom vidare med fel låt. Men båda var egentligen lika tråkiga, så speciellt förstörd över det kan jag inte påstå att jag är.

duktig flicka?

Till imorgon borde jag egentligen ha översatt en text som kryllar av uttryck i stil med gastro-oesophageal reflux. Och jag var starkt på gång också, gick till Tritonia (vetenskapsbiblioteket) och skulle söka efter något slags läkarordbok som lär ska finnas där någonstans. Fast sen skulle jag logga in på datorn där för att söka var den kunde tänkas finnas, men eftersom jag inte har varit på skolans datorer sen jag skaffade internet hit hem ungefär, så hade jag ju förstås glömt lösenordet och lyckades blockera hela mitt användarkonto så jag måste gå till ADB-helpdesken istället och be dem reda upp det hela. Normalt skulle det väl inte spela nån större roll (i längden, förstås, men det vore inget akut), men då var det ju denhär lilla PowerPoint-övningen som jag huxflux hamnade att anmäla mig till idag. Så det blev inget av med översättningen. Men jag fick i alla fall mot förmodan tag på fonetikboken på nattlån, så nu har jag skrivit en del av hemtenten (vad vi skulle ha boken till förstår jag då rakt inte, där stod ungefär två rader om assimilation, men det kanske också är en del av VY-personalens nya motto [se föregående inlägg] eller nåt).
Så om jag bara städar lägenheten, packar, motionerar (fast jag har faktiskt traskat tre varv av och an till skolan idag - det betyder 1½ h!) samt skriver om skildringen av döden i Merete Mazzarellas Hem från festen kan jag nog känna mig som en duktig flicka ändå.

(dethär inlägget hamnar absolut på min top 10-lista över intressantaste blogginlägg någonsin.)

good morning!

Normalt brukar jag inte svära men det var inte utan att jag kunde stämma in i Sannas "vittus jävla asshole! Va e de här fö fucking jävla universitet egentligen?" i morse. Jag börjar bli lite trött på att stiga upp tidigt till föreläsningar som sen inte hålls. Hela personalen på VY har bestämt sig för att ha en första vårterminsvecka i andan "Så trevligt att ni kommer tillbaka från jullovet, vi har saknat att kunna trakassera och köra med er bäst vi vill. Gott nytt år!", misstänker jag.

Men sen sken ju solen så underbart så det var svårt att orka bry sig speciellt mycket ändå.

strövtåg i det stilla vårregnet.

Nu har jag varit på en promenad bortåt fängelset till. Jag har för vana att alltid vinka* när jag går förbi där. Fast en gång såg jag en gubbe i ett fönster, då vågade jag inte.

Jag kände mej aningen skrattretande där jag plaskvåt halkade mig fram i motvinden. Men nu har jag i alla fall vetenskapligt bevisat att min vinterdräkt håller vatten förvånansvärt väl, medan vandringsskorna, som borde vara någorlunda vattentäta, håller förvånansvärt dåligt.
Och om Sam tror att han har blivit utmanad så måste jag ju bjuda lite motstånd i alla fall!

* Vinka, as in "hej hej!", inte som i vinka omkull. Fast med dagens väderlag var det nog större sannolikhet för den andra betydelsen.

besök hos tant doktor

Idag steg jag igen upp anskrämligt tidigt, trots att dagens föreläsning börjar först 16.15. Orsaken var ett sista försök att tackla den 1½-åriga förkylningen, för att sen kunna ge upp och konstatera att jag är kroniskt sjuk och börjar mitt pensionärsliv med att diskutera alla dessa krämpor jag har redan i tjugoårsåldern.

Inte för att jag förstår varför jag skulle ha magkatarr eller vad det nu var hon föreslog, men tant Doktor var i alla fall mycket snällare än farbror Åbodoktor som bemötte mitt "jag har varit förkyld i ett år" med "nej, det har du inte".

Det var således med välbehag och tillförsikt som jag sedan begav mig ut i regnslasket och tog en sväng via rean. För om jag nu ska bli frisk i alla fall så är det ju bäst att ha kläder.

mitt dagsverke hittills.

Idag vaknade jag när telefonen alarmade klockan sju, trotsade snålblåsten och traskade iväg till universitetet för en föreläsning i Phonetics & Pronounciation.

Där väntade jag en halvtimme förgäves på att mr T skulle behaga att dyka upp. Sen gick jag hem och sov tills nu.

Se, det var en rolig historia. Eller nej.

lärdom.

Idag har jag lärt mig att finskan var det första språk som det tilläts att man tolkade till ett språk annat än sitt modersmål inom EU. Detta berodde på att antalet engelskspråkiga som tolkade från finska var ganska begränsat, helt enkelt. Så nu vet ni det.

bitter och inåtvänd.

Jag är lite bitter på Mr Bowmont. Eller på åländska maffian (som jag inte vet att den existerar). Eller på min brandvägg. Eller nånting annat, jag vet inte vad.
Jag gissar på brandväggen just nu, men jag vet inte om jag är riktigt så förbittrad att jag vågar gå och pilla med inställningarna. Men snart så.

ensam.

Sådär överlag brukar jag tycka att man kan vara mycket ensammare i sällskap än man kan när man är själv, men det här är undantaget som bekräftar regeln. Det känns jättemärkligt att ha spenderat drygt tre veckor hemma, där man även när man är ensam känner närvaron av människor, och sen komma hit till lägenheten och bara finnas utan några skyddsmurar. Jag sitter som i ett vakuum, det känns som att jag inte kan hitta på någonting att göra trots att jag bara behöver vända mej om för att se alla ouppackade väskor. Det enda som hörs är väggklockans ticktack och kylskåpets stilla brummande. Och mitt hjärta som bultar en-sam-en-sam-en-sam.

tjuvlarm.

Idag när vi kom till villan stod det en bil utanför grinden. Eftersom vi hade tjuvar som bröt sig in där ifjol, var min första reaktion "Tjuvar! Tänk om vi tar dem på bar gärning! Coolt!" Jag memorerade tillochmed registernumret, utifall att.

När vi kom in i villan såg allt normalt ut, förstås. Men jag lade märke till att vi på spiselkransen numera har en väckarklocka i form av en katt (eller hund?), vilken väckte gamla minnen. Syster Yster och jag hade varsin sådan när vi var små, fast min opererade jag sedermera för att se vad som fanns inuti. Men systers klocka lever således och mår bra fortfarande och står i villan och visar tiden. Klockan är en såndär som trumpetar tudududutudududutududududutudu med alldeles gräslig volym tills man trycker på knappen och den glatt kläcker ur sig ett käckt "Good morning!" Den är nog det bästa tjuvlarmet man kunde ha.

vinterdag på villan.

Idag var jag till villan (sommarstugan) tillsammans med mina föräldrar. Där stod jag och såg ut över den frusna fjärden och lyssnade till tystnaden. Det var så stilla och vackert.

Sen gick jag varg, fast tvärtom, plåtade vintern och upptäckte att en mus tragiskt hade mött sin död ute på isen. Och så satt jag i röken, så jag luktar fortfarande som en grillad korv.

dålig stil, fazer!

Ni vet såna där lappar som finns på vissa godisaskar, där man ska fylla i eventuella klagomål på produkten och skicka in och få en ny ask? Jag kom att tänka på idag att jag en gång skickade in en sån lapp från en Fazermint, men jag fick aldrig något svar från Fazer.

Jag förväntade mig kanske inte en ny godisask på grund av klagomålet att "godiset tog slut för fort", men de kunde i alla fall ha skrivit och tackat för att jag uppskattar deras produkt.

sudoku

Det finns skäl att undra över varför en fullt frisk (nåja) tjugoåring sitter hemma en fredagskväll, framför datorn, tjugo över tolv på natten och löser sudoku. Men dessa skäl och undringar lämnar jag över till någon annan.

Sudoku är förresten ett intressant fenomen. Man kunde tro att man behöver vara bra på matte (varför man skulle tro det, förutom det självklara att siffror ingår, vet jag inte). Men nej. Trots att min mattelärare sade till mig en gång i gymnasiet att jag var bra på matte, har det aldrig riktigt känts som min grej. Allt oftare tvivlar jag på att han faktiskt har sagt något sånt - med tanke på att jag löst den aktuella uppgiften fel, och att jag en gång tyckte att han frågade mig hur min moderkaka mår (men till mitt försvar tyckte våran egna Legolas* att han frågade det, hon med.) Anyway. Mitt stolta student-A tar mig inte långt i sudokuträsket, där är det andra lagar och förordningar som gäller. Däremot kan jag berätta att min småkusin är nordisk mästare i detsamma. Det är lite sådär småcoolt, på ett högeligen nördigt sätt.

"I think it's important that you do", sa Phoebe en gång till Joey. Klas-Göran säger så till mig nu. Fast inte att jag ska ta av mig trosorna, som det fallet gällde, utan att hålla käft och dra något gammalt (förslagsvis ett täcke) över mig. Och Klas-Görans vilja är min lag.

* Hon är admittedly inte speciellt legolaskisk längre, men hon var det då.

emmas bultande sporthjärta deklarerar:

Det är roligt att titta på nordisk kombination, för Hannu Manninen vinner så ofta.

filmkväll.

Träffade Radbandstönten&Snusktomten* igår och hyrde film (tydligen eftersom vi har varit på kaffe så ofta nu på sistone. Som om det skulle ha varit ett problem under gymnasietiden när de envisades att sitta på prettokaféet nr 1 jämt och ständigt, utan minsta fundering på mitt personliga välmående och behov av omväxling. Nåja, det var en parentes.).

Så som i Himmelen var sådär halvbra. Snusktomten envisades med att påpeka att herr huvudperson (Michael Nyqvist) var ett stolpskott. Jag förstod aldrig riktigt vad som var hans problem, vare sig psykiskt eller fysiskt. Det största utbytet var nog Gabriellas Sång, men å andra sidan är jag svag både för vackra melodier och Helen Sjöholm, så det var nog kört från början.

The Village måste jag ju ge den crediten att det var en av de roligaste filmerna på länge. Fast eftersom det knappast var meningen, så vet jag inte om det är så positivt. Men när man har en flicka som låtsas vara blind (och misslyckas fatalt) och en massa människor som springer omkring och är rädda för några monster som ser ut som papegojor men egentligen är människor som klätt ut sig är det ju upplagt för succé.

* I och med att de båda har så många smek(?)namn, har jag fogat mig i tanken på att de aldrig kommer att etableras som enskilda karaktärer med homeriska epitet. I många fall kan ni (?)dock förmoda att det är mina fellow medlemmar i Ion Plunt jag pratar om när några skumma namn (exempelvis Radbandstönten&Snusktomten, grötkexet, degen - eller var det smeten?, bumerangen, fröken Postiljon, antikrundanfansen, o di ana & o di tridi, eventuellt också o di slöö) uppträder.

avstånd.

Vem har hittat på avstånd egentligen?
Vore det inte trevligt om alla platser fanns i egna parallella universum, som man kunde komma till genom någon slags portsystem? Det skulle gå lika snabbt att komma till, say, Jakarta som till Nykarleby. Det skulle, som Tony Tiger skulle säga, vara grrrrreat.

(jo, jag har blivit inbjuden till min kusins bröllop i Norge. Men jag vet inte om jag kan åka, för släkten funderar på att chartra buss, och dit går det väl en vecka eller så. Och jag, som visserligen inte har något arbete och inte har börjat söka heller, kommer ju att arbeta stenhårt och bli närapå miljonär i sommar, så det går inte ihop riktigt.)

"reunion"

Jag tycker om människor. Speciellt mycket tycker jag om människor som tycker om mej, för jag är en egoist. Det jag däremot inte tycker om så värst mycket är människor som inte tycker om mej. Det känns liksom inte som att det är någon vits med det då.

Det finns människor jag aldrig vet hur jag ska hälsa på, trots att jag vill och tycker om dem. Sen finns det människor som jag inte har någon som helst intresse av att prata med längre. En av de goda sidorna med att flytta från hemstaden är att man inte träffar på sådana människor speciellt ofta.

Då kan man ju fråga sig hur det kommer sig att jag åker iväg till en middag som förmodas vara en reunion med flickorna från gymnasiegänget och sitter där bland en bunt människor av den senare typen* och ångrar att jag inte vände i dörren. Bumerangen sammanfattade känslan efter middagen med ett mycket passande ord: besk.

* Alla var inte sådana. En del av flickorna skulle nog ha fått komma på en reunion som jag hade satt ihop inbjudningslistan till. Men det gjorde liksom ingen skillnad varken till eller från.

icewoman.

Jag har haft anledning att tvivla på det förr, men nu uppkommer igen funderingen om jag alls har några känslor. Mamma freakade ut till den grad att hon måste tala om för sig själv att hennes dotter inte är död. Själv gav jag Syster Yster en kram och sen ser jag henne inte på minst ett halvår. Troligen har hon flyttat utomlands för gott, och min enda reaktion är jaha.

Ibland har jag önskat att nånting hemskt skulle hända bara så att jag skulle märka att det finns saker man kan blöda ihjäl för.

tandläkarbesök & yrken.

Idag låg jag vågrät i en stol och tittade upp i en bländande lampa medan tre händer stoppade grejer i min mun, och jag började nästan skratta när jag tänkte på hur bisarrt det var. Att två av dessa händer tillhörde min pappa gjorde nog inte situationen mindre bisarr.

Men tänk så konstiga saker vissa yrken sysslar med. Som att rota i folks munnar (eller hjärnor, eller underliv). Eller att stapla saker på varann med klet emellan (finns det murare längre?). Eller att köra andra människor runt i små plåtlådor. Eller att försöka tuta i folk att Karl den Tolfte är död.

De flesta yrken är egentligen rätt konstiga.

mera apropå presidentvalet.

Det här börjar (som påpekats) alltmer likna en politiskt aktiv blogg eller en blogg om presidentvalet 2006, men ah well. Jag tittade på den svenskspråkiga valdebatten tidigare ikväll, och kunde konstatera följande:

2. Bjarne Kallis är en god debattör och också mycket kunnig.
3. Sauli Niinistö kommer med många goda argument, och är nog en av de få jag kan föreställa mig i debatt med Silvio Berlusconi, men samtidigt känns han lite som en slug räv. Det kan kanske vara bra i vissa sammanhang, men vad tycker han egentligen? Kan inte riktigt sätta fingret på honom.
4. Timo Soini är sannfinländare och således inget alternativ.
5. Heidi Hautala talade en mycket god svenska, hon är kvinna, hon är grön, och de flesta av hennes åsikter är helt vettiga. Hon är mycket nära att få min röst.
6. Henrik Lax uttryckte sig ganska dåligt i flera frågor, och har redan tidigare tappat allt mitt förtroende (om jag nu nånsin haft något, vilket jag betvivlar) när han uttalat sig om Nato.
7. Matti Vanhanen hade en mycket dålig svenska, vilket iofs är en nackdel helt i sig, men kan även tyda på att han är dålig på andra språk också. Det vet jag dock inget om egentligen. Vanhanens tidigare uttalande om Nato faller mej visserligen i smaken, men jag tycker att han är en alldeles för grå figur för att kunna fungera som president.
8. Arto Lahti vet troligen mest, som den professor han är, men verkar lite väl försynt. Han hade fin fluga, i alla fall.
9. Tarja Halonen är fortfarande ett alternativ. Jag har svårt att tänka mej att hon inte blir omvald, men å andra sidan: om alla tänker som jag så lär hon ju inte få några röster alls.

Slutsats: det står nog mellan de två uppställda kvinnorna för min del.
(Valhemlighet? Vad är det?)

vår egen muminmamma.

Idag har jag sett mitt livs stora idol, den rödhåriga gnista som tänder en inre glöd, mitt hjärtas ledstjärna, den kvinna som blivit en muminmamma för ett helt folk. Hon har hår rött som Pippi Långstrump, ögon blå som Finlands stolta fana som vajar över tusen sjöar och miljoner träningsdräkter och en kärringslunga som inte bara Lilla My kunde söka skydd i, utan också resten av mumindalens småfolk.

Jag talar, förstås, om allas vår president Tarja Halonen.

I sin enorma välvilja behagade hon förgylla vår torftiga vardag med ett besök i den före detta Tobaksstaden. Plötsligt var det som att alla problem verkade lite mindre, bara för att Hon var där. Hon talade milt om överraskningar och hobbies, och med en gång ville vi alla börja göra skulpturer och dansa orientalisk dans. När hon sedan visade hur man visar siffran nio (9) på teckenspråk höjde vi alla våra händer och viftade glatt med tummarna. Finns det någon värdigare människa som kunde styra vårt land än allas våran underbaraste Tarja?


Alternativ version: Jag var till gågatan idag för att höra på Tarja Halonen, som besökte staden som ett steg i sin valkampanj. Hon kom tjugo minuter försenad (besöket skulle vara en halvtimme) och ljudet var helkasst under intervjun. Hennes svenska hade en mycket stark brytning, men godkänd, och hon låter vädigt nasal när hon talar. Jag tror nog att jag röstar på Matti Vanhanen.

emmas nyår i genomskärning.

Gårdagen fick bevisa den hypotes jag alltid haft, men inte kunnat testa så värst vetenskapligt eftersom jag alltid drömmer om allt möjligt; nämligen att ju lägre förväntningar man har, desto roligare har man sist och slutligen. Jag trodde att jag skulle sitta hemma och konversera grannar och föräldrar hela kvällen, men nu kom jag mig iväg på lite firande i alla fall, och ack så roligt jag hade.

Emmas nyår började hemma med buffé och flamberat pepparkakshus (se inlägg nedan). Hann med en omgång Worms med allrakäraste syster och the girl next door också (jag och mitt stolta Literati vann, till allas vår förvåning :D).

For sen vidare till en "liten tillställning med fri samvaro", och plockade på vägen upp 'o di tridi'*. Där konverserade vi diverse människor en stund, och begav oss inför tolvslaget iväg mot stadens nöjesetablissemang, av mig i något svagt skede av kvällen kallat 'Jakobstads stolthet'. Där satt jag så i allsköns ro vid ett bord när detta nya år smög sig på oss. Sen fortsatte kvällen som om ingenting hade hänt, främst i dansens tecken. Det var en bra kväll för mitt självförtroende också, sånt uppskattar vi, Klas-Göran och jag.

Kort sagt: om hur man firar nyårsafton speglar det kommande året, ser jag fram emot tvåtusensex!


* som princip är benämningar bättre än namn, men jag kan inte for the life of me komma på ett enda av de hundra smeknamn hon har. Hennes namn i min blogg får etableras i ett senare skede.

in memoriam.

Nyårsfirandet började dramatiskt. Det som till en början framstod som en så god idé, nämligen att tända ett ljus inuti pepparkakshuset, blev sedermera att betrakta som något av ett IQ-befriat sätt att avsluta ett händelserikt år.

Det vore skönt att kunna berätta att ingen omkom i eldsvådan, men det skulle vara en lögn. Jag kan inte ens börja att beskriva hur stor smärtan är när jag nu måste berätta att en kämpande soldat inte klarade sig från debaclet med livet i behåll. Jag vill nu be om en tyst minut för att hedra vår fallna soldat, som ni kan se här på bilden ovan. Han syns också på den nedre bilden, till höger om den utstickande husdelen.