breakfast, lunch and dinner.

Jag har just sett på hela the Breakfast Club för vad jag tror är första gången i mitt liv. På gräsmattan här utanför, dessutom. Pittoreskt så det förslår. Jag förstår dock fortfarande inte varför de kallade sig the Breakfast Club. Men man måste väl inte förstå allt här i världen. Jag, Kylie & Derrek har också testat Hornet's Nest idag, ett annat matställe på campuset, där det finns italiensk, mexikansk och amerikansk mat... samt glass! :D Trevlig upplevelse, och med all access-kort behövde jag bara betala en dollar. Gott så. Imorgon blir det helg, och jag ser ut att stanna i Emporia. Det kanske blir lite långtråkigt när de flesta åker hem, men samtidigt ser jag fram emot det också. Det går förvånansvärt bra att bo tillsammans med tre andra, men jag behöver lite distans ibland. You can take the girl out of Finland, but you can't take Finland out of the girl, så att säga. Så det blir nog bra. Hela stället är ju ändå inte övergivet; jag vet en del människor som stannar. Helt apropå ingenting måste jag också konstatera att jag nog aldrig får (?) äta ensam längre. John & Jordan har tydligen tagit det som sin största uppgift här i livet att hämta mig till sitt bord*. Konversationen vid dessa matstunder har också en förmåga att utveckla sig i de mest konstiga riktningar. Ibland funderar jag om amerikaner verkligen är helt kloka. Jag bör inte glömma bort frasen "fuzzy bunny ears", för det är lösenordet ifall de kommer på att börja sitta och stirra på mej igen. Det är bättre än Joe, i alla fall, han måste säga "i like men as more than friends" eller ge dem tio dollar. Allegedly.

Samtidigt, på annat håll i staden, bor mamman med sin son vägg i vägg med en barnmisshandlare.

* jag är inte egentligen så asocial som jag låter, det är bara det att jag aldrig lyckas få syn på nån ifall jag går till kafeterian ensam, så jag går och sätter mig vid ett bord, och nu har de tre gånger hojtat/hämtat mig till sitt bord, vilket börjar kännas lite fånigt i längden. Blindstyre.
på bilden: jag & kylie.

uppföljning.

Eftersom min bokrecension tydligen verkade inspirera, kommer här en uppföljning:
1. Boken: King of Shadows, skriven av Susan Cooper. En ungdomsroman som handlar om en pojke som åker tillbaka i tiden till Shakespeares tid och där hittar den fadersfigur han saknar i sin egen tid... tills han åker tillbaka framåt. Typ.
2. Uppgiften: For this project, you will be creating a "portrait" that conveys something of your sense about the main issues at work in the novel. Begin by creating a border for the portrait, using words and/or pictures that convey something of the importance or significance of the novel. Inside this border, draw a graphic representation of what you deem to be the "big idea" that you see at work in the novel. Somewhere within this "portrait" describe the theme you are portraying in your own words. Be sure, also, to include at least one quotation from the novel that illustrates this main idea in words taken directly from the text.
3. Och resultatet (som inte följer instruktionerna så värst).

förresten...

Om någon förresten har några tips på hur man "skriver" en bokrecension i form av en målning är det bara att hojta till, förslag tages tacksamt emot.

saker jag gillar med usa.

1. Människor. Människor som säger kom och ät med oss, be sociable. Människor som sätter sig ner bara för att du är en bekants bekant. Människor som du bara händelsevis råkar träffa och sen händelsevis går och spelar kort med och sen händelsevis tvingar att säga översättningsbyrå när de lägger en femma. Människor som kan kläcka ur sig vadsomhelst - från ett simpelt "Hey, what's up?" eller "I like your sunglasses, I have the same ones!"* till "Emma, I love you!" bara sådär på random. Människor som bara tittar in genom dörren och frågar hur det står till. Människor som bjuder in, bjuder hem, bjuder till. Och så vidare.
2. Ekorrar.
3. Mångfaldighet; inte bara etnisk sådan, även om den naturligtvis (?) är större än hemma. Men ta hus, till exempel. Glöm detaljplanering med rött tak och tegel. Vill du bygga ett litet hus? Sure, go ahead. Vill du bygga ett stort hus? Inga problem. Vill du bygga ett tegelhus? För all del. Vill du bygga ett grönt hus, ett blått hus, ett randigt hus, ett pepparkakshus? Ingen hindrar dej.
4. Vemsomhelst som fattar att skilja på alone och lonely har min respekt. Vilket mer är ett hyllningstal till det engelska språket i och för sig, men ni skulle inte tro hur mycket folk som pratar det här.
5. Professorer som är kunniga, inspirerande och ptja, talar engelska av naturen och ohejdad vana. Professorer som helt apropå ingenting kan sätta igång att citera stycken ur Beowulf eller som uppskattar din synpunkt och faktiskt vill höra den.
6. Cinnamon sticks.

... to be continued ...


* Jag undrar om Derrek verkligen har ett par 8,95€s Lindex-solglasögon. Men man vet ju aldrig, han kan ju ha det.

helg, hemligheter och hoolabaloo.

Jag har haft en underhållande helg. Fredagen ägnade jag mig först åt att känna mej gammal och vis och mogen medan de andra körde runt i hela Morse med skrivbordsstolar på hjul och bli åthutade av diverse inhabitanter som försökte sova (vilket också innebar att jag missade madrassränning nerför trapporna, vilket var synd), men när jag lokaliserat rymlingarna (och konstaterat att deras misstänkta nyckellöshet var ett faktum) såg jag Amber, Kylie & Shantel förstöra Shantels hand med hjälp av ett rep, en badrumsmatta, ett golv och fart och for sen ut på Emporias motsvarighet till gaturally (eh, i bemärkelsen 6 människor åker bil, i stan. gaturally!). Igår hade vi allsortsoffun med korridordans (cha cha slide, efterföljt av diverse andra, á la bus stop och bootie call), fotosessioner, hemligheter (-whatcho need that for? -nothing. -you look like a person who doesn't lie, what're you gonna do with it? -she doesn't speak english. -nä, det är sant! tyvärr, jag förstår inte, jag pratar bara svenska!) och såntdär. Och så pratade jag med min älskling! (wow, skype fungerade en gång... jag har kunnat prata med mina föräldrar två gånger sen jag kom hit, välfungerande my ass. förmårrade u-land.) Idag kom så verkligheten emot och det var tillbaka till skolarbete och skypeproblem.

På att-göra-listan just nu:

• att skriva en kärleksdikt med känslan 'indifference' (uttryckt annorlunda: jag ska skriva en kärleksdikt med samma känsla som jag - tydligen - hyser för min mattelärare i högstadiet).
• lämna in q:-) ChaseR (försök uttala det namnet när du håller muntlig bokrecension, va!) till biblioteket och låna en muminbok i stället.
• köpa en telefon.
• hitta på planer för inkommande helg, vilken är förlängd med anledning av Labour Day.
• tvätta.
• få skype att fungera.

duktig flicka.

Idag har jag varit duktig. Jag steg upp klockan åtta i morse för att fara ut och springa (om man stiger upp i kristlig tid - eh, för tvåtusen år sen? - är det redan för varmt och man dör). Och resten av dagen har jag pretty much (mitt nya favorituttryck, tydligen) spenderat med studierelaterade aktiviteter. Läste ett kapitel var i Wes Jacksons Becoming Native To This Place och James Fenimore Coopers The Prairie (som för övrigt verkar vara en av de tråkigaste böckerna nånsin, hittills i alla fall) och sen läste jag igenom hela Susan Coopers King of Shadows. Om nån var intresserad. Lite tidsresa för att hengailla med Shakespeare och låta honom lösa ens emo-problem är ju aldrig fel.

Fredagskvällen spenderades bland annat i sällskap av Guitar Hero II. Jag rockar totalt, by the way. Och på ett skumt matställe där de hade åttiotalskväll och servitörerna hela tiden måste klappa och sjunga åt födelsedagsbarn och där vi inte fick dricka med en gång för
"I know this is gonna sound stupid, but we don't have any clean glasses". Sen fixade de vår efterrätt för tidigt också så glassen smalt och de måste göra nytt, göra om. Ah. Jag hade roligt.

Annars går livet sin gilla gång, en minut åt gången. Jag försökte skaffa en telefon, men vill inte betala 129,99 för en telefon som i princip fungerar som engångs-. Det blir nog att lita till Wal-Mart igen, denna institution av tillgänglighet.

Rumsatmosfären är sådär, vår fjärde rumskompis fortsätter att vara konstig och de andra tvås tålamod med henne försvann lika fort som hennes Orlando Bloom-affischer ramlar av väggarna - det vill meddetsamma (har ni nånsin vaknat på natten för att Orlando Bloom ramlar ner på er? Inte? Var glada för det ni, det är ingen trevlig upplevelse). På fredagskvällen runt tolvtiden, efter att ha suttit framför datorn och spelat World of Warcraft i vanlig ordning i några timmar kommer hon på att hennes grandma har blivit sjuk (igen) och hon måste åka tillbaka hemhem till Topeka (typ två timmars bilresa, gissar jag) genast. Utan att ha fått något telefonsamtal eller nånting. Så nu förväntas hon komma tillbaka nångång ikväll, högst troligen just precis när vi andra har slumrat in, för... det är nu bara så hon brukar göra. OB-obsessionen är också något av en gåta, med tanke på att hon lär vara homosexuell. Men han är väl rätt feminin?

Annars lever vi och mår bra, även om S & S för en stund sedan båda deklarerade att de kommer att fejla college (hm, är det därifrån uttrycket "va fejlas de?" kommer?). Tillochmed maten har varit till belåtenhet, trots att vi redan förra söndagen hann konstatera att vi nog aldrig kommer att äta middag i kafeterian igen en söndagkväll, de har tydligen mindre folk i arbete då och förplägnaden såg ut därefter. Inget sånt ikväll, dock, till all lycka. Hur många söndagkvällar med gummihamburgare på papperstallrikar jag skulle klara av är inte en sak jag gärna vill testa.

lektioner, litteratur och lame lawn.

Lågstadieundervisningen fortsätter. På min första föreläsning (som i övrigt verkar ganska krävande) fick jag en lista med saker jag måste skaffa: en 3-ringad pärm för att hålla reda på mina papper, linjerade lösblad (absolut inte ett häfte eller ett block som man river papper ur), blå eller svart bläckpenna (absolut inte blyertspenna eller färgat bläck. Ever.). Hon kommer dessutom att kontrollera våra anteckningar två gånger under terminens lopp. What's up with that? Vad jag antecknar eller inte antecknar är väl min sak? Betyder det att jag måste skriva läsligt? Betyder det att jag måste skriva allt på engelska?

Min första och enda lektion idag började först 12, så jag tänkte gå och inhandla böcker efter frukosten. Den här ska du ha, och den här ska du ha, och den här ska du ha... Med mina sjutton böcker i famnen stegade jag fram till kassatanten som skrattade åt mig och frågade om det var allt. I sure hope so. Efter sagda lektion fick jag kallt konstatera att nej, tyvärr, jag måste ha sju böcker till. Grejjt.

I övrigt? Lawn party var lame, förutom att man fick gratis grejer. Största behållningen (bildligt talat, de försvann ju rätt snabbt) var gratis snowcones - numera även kallade icecones. Sen gick vi in på rummet och tittade på She's the man för typ tredje gången på tre dagar. De andra, d.v.s. Den var rätt underhållande första gången, men... eh. Den är inte lära-mig-alla-repliker-i-hela-filmen-utantill-rolig. (finns det nån sån?)

coolest professor/lamest thing ever.

Såja. Efter att ha väntat i ytterligare dryga timmen idag fick jag äntligen diskutera med professorn och konstatera att han var mig en cool snubbe. Såna petitesser som att kurser var fulla brydde han sig inte om utan sa bara att han måste kolla upp namnet på läraren så att han kan förfalska dennas signatur på ett papper som intygar att jag får gå ändå. Så nu ska jag läsa young adult literature, american indian in literature, american nature literature, intro to creative writing och american popular music. Imorgon börjar allvaret. Eller nåja, jag ska i alla fall gå på en lektion.

Jag har också varit på workshop med andra internationellisarna, där vi bland annat fick lära oss hur man ska skriva adress på ett kuvert (visste ni till exempel att man måste skriva adressen för att det ska komma fram? jag trodde att det räckte med att bara skriva 'till mamma' och lägga i postlådan!) och att pounds och ounces inte är det metriska systemet. Därtill fick vi veta att namnet Emporia härstammar från en grekisk stad, "so your culture has inspired us". Auditoriet, bestående av kineser, koreaner och finnar, kände sig alla väldigt inspirerande.

pissed off and courseless.

Hej, välkommen till Emporia State University! Här har vi framförhållning och planeringsförmåga.

Efter en morgon av pappersifyllande - sjukförsäkring (jag kryssade i ja på alla frågor, även om jag inte vet om det stämde), ID-kort (som jag redan fått eftersom man behöver det när man bor på campus), vaccinationer (tydligen är jag nudå i alla fall en smittohärd även om jag gick igenom en massa trassel hit och dit för att vaccineras mot hjärnhinneinflammation, eftersom jag bara är vaccinerad mot A och C och jag borde ha två till) - skulle vi äntligen få träffa en studierådgivare för att få anmäla oss till kurser. Först väntade vi en trekvart så att alla (klåpare) skulle hinna få alla papper färdigt ifyllda. Sen gick vi över till engelskainsten. 10.30 skulle vi enligt schemat träffa gubben. Vänta, vänta, vänta. Klockan 11 kom han ut ur sitt kontor, tittade på oss och ojade sig över att oj, så många (typ tio) vi är! Han skulle ju träffa en typ klockan 11 och ha möte i tre timmar! Han gick tillbaka in på sitt kontor. Vänta, vänta, vänta. 15-20 minuter senare kommer han ut på nytt och ojar sig igen över att vi är så många innan han går tillbaka. Vänta, vänta, vänta. Kvart före tolv kommer han ut till oss och säger att nä tyvärr, ni är nog för många, han hinner med kanske tre idag, nåja, fyra då, ni andra får komma tillbaka imorgon klockan nio. Tyvärr blev det nu så här, men jag är en gammal gubbe, och antalet studerande varierar ju så från år till år, ibland är det inga alls som ska studera engelska.

Right. För det är ju inte precis som att vi ansökte i våras och de har vetat vårt huvudämne sen dess. Eller vänta, jo förresten, precis så är det ju.

Jag är beredd att döda nån.

Men annars är allt bra.

EDIT: Klockan är två, jag har lugnat ner mej och går för att betala avgiften för boende, för att jag får använda campuset (350 effing dollars!). Anmäler mej, väntar, går med gruppen, står i kö, vår följeslagsgubbe konstaterar att so, you signed up for classes, huh? No?? Ojdå, då är du inte enrolled och om du inte är enrolled så kan du inte betala. Harkel. Detdär. Hejdå!
Joattdetdäran. Pistol, anyone?

amerikansk kultur: cha-cha och wal-mart.

"Så... Äter alla människor i Europa med både kniv och gaffel?"

Ja sii. Det är den stora frågan.

Idag är det family picnic. Min familj är inte på väg hit (det går ett sus genom salen). Inte någon annans heller, verkar det som, alla verkar ganska samstämmiga om att det är lite lame att föräldrarna ska komma hit två dagar efter inflyttningen. C'mon, we're in college! Typ.

Igår kväll var vi på en dans, a.k.a. högstadiedisco. Helt roligt, en stund, och jag fick mig en rejäl dos amerikansk kultur när vi did the cha-cha (what?). Men sen blev det rätt tråkigt, och i brist på vetskap om några partaj eller i brist på ålder ("hey, she can go, she's oold" - thanks, mate!) gick vi hem och sova istället.

Igår var vi också till Wal-Mart, detta mecka av amerikansk kultur. De köpte chips, limsa; jag köpte äpplen och vatten. Eh. Jo. Äpplen är dyra, btw.

Jaja. Snart är det brunch in the caf som gäller, sen nån mystisk meet-and-greet med internationella studerandena, följt av convocation. Whatever that is.

live from emporia:

98 grader. Luften står stilla.

Men annars bra. Flygresorna förflöt utan större missöden, om man inte räknar med att jag höll på att missa planet i London och att min bänkgranne började gråta mitt i Harry Potter (vad händer där?) och att min arm har börjat flaga av (efter att jag spillde en kopp kokande vatten har den varit randig, nu är den randig i trikålår). Sen biltransport till Emporia och checkin på motellet när chaffisen väl hittade dit. Jag tänkte gå ut på en promenad, men jag fick ett slag i ansiktet av värmen och kom så långt som till bensinstationen-mitt-emots vattenflaskor innan jag gick tillbaka. På tv:n zappade jag förbi varningar om värmen och ägnade i stället kvällen åt Scrubs, Bones, Smallville och tillochmed Seventh Heaven (omg, var det tjugo år sen det brukade komma på tv? omg, håller de fortfarande på? omg, Ruthie går i high school och Simon ska gifta sig).

Så. Efter ett antal övningar som inte spelade nån roll eftersom alla bara var såå villiga att hjälpa till (det känns som att varenda människa är Emma med mig) är jag insettlad (jepp, min svenska är redan förstörd efter en dag, efter fyra månader kommer jag bara att prata om najfin å fåårkin). Rumskompisar är trevliga (åtminstone två av dem; den tredje har bara varit in och vänt i typ en minut så hon är något av ett oskrivet blad), vilket ju är ett plus när vi sover fyra stycken i ett rum. Maten är åtminstone hittills inte lika hemsk som befarad. Och när jag gick en kort runda runt området efter kvällsmaten såg jag sju ekorrar.

All is well, alltså, som de skulle säga over here.