fredag 21 december 2007

hemma.

Jag är hemma nu, ifall någon undrade.

Tre dagar i Kansas City spenderades i varmt sällskap och kallt väder. Jag fick jämföra sätt att ta sig an situationen att ha Emma boende hos sig i några dagar: man kan ringa andra människor för att de ska underhålla mig, som Jordan, eller så kan man visa mig alla tänkbara sevärdheter man kan hitta på, som John. Alla sätt är bra, utom dom dåliga, och varkendera tillhör den kategorin. Nu hann vi med Union Station (där bl.a. Science City finns, motsvarande Heureka, men mycket mindre roligt än min värd mindes det... dock ett planetarium, där vi såg en förvånande religiös film om Betlehems stjärnan - "I like how they spend 40 minutes talking about what it could have been to conclude with what does it matter anyway" - som avslutades med ett kort framträdande av Stålmannen; jag kunde inte sluta skratta), Crown Center (shopping), USAs enda museum tillägnat första världskriget med tillhörande utsikt över KC från ett tak dit tillträde var förbjudet på grund av is, men jag är ju turist och förstår inte engelska, Cold Stone (glass! "So mom and dad, I took Emma to get the arguably best ice cream in KC, where do you think that is?" ... "You've never been to Cold Stone?!"), I Am Legend (inte sevärd), Ten Thousand Villages (min favoritbutik numera, fair trade och tidskonsumerande), Nelson Atkins konstmuseum, amerikansk julbelysningsoverkill i kvadrat där en läkarmottagning hade köpt en radiostation och blinkade tomtar och granar och pingviner i takt med julmusiken som spelades, cirka femton skobutiker... för att inte tala om the culinary experience of a lifetime, när John skulle visa sina matlagningstalanger och tillredde mac'n'cheese och grilled cheese sandwich.


Sen blev det lördag, och jag skulle åka hem och jag var rätt så uppspelt. Tre dagar senare när jag fortfarande inte var hemma var jag inte lika intresserad av flygresor. Jag tror jag har slagit någon typ av rekord i antal försenade flyg på en resa. När flyg dessutom är fullbokade och blev inställda för ingen särskild orsak blir det ännu roligare. Lägg till borttappat bagage and you've got yourself a party.

Men, som sagt, jag är hemma i alla fall. Jag har inte riktigt hunnit landa ännu, det känns som att livet hemma mest består av sömn, mat och jobb - brukar det verkligen vara så här? Om två dagar är det jul och jag har inte den minsta tillstymmelse till julkänsla. Kanske är det bristen på snö (det fanns mer i KC). Kanske har jag inte haft tillräckligt lång förberedelsetid. Eller kanske har jag tentakler överallt och vet inte var jag ska fästa dem, kanske har jag ingen koll på dagar eller timmar, kanske vet jag inte om jorden är vänd rätt väg. Kanske är det bara så här det är ibland.


bild: efter isstormen.

tisdag 11 december 2007

från oss alla, till er alla...


Jag är SÅ duktig. Jag steg upp till åtta i morse (första gången jag varit uppe så tidigt på hela terminen, förutom när vi åkte till NY, då) för att gå och ge en pärm åt en person som inte ens kom dit. För vi kunde ju inte exempelvis ha gått till fakultetens kansli och lämnat in den vilken tid som helst, nej nej, åtta på morgonen är en bra tid. Sen gick jag och skrev jättesmarta saker på sju papper och lämnade in dem innan lunch. Egentligen skulle jag inte ha fått lämna in dem till fakultetskansliet heller, men på grund av vädret kom läraren inte hit idag, så vi fick. Nu ska jag bara mejla kreativa saker, samt skriva tent senare i eftermiddag och så är det jullov, på riktigt! Imorgon förmiddag åker vi till Kansas City.

Jejj.

P.S. 'lång näsa' är ett konstigt uttryck, kom jag på när jag gjorde visselnäsegesten och påstod att den hade med uttrycket att göra. i samma veva upptäckte jag att injuryhappy inte är något ord .D.S.
P.S.S. Bilder av plättar, vita elefanter och lucior. D.S.S.

väderbekymmer.

Vi har en liten vita-tavlan på vår dörr, där vi kan meddela om vi är hemma eller borta. I förra veckan började jag skriva dubbla budskap á la here - här, food - mat, lyser med sin frånvaro - shines with her absence. Nu har jag övergått till endast svenska. SÅ snart åker jag hem.

Nu hoppas, hoppas jag bara att det blir varmare. Just nu regnar det, och om det fryser på lär campuset stängas imorgon. Enligt vanliga schemat ska jag gå och lämna in min AmNat-portfolio imorgon bitti klockan åtta, ha indiantent 3.10-5 samt lämna in young adult-arbetet och mejla poesirevideringen & student learning analysisen senast torsdag. Som det ser ut nu kunde jag vara klar med alla finals imorgon efter tenten, vilket troligen skulle betyda att vi packade ihop och drog iväg till Kansas City redan imorgon (vilket skulle betyda att John inte behövde vänta här två dagar extra på att jag ska bli klar).

Om campuset stängs imorgon kommer min tent att flyttas till fredag samma tid.

(Troligen blir det så, och sen är det så dåligt väder på fredag att vi inte kan åka då heller och sen missar jag mitt flyg och så kommer jag inte hem till jul sen i alla fall heller. Troligen.)

Jag tycker inte om väder.

Och jag tycker inte om väderkänsliga kansaner.

lördag 8 december 2007

hej, jag är jordan med ljus i mitt hår.

Det är mörkt och kallt.

Perfekt, med andra ord, för luciafirande. Att vi ändå skulle ha en white elephant get-together ikväll gör ju saken bara ännu bättre, då slipper jag känna mig som att jag gjort mycket besvär för ingenting. White elephant är tydligen ett liknande koncept som tvåeurosjulklappar, varför det kallas så vet jag inte. Men kriteriet för kvällens klappar är i alla fall att man inte får gå och köpa nånting, man måste ge nånting man råkar hitta i sitt rum. Grejen med att ha en viktgräns på flyg gör ju att man inte tar med sig så mycket onödigt, men å andra sidan har ju sånt en tendens att samlas. Jag har i alla fall tänkt ge bort en av mina käraste ägodelar: min stålmannenficklampa. Det är saligare att ge än att få.

Jordan och jag spenderade middagen med att fundera ut vem som skulle vara vem i Scrubs. Vissa var lätta, Joe som the Todd och Ashley som Elliott. Sen fanns det de som passade in på för många, och de som inte passade in på någon alls. Jag bestämde att Jordan var the Janitor (han ska börja kalla Ashley blond doctor nu, bara för att). Han bestämde att jag var Jordan. (Själv sa jag att jag var en blandning mellan Jordan, Bob Kelso och Doug... fast sen ångrade jag mig och bytte ut Doug mot Elliott).

Chokladtårtan var mycket god, så självständigheten firades värdigt. Jag måste dock erkänna att jag aldrig sjöng nationalsången. Men vi tittade på lite yleinslag från slottet, om det räknas? Förstås inte. Men i alla fall. Jag fick en liten tankeställare vad gäller kursvalet för vårterminen när Anna berättade om sina kurser (á la yoga och basic drawing), men vi får se hur jag orkar. En totalt välkommen nyhet var i alla fall att nån hemma är aktiv i studerandenas intressen, vilket innebär att vi lär ska få typ 14 studiepoäng bara genom att vara här (språkpraktik för både kandidaten och magistern plus en arbetspraktik - tidigare skulle vi ha fått en språkpraktik, som vi rekommenderades spara till magistern, eftersom den är obligatorisk i motsats till valfria kandidatpraktiken). Plus då kurserna som vi går. Inte b alls. På finalsfronten går det semiplanenligt. Jag har i alla fall lämnat in hemtenten som var due måndagmorgon klockan nio, så jag inte behöver stiga upp tidigt bara för den sakens skull (jo, vissa saker väger tyngre än andra). Och jag har äntligen valt ämne för young adult-arbetet, det blir till att skriva om gender issues, hur flickor definieras (eller inte) enligt deras förhållande till en (potentiell) pojkvän, i tre böcker: Dealing with Dragons, Angus, Thongs and Full-Frontal Snogging samt The Sisterhood of the Travelling Pants. Och jag har till och med läst alla, så nu är det bara att sätta i gång och skriva... Så det är ju nästan jullov, kunde man säga.

Vi har tillochmed lite lite snö.

torsdag 6 december 2007

grattis på självständighetsdagen!

"We'll be celebrating independence day on Thursday."
"That's weird."

Jotack, jag hoppas nittioåringen* mår bra. Sådär lagom tills kvällens firande med landsmännen fick jag igår paket (!!), så nu kan vi fira på riktigt med Fazers blå och Pantteri. T-a-c-k, tack-tack-tack, säger jag. Enligt Suzanne, Nikita & Kylie smakar Pantteri mest som hostmedicin, men på ett bra sätt. Typ. Sen tackar jag ju heller aldrig nej till en ursäkt att bära frack (den andra hittills under terminen, jovisst var det ett nödvändigt plagg att ta med).

I övrigt är det mycket 'sista ...' nu, och jag misstänker att de bara kommer att öka vartefter att dagarna går. Jag har en (EN) lektion kvar denhär terminen, och efter 3.20 PM idag har jag ingen alls, då är det bara jullov. Eh, förutom den där ena tenten och den där andra tenten och detdär tiosidorsarbetet och den där portfolion med student learning analysisen och den där poesirevideringen och novellrevideringen och den andra student learning analysisen då.

Men det är ju sannerligen en världslig sak.

* Med jämna mellanrum är det nån som säger att det här är ju ett så ungt land. Jag tycker alltid att det är lite lustigt, även om det förstås ligger något i det. Det är spretigt och tonårstrotsigt. Finland är mera som ett barn som försöker övertyga alla att det är vuxet genom att sitta stilla och bära kostym. Typ.

onsdag 5 december 2007

ett egocentriskt inlägg om accents & awards.

Eftersom dagens creative writing-lektion var den sista, skulle vi avsluta kursen med att ge varandra awards för vadhelst vi råkade tycka att de andra förtjänade. Lite church camp, tyckte nån (eller varför inte lite gunlektion), men å andra sidan är det ju alltid rätt intressant att se hur andra uppfattar en, kanske speciellt i den situation jag nu befinner mig i. Jag hade lite roligt åt att personen bredvid mig fick titel på titel á la best (eller most attractive) accent - ännu roligare blev det när Zach pekade på mig och sa HA! Vad det nu sen ska betyda :D

Dock hörde jag senast igår: "See, you take sarcasm better than a lot of people, that's one of the reasons I'm so glad you're staying. So I make fun of your accent even though I secretly think it's adorable. Well, not so secretly." Lustigt detdär med accenter, förresten... Jordans flickvän Carols mamma utbrast "You don't have an accent?! Oh, I wished you'd have a really cute Polish accent!" när hon först hörde mej prata. (Eh, jo, Polen, vissa koncept hade blivit lite omblandade där) Alla brittiska drag är bortputsade, tyvärr. Och sen har vi ju förstås Junction City-historien, även om John påstår att han aldrig hört mej prata innan och att han förstås hörde att jag var från Finland så fort jag sa "No, I'm not!". Men så säjjr di ju all. Min accent har i alla fall aldrig varit speciellt kommenterad. Innan jag tydligen plötsligt började prata jättedåligt förra veckan, det vill säga. Tydligen kan jag inte säga puzzle, så sen dess är det jätteroligt att fråga mej hur biet låter. Allegedly. (Vilket leder till kuddkrig.)

Anyway... Det var awardsen jag hade tänkt skriva om. Tydligen är jag bland annat "most likely to not immigrate to America" och "most likely to wear Chuck Taylors" ("because she has a lot of them, in a bunch of different colours" "I only have two pairs" "really? I was sure you had at least four!"). Dessutom fick jag "best description of Emporia ever", "most assured of her own opinion" (?), "best poem", "best emotion in a poem", "best fashion sense", "best hat" och nån lång grej som hette nånting med Inspector XX och som betydde att jag har öga för detaljer. Eller nåt sånt. Så nu veta ni he. Å jag.

måndag 3 december 2007

väder, kulturkrockar och en filmrekommendation.

Det sägs att Kansasväder kan ändra från en sekund till en annan. Igår var jag ute på en tvåochenhalvtimmespromenad runt midnatt; mitt sällskap bar shorts och sandaler. Idag är det freezing, rent bokstavligen, strax under minusstrecket. Intressant uttryck detdär, förresten, det är ganska tydligt att det skapats i en annan temperaturzon än jag är van vid. Oj, är det på minus, så förskräckligt kallt då... En annan väderrelaterad grej som jag tyckte var rätt intressant var att det inte lär blåsa speciellt mycket i Kansas ("this much wind usually means there's a tornado close by"), vilket jag tycker är något förvånande då plattland utan träd verkar som en perfekt plats för blåst? Jaja, jag vet inte, jag är inte meteorolog.

Sådär överlag tycker jag mig inte ha stött på speciellt många kulturkrockar här. En är dock denna: jag & John har nu två gånger varit till ett café, där personalen (olika personer) båda gångerna tagit för givet att han betalar för båda, vilket han också har gjort utan att låta mig betala tillbaka. Det känns konstigt; speciellt eftersom det inte ens är frågan om en dejt, utan bara två kompisar som råkar vara av olika kön. Varför skulle han betala för mig? "That's just how I've been raised, you'll just have to live with that." Av ren nyfikenhet undrade jag om det gör någon skillnad om någon ber honom om en dejt. Nej, om han accepterar betyder det att han också tar på sig ansvaret att betala. Jag försökte börja förklara att vi inte ens har nån dejtingkultur hemma; men jag hade inte direkt något svar på vad vi gör istället ("so you just sort of hang out until all of a sudden you decide to get married?"). Jag menar, jag har varit på dejter i mitt liv, men det känns ju som något vi har importerat härifrån, är det inte så? Senare på kvällen kom vi också in på förlovningar, och jag sa att "people don't really propose in Finland". Han bara suckade uppgivet. Kalla, kalla land...

Till sist en filmrekommendation om den nånsin kommer till Finland (försökte googla premiärdatum, men jag hittade åtminstone ingenting): August Rush. Den handlar om musik*, om musikens magiska kraft att föra samman människor, om en pojke som hör musiken, som lyssnar, som hittar sina föräldrar genom musiken; hon, en cellist vars pappa adopterade bort sonen för hennes karriärs skull och sa att han hade dött; han, sångare och gitarrist i ett rockband och med våld skild från henne; och så sonen, som flyr från barnhemmet för att hitta sina föräldrar, rör en gitarr, ett piano, en orgel för första gången och plötsligt befinner sig på Juilliard, dirigerandes New York filharmoniker i en egenkomponerad rapsodi. Musikmajorn och jag var eniga: den slog tillochmed The Brave Little Toaster. ;) Helt underbar film.

* En parentes: John sa att han ville se den eftersom det finns så få filmer som handlar om musik. Jag protesterade och tvingades förstås lista titlar. Det finns färre än man skulle tro! (åtminstone kom jag på löjligt få) Music & Lyrics (underkänd). Sound of Music (underkänd - jag försökte komma dragandes med do, re, mi och så vidare, men till ingen nytta. Iofs försökte han påstå att do, re, mi bara är en del av My Favourite Things, vilket ju är en lögn. Men ändå). The Pianist (yes, en poäng till mig). The Piano ("You might be right, I haven't seen it." "I think there's two films called that... and I haven't seen either one."). En sång för Martin (ingen kommentar). Kommer ni på flera?

lördag 1 december 2007

bor tomten på nordpolen?

Första avsnittet av årets julkalender (tack gode gud för internet) framkallade följande huvudbry: bor tomten på nordpolen? Jag trodde att finländare och svenskar alltid har bråkat om huruvida tomten bor i Korvatunturi (naturligtvis) eller i svenska Lappland. Och plötsligt placerar svenska julkalendern tomten på nordpolen? There's something rotten in the state Sweden, som Shakespeare skulle ha skrivit om han vetat bättre. Och på tal om amerikaniserad jul, har svenskar verkligen sådär mycket julbelysning? Jag har gått omkring och tittat på julljusoverkill och trott att det bara gäller USA, men kanske har jag fel. Rätt är i alla fall att jag hört att julbelysningen är som bäst på (i? vid?) Plaza i KC, så det lär ska avverkas innan flyget avgår.

Annars verkar julkalendern relativt lovande, tycker jag.