finland, finland, finland.

I slutet av april ordnar Office of International Education en infodag, då lågstadieelever får komma och lära sig om olika kulturer. De efterlyste foton från olika länder, och jag valde som hastigast ut följande fyra foton för att illustrera Finland.


Såhär i efterhand har jag funderat över vilken bild jag ger av vårt land. Jag gör en Homekorva och citerar vad jag själv skrev i en kursuvärdering i höstas: I come from a country that defines itself primarily through natural tropes and myths - we are not e.g. the land of the free or brave, we are the land of a thousand lakes; the forest is referred to as our 'green gold', and so on. A lot of people voluntarily spend the greater part of their summer vacations in small cottages by the seaside or a lake without electricity and running water and only an outhouse [...] That said, this course has also made me reflect more on my stance towards nature in relation to the national stance and contemplate whether this is just a romanticized version of what people actually think.

Vilken bild av mitt land vill jag projicera? Om folk överhuvudtaget vet något om Finland, har det generellt sett med köld att göra - är det inte kallt där? Vore det inte ett perfekt tillfälle att visa något mer? Vad är något mer? Vad är Finland?

google.

Alltid nu och då roar jag mig med att titta efter vilka webbsökningar som lett till min blogg. Man märker en viss säsongsbetoning; det var mycket sedermåltid där ett tag, nu är det pampas nationaldag och bokens och rosens dag.

Sen finns det de där som återkommer med jämna mellanrum: läkarordbok, nån variant av i Indialand bak Himalayas strand, vad är en vänskap samt en uppkomling: borttagning av födelsemärke.

Sist och slutligen finns ju också dedär lite otippade sökorden: diskare sökes universum, potatismjöl substitut och nu senast, sex spring break. Tänk så besvikna somliga måste bli.

om kläder.

Det finns många olika forum att ge utlopp för kreativitet i. Just nu är det kläder som gäller för min del. Och är det inte så att man har mer idéer när man inte har möjlighet att förverkliga dem? Just nu drömmer jag om en symaskin och restbitar, enfärgade t-shirts, tygkassar och textilfärger. "När jag kommer hem ska jag..." När jag kommer hem har jag troligen tappat geisten och gått vidare till en annan fas; skriverier, kanske, eller musik. Jag ser fram emot hösten också, då får jag äntligen en tom lägenhet att fylla precis som jag vill igen. Tanken har slagit mig nu och då att göra något av mitt nuvarande levnadsutrymme, men jag flyttar ju just härifrån, vad är det för vits... Och vad kan man göra? Man blir instängd, inskränkt, kreativt handikappad.

Men det var kläder jag hade tänkt skriva om. Jag minns inte om jag har skrivit om det förr - jag vet att jag har tänkt på det många gånger - men människor har verkligen en annan inställning till kläder här. Nu påstår jag inte att varenda finländare planerar sin klädsel med omsorg varje morgon; eller att alla amerikaner drar på sig första bästa plagg som råkar finnas till hands. Men för att skära alla över samma kam för ett ögonblick och generalisera hejvilt: folk bryr sig mer om kläder hemma än här. Att gå omkring på campuset hemma och betrakta människor är som att sitta på första raden på Paris modevecka när man jämför med människorna här. Det är gratis t-shirts från diverse evenemang och sportshorts eller jeans som gäller. Jag säger inte att det nödvändigtvis är något negativt; på det hela taget visar det ju på en mera avslappnad inställning till yta överhuvudtaget, vem bryr sig om hur man ser ut? Det är annorlunda, bara. För mig erbjuder klädsel ett utloppsforum för både kreativitet och personlighet. Men framför allt tycker jag att det är roligt; mestadels är orsaken till vad jag råkar ha på mig inte att det är passande i sammanhanget, utan att jag har lust. Så idag har jag på mig två bälten. Och imorgon ska jag nog ha en fluga i håret. Sen gör det just detsamma om människor i matsalen vänder sig om för att titta på mina strumpor, jag tar inget ansvar för deras nackspärr.

bara ett kort meddelande.

Boven är hittad; eller åtminstone nycklarna. Så nu ska vi inte få nytt lås heller. Så att. Allt är som vanligt i trygga lilla Emporia.

paranoid.

Innan jag kom hit funderade jag lite på säkerhet, trygghet. Jag skulle ju inte studera på en bakgata i slummen i New York, precis, så det var aldrig något större bekymmer; men visst snuddade tankarna vid alla dessa skolskjutningar och våldsbrott, och jag undrade om det skulle märkas i vardagen. Kan man gå ut ensam om kvällarna?

Så kom jag hit och konstaterade att jag inte behöver oroa mig mer över min säkerhet här än hemma. Det finns en klisterlapp på dörren till Plumb Hall, en pistol med ett rött streck tvärsöver, det är allt.

I december fick vi en dag ett mejl om att det funnits ett bombhot mot PH. Men vid det laget var byggnaden genomsökt och det hade konstaterats att det bara var ett tomt hot, så det var aldrig speciellt skrämmande.

I natt vaknade jag av brandlarmet. Vi har haft ett antal brandövningar under hösten, så det är ingen som reagerar på larmet annat än med ilska över att bli väckt; jag sov ungefär två timmar i natt så jag ondgjorde mig med alla andra. Idag har det dock kommit fram att larmet slogs på för att dölja ett inbrott, där det stals några verktyg, en kärra... och nycklar. Huvudnycklar.

Det kändes som något av ett skämt först att de håller byggnaderna låsta 24h i dygnet nu, att man behöver studiekort för att slippa in genom dörren. Det måste ju ha varit nån studerande som stal nycklarna, då slipper de ju in ändå. Men sen hade vi ett möte där vår RA var så alldeles allvarlig och pratade om att det ska bytas lås i alla dörrar men det tar några dagar innan de hinner med oss och att RAna kommer att patrullera varje halvtimme och plötsligt är jag övertygad om att någon kommer att mörda mig medan jag sover. Eller i alla fall ta sig in och stjäla våra saker. Bara p.g.a. ödets ironi kommer min dator säkert att bli stulen.

Jag inser att jag bara är paranoid, att alla är på sin vakt så till den grad att jag inte förstår hur någon skulle lyckas ha nåt roligt alls med sina olovandes tagna nycklar. Men ändå. Jag kommer nog att uggla på rummet en hel del tills vi får ny nyckel. Alternativt hålla mig undan tillsammans med nån stor och stark beskyddare. Nåndera.

påskannandag?

Påsken har förflutit relativt obemärkt, och annandagen ännu mer så. Nu klagar jag inte speciellt mycket över att skolan började igen idag, det betyder att folk är här och jag har sällskap. Men sådär överlag: om det är något det här landet behöver, är det annandagar. Annandagar är ett av mänsklighetens bästa påhitt nånsin, men det har inte gått upp för amerikanerna. Nej, här jobbar vi och står i fastän vi inte borde både annandag påsk, annandag jul och annandag far. Om inte det bevisar amerikanernas dumhet, vet jag inte vad som gör.

Och inga påskägg har de heller. Eller, de har påskägg, men de är den totala motsatsen till våra: plastägg med grejs inuti. Och så ska man leta efter dem i trädgården, sådär som Lotta på Bråkmakargatan. Om J bodde i Finland skulle han fira påsk på villan och gömma äggen i havet, påstår han. Lite glad över att han inte är min pappa är jag allt.

Vi fick ut våra worldlittenter idag. Han anmärkte att det kanske var lite för lätt och ville ha tips på hur han kunde göra nästa tent svårare. Ingen gav några förslag. Så förvånande.

texasresa, dag 4.

På torsdagen steg vi upp klockan sju, checkade ut så fort gubben var på plats klockan åtta och satte oss sedan i bilen. Ungefär tolv timmar senare var vi framme i Emporia. Tjohej. Jag ska nog inte åka bil på ett tag.

Här är förresten två bilder från hostellet. När vi kom dit såg vi å ena sidan en herrgårdsaktig byggnad, å andra sidan en barack. Vi skämtade om att M säkert hamnar att sova i baracken, medan vi får sova i herrgården. Och visst var det så!

texasresa, dag 3.

Vår andra dag i San Antonio var ganska klart uppdelat i två olika delar (M sade efteråt att hade han vetat hur den andra delen skulle bli, hade han nog dragit ut på första delen lite mer).

Del ett: disc golf (typ som golf, fast med frisbee istället för boll). Matt spelade, Anna coachade och jag fotade kaktusar.

Intermission: jorden runt på åtta meter. Namnet Denmarket, Copenhagen gjorde att vi bara måste gå in, i en möbelaffär där alla böcker på hyllorna var på danska. Är det inte underbart? Vi hittade en jättebekväm stol/soffa också, men det är ju detdär med kappsäcken på flygplanet. Sen gick vi över till den indiska restaurangen bredvid.

Del två: shopping, shopping, shopping. Yeah, baby! Jag fick igen konstatera vad jag redan konstaterat i New York i höstas: jag gillar Forever 21. Jag har varit där två gånger på varje resa och aldrig lyckats gå ut utan att handla nånting. Om det sen är en bra sak är ju en annan sak. Jag gillar skor också. Jag har startat en ny tradition att alltid köpa väska och skor på varje resa, som en souvenir, liksom. Som jag konstaterade i affären (till expeditens stora glädje, f.ö.), "We are women, these are shoes. Do you really need a reason?" That's my story and I'm sticking to it. Jag köpte i alla fall inga Converse den här gången.

texasresa, dag 2.

Tisdag morgon steg vi upp klockan sju och satte oss i bilen (en hyrd Nissan Almira, om nån undrade) och styrde kosan mot San Antonio, med en avstickare in i Austin för att se hur huvudstaden ser ut - tillräckligt mycket för att tro att det är en trevligare stad än Dallas, men inte så lockande att jag lär återvända. Det var för övrigt inte speciellt svårt att hitta ner, vi kunde ta I35 ända från Emporia till San Antonio; än en gång påminns man om hur mycket det här landet är strukturerat kring biltrafik.

Om det hade känts som att vi lämnat USA innan, var det inget emot hur det kändes när vi kom till San Antonio. Vi hade två servitriser på första restaurangen, eftersom den första inte förstod vad vi ville ha när vi beställde 'water'. En av SA:s attraktioner är en marknad där man säljer mexikanskt hantverk. Och så vidare; det märks att mexikanska gränsen inte är speciellt långt borta. Jag klagar dock inte, San Antonio är en jättevacker stad som känns varm på fler sätt än temperaturmässigt och igen - maten är, hur ska jag uttrycka det, annat än det som serveras i kafeterian här. Den första dagen strosade vi mest kring, på marknaden och på the riverwalk. Anna och jag var eniga i omdömet att kombinationen SA riverwalk, solsken, värme och Ben&Jerry's definitivt har något himmelskt över sig.

texasresa, dag 1.

Tillbaka från Texas, något mindre rastlös och något mer pank. Det var en trevlig resa, skönt att komma ifrån, skönt att komma till värmen, skönt att få äta riktigt, riktigt god mat.

Första dagen åkte vi ner via Oklahoma (vars slogan kunde vara "som Kansas, fast rödare") till Dallas. Vi började med att beställa delikat mexikansk mat av en underbar gammal tant och sen ägnade vi en god stund åt att leta efter vårt hostel, eftersom huset som fanns på den adressen vi hade var ett helt vanligt lägenhetskomplex. Det var en helt vanlig lägenhet också - Anna och jag bodde i en tvåvåningslägenhet med fem sängar att välja mellan, kök med Dr Pepper i, eget badrum samt mer garderober än jag nånsin haft i mina lägenheter. Matt delade en fyrasängslägenhet med fyra andra... Vi utforskade Dallas lite grann, med dess ankor och metallkor, men jag förstod nog lite varför människor sa till mig innan, "Why would you go there?". Det kändes som att en halvdag räckte, faktiskt.

de där stunderna.

Kanske finns det en orsak till att stiga upp klockan sju på morgonen fast man inte måste. Då kan man gå och lägga sig tidigt. Och då missar man ju dedär stunderna när sent har blivit mindre sent och man blir söndagkvällsförvriden fastän det är fredag eller tisdag. Spöktimmen. Då när nätterna blir långa och kölden sätter in; kölden som inte har nånting med temperaturen att göra. Då man undrar om det faktiskt finns en skillnad mellan alone och lonely, då man undrar varför man gör allt så komplicerat, då man stirrar på en liten klockformad ikon och undrar och andas in, andas ut.

Ibland händer det sig att dedär stunderna punkteras av nån random svensk som försöker pracka på en finska julsånger fastän det är påsk. Ibland rinner tiden bara i väg, i ett vacuum av längtan, drömmar och ensamhet. Ibland händer det sig tillochmed att man tar sitt förnuft till fånga och går och lägger sig i stället och tänker att allt blir bra när morgonen gryr. Men månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får, och därför går det som det går. Ibland vältrar man sig i dedär stunderna, hälsar melankolin som en gammal vän; en vän man framför allt är glad att se, men som alltid bär med sig dedär stråna av avoghet, gamla fejder man helst undviker att tänka på, gamla minnen man hellre ser i svartvitt än i färg. Ibland låter man fingrarna löpa sitt eget lopp över tangenterna, i hopp om att man nånstans från sitt undermedvetna ska kunna plocka fram en ljusning, en lättnad, en gryning eller en orsak till att stänga av. Ibland lyckas det.

(lars winnerbäck - under månen)

spring break, dag två/tre.

Allt detdär som man ser på tv om spring break-wuuhuu är sant. Det är sex, drugs and rock'n'roll all the way, baby. De två senaste dagarna har jag läst en och en halv bok, samt tittat på 3/4 säsong av Grey's Anatomy. Jag har också traskat runt i skogen och förundrat mig över växter som ser som om nån klistrat dit dem. Lite äventyr hade jag idag också, när jag kom tillbaka till internatet och upptäckte att dörren var låst. Det lustiga i historien är ju att jag alltid bär omkring på min börs som innehåller studiekortet (som fungerar som nyckelkort till ytterdörren), rumsnyckeln, pengar och dylikt även om jag inte skulle behöva annat än nyckeln. Fast idag tänkte jag att det är väl onödigt, jag kan ju bara ta nyckeln i fickan. Fast det var nu inte så mycket till äventyr sist och slutligen, jag gick och ryckte i tre andra dörrar tills jag hittade en som var öppen trots att lampan lyste rött.


Nej nu, nu drar jag från kalla vindar och stickamössor till Texas och plus tjugograder. So long!

P.S. Fel låt vann, förstås. Hur reaktionärt är det inte att välja Charlotte Perrelli till schlagerrepresentant? Det är ju bara såå -99.

kycklingbrist.

Slutligen (kanske) vill jag också visa en bild som inte har något att göra med dagens göromål (eller någon annan dags, faktiskt), utan bara visar lite miljö från gemenskapsrummet (öh, nånting ditåt) mellan South och Central Morse.

Fast mest tog jag den här bilden så att jag skulle få kommentera - lite påskbetonat, faktiskt - att det inte finns några kycklingar därinne. Vad jag vet.

På tal om påsk, förresten: Trevlig St. Patrick's Day!

piano.

Jag åt lunch tillsammans med en person som jag bara pratat med en gång tidigare. När han, över internet, fick reda på att jag spelade piano var hans reaktion YOU PLAY PIANO?????? THAT'S AWESOME!!!!!!!!!!. Versaler och överdriven användning av utrops- och frågetecken är grunden till varje god vänskap. Nu påstod jag då att jag övar ungefär fyrtiofem minuter om dagen, och eftersom jag de facto inte spelade varken igår eller dagen före, satsade jag på två timmars skuld-övning idag. Jag vet inte om Beach Hall kommer att vara öppen under lovet heller, så vi får se hur det blir med spelandet.

Samma person frågade också "I don't mean to be mean, but do you have many friends here?". Samt sa att J (vår gemensamma nämnare, f.ö.) var den svåraste personen i världen att få att gå på dejt. Jag hade på det hela taget ganska roligt åt honom.

ledighetslektyr.

Jag har också gått till biblioteket för att låna underhållning. Som ni kanske eller kanske inte märker håller jag mig fortfarande till barnavdelningen (man får ju inte överanstränga sig): jag kom därifrån med andra delen av Philip Pullmans hajp-trilogi, The Subtle Knife, samt Patricia C. Wredes Speaking with Dragons, uppföljaren till Dealing with Dragons som jag läste till ungdomslitteraturkursen i höstas och gillade starkt.

Pullman lånade jag mest för att jag köpte första delen Northern Lights* på London Heathrow i julas för att bli av med den extratid jag plötsligt och till min stora glädje (harkel) hade till förfogande, för att se vad fusset var om och för att jag när jag skrev min kandidatavhandling fick tips om att den trilogin kunde användas som jämförelse, eftersom Pullman också, som J.K.Rowling, lär använda 'narrative clues'. Nu måste jag ju läsa uppföljaren bara för att jag läste första boken, även om jag inte riktigt förstod hajpen. Det jag tyckte var roligast med den boken var att det fanns varelser som heter nälkäinens och pansarbjørne, och jag tvivlar på att det är det som fascinerat de flesta Pullman-fans.

* Jepp, det är värt att påpeka att det inte står The Golden Compass på pärmen. Nåja, inte överst i alla fall, det står faktiskt ganska braskande att boken filmatiserats under den titeln. Men ändå. Hurra för original.

källbrott.

Jepp, nu har jag både källbrott och superbra humor. Eftersom jag misstänker att jag kommer att få lite lång tid emellanåt under emporianska dagarna, tänkte jag inleda fotoserien Spring Break för att dokumentera mina göromål.

Idag, denna första dag, har jag till exempel handlat mat, eftersom kafeterian kommer att vara stängd mesta delen av tiden (jag vet inte när de öppnar igen, faktiskt. Söndag, kanske.) Eftersom mina kokmöjligheter är begränsade till en mikro har jag planerat att njuta av gourmeträtter såsom nudlar och mac-n-cheese. Och glass, förstås.

på väg!

Hostel är bokat i Dallas tisdagnatt och San Antonio onsdag-torsdag. Plötsligt är vi faktiskt på väg och allt blir nog så bra, så bra, ska ni se. Det blir mycket körande, speciellt på torsdag då vi ska köra hela vägen tillbaka till Emporia, men vi kom fram till att vi hellre gör så och har en dag då vi inte kör alls, än att köra minst fyra timmar varje dag. Mycket längre än så har vi inte planerat; San Antonio lär väl innebära lite Alamo och strandpromenad, men på det hela taget är resan ganska öppen, och bra känns det. Huvudsaken är miljöombyte, och det får vi ju i vilket fall som helst. I can't wait!

(på det hela taget kan nog det mesta lösas med glass och kannibaler, förresten.)

den här dagen är helt värdelös.

I mitt ena inneröra sjunger Tomas Andersson Wij
Den här dagen är helt värdelös.

I det andra sjunger Jessica Einarsson
Aj aj, får inte tänka såna tankar nu.

För jag har inte ens nån orsak. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med mej själv. Jag började nästan gråta på sånglektionen idag för att hon försökte få mig att sjunga mellanregister med luft och jag ville stå och skrika en halvtimme och fråga om allting jag nånsin lärt mig är helt fel och om att sjunga hälsosamt är att sjunga med nån annans röst än min då sjunger jag hellre av hjärtat tills jag går sönder. Jag saknar Heli. Incidentally vet jag inte om jag får fortsätta med lektionerna heller eftersom min klåpare till advisor inte har registrerat mig till kursen tydligen, och nu är det ju alldeles försent, och det gör mig bara argare att det ju egentligen är mitt fel. Och så mår jag fysiskt dåligt också för jag har smällt i mig en hel chokladplatta på två dagar för jag fick paket igår. Och snart ska jag gå och planera spring breaksresan och det får mig också att må dåligt för jag ser fram emot den och bävar samtidigt för det känns ju så dumt att tränga sig på nån annans resa men jag klarar inte att stanna här i tio dagar när jag knappt klarar en. Nu ska jag gå och sparka på ett träd en stund och sen ska jag tvätta ansiktet och inse att jag har allt i världen att vara tacksam för och ingenting att klaga på överhuvudtaget.

önskelista.

Kära påskharen, jag önskar mig

• initiativförmåga
• sinnesfrid
• resesällskap*

Gärna snart. Mvh. Emma.

* Om nån har lust att turista i USA de två sista veckorna i maj, let me know. Jag kreverar utan miljöombyte.

sommartid.

Sommartid, hej hej, sommartid. På något sätt känns det som att en timme hit eller dit spelar mycket mindre roll här, där mörkret är mindre påträngande. Det är nu nåt påhitt bara, som gör att gemene man förlorar tre dollar i året*. Men sommartid har vi nu i alla fall.

Vad vi också har är en korridor som luktar död fisk och våt hund, samt solsken och tretton grader. Den kombinationen har gjort att jag spenderat merparten av eftermiddagen utomhus, i sällskap av The Mysterious Death of Mary Rogers, min iPod (är det inte konstigt att den inte har något namn förresten?) och min kamera, vars antingen laddningsbara batterier, batteriladdare eller adapter har beslutat att ge upp. Jee. Boken var mindre spännande än den låter - den är till min hissakurs och jag ska skriva en essä baserad på den tills fredag - så kameran lockade mera. Jag är enormt fascinerad av ett gäng rotknölar som finns vid sjöstranden. Första gången jag såg dem trodde jag att det var djur som stod uppradade (nåja, trodde och trodde; trodde i brist på annat att tro, snarast). De gör sig dock inte speciellt bra på bild; eller, snarare, jag gör dem inte speciellt bra på bild. Så då fotade jag en bänk istället.

* Jag minns inte om det var just tre dollar, men det var nån som hade gjort en undersökning om det; att egentligen är det ju då meningen att man ska vinna pengar på vintertid-sommartid, men det fungerar alltså inte så. Jag förstår inte överhuvudtaget var pengarna kommer in i bilden. Men så förstår jag ju å andra sidan rätt lite överlag.

andra chansen.

"Sibel, vad säger du om skrällen att Johnson & Häggkvist inte gick vidare?"
"Helt fantastiskt!"
(från Nöjesnytt-intervju direkt efter programmet.)

På det hela taget ser det väl ut att bli en riktigt bra final. Sibels powerballad förtjänade en plats i finalen, tycker jag. Däremot stör jag mig på texten varje gång jag hör den - "you and I belong together, we share a hidden past". Vad [infoga valfritt franskt uttryck] betyder det? Reinkarnation? Vi har vänsterprasslat med varandra i hemlighet i tre år? Skriv gärna in till programmet och berätta. Och sen Skrällen då. Det är ju inte utan att man undrar över om Andreas Johnson sköt sig i foten när han började duetta. Menmen, nyckelharpa går före Carola, det verkar vara en logisk prioritering.

en ekvation.

Om A=B och A=C är C=B.

Såhär:
Emporia = the middle of nowhere.
Emporia = the middle of the United States.
The United States = nowhere.

(jag var alltid jättelovande i matematik)

snö och midterm.

Jag trodde det var meningen att våren skulle komma tidigare här än hemma. Och jag förstår inte vad J menade när han häromdagen sa att det skulle snöa på fredag och tillade att jag borde vara glad, jag gillar ju snö. Huh? Bara för att jag vill ha snöbollskrig en solig kramsnödag eller för att jag skrattar åt lediga dagar på grund av snö betyder det väl inte att jag gillar snö. Tss. Såna som bor i ett rum med söndrigt batteri (hej, jag är finlandssvensk) tycker inte om kyla heller. Att det mest beror på lathet från vår sida att det aldrig har blivit fixat är irrelevant.

Jag hade worldlit-tent idag. Jag hade läst ungefär tio minuter, men herr professor är väldigt, vad ska vi säga, ingående och upprepande, så jag förväntar mig inget mindre än ett A. Det innebär i alla fall slutet på midterm-grejsimojs. Tror jag. Jee. Det betyder å andra sidan att jag har brukat upp 3/4 av min tid här. Hoppsan. Vänta, när hände det?

om pojkband och (inte) om schlager.

Här kunde jag för ett par dagar sen ha skrivit till exempel om mitt folks val av schlagerrepresentant, Charlotte Perelllis utseende, min motvilliga svaghet för Linda Bengtzing samt Nordmans otippade 'woohoo'-inslag. Men det var då, det. Istället ska jag skriva om nånting mycket mer aktuellt: pojkband!

När jag var hemma i julas lyssnade jag på något slags 10-årskrönika eller hipphipphurra, vi fyller nåt antal år eller liknande på radio x3m när jag körde hem från stan. De spelade upp x3mlistan från vilket år det nu sen var, och etta var Hanson med låten I will come to you. Jag lyssnade mycket på Hanson ett tag; lyssnade mycket på det där sättet som bara en tolvårig flicka kan göra mellan väggar (och tak!) fullständigt täckta av planscher och utklipp på desamma artister som snurrar i skivspelaren. Min favorithanson var Zac, den yngsta, och följaktligen (det var i alla fall en logisk följd då) var min favoritlåt Lucy, den enda låt där han sjöng solo. Nåja, det lustiga med julepisoden var i alla fall att jag inte kände igen låten alls. Jag trodde att känna igen låtar var som att cykla (jag kan ju fortfarande sjunga Fives It's the things you do, inklusive rap-partiet. Om det är nånting jag borde skryta med är ju sen annan sak). Men tydligen inte, den där låten lät helt obekant.

Nåja, det var ju en intressant historia. Men jag kom att tänka på den nu, för Hanson kom lite otippat in i mitt liv igen ikväll. Det roliga med att dela internetuppkoppling med ett hundratal andra är att man också kan dela iTunesbibliotek (helt lagligt, såvitt jag förstår?). Utifallatt man råkar tröttna på sin egen musiksamling kan man bara koppla upp sig till nån annans och lyssna på deras musik istället. Men "Jeff's Music" och liknande bibliotekstitlar säger ju inte så mycket om innehållet, så ibland kan man ju råka på de mest märkliga blandningar. Nu ikväll råkade jag alltså på någon Caitlin, som verkar hysa en enorm passion för musikalmusik, Disney och... pojkband. Och tror ni inte hon gillar Hanson också? Så nu har jag lyssnat på Lucy igen och konstaterat att den inte var riktigt lika bra som jag minns den.

Men mina pojkbandsrelaterade upplevelser på sista tiden slutar inte där. Igår fick jag höra en låt av antingen Backstreet Boys eller N'Sync (jag måste medge att det känns ganska bra att jag inte kan säga vilkendera det var. Om jag vore tillräckligt vetgirig skulle jag säkert hitta svaret i Caitlins bibliotek, men nån gräns får det väl ändå vara). I kafeterian. Medan jag åt. Hurra. Den sjöngs av en hoper highschoolelever som hade invaderat våra liv, vår matkö och vår matro. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det kan jag dock säga, att jag skulle allt tycka det vore lite pinsamt att åka till ett universitet och sjunga en BSB-låt om jag var högstadie/gymnasieelev. Men kanske är det bara jag.

dagens politiska inlägg.

Just när folk hade börjat prata som om Obama redan varit vald till president kommer Hillary tillbaka. Det kan ju inte vara bra för demokraterna som helhet. Smutskasta tillräckligt och mittiallt blir det en sjuttiofyraåring som styr världen, och det är det väl ingen som vill? Han hinner väl starta tre krig innan han efter två veckor som president sparkar hinken eller går in i gödselbranschen eller, helt eufemismfritt, går och dör, och så blir nån som verkligen ingen har röstat på president istället. Hurra.

På tal om presidenter utvecklade jag idag på historielektionen en jättebra teori. Jag fick lära mig att Washington satte exempel med att inte sitta längre än två perioder som president, och den enda amerikanska president som brutit mot den traditionen är FDR (efter honom hittade man på en lag). Så jag tänkte som såhär, att UKK satt ju också länge. Kanske är det så att om man är känd under tre initialer så sitter man länge som president?

Min teori höll i ungefär en timme tills jag gick på lunch och J i förbifarten* råkade nämna JFK. Så mycket för den teorin.

Därtill fick jag också lära mig att trots att George Washington är så en så väldigt hyllad figur i amerikansk historia, är det ingen som följer hans råd så värst. Han gav två råd: 1. Blanda er inte i andras affärer, invadera inte andra länder, håll er till att sköta om Amerika; och 2. Ha inte politiska partier. Heja!

* när han räknade upp ett utvalt fåtal av de världsledare jag har dödat under de senaste hundra åren... Jag berättade att J & G spenderade hela gårkvällen med att försöka exorcera demonerna ur mig genom att slå mig; J uttryckte sin förvåning över att de två fortfarande levde; vid närmare eftertanke kom han på att han faktiskt inte sett nåndera idag och påminde mig om att det ju faktiskt inte är okej för mig att döda folk längre. Är det inte logiskt?

en hä-ärlig dag som i...går.

Min damer och herrar, first things first: Jag, Emmalotta Viktualia Rullgardina BoGustavsdotter Knästrump ser fram emot den adertonde april. Goo Goo Dolls spelar vid K State och jag har biljett. Goo Goo Dolls, baby!

Gårdagen var bara en sån där dag när precis allting var underbart. Jag köpte biljett. Jag hörde av J LXI. Jag skulle gå till gymmet men solen sken så lockande, så pockande så jag skuttade ut i skogen i stället och lämnade vinterjackan bakom mig. Skuttade, helt på riktigt. Jag skulle gå och hämta posten och jag tänkte för mig själv att jag aldrig har lyckats öppna vår postbox förr, skulle det inte vara just typiskt att jag skulle lyckas just idag? And so I did, och jag fick paket. Jag hade på mig cypernklänning 2.0; det kanske inte är ett exempel på hur saker bara gick som de skulle, men ibland är det bara så att man (jag?) kan bli glad av vad man har på sig. Jag lyckades till och med fråga frågor som en helt normal människa. Jag friade till J också, dagen till ära, men han svarade nej. Vilket iofs också kanske var bäst så. Och sen på kvällen gick jag och såg Gaelic Storm som spelade irländsk musik och var sådär glada och sprittande som irländska musiker ska vara, och det framkallade samma gamla vanliga reaktioner hos mig: jag ska flytta till Skottland och lära mig skottiska och att spela säckpipa och sen ska jag flytta till Irland och lära mig iriska och tin whistla hela dagen lång, och så ska jag öva lite på faffas dragspel igen ("ladies and gentlemen, the sexiest instrument in the world - the accordion!).

Nu hoppas jag att det här inte betyder att en bra dag inträffar en gång vart fjärde år. Men jag tror inte det: jag ska fortfarande få gå på konsert, solen skiner fortfarande och det är ännu varmare och snart kommer melodifestivalen och jag ska nog ta på mig en kjol idag, bara utifallatt.