lördag 31 maj 2008

men sånt händer (speciellt när man...).

Igår åt jag rökt sik, nypäärona, knäckebröd och blåbärspaj. Sen var jag på kaffe med finaste flickan i världen och åt lösglass på en brygga vid ett hav.

Jag är hemma.

Dessutom beslöt jag i morse med anledning av kommentaren "på morgon är väl enda gången jag kan dricka kaffe nuförtiden" att nu är det slut på jetlaggandet, nu är jag en normal människa igen. Hur väl det fungerar i praktiken är sen en annan sak, men nu får det vara nog med pjasandet.

I dagarna två har jag försökt sälja juveler, trots att jag egentligen skulle börja först på måndag. Men sånt händer (speciellt när folk säger upp sig utan att nån ersättare anställs). Jag har fått konstatera att jag inte kan nån finska; igår tänkte jag nästan fråga en kund "haluatko sileät sormet?". Men sånt händer (speciellt när man spenderar ett år i USA och inte kunde speciellt mycket finska till att börja med).

I dag ska jag randomly gå och kika på studentdimissionen för att besökande småkusin med fästmö (från Israel/Frankrike/ Armenien) kunde tänkas tycka att det är intressant; och sen ska jag nog inte gå på studentkalas fastän jag i princip kunde gå på tre. Men sånt händer (speciellt när man blir inbjuden med orsaken att frun har beställt för mycket tårta).

tisdag 27 maj 2008

hem-hemma.

Hem-hemma. Det första jag gjorde var, lite otippat, att köpa strumpor. Jag vaknar fortfarande klockan halv ett om nätterna, ligger vaken till fyra-fem och blir galet trött mitt på dagen. Tydligen är det lättare att svänga om dygnet när man måste; i julas när jag började jobba några timmar efter att jag kom hem kände jag mig inte speciellt jetlaggad, nu är det jetlag som definierar min existens.

Jag har fortfarande inte varit ute i skogen.
Jag har fortfarande inte sett havet.
Jag har fortfarande inte träffat mina älskade Ion Pluntisar.

Men det sista åtgärdas inom några minuter genom ett VIP-födelsedagskalas för enbart de alldeles speciellt inbjudna. Så månne det nu inte ska bli bra i alla fall.

torsdag 22 maj 2008

jag tittar inte på euroviisut just nu.

Nästan två timmars sömn och en veggiebagel senare tänkte jag att hej, det här går ju bra, tiden flyger ju som om jag vore på en flygplats (humorn är också därefter). Och så tänkte jag titta på ESC, förstås, men se där går väl ändå gränsen. Doggonit. Dagen gick ju så bra. Jag känner mej depriverad.

live from kci.

Tredje punkten på gårdagens checklista klarades av (!!) och runt halv fem i morse tog jag mig sakteliga till universitetet med två kappsäckar, en datorryggsäck samt en handväska modell större. Jag hatar att resa med mycket bagage, men å andra sidan är det ett år av mitt liv, right there, så vad kan man göra egentligen. Jag har i alla fall checkat in kappsäckarna, så nu är det lite mindre att se efter. Nån sade att American Airlines har börjat med en jätterolig policy att de tar betalt för varje incheckad väska (15$ för första väskan, 25$ för andra), men antingen har de inte börjat än eller så gäller det bara inhemska flyg, för betala tvingades jag inte göra, varken för övervikt eller för bagage, så det är ju trevligt. Nu har jag just sagt ajöss till John som åkte med ett flyg runt en timme efter Kelsey (konstig skolresa detdär), och ser fram emot runt sju timmar av tidsfördriveri i min ensamhet. Hurra hejhopp. Det finns ju - bevisligen - internet här i alla fall, om ock inte det snabbaste jag nånsin har upplevt, så jag torde kunna döda två timmar med euroviisut... om fyra timmar. Innan dess ska jag nog hitta nån mat (konstaterade att det är typ det enda som finns här) samt försöka sova lite; det blev inte speciellt mycket sömn i natt. Jag lär nog återkomma med diverse flum om jag inte hittar på något bättre att göra.

P.S. Om någon undrade, så lämnade en punkt på gårdagens checklista ogjord. Lustigt detdär, hur någon inte vill säga hejdå för att vi ju nog ses igen, och sen totalt ignorerar varje försök till kontakt för att få till stånd ett 'igen'. Men. Sånt händer. D.S.

onsdag 21 maj 2008

checklista för dagen.

Planer för dagen: 1. hämta creative writing-portfolion från engelskainsten, 2. hämta Letter of Confirmation från Office of International Education, 3. packa (!) samt 4. träffa Z.

1. Check! Jag har dessutom gått igenom portfolion, skrivit ner sparvärda kommentarer i respektive elektroniska dokument och kastat bort alla papper, allt för att spara utrymme.

2. Check! Jag gick till OIE och beställde samma dokument i måndags; varför göra saker i god tid när man kan göra dem i sista minuten? (Varför det nu ska ta två dagar att skriva en underskrift på ett papper är ju sen en helt annan sak.)

3. Jag har nu stängt två stycke kappsäckar, har två kassar fyllda med grejer jag har tänkt ta till frälsningsarmén, två fulla roskispåsar, en uppsättning kläder till imorgon med så många lager som möjligt, en påse med saker A & M eventuellt ännu kan vilja ha medan de är här och ett golv fyllt med småsaker och jag tänker att kanske ska det här nog gå bra. Eventuellt. (Men check! kan jag nog ändå inte riktigt säga, inte ännu.) Usch vad det är tråkigt att packa.

4. Kanske? Hoppas. Jag orkar inte flyga tillbaka bara för ett slagsmål.

diggilosern talar:

Mina sambos förstod inte riktigt varför, men klockan två satt jag ju naturligtvis framför datorn, redo för Te Deum. Och när resultatet började läsas upp bröts kontakten till internet, men de verkar ju ha klarat av det utan min hjälp.

Vidare gick Grekland (såklart?), Rumänien (pampigt och italienskt så det förslår), Bosnien & Herzegovina (ja!), Finland (va? jaha, det var ju trevligt), Ryssland (jag röstar vidare Plusjenko i alla fall), Israel (jag gillade den, fast jag vet inte riktigt varför), Azerbajdzjan (Finland kommer att ge 12 poäng till den, no?), Armenien (lite förvånande att både Grekland och Armenien kom vidare faktiskt, känns ju som att de talar till samma publik... som även Sverige fajtas om?), Polen (på riktigt? låten är ju helt bra, men kräver en mycket större röst) och Norge (lite förvånad är jag faktiskt över att den gick vidare också, det är en skön låt, men jag trodde att den var lite för ...västerländsk? Norge var för övrigt den låt som fick flest poäng av alla i svenska inför-programmet, men jurymedlemmarna verkade mycket förvånade över att det var så när de hörde det).

Vidare gick alltså inte Montenegro (förstås; det var ju inte dåligt, men oj, vilken färglös inledning), Estland (tack och lov; men jag kan ju inte förneka att jag kanske skulle tycka att det var roligt om typ Niinistö och Vanhanen gjorde det, två av de tre gubbarna lär ju vara riksdagsmän eller nåt...), Moldavien (what's up with the nallebjörn?), San Marino (jaha), Belgien (jag halvgillade det när jag hörde låten första gången, men nu var det ju bara jättedåligt), Slovenien (lite förvånande att den inte gick vidare, tyckte jag, men jag sörjer inte precis), Irland (jag var lite rädd för att den skulle gå vidare, för det är ju ganska medryckande i alla fall, men tack, Europa), Andorra (trodde nog att den skulle gå vidare, men det är ju igen samma grej som Grekland & Armenien; sen satt jag och störde mig på hennes frasering och andning hela tiden också, jag trodde att låten hette Casanova, inte Ca Sanova) eller Nederländerna (igen en uptempotant, kvoten var fylld).

I övrigt kan jag ju bara kommentera att jag gillade de olika språken innan varje låt, det känns ju så naturligt att man inte förstår varför det inte alltid är så; men annars tyckte jag att det var en riktigt dålig show, mellanvideona såg ut som om jag hade filmat dem själv. Svenskarna som har kommenterat att produktionen nog ska bli bra det här året efter det katastrofala fjolåret eftersom serberna har tagit hjälp av svenskar har nog en del att förklara. Sen vet jag inte om jag bara inte har lagt märke till det förr, men buades det inte mer i publiken än vanligt? Att det knappt var några människor där och tittade är ju sen också en annan sak...

Nu hoppas jag bara att det finns trådlöst internet på KCI (enligt hemsidan finns åtm), för där kommer jag att hengailla under andra semifinalen och jag kommer ju inte precis att ha annat för mig heller. På torsdag ska f.ö. Schweiz, Danmark, Kroatien och till exempel Makedonien, Ungern, Georgien, Vitryssland, Sverige, Ukraina och Albanien gå vidare.

tisdag 20 maj 2008

prins caspian.

Vi var och tittade på The Chronicles of Narnia: Prince Caspian igår. Människobarnen kommer tillbaka till Narnia ett år efter att de lämnade det, men känner inte igen sig eftersom det där har gått 1300 år. Allting är uppochner, gammelnarnierna är supposedly utrotade, telmarinerna har tagit över Narnia, och Prins Caspian tvingas fly när hans farbror försöker döda honom. Men med lite fajtande ska väl den rättmätige kungen kunna få sin krona och ställa allt tillrätta.

Filmen var helt okej, men den kändes lite utdragen, lite som att den kunde ha slutat minst ett par gånger innan den gjorde det, men så kom det nåt nytt problem och ställde till det. Nu är det ganska länge sedan jag senast läste boken, men jag tror att filmen följde originalet ganska bra. Ripipip var sådär skrattretande stolt, Aslan var sådär irriterande frånvarande (är det nån som förstår varför?), Caspian var sådär löjligt snygg (Kelsey var beredd att lämna Kellen), och sen var det en björn som fick oss alla att skratta för att han hade så fånig röst och en sista låt som var antingen malplacerad eller jättebra, beroende på vem du frågar.

Men nu har K åkt hemhem för att spendera några dagar med familjen innan Europa, så de enda vännerna som är kvar här är Ben, Jerry (New York Super Fudge Chunk är nog den bästa tröstätarglassen) och Z, som jag har lovat att flyga tillbaka bara för att klå upp om han inte säger hejdå. Jag är nog den snällaste människa jag känner.

måndag 19 maj 2008

The End 2.0.

Skogen har varit viktig det här året; trots att den är så väldigt ofinländsk har den ändå kommit att bli en plats där jag har kunnat känna mig som hemma, en hemlig dörr till ett ställe där det finns träd och vatten. Det finns en stig i skogen, där jag har vandrat hela året, ensam eller tillsammans med vänner, och jag gick den stigen igen i lördags, dagen efter Goodbye Day, dagen då jag vandrade runt i den här spökstaden och kände avsaknaden av allt det som gjorde att jag kom tillbaka efter julen. Jag gick där och tänkte att det här är slutet, det går inte att komma längre, det finns ingen väg framåt. Och så följde jag stigen som svängde runt ett träd och trumvirvel: nej Emma, det går inte att komma längre, det finns ingen väg framåt. Det var så slående att jag måste fotografera, det blev inte speciellt bra bilder, men det är alltså ett träd som fallit omkull och fullständigt blockerar all framfart. Det finns ingen väg framåt.

lördag 17 maj 2008

The End.

Jag tror inte jag fattar. Det tar slut här. Inget mer. Inget mer. Jag försöker anpassa mig till tanken. "Are you ready to go home?" frågade Jonny. "I'm ready to go home, but I'm not sure I'm ready to leave," svarade jag. This is it. Jag har fortfarande fem dagar i Emporia, men den här dagen var sista dagen, för det har ingenting, ingenting med stället att göra. Nu ska jag ha detox; försöka få ut det ur blodet, försöka bli redo att åka hem. Jag sade hejdå idag, till Jordan, till Kira, till Erin, till Joseph, till Ashley, till Alli, till Joel, till Scott, till Ray, till Craig, till Suzanne, till John, till Jonny. Listan är ändlös. Ändlös. Det tar aldrig slut, och ändå är det just det det gör. Nu är det slut.

Soundtrack: Ben's Brother. För det är inte bara bra, det är precis så. A second, a minute, an hour, a day and its gone. Little by little it fritters away; try as you may you can never replace it. A moment of beauty you stumble upon; as long as you treasure whatever it is, whatever it is could never be wasted.

torsdag 15 maj 2008

picknick med peter pan.

Sommarlov!

Later World Lit-tenten gick bra; förstås, tänkte jag nästan tillägga. Mytologin gick sådär; jag har vinglat på gränsen mellan A och B hela terminen och det blir nog slutligen ett B, men det är ju inte speciellt b (höhö). Hissan gick förvånansvärt bra i morse, gårdagskvällen spenderade jag i goda vänners lag med att säga hejdå åt mig själv och amerikanska inbördskriget var inte precis det främsta jag funderade på. Pianospelandet gick inte särdeles bra, jag var nervös och när jag är nervös börjar mina händer skaka och det är ju på det hela taget inte speciellt lämpligt när man vill hitta rätt tangenter. Nervositeten hjälptes inte så mycket av att jag gick ut på scenen och upptäckte att det sen i alla fall var Steinway-flygeln som stod där; ni vet den där Steinway-flygeln som jag har valt bort två gånger för att det ju inte var den jag skulle spela på framför juryn och därför aldrig hade spelat på förr. Hurra. Nå. Det är ju nästan löjligt vad betydelselöst detdär bedömandet är (det är väl 10% av mitt betyg eller liknande, och jag kommer ändå inte att få några studiepoäng hemma för det här, så det syns ingenstans i vilket fall som helst) så jag vet inte vad jag var nervös för. Eller jo, jag har inte spelat piano officiellt sen jag var åtta, och sannerligen inte för människor som har doktorstitlar i ämnet. Men ändå.

Picknicken var alldeles ljuvlig, vi stuvade nio personer i Jordans bil och åkte till Peter Pan park*. Där inmundigade vi allt från spenatsallad med hallonvinägrett till batong och jordgubbar och sen spelade vi ultimate frisbee och lekte i lekparken och hade fotosessioner med William Allen White vid en sjö. Och sen åkte vi tillbaka och spelade kort en stund och Kira gav mig en avskedspresent, hennes elefantskor, för att "that's the only thing I could think of to give you that would actually mean something" och jag kommer att gå sönder dem trots att de har rosa foder. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dehär människorna i mitt liv, och jag förstår inte hur jag ska kunna lämna dem. Men... sånt är livet?

Jag tog ovanligt få bilder igår kväll, och min kamera gillar inte skymning speciellt mycket, så de jag har är inte speciellt bra heller. Nu väntar jag bara på att K, K och E ska ladda upp sina tusentals bilder på fejsbukk så jag kan stjäla dem.

Nu har jag stängt en kappsäck och kan nästan se ljuset i tunneln. Kanske, kanske får jag hem mina saker i alla fall. Men nu ska jag nog ta en paus i packandet och gå ut istället, det är så soligt och jag får väl passa på att njuta medan jag har sommar runt mig och i mig. Ikväll blir det fest hos Kels och såvida det inte blir värrigare åskstormar kommer hela kalaset nog att hamna i poolen. That's fine with me.

* Enligt källor var det en man som lät bygga parken till sin dotters minne; och namnet lär komma av att hon aldrig kommer att växa upp, som Peter Pan. Är det inte lite groteskt?

onsdag 14 maj 2008

to roosevelt.

I min tent idag fanns det en valbar fråga som handlade om att man skulle ange tre orsaker varför Ruben Dario har belägg eller inte för sin kritik av USA i sin dikt "To Roosevelt". Hands down kan jag nog säga att det är första gången i mitt liv jag har valt bort en fråga, inte för att jag inte hade något att säga om saken, utan för att jag var osäker på huruvida det skulle ha en negativ effekt på mitt betyg att jämföra USA med jihad-extremister.

Jag pratade med John häromdagen om att det ju är så svårt att förstå hur människor resonerade då, för Länge Sedan; hur de kunde leva med slaveri och imperialism o.s.v. och att det är skrämmande att tänka på att vi säkert gör saker idag som kommer vara lika svårt att förstå om några generationer. Hans svar? Slaveri har vi ju fortfarande, illegala immigranter idag har det inte mycket bättre än slavarna då; och imperialismen lever väl kvar den också.

Jag kritiserar USA ganska mycket, både med och utan orsak, på skoj och allvar. Det är så mycket jag inte förstår. Men de allra flesta av mina vänner gör detsamma. De älskar sitt land, men samtidigt finns det så mycket som är fel. Det är spännande att ha varit här under denhär perioden, under denna historiska presidentkampanj, jag skulle gärna stanna till november. Många ställer verkligen sitt hopp till att det ska bli annorlunda nu, det ska bli Förändring. Ingen kan väl påstå att Bush är roten till allt ont i dethär landet* (även om många säkert försöker), och att tro att Obama (eller McCain, eller kanske även Clinton; jag säger Obama för att det är vad jag och de flesta runt mig vill, och för att det känns som att han mer än de andra står för just dendär Förändringen) kan svinga sitt trollspö och göra allt bra igen är ju mer än lovligt naivt. Men allt börjar med det första steget, och många ställer sitt hopp till att den nya presidenten, vem det än må vara, ska bli det första steget på vägen till att leda USA i rätt riktning igen, att läka såren hemma i stället för att förorsaka sår/försöka läka sår hos andra.

* J: "The only reason no one's shot Bush is it wouldn't get any better. Then Cheney'd be president, and then we'd have to shoot him, and then that woman, what's her name, Pelosi, and then... I don't even know; we'd have to shoot a whole lot of people before we'd get anyone good." Apropå Pelosi tycker jag fortfarande att hennes namn är roligt.

tisdag 13 maj 2008

jag känner mig...

Jag känner mig rik, duktig, huvudvärkig, ryggstel, uppskattad, kär samt lat. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Rik för att jag just gick till bokhandeln och sålde mera böcker; fick femtiosju dollar cash i handen. Rik också för att jag är en såndär finlandssvensk som får pengar från sånadär finlandssvenska fonder och följaktligen får femhundra euro av Svenska studiefonden.

Duktig för att jag ofta känner mig duktig när jag gjort minsta lilla ärende, och nu har jag ju just både gått till internationella kontoret och fått ett väldigt flott papper (eh) där det står att jag har attendat det här universitetet och samtidigt klargjort att jag inte behöver anstränga mig alls för att få några intyg; de skickar dem direkt till Vasa; och för att jag som sagt sålt mera böcker och samtidigit köpt en 'blue book' till nästa tent (vad det nu ska vara bra för vet jag inte, men det är sen en annan sak). Sen har jag faktiskt också skrivit tent idag och studerat ganska flitigt en stund och spelat igenom mitt pianoprogram tre gånger.

Huvudvärkig för att jag har huvudvärk.

Ryggstel för att min rygg är stel. Därav troligen ovanstående påstående. Ryggstelheten tror jag beror på en kombination av de utmärkta sängarna här, mitt ihärdiga pluggande/ datorskärmstittande, samt att jag faktiskt tränade i går. Där ser ni, motion för bara ont med sig.

Uppskattad för att jag blev inbjuden till en "Goodbye party for the coolest Fin we know"-picnic imorgon. Nu säger det ju sådär lagom mycket att jag är den coolaste finländare de känner i och med att jag också är den enda. Men ändå. Uppskattad känner jag mig all the same.

Kär är jag i de finaste skorna i hela världen, och de är mina alldeles egna och det är ju så underbart så du kan inte tro. [ha]

Lat för att jag de facto sitter och bloggar istället för att läsa om the myths of Crete. Här vill jag bara citera Tristan Tzara och säga I am writing because it is as natural as pissing as being sick.

måndag 12 maj 2008

pluggeri, pluggera.

Det går så mycket bättre att läsa på tent när man kan ligga i gräset och sola medan man gör det. Det går förstås också bättre att lägga bort boken och bara ligga i gräset och sola då, men lite pauser har väl aldrig skadat någon. Imorgon börjar allvaret för min del; klockan åtta på morgonen ska jag visa om jag har lyckats lära mig någon lingvistik*. Jag är mer oroad över klockslaget än över själva tenten; även om jag än en gång lyckats glömma bort allt jag nånsin lärt mig om fonetik och tenten gäller hela kursen, även sånt vi har tentat tidigare (tack och lov har jag i alla fall bara två såna tenter, båda Dr S). På onsdag blir det senare världslitteratur, piano juries och mytologi, och sen avslutar jag skolåret på torsdag med hissaprov. Sen är det slut! På det roliga, tänkte jag säga, men det är väl ändå att ta i. Torsdagkväll blir det inflyttnings-/end-of-finals-/sista natten med gänget-party hos KelKel**. Tjohej.

Soundtrack: Newsies. Det är lustigt vad bedårande lite falsksång kan vara ibland, när det är så alldeles mycket hjärta i det. Lite som Håkan Hellström. Och lite som Christian Bale.


* "What are you studying?"
"Linguistics."
"What?"
[visar upp boken, Contemporary Linguistics.]
"What is that?! Like, words?"
"...yeah."
** Inte alls så omtyckt namn, men man ska så lagom hitta en partner som börjar på samma tre bokstäver som en själv; då går det som det går.

en blandning tankar.

Nu är det nästan finals week, med allt vad det innebär av intensive quiethours och människor som försvinner, en efter en. Jag och John var och såg Iron Man igår och satt sen i hans rum och såg tillbaka på våra liv... Nå, kanske nu int rikit, men Joe hade tagit hem alla sina grejer, och John hade packat de flesta av sina grejer i bilen så det var alldeles tomt och nästan inte råddigt alls och det var så märkligt. Och det har varit mycket tommare denhär terminen, vi har inte spenderat alls lika mycket tid där som under hösten, då man kunde vara ganska säker på att hitta 3-20 personer där vilken tid på dygnet man än råkade titta förbi, men ändå; det där rummet är legendariskt, där har jag träffat merparten av mina vänner, utan det rummet skulle min tillvaro se mycket annorlunda ut.

Nåja. Apropå Iron Man känner jag absolut att jag behöver gå och se Prince Caspian innan jag far hem. Här har den premiär på torsdag; hemma andra juli, tydligen. Såna fasoner. Mer Narnia åt folket, tycker jag. Det enda som är lite synd är ju att Tumnus inte är med, James McAvoy var ju det bästa med förra filmen... Nåja. Här bryr vi inte alls oss bara om yta, vi går på djupet. Iron Man var för övrigt helt bra, men det var lite lustigt att sitta och titta på reklamen innan, för Hulken och Batman och kanske ännu nån till. Vadå trend? Nåja. Hulken bryr jag mig inte speciellt mycket om (Edward Norton är dock säkert värd att gå och se den för), men jag ser fram emot Batman. Vi tänkte nästan stjäla film på vägen ut från bion, för de hade staplat en hel hop med film just vid utgången, vilket ju verkat helt korkat, de lär ju inte vara helt billiga. Vi tänkte att man kunde kanske tapetsera ett rum med dem, det skulle vara stencoolt. Sen tänkte jag också att det vore ju ett bra avslut på min vistelse här, jag har tänkt att jag borde göra nåt kriminellt innan jag far, så jag har en orsak att fly landet, men jag hade inte riktigt kommit på nån bra idé förrän nu. Så eventuellt, folks.

Slutligen, jag har inte följt med ishockey-VM alls nu, men jag tänkte att jag kanske borde se dagens match. Men det var ju lättare sagt än gjort. Och det var ju trevligt att Finland vann för all del, men det skulle vara så mycket trevligare om någon amerikan faktiskt brydde sig det allra minsta. Men man kan ju inte få allt här i världen.

torsdag 8 maj 2008

dagens strapatser.

Idag har jag betalat ändringsavgift för min flygresa med Kiras kort, så nu är det alldeles säkert att jag i alla fall lämnar landet den tjugoandra. När jag anländer till finlandet kan man ju aldrig vara riktigt säker på.

Jag hade tänkt skicka ett paket med några skrymmande prylar för att i alla fall lite minska på mängden grejer jag behöver tynga in i resväskan, men backade när jag hörde att det skulle kosta fyrtio dollar. Till följd av det har jag researchat hur mycket det skulle kosta extra att ta en tredje väska på planen, men jag hittade inte riktigt några svar. Om någon har en åsikt om det hela får ni gärna dela med er. Jag har inte provpackat, så eventuellt kan det ju gå riktigt bra, men det känns som att jag har en hel del grejer och ganska små väskor. En variant skulle ju vara att köpa en ny, större väska. Fast då vet jag inte riktigt vad jag skulle göra med den väska som blir över. En positiv grej jag i alla fall upptäckte är att britterna har tagit sitt förnuft till fånga och skippat ett-handbagage-regeln, så nu borde jag kunna ta både datorväskan plus en annan väska som handbagage, vilket ju i alla fall hjälper lite.

Idag har jag också haft min sista fiction writing-lektion, vilken innefattade kursutvärdering, inlämning av sista portfolion med tillhörande självanalys av vad jag lärt mig under kursen, workshop av Jessicas story samt awards. Folk hade engagerat sig och gjort diplom och grejer (jag hittade på mina medan jag åt frukost i morse) och hade en hel del roliga saker att säga om varandra. Förra terminen fick jag en hel del awards gällande min klädsel; den här gången fokuserade de flesta på min finlandshistoria, och om jag inte försöker få den publicerad är jag dum i huvudet. Allegedly. Min favoritaward var "International Mystery Woman" för det låter som att jag är en superhjälte. Och det är ju trevligt.

Slutligen har jag också sålt tillbaka en hel hop böcker till bokhandeln. De flesta av böckerna var såna som antingen inte ska användas nästa år eller såna som troligen ska användas, men vars lärare inte har lagt in en beställning på dem ännu, vilket ger ett mycket lägre pris, men jag gick ändå ut från bokhandeln med sjuttiosju dollar i fickan. Jag har dessutom åtminstone tre böcker kvar att sälja, som alla är tjocka luntor som torde användas nästa år. Så det är ju inte helt fel.

onsdag 7 maj 2008

jag ska åka hem. snart.

När jag (eh, mamma) bokade min hemresa tänkte jag att jag ville resa ännu lite innan jag åker hem, så jag valde ett datum nästan två veckor efter att vi slutar skolan. Men nåt resesällskap har jag inte hittat, och att stanna i Emporia när alla andra har åkt härifrån är något av det mest deprimerande jag kan tänka mig för tillfället.

Så nu har jag ändrat min hemresa. Istället för att åka härifrån 28:e, åker jag 22:a. Det betyder att om allt går som det ska kommer jag till Helsingfors runt fem på eftermiddagen den tjugotredje maj. Om allt däremot går som det brukar betyder det att jag kommer att spendera min födelsedag (och ESC! :P) på någon rutten flygplats nånstans och att jag kommer hem den tjugosjätte maj ungefär.

Nu måste jag bara antingen a) ragga upp någon med ett amerikanskt kreditkort som är villig att inom sju dagar betala fyrtio dollar åt mig eller b) flänga iväg till KCI inom sju dagar för att betala själv. Och sen vore det ju passande att hitta nån skjuts till flygplatsen sen när det gäller också.

Men det är ju en världslig sak.

tisdag 6 maj 2008

emotional wreck: kärlek och tårar.

Plötsligt är allting så verkligt. Jag har spenderat kvällen med att gå igenom högar av papper för att se vad jag kan slänga, vad jag helst vill spara men kan undvara, vad jag absolut vill ta hem; vi hade floor meeting om att checka ut; jag hade min sista pianolektion idag.
Och jag pratar om att jag gjorde ett val om hur jag vill leva redan för ett och ett halvt år sedan genom att överhuvudtaget välja att komma hit och jag pratar om mig själv i termer som emotional wreck och det gör mig glad. Jag är så glad att upptäcka att jag faktiskt lever som jag vill, att jag har låtit mig själv komma nära, att älska de här människorna trots att jag vet att jag måste åka härifrån och jag inte vet när jag kommer att se dem igen. Det går emot allt jag byggt upp min tillvaro på, och jag är bara fruktansvärt glad åt att tårarna rinner när jag skriver det här. Och jag är tacksam bortom ord för att människor bara släppt in mig i sina liv helt förutsättningslöst, att de tycker om mig så mycket att de inte vill låta mig gå. Det är så absurdt och så underbart på samma gång.
Samtidigt vill jag ju så gärna komma hem till er. Jag älskar er också. Det finns så mycket kärlek i världen. Kärlek och tårar.

måndag 5 maj 2008

helgen i sammanfattning.

Jag har haft en väldigt lång helg, känns det som. Med det menar jag dock inte att jag känner mig speciellt utvilad. Men sånt händer.

Fredagskvällen började på Applebee's, där servitören kände sig nödgad att flera gånger fråga om Kelsey och jag skulle betala tillsammans eller separat. Sen skulle vi gå och titta på något band men vi ville inte betala, så då gick vi och sjöng karaoke istället. K blev erbjuden att gifta sig med nån saudiarab som ville ta med henne hem, så hon sprang och gömde sig i en garderob.

På lördagen åkte vi först till Topeka och åt lunch på HuHot, en mongolisk grill där man plockar åt sig rå mat från buffén och sen ser på när de steker den. Det var mycket delikat och mycket exotiskt. Vi var en vända via Ks mammas hus också och tittade (de bygger en biograf i källaren!) innan vi sen styrde vidare mot Lawrence. Jag blev fullständigt förälskad i Lawrence; ifall jag hade 20000 dollar i madrassen skulle jag absolut ta K på orden när hon föreslår att jag ska komma till KU nästnästa år och bo med henne. Det är en gammal hippiestad, så det känns väldigt vänligt och småskaligt trots storleken (bara universitetet har lika mycket folk som hela Emporia), och på det hela taget känns det som en mer komprimerad stad än de flesta amerikanska städer jag besökt. Lite mindre bilcentrerat, lite mer som hemma. Och det finns en massa vintagebutiker där man kan hitta alla möjliga trevliga saker. Jag shoppade faktiskt inte så mycket, förvånansvärt nog. Men jag råkade slänga mina älskade pilotsolglasögon i golvet häromsistens så jag köpte ett par fakefarers istället och är mycket nöjd. Den butik vi troligen spenderade mest tid i var dock en matbutik (!). Inte vilken matbutik som helst, dock; K gick och drömde sig bort till sommaren i Tyskland bland Kinderägg, nutella och milka och jag gick omkring och åh-ade åt turkin pippuri, fazermint och römmegröt. Och blåbärspepparkakor! Sen gick vi förstås ett varv till Ben & Jerry's glassbaren förrän vi åkte tillbaka till Emporia och fortsatte kvällen med att gå på castparty med Erin och en massa galna teatermänniskor.

Idag var det konsert med kören och det gick helt bra.

Och sen har jag sovit. Och bitchat med Erin så att Jordan nästan inte vågade sitta vid vårt bord i matsalen. Och planerat en intervention med ovannämnda två samt Kira. Alla pratar om alla möjliga skolarbeten som de borde göra så till den grad att jag är övertygad om att det finns nånting jag borde göra också, men jag vet inte vad det skulle vara. Så jag ska nog gå och sova i stället.

lördag 3 maj 2008

tornado! nästan.

En av de få saker som kunde göra en dag som gårdagen bättre är en tornado. Vi lyckades inte riktigt, men det var tornadovarning och blåste och regnade och åskade alldeles hujsigt (tornadolarmet lär ha gått tre gånger i Olathe, för övrigt). Det låter lite paradoxalt kanske, men det är något väldigt tryggt och lugnande med ett ordentligt åskväder utanför. Jag sover som en liten bebis. Vilket i sig är ett ganska paradoxalt uttryck, eftersom bebisar vaknar hela tiden för att de har en sån väldig lust att skrika. Men inget sånt, alltså.

Nu har jag lämnat in vad jag tror är sista uppsatsen för året (den sista vid ESU för evigt?!). Jag prokrastinerade inte alls, jag hade drygt en och en halv timme kvar till deadline när jag lämnade in den strax efter tre. Det är den bästa uppsats jag nånsin skrivit, och den handlar precis om det som uppgiften gällde. Ungefär. Vet ni, jag kanske tar J på orden och blir glasblåsare i stället.

Nu är det helg, trallala. Det blir nog bra, ska ni se.

fredag 2 maj 2008

första maj.

I morse åt jag en donut till frukost. De brukar aldrig ha donuttar till frukosten, så att de hade det på första maj var ju lite sådär sammanträffligt. Tillsammans med donuten åt jag också sirapsindränkta french toast sticks och kakaopuffar. Jag älskar att äta hälsosamt. Incidentally kan jag tillägga att jag också älskar min metabolism, men det är sen ett annat kapitel. Kanske.

En dag som börjar så kan ju bara fortsätta med ändlöst solsken, klänning, lektioner som aldrig vill ta slut och sen en picknick i det grönaste av gräs med jordgubbar och vindruvor och mera donuts och, ptja, de traditionella beef stroganoff-smörgåsarna som hör högtiden till.

Det är väldeligt solsken i mina bloggposter just nu men jag vet inte riktigt om det är på grund av eller trots att jag är inne på den allra sistaste månaden. Det ryser lite i mitt skelett när människor påpekar hur få dagar det är kvar till finals week och jag misstänker att det inte har något med ovilja till plugg att göra (nåja, lite kanske; jag har en mytologiuppsats som ska lämnas in i morgon och jag kan ju säga som så att jag inte skrev speciellt mycket på filten i parken). Men sånt händer. Man får ju bara ta och leva så mycket man kan så gott det går tills man dör.

On that note: på lördag ska jag åka till Lawrence med Kelsey! Det ser jag fram emot.

torsdag 1 maj 2008

glad vapp!


Så här ska man fira varje vapp, tycker jag.

En annan sak jag också tycker är att 'glada vappen' är det fånigaste man kan hälsa varann. Jag må önska dej den gladaste av valborgsmässoaftnar, men jag önskar dej också en god jul och en glad påsk, inte glada vappen, inte goda julen och inte glada påsken. Och för all del inte glada annandagen faren. Såatt. Sånt.

Snart ska jag gå och hälsa glad vapp åt såna som vet vad vappen handlar om och happy mapula åt såna som inte gör det. Jag är klädd i den vårigaste av klänningar, mina kinder är varma av en eftermiddag på gräsmattan, det är fortfarande tjugofyra grader ute och jag är så lycklig att finnas till för det är såna här dagar livet är till för.