måndag 28 februari 2011

ett öppet brev till nelonen.

Kära Nelonen,

med anledning av er sändning av Oscarsgalan i natt, har jag några synpunkter jag gärna skulle vilja framföra.

1. Den här expertpanelen. Ett litet tips: lär er namnet på människorna ni kommer att prata om. Eller vet ni, ni behöver inte ens lära er dem utantill, så länge ni lär er att läsa innantill från dendär pappersbunten ni ändå läser i hela tiden (incidentally: ni vet att ni är på tv, va?). På något sätt får jag en uppfattning av att ni och jag definierar ordet expert på olika sätt, då den ena 'experten' flera gånger pratar om hur bra Black Swan är, och speciellt då på grund av regissören Arononofsky. Eller var det Aronofofsky?

2. Lite på samma tema kan jag tycka att det vore motiverat för en som ska kommentera röda mattan att lite kolla igenom på förhand vem som kommer att vara där, så att man vet hur de ser ut och så. Jag menar inte alls att man absolut behöver kunna peka ut Russell Brands mamma Babs i vimlet, men att känna igen de som är nominerade och de som ska uppträda på galan känns väl inte som ett alldeles för stort krav?

3. Jag har undrat samma sak förr, och jag kommer att undra igen: har ni något emot kvinnor överlag eller är det just det här sammanhanget, att kommentera andra kvinnors klädsel och sånt, som ni tycker passar bättre för män? En kvinna och sex män kan jag personligen tycka är aningen obalanserat faktiskt. Det är ju en sak om man anlitat de allra kunnigaste personerna man bara kunnat hitta, men som eventuellt framgår av punkt ett och två ställer jag mig något frågande till om detta är fallet just här. Mitt i allt kunde ni kanske hitta någon moderedaktör eller liknande som kan kommentera Portmans val att inte välja Dior, eller förklara vad archival egentligen betyder?

4. Jag trodde det var en självklarhet, men tydligen kräver det en klargöring: alla som ser på ert program ser på det på grund av Oscarsgalan, inte på grund av er personligen. Ert jobb är att fylla ut de amerikanska reklampauserna. Så när de är slut, vill vi helst att ni ska hålla käften och ge över till Hollywood. Har ni förresten något emot Amy Adams, eller var det en tillfällighet att ni aldrig ville sluta prata när hon intervjuades, båda gångerna?

5. Slutligen - och jag är medveten om att det här inte är ert fel - så är ABCs röda mattan-sändning under all kritik. En massa irrelevant prat, flera intervjuer med samma person, medan vissa (läs: Kevin Spacey) totalt ignorerades, få helfigursbilder, få skådisar, quite frankly. Inte ens Tim Gunn kunde väga upp allt det där. Det skulle inte händelsevis gå att avtala med E! istället?

Men, fint att ni åtminstone sänder!

Mvh.
En som saknar den gamla goda tiden, då SVT sände Oscarsgalan.

torsdag 24 februari 2011

tecken på ålderstigenhet.

Jag (eller mina vänner, som är supermycket yngre, typ flera månader) brukar ibland skämta om min höga ålder, men oftast är det mest bara på låtsas (well, för min del i alla fall, jag kan ju inte tala för nämnda vänner i och för sig).

MEN.

Hollywood lär planera att göra en remake av The Bodyguard. På riktigt. Jag är så gammal att en film som kom ut när jag var sju år nu är så gammal att det görs en ny version av den.

För att citera handär creepy guy: NOOOO. NOOOO.

måndag 14 februari 2011

idolkonsert.

Jag gick omkring i morse och nynnade "the way we put our hopes through the eyes of an eagle" en lång stund innan jag började fundera att nej, så går texten knappast till Jays vinnarlåt i Idol 2010.

Jag borde väl veta, kanske. Jag var på konsert med alla idolfinalisterna igår, och hörde bland annat den låten (där dendär frasen faktiskt upprepas... ganska många gånger). Ifall ni är såna som räknar kreddpoäng: det är nu ni ska passa på och ge mig ett tiotal minuspoäng. Varsågod.

Det var en bra konsert, faktiskt. Visst, detaljplanerade covers en masse, naturligtvis, men vad annat kan man vänta sig? Artisterna imponerade överlag med sin höga nivå, tyckte jag. Mest (positivt) överraskad blev jag av Daniels röstkapacitet, annars kändes det ju som att man har rätt bra koll på deras register när man har sett programmen. En annan överraskning gällande just Daniel var att han, av jublet att döma, tydligen var Jakobstadspublikens favorit. Det var ju lite random.

Men på det hela taget var ju hela grejen rätt random: att ett gäng från nåt svenskt teveprogram kommer hit och drar några låtar, och drar dit 7000 pers eller hur mycket det var. I tjugonånting minusgrader, dessutom. Man kan ju roa sig med att fundera hur många som skulle dyka upp om finska Idolsdeltagarna kom på besök.

paradisoskar är inte död. faktiskt.

Finlands representant i ESC2011 är vald, och hörni, dethär gjorde vi ju bra*! Jag är kanske lite fördomsfull gentemot finskhetens musiksmak i allmänhet, men jag trodde inte alls att Paradise Oskar skulle gå hem i de finska folkhemmen. I Europa, kanske, jo - men man måste ju ta sig dit också. Men ibland kan jag faktiskt glädja mig över att ha fel**. Heja Finland!

* In the interest of full disclosure: Jag har personligen inte medverkat på minsta sätt. Möjligen själsligen, då.
** Hemskt sällan.

söndag 6 februari 2011

gatuvåldet ökar även här.

Jag kom just in från en promenad. När jag började närma mig hemmet igen hörde jag nån som kom springande bakom mig, och jag tänkte för mig själv att tänk vad fint det är att bo här ändå. Här kan jag, som kvinna, promenera ensam kvällstid, och inte vara det minsta rädd. Jag kan höra nån komma flämtande bakom mig och inte för en sekund behöva oroa mig för att bli våldtagen, eller styckmördad.

Dock skulle jag inom några minuter komma att inse att jag tydligen borde ha oroat mig för att bli hundbiten. Jepp, några metrar senare kom två små hundar kutande mot mig, vilt skällande. Deras ägare (antar jag) stod typ femtio meter längre bort med sin tredje hund och ropade lite halvhjärtat att hundarna skulle komma tillbaka. Men de brydde sig inte så värst. Jag gick vidare och tänkte att okej, de är typ lika stora som en katt, vad kan de göra mig? Svar: bita. Medan hundägaren fortsatte gå åt andra hållet tog den ena hunden ett ordentligt tag om mitt ben och bet till. Den hade tydligen uppnått sitt mål, för då var den nöjd och sprang tillbaka till ägaren. Jag gick vidare hem, kom in och konstaterade att benet var uppsvällt och blått. Kul. Borde man ta en rabiesspruta eller nåt?

Denhär episoden var ju inte riktigt lika hardcore som då när min goda vän I skulle cykla från Tammerfors till Jakobstad, blev biten av en hund så våldsamt att hon måste åka via sjukhuset för att sys, och sen cyklade vidare. Men ändå. WTF?!

lördag 5 februari 2011

#mel2011

Ah, melodifestivalen. Större än alla politiska kriser. Så stort att #mel2011 trendade i hela världen ett tag på Twitter, vilket är underhållande på så många nivåer.

Som den här, till exempel:

@ what's that? you click it and every tweet's in german. i take german lessons... i still don't understand

torsdag 3 februari 2011

it's not what you say, it's what you don't say.

På tal om jobbsökande, dock: Är det faktiskt så jäkla svårt att meddela att "nej, din loser, du har inte fått jobbet"? Man kunde ju förstå om det vore adertonhundratal och varje brev måste levereras personligen av en gubbe på en häst. Men såvitt jag vet har inte ett enda av jobben jag sökt utspelat sig på adertonhundratalet. Så man behöver ingen häst, och ingen gubbe. Man behöver inte ens köpa ett frimärke och slicka igen ett kuvert. MAN KAN TRYCKA PÅ EN KNAPP. Klick, bara, så vet alla om att nähä, detdär behöver jag inte hoppas på längre. Oj, så jobbigt. Oj, så oöverkomligt. NOT. Av alla jobb jag har sökt (och jag har tappat räkningen på hur många de är), så är de enda som brytt sig om att meddela att jag inte fått det de som jag varit på intervju till. Två stycken.

Nej vänta, nu ljuger jag, jag var ju faktiskt också på intervju till ett caféjobb, men därifrån meddelade de heller aldrig. Det, mina vänner, är hur eftertraktad jag är på arbetsmarknaden. Jag är inte ens värd att få ett samtal om att jag inte ens är värd ett jobb som går ut på att koka kaffe.

Tur att jag i alla fall kan skylla på snön.

mind power.

På bilden ser ni roten till alla mina problem, snön, göra segertecken.
Men I'm on to you, snön.

Jag kom just på en helbra grej. Jag har ju gått omkring och känt mej arbetslös och initiativlös och värdelös och andra lämpliga ord som slutar på -lös hela hösten och vintern. MEN. Nu har typ alla amerikaner jag känner wajnat om nån värsta snöstorm och ojoj världen går under för det snöar och blåser lite samtidigt, och det är nog bäst att ha ledigt från skolor och jobb och sitta inne och titta på film hela dan och inte göra nånting alls tills det är slut på snow day. Och det är ju det jag har gjort hela tiden! Jag har bara kanaliserat min inre amerikan och haft snow day sen första snön föll i oktober. Så det är helt okej. När det är snö ute får man vara lat. När det är snö ute behöver man inte gå ut.

Glad we got that sorted out.