söndag 18 november 2012

en historia om fläcken i taket och vad som hände sen. (based on a true story)

Det började med en fläck i taket. 

Så småningom blev fläckarna fler. Så jag ringde fastighetsskötarna, som kom och tog sig en titt och funderade att det kanske är regn som smugit sig in under den ovanligt regniga sommaren. Men det är nog inget att bry sig om.

Så jag gick vidare med mitt liv. Gick till jobbet, åt, sov, sneglade emellanåt upp mot kökstaket och funderade på om just dendär fläcken hade funnits förr eller inte, funderade på om mitt tak kunde användas som rorschachtest. 

Och så kom kvällen då jag noterade att en fläck såg ovanligt otorr ut. Och så kom morgonen därpå, när jag konstaterade att det fanns en liten våt fläck på mitt köksgolv, och att direkt ovanför höll en vattendroppe långsamt på att bildas. 

Så jag ringde fastighetsskötarna, som kom och tog sig en titt och konstaterade att vattnet är alldeles för smutsigt för att vara regnvatten. Så en rörmokare skulle genast komma på besök till grannen ovanför, vars avlopp var igenstockat, och det skulle nog lösa saken.

Och så kom jag hem från jobbet och noterade en ovanlig odör när jag kom in genom dörren. När jag gick in i köket noterade jag först en massa svarta prickar på golvet, sen att diskhon var full av vatten. Först när jag redan ringt och meddelat om detta följde jag spåren in i vardagsrummet, där jag möttes av en swimmingpool. Först tänkte jag att det kan ju vara lite lyxigt, men sen tänkte jag att det är rätt opraktiskt att ha en sån just i vardagsrummet, och dessutom bestående av vatten som grannen redan har använt. Man vet ju aldrig hur smutsig grannen är. 

Så jag skurade och torkade, tills en tiolitershink var full av upptorkat vatten och jag knappt kunde gå följande dag på grund av träningsvärk i benen. Jag blev färdig lagom tills rörmokaren kom och knackade på dörren. Så fixade han mina rör, och så gick han ner och fixade grannen nedanförs rör, och så grannen därinunder, för problemet bara flyttade på sig vartefter.

Men det fortsatte att droppa från taket. 

Och jag upptäckte att vattnet hade runnit igenom alla kökslådor, och jag diskade och skurade och slängde bort. Och en dag när jag kom hem upptäckte jag att någon hade borrat två hål i mitt golv. Och när jag ringde och frågade om vad som står på fick jag veta att tre andra gubbar hade varit på besök hemma hos mig, som gubbar har en tendens att göra allt emellanåt. 

Men det fortsätter att droppa från taket. För ingen vet varför. Så ingen vet vad de ska göra. Men jag ska ha en trevlig helg ändå.

P.S. Om man ska ta fram något positivt i historien så verkar inomhussjöar vara ett utomordentligt uppväxtklimat för bananflugor. 
Ja, inte positivt för mig då, men för dem. D.S.

söndag 4 november 2012

ett par ord om the casual vacancy.

Jag vet många som på förhand ställde sig skeptiska till J K Rowlings nya roman The Casual Vacancy. "Vill man verkligen läsa den? Man kan ju bara bli besviken." Men jag trodde på den. Jag väntade mig inte en ny Harry Potter, och jag hade inte jättestora förväntningar heller, faktiskt; men Rowling har en sorts torr humor som relativt lätt torde kunna överföras till en äldre publik. En slags satir över det engelska samhället, tänkte jag mig. Och visst är det England, alright. Men humorn är långt borta. Vilken diskbänksrealism som helst skulle väl framstå som krass i jämförelse med Harry Potter*, men även utan att jämföra med Rowlings tidigare alster är det inte många ljusglimtar i den här boken.

För några år sedan sändes en TV-serie där Jamie Oliver for ut till engelska skolor för att förbättra skolmaten. Jag såg bara några avsnitt, men den där serien hemsöker mig fortfarande. Barnen visste inte skillnad på en morot och en potatis, men de var bara produkter av sina föräldrar. Föräldrar som kom med skräpmat till skolan för att de menade att den mat Oliver ville servera - hemlagad, "riktig" mat - inte var ätlig. Föräldrar som öppet medgav att de inte hade en aning om vad de halvfabrikat de serverade sina barn innehöll, och att de aldrig i livet skulle äta samma mat själv. 

Det här har ingenting med boken i sig att göra, men det är det samhället boken utspelar sig i. Jag är rädd för att det är ett skrämmande likt porträtt av det engelska samhället, men det är inte det klassiskt pittoreska England, med 5'o'clock tea och bridge och Jane Austen. Det är ett England där en sextonåring tycker att det vore en utmärkt idé att bli gravid, för då skulle socialen tilldela henne en egen bostad, dit hon kunde ta med sig sin lillebror, undan deras knarkande mamma. Det är otrohet, droger, överdoser, självmord, mobbning och familjer där ingen kan tåla varandra. I hela det stora persongalleriet finns det inte en enda som är sympatisk. 

Och jag brukar tycka att det är lite överskattat, det där med att man ska kunna identifiera sig med fiktiva karaktärer; men som filmen Bachelorette klargjorde med all önskvärd tydlighet, är det också problematiskt med rollfigurer som är så osympatiska att man inte bryr sig om hur det går för dem. Boken är inte litterärt svår, men på den tid det tog mig att komma igenom den hade jag kunnat plöja hela Harry Potter-serien två gånger om. Det är inte i sig någon kritik - det måste finnas rum för tunglästa böcker här i världen också - men det är inte en bok jag hade kommit på tanken att läsa om det inte stod J. K. Rowling på pärmen. Det är inte en dålig bok, alls, men jag hade nog gett upp halvvägs av ren utmattning om den vore skriven av, say, John Smith. 

Så även om jag teoretiskt sett tycker att det är fel att jämföra den här boken med Harry Potter, så kan jag ändå inte komma ifrån att de flesta av mina problem med The Casual Vacancy har att göra med min egen inställning. Så jag tänker inte säga att Rowling borde ha hållit sig till Harry Potter, eller barnlitteratur, eller fantasy. Det är hennes liv, och det ska väl jag skita i. Och på något plan kan jag ju också uppskatta det att hon faktiskt ger blanka tusan i vad omvärlden förväntar sig. Många människor hade aldrig publicerat en bok till, eller skrivit en prequel (The Marauders and the Monthly Disappearance). Men jag kommer nog kanske att läsa lite mer om vad nästa bok handlar om innan jag förhandsbeställer den.

* Fast å andra sidan: den historien börjar med en tioåring som är mobbad i skolan och vars förmyndare utsätter honom för all tänkbar misshandel förutom rent fysisk; pojken kommer till en skola - framställd som himmelriket - där en lärare aktivt försöker döda honom, en lärare tar alla möjligheter att mobba honom och underminera varje prestation, och rektorn, som är the good guy, mer eller mindre tillåter barnet att söka upp en ond tyrann som redan tidigare försökt mörda honom. Och det är bara första boken. Good times.