There's always a silver lining.

Jag vaknade kring halvfemsnåret imorse, tittade på telefonen för att se vad klockan var och läste en pushnotis om att Trump hade vunnit Ohio och Florida. Det var liksom ingen idé att försöka somna om efter det. 

Här är en icke uttömmande lista på saker jag är tacksam över idag:

- Mina nyhetsflöden är fulla av människor som är upprörda, oförstående och förkrossade. Jag är inte glad över deras olycka, men jag är tacksam över att människor har vett att vara upprörda, oförstående och förkrossade.

- Mina nyhetsflöden är fulla av människor som inte bara står handfallna inför en galen värld, utan ser det som en uppmaning till att rise above. Be the bigger person. Volontärjobba. Säga ifrån när människor blir diskriminerade på grund av hudfärg, religion, kön eller sexuell läggning. Uppfostra sina barn till tänkande, empatiska personer. Fortsätta kämpa när det känns som att man bara vill ge upp.

- Millennials färgar kartan blå. Det finns en framtid.

- En grupp människor jag av en händelse hade stämt träff med ikväll. Smarta, roliga och intressanta personer som från första början bestämde att prata om nåt annat för att sen övergå till att prata om just det. En ventil. 

- Ibland måste man slå i botten för att ta sig upp igen. Kanske för det nåt gott med sig. Kanske finns det alternativ till tvåpartisystemet. Kanske inser nån att det här var ju inte så bra. Kanske inser nån att grejen med demokrati är att det inte är en diktatur. 

- Jag är kvinna. Hear me roar. 

perspektivskifte – eller, hur kallt är egentligen kallt?

Så kom den till slut – dagen då jag satte på värmen i min lägenhet igen. Plötsligt blev det höst. Det känns ju som att det var igår jag inledde strumpsäsongen igen, och fönstren har ju stått på vid gavel alltid när jag varit hemma för att få ner inomhustemperaturen från knappa trettio. Nu går jag omkring och småhuttrar och känner mig som en total bedragare. Förra franskalektionen hade vi nämligen temat väder, och vi skulle para ihop påståenden med väderförhållanden. I ena kolumnen till exempel 0 grader, 13 grader, 26 grader, 42 grader. I andra kolumnen: det är (jätte)kallt, det är ljumt, det är varmt. Och norrmannen och jag ba, 0 grader är väl sådär ljummet (maltesiskan, italienskan, spanjorerna höll inte med). Och nu är det väl kring tio ute och när jag kom till jobbet sådär lagom insvept stötte jag på en spanjor som tyckte att jag såg ut att ha lite kallt. 

Men jag vidhåller ändå att très froid inte kan användas för att beskriva nollgradigt väder. 

(och så gillar jag höst)

is finland in europe?

Hej bloggen! Du finns ju. Hur mår du? Jag mår bra.

Det har varit mycket jobb på sistone. Men det gör inget, för det är ju mest bara roligt hela tiden. Eller, intressant i alla fall. Jag var på en workshop i förra veckan om att skriva lagstiftning. Även om vi översätter originaltexten är lagtexterna vi producerar ju ändå giltiga på alla språk. Det fick mig att inse: Mitt ord är bokstavligen lag. Det storhetsvansinnet höll i sig ungefär tills jag berättade åt nån att jag kommer från Finland och hen ställde den naturliga frågan: "Is Finland in Europe?", med följdfrågan "Your capital... that's Reykjavik, right?". 

Nåja. Det var ju inte "Finland? Is that a country?", som i USA.

Jag har också börjat gå på franskakurs två gånger i veckan. Det går très bien, merci. Idag fick vi lära oss hur man säger att nåt är leopardmönstrat och hur man gör skillnad på stilettklack och kilklack. Vissa i gruppen tog till sig den informationen mer än andra. Men det är bra nivå, och bra grupp. 

Det var länge sommar här, men nu har hösten fått in en fot. Inte mer än att jag flängde omkring i kortärmat utomhus idag på eftermiddagen, men ändå. Det är sådär lagom varmt att klä sig i såna där lager-på-lagerkreationer som man ser i reklamannonser men som aldrig fungerar i verkliga livet. Bylsig stickad halsduk i kombination med bara ben, i vilken alternativ värld är det praktiskt, liksom? Turns out, här!

Jag hälsade på min syster i Paris förra helgen. I en konversation för inte så länge sen pratade jag om hur jag hade tänkt mig att när jag flyttar hit – till Europa, för att återknyta till den frågan – kommer jag nog att börja resa rätt mycket för man är ju så mycket närmare allt, men att det nu inte har blivit så mycket av med det hittills. Ja, förutom att jag har åkt till Frankrike fyra gånger i år och sådär, men det räknas ju knappt. Där hejdade jag mig och insåg att kanske jag ändå har vant mig lite vid det här livet. Och tänk så fantastiskt ändå, att det kan gå vardag i sånt. 

Ni vet alla artiklar som skrivs om att man inte ska ta sin partner för given? Jag förstår poängen förstås, men när jag ser såna rubriker brukar jag alltid tänka att det är en av de saker jag kan sakna ibland. Att ha nån att ta för given, nåt som faller sig så naturligt att det inte är en grej, det bara är. Och det är samma sak med resten av livet. Kanske är jag bara en supertråkig person, kanske är det bara ett symptom av alla stora förändringar i mitt liv under det senaste året, men jag finner vardag väldigt attraktivt. Det är trevligt med äventyr och nya upplevelser, men tänk att ha möjlighet att vara med om något och gå in i det så till den grad att det blir vardag. Att sitta på bussen och inte behöva följa med var man är, för man vet ändå var man ska stiga av. Att veta vart man ska gå för att köpa det där man behöver. Att promenera gatorna fram och veta var man ska svänga. Att ens hand automatiskt känner in nyckeln när den låser upp hemdörren, för den vet hur det känns när det går fel och man inte kommer att få ut den igen. Ibland är det frustrerande. Ibland är det tråkigt. Men också fint.

att splittra två unioner, eller, as i like to call it, en perustorsdag.

Disclaimer: allt jag skriver i den här bloggen är mina egna åsikter. Det gäller alla andra inlägg lika mycket som detta, men just i detta ämne kände jag att det kunde vara på sin plats att påpeka att dessa tankar, känslor och spekulationer är mina och ingen annans. 

Disclaimer 2: det här blir långt, bara så ni vet.

Det blev Brexit. Det har varit mycket tal om det på sistone, och jag trodde att jag inte hade nån åsikt om hur det skulle gå. Det var ju så jämnt på förhand. Men på basen av den chock jag vaknade upp till på fredag morgon märkte jag att jag nog ändå inte trodde att det skulle gå så här. Jag har hållit fast vid tanken som en brittisk kollega planterade för flera månader sen, att det brittiska folket gillar att klaga, men sist och slutligen föredrar de att fortsätta klaga på det de har, än att ge sig in i något nytt där man inte alls vet vad som händer. Better the devil you know, och det. Nu har de ändå kastat sig ut i det okända, och nånstans måste man väl beundra dem för det också.

Förutom chocken är den första känslan mest sorgsenhet. Jag är kanske partisk, men jag tror på projektet EU och det här känns definitivt som ett bakslag. Det gör mig också ledsen att det hela är så onödigt. Det officiella uttalandet från EU är att det är trist, men det är en demokrati och vi respekterar er vilja. Jag kan inte känna riktigt så. Det är en sak om någon läser in sig på ett ämne, beaktar för- och nackdelar och bestämmer sig för en åsikt baserad på rationella orsaker. Då kan jag respektera den åsikten, även om den råkar vara annorlunda än min. Men det känns som att det här är ganska sällsynt bland dem som röstat emot. Jag använder ordet "känna" rätt mycket här, men det säger väl också en del att Google rapporterar en stor ökning sökningar på "What happens if we leave the E.U." och "What is the E.U." i Storbritannien efter resultatet. Det är lite sent påtänkt nu, sweetie. Att det överhuvudtaget ordnades en folkomröstning var en desperat utväg ur en pressad politisk situation, och röstningen och kampanjandet för exitsidan har talat till rent emotionella reaktioner. Ett game of chicken som gick för långt, för att ingen sen heller backade. Hur det räcker med enkel majoritet i ett sånt här enormt beslut när det ska till kvalificerad majoritet för att ändra grundlagen vete fåglarna.

Jag menar inte på något sätt att EU är perfekt. Det finns många problem, och kanske leder det här också till något positivt; men för mig framstår det smärtsamt tydligt att om man överhuvudtaget ser till fakta är det självklart att det är bättre för Storbritannien att vara inne än ute. Exitkampanjen hävdade att Storbritannien skänker 350 miljoner pund till EU varje vecka, pengar som nu kan användas till offentlig sjukvård. Redan morgonen efter, just när resultatet stod klart, medgav Nigel Farage att det inte stämmer. Det är lätt att påstå något, och svårare att ta tillbaka det, eller argumentera mot, även om det är fullständigt uppdiktat. För att ta till ett citat som omväxlande attribueras Mark Twain eller Winston Churchill (bland andra): en lögn hinner resa runt jorden innan sanningen har fått på sig skorna. Fakta är oftast inte så sprittande.

Det har också varit tal om att EU inte tillåter att man säljer bananer i klasar fler än två eller tre. Likt myten om gurkornas krokighet har det ju inget med verkligheten att göra. Det kan man ju se genom att gå in i närmsta affär och räkna bananer. Men det låter ju slagkraftigt.  Jag tyckte att det här uttalandet från Tim Farron var ganska talande: under en lång tid har konservativa politiker skyllt på EU för billiga politiska poänger, trots att de vet att mycket gott har kommit av unionen, och plötsligt stod man inför uppgiften att vända opinionen bland allmänheten, den opinion man bidragit till att utveckla under många års tid. Det är lätt att skylla på EU. Och det gäller ju inte bara Storbritannien. De flesta har en mycket vag bild av vad EU är och gör. De där namnlösa, ansiktslösa byråkraterna som trasslar till människors vardag bara för sakens skull, det är ju ingen som lider av att man skyller på dem. Tills det kommer en dag då någon plötsligt lider av det. Det är lite som i tecknade serier, när någon springer ut över ett stup och fortsätter springa tills hen till slut tittar ner och upptäcker hur det ligger till och då är det plötsligt fritt fall. 

Så EU har många problem, men ett av de största, som absolut har bidragit till Brexit, är ett problem med imagen. Vi behöver kanske ett sånt där makeovermontage, som ingår i varje highschoolfilm från nittiotalet. Ta bort nördens glasögon och borsta ut håret och vips visar det sig att hon (det är alltid en hon) inte såg så dum ut trots allt.

För nån vecka sen diskuterade jag en eventuell brexit över lunch med bland annat en irländsk kollega. Han funderade att det kanske kunde vara bra trots allt, sett till att Storbritannien ju alltid ändå är lite anti och har ena foten ute i alla fall. Kanske vore det, för att ta till den ofta använda metaforen det romantiska förhållandet, bäst att göra slut helt, clean break, och fortsätta livet på skilda håll. Det finns visserligen poänger med det, men det största problemet med den metaforen är att det här inte är ett kort förhållande där parterna aldrig behöver träffas igen. Det är ett långt äktenskap, med gemensamma investeringar och ägodelar som ska delas upp, barn som parterna får delad vårdnad om, gemensamma bekanta och fritidsaktiviteter där de träffas och tvingas till artigt umgänge. För att inte tala om att de fortfarande bor grannar med varandra. Storbritannien må gå ut ur EU så mycket de vill, men de kan inte ta upp ankaret och paddla iväg ut i Atlanten och lämna Europa bakom sig.

Men kanske tänkesättet faktiskt är ett annat. Jag lyssnade till en podcast där en (minns tyvärr inte hans namn, men i Slates political gabfest) pratade om att i resten av Europa kan man vanligen åtminstone på något plan tala för EU:s fördel genom att påtala att det i grund och botten är ett fredsprojekt för att ena Europa efter krigen och för att det aldrig ska hända igen. Han hävdade att det här argumentet inte går hem i Storbritannien. Där största delen av Europa tar till sig argumentet never again ser britterna kriget som något de vann. Än en gång visade det brittiska imperiet sin storhet, stod emot försöken att invadera – och i förlängningen: den frihet de kämpade för då tänker de inte ge upp nu.

Åtminstone den äldre generationen. En aspekt som också känns tung är att ju längre ner i ålder man går, desto mindre är andelen som röstade för att gå ut ur EU. För att se krasst och mycket karikerat på saken: de som tvingas leva med de långsiktiga konsekvenserna av det här beslutet ville inte ha det så här, medan de som så småningom dör bort och inte behöver se vad det leder till ville ut. 

Jag tänker också mycket på mina brittiska kollegor och hur det här påverkar dem. Om man vill vara småaktig finns det en möjlighet att sparka ut dem, eftersom en av förutsättningarna för deras anställning – EU-medborgarskap – upphör. Det kommer inte att hända. Men det oaktat lär deras situation förändras väldigt mycket. Framför allt kommer de att leva med ovisshet i åratal framöver om sina jobb och sina karriärmöjligheter. Redan innan omröstningen pratade folk om möjligheten att byta medborgarskap. Många har bott här länge, och har säkert möjlighet till det. Det att de arbetat här länge har också lett till att många av dem inte hade någon rösträtt, eftersom de inte fick rösta om de bott utomlands längre än femton år. Personer som på många sätt arbetat för sitt land i många år hade ingenting att säga till om i beslutet som kan förändra hela deras liv. Redan det skulle ju få en att vilja byta medborgarskap.

Det är sällan man kan säga medan något pågår vad eftervärlden kommer att säga om det. Allt ser annorlunda ut på håll. Men om David Cameron får man väl ändå säga att hans arv kommer att kommas ihåg. Tänk er den middagskonversationen: "Vad gjorde du på jobbet idag, älskling?" "Tja, inte så mycket. Splittrade Europeiska unionen. Ja, och sen splittrade jag Storbritannien också. Perustorsdag." För Skottland röstade visserligen för några månader sen att de vill vara kvar i Storbritannien, men röstningssiffrorna talar sitt tydliga språk om att de vill vara kvar i EU. Det finns redan ett förslag till ny omröstning om Skottlands självständighet. Nordirland röstade också i huvudsak för att vara kvar, men dem vet man ju aldrig var man har. Överhuvudtaget är det väl ingen som vet vad som kommer att hända nu. Det är ju bara en rådgivande folkomröstning. Tidigare hette det ju att de skulle lämna in begäran om utträde så fort resultatet av folkomröstningen var klart. Nu ska Cameron avgå, och har tänkt lämna den faktiska begäran om utträde till den som kommer sen. Roligt jobb att ta över. 

Det finns mycket man kunde säga. Jag har inte ens nämnt orden främlingsfientlighet, flyktingar, medmänsklighet, empati; ord som drivit ett folk till något så drastiskt som det här. Ingenting kommer att hända över en natt, och just nu är den dominerande känslan ovisshet. En kompis gillar att använda uttrycket may you live in interesting times, som sägs vara ett gammalt kinesiskt ordspråk men tydligen inte egentligen är det; ett diskret sätt att önska någon olycka. These certainly are interesting times.

vi hade i alla fall tur med vädret.

Det stormade rejält i Bryssel i torsdags. Då syftar jag inte på omröstningen som just då pågick på de brittiska öarna* – även om det i efterhand känns symboliskt att skyarna dånade sin domedagssång just då – utan på en rent bokstavlig åskstorm. Det började regna och åska runt sjutiden på kvällen, och ännu när jag sista gången såg på klockan kring halv ett höll det på i full fart. Man kan göra en liten berättelse av det såhär:

 Först var det en full dubbel regnbåge.

 Sen kom blixten och attackerade regnbågen.

Sen bildade blixten en egen liten båge. 

Jag stod ute på min balkong en lång stund och försökte fotografera det hela, och misstänker att mina grannar på andra sidan gatan nu känner mig som dendär creepy typen som fotar hela grannskapet. För förutom att det höll på jättelänge var det också utspritt över hela himlen, så det var svårt att veta vart man skulle rikta blicken. 

Jag har aldrig varit med om något liknande oväder hemma, men i Bryssel känns det ganska logiskt. De flesta dagar har vi sol, regn, blåsigt, vindstilla, varmt och kallt. Många klagar på vädret, men det positiva är att om man inte uppskattar det pågående vädret kan man bara vänta en liten stund så lär det nog bli något annat. Det påminner mig lite om Kansas.

* mer om det i ett skilt inlägg när jag kunnat formulera mig.

FOMO, eller avsaknad därav.

Ibland kan jag tycka att jag är ganska dålig på att ta vara på det faktum att jag bor i den här staden och det här landet. Det finns ju så mycket att göra och att se, men de flesta dagar kommer jag nu hem från jobbet, tittar på fotbolls-EM och går och lägger mig. Ibland går jag via mataffären. Jag hoppas att ni inte får dåndimpen av blotta svartsjukan på mitt spännande liv. 

Fast sen kan jag också tänka att det kanske är okej. Kanske det är okej med vardag. Kanske man inte behöver ha någon panik över att inte hinna göra allt möjligt. Min tid här är ju inte begränsad*. Jag kan göra det nästa vecka. Eller månaden därpå. Screw carpe diem, carpe sinnesfrid. 

Fast sen när jag har tänkt det kan jag också tänka att på torsdag kanske Storbritannien går ut ur EU och sätter igång en händelsekedja som gör att våra liv imploderar och jag kanske inte hade så mycket tid trots allt. Om man nu ska se positivt på framtiden.

De senaste dagarna har jag dock carpat både det ena och det andra. I helgen ordnades Fête de la Musique i Parc de Cinquintenaire, med allt från afrikansk jazz till electro med lite poprock på sitar däremellan. Jag kände mig som en total nybörjare i att vistas utomhus om somrarna där jag stod nedsjunken i regnvått gräs och vickade på tårna och bara hade med mig en ynka extratröja. Men det är ju så med oss nordbor, bara för att man tar sig lite söderut tror man att det ska vara varmt (till mitt försvar frös nog mitt katalanska sällskap minst lika mycket). Det var i alla fall mycket gemytligt med food trucks och lampor i träden. En annan spanjor som hade tänkt joina oss senare föreslog att vi skulle fortsätta till en filmfestival som också pågick, men jag ställde mig något skeptisk till idén att se en spansk film med fransk textning utomhus i den allt svalare junikvällen så det fick vara. 

Igår var jag på Brussels Shakespeare Companys uppsättning av Twelfth Night (tillsammans med en annan uppsättning spanjorer, because sure). Det var första gången jag såg Shakespeare spelas live på engelska, så redan det är ju en upplevelse, men det var riktigt bra. Storyn kände jag ju till eftersom jag har sett filmen She's the man obegripligt många gånger**. Eller, jag menar, för att jag läst pjäsen. Också. 

* Alltså här, menar jag. Inte i typ jordelivet. Jag är ju ingen timelord.

** När jag studerade i USA bodde jag tillsammans med en som såg den filmen (som är mycket löst baserad på nämnda pjäs) kanske femton gånger under våra två första veckor på campus. Själv tittade jag aktivt kanske en gång, men det var ju ett rätt litet rum. Good times. Kanske ska se om den nu. Den är ju kul. I mindre doser.

lukaku, lukaku... jag menar, hämäläinen!

I onsdags spelade Finland vänskapsmatch mot Belgien här i Bryssel, och jag var förstås på plats. Nåja, jag säger förstås, men det satt rätt hårt åt. Biljetter till finska sektionen kunde jag inte få tag på i det skedet när det gick upp för mig att det här händer, och sen skulle jag försöka lura med mig någon som sällskap också. Till sist visade det sig att min kroatiska mentor (eller kompis, whatever the kids are calling it these days) gillar fotboll och gärna hängde med. 

Inför matchen får jag erkänna att jag, ganska opatriotiskt men ändå superfinländskt, sade att vi skulle bli fullständigt krossade. Jag bor ju ändå i ett land som ännu när jag flyttade hit var rankade etta i världen (nu är de bara tvåa, men enda europeiska land i topp 4), medan mitt fosterland inte lyckades kvala till EM trots att fler lag än vanligt är med och våra motståndare var typ Färöarna. Ivana konstaterade att de brukar kvala in, men att det sen aldrig går bra för dem. Men, säger jag, ni tog ju brons i VM -98? Jo fast det var ju 18 år sedan. Jag kände mig plötsligt lite gammal. VM -98 är när mitt fotbollsintresse vaknade. Jag minns att vi var på villan (utan elektricitet, på den tiden, och utan tv, fortfarande) när finalen spelades så pappa och jag åkte till släkten i Kvevlax och tittade på Frankrike-Brasilien och nu när jag gick in på wikipedia för att kolla att jag inte slänger mig med några pinsamma felaktigheter upptäckte jag följande guldkorn: "[Ronaldo] påstods enligt uppgift ha spelat för mycket TV-spel. Han fick en fråga om han skulle vara med och spela finalmatchen, och han svarade ja. Dock kunde man se på honom att han var märkligt blek. Detta ansåg många ha varit en avgörande anledning till Frankrikes seger, möjligen vid sidan av Zinedine Zidanes framgångsrika spel i finalen." Fantastiskt.

Anyway.

Några väskor fick man inte ha med sig. Paraplyet fick man ta med sig in genom porten, men hon som utförde säkerhetskontrollen på mig meddelade sen på flamländska att jag måste lämna det ifrån mig strax innanför porten. När jag försökte fråga om hon händelsevis pratade engelska upprepade hon det på högre och tydligare flamländska, sådär som finska turister på charterresa. Jag förvånas ofta över hur svårt det är med engelskan här, speciellt när folk - som denna vakt - är i min ålder eller yngre. Paraplyna lämnade vi så i ett tält med en nummerlapp medan syndafloden öste ner över våra huvuden. Efter matchen tänkte vi först bara lämna dem där på grund av folkmassan, men det var mitt enda paraply i hopvikbar modell (note to self: skaffa fler paraplyn) så vi ställde oss snällt längst bak i kön. Den verkade inte röra sig någonstans. När vi till sist kom fram - och jag menar sist, eftersom alla andra antingen hade trängt sig före eller gett upp - upptäckte vi att personen som skulle ge oss dem (en av hela två paraplyutgivare) dels var sämre på alla tänkbara språk än vakten, dels var en komplett idiot. Idiotiskt var också systemet med klisterlappar som ligger i regntungt gräs och vittrar sönder till ingenting, och ett nummersystem som inte bygger på att man placerar saker i nummerordning utan slänger alla grejer i en hög och hoppas på det bästa. Det hjälpte inte heller att stå och ropa le rouge! le rouge! till snubben som står mitt bland en massa svarta och blåa paraplyer och ett enda rött och försöker tyda nummerlappar som inte längre existerar. 

Anyway. 

På grund av våra platser i belgiska sektionen tänkte jag känna in rummet lite innan jag alltför högljutt deklarerade min patriotism. Det jag kände var att mannen till vänster om mig var ungefär två meter lång och två meter bred, och killgänget framför oss blev allt högljuddare och ivrigare i sina handgester mot den handfull av finska supportrar som satt några sektioner bort vartefter de svepte öl efter öl, så jag höll rätt låg profil. Vi satt på ena kortsidan. Den första halvleken var det spel mot ett mål, vilket ju var rätt praktiskt eftersom vi såg bra, men lite synd eftersom det var det finska målet. Men sen efter halvtidsvilan hade Finland en bra period, så då spelades det fortfarande på vår sida av planen. Perfekt! Lägg till ett finskt mål på det, så blev det riktigt roligt. Trots mina föresatser var det inte möjligt att hålla tyst i det skedet, men jag överlevde utan större men. Sen utjämnade ju Belgien strax innan matchens slut i alla fall, och matchen slutade avgjort, men man hörde en del buarop. Folk har ju tänkt att dendär FIFA-rankingen ska betyda framgångar i EM, det finns ju inget annat. Men det hör ju till att genrepet ska gå sämre för att det ska gå bra sen när det gäller. Då kommer jag utan förbehåll att heja på Belgien. Jag är så pepp på att vara i en stad som denna när det kör igång.

finland: a poor second to belgium when going abroad.

Det blev oförhappandes något av ett Finlandtema på den här veckan. Eller, delvis förhappandes: jag var på besök hemhemma förra helgen, och det hade jag ju i och för sig planerat en tid på förhand. Förutom Kristi Himmelsfärd och annandag Himmelsfärd hade vi också ledigt i måndags med anledning av Europadagen, så jag passade på att träffa vänner och familj, åka på nostalgiroadtrip i regionen, leva idylliskt villaliv med båtutfärd och rökt abborre och allmänt ladda batterierna. 

Sen flög jag tillbaka igen tillsammans med den kommissionär som något respektlöst hemma hos oss går under namnet Snygg-Jyrki*. Dagen därpå deltog jag sedan i en Suomilounas som en jag träffade i samband med Juvenes Translatores bjöd in mig till efter att jag nämnt att jag gärna skulle hitta nåt finskt sammanhang för att hålla språket vid liv. Jag jobbar ju basically i Sverige, vilket ju är mysigt i och för sig, men jag har kämpat för mycket för detdär skruttspråket för att tappa bort det nu. Det var jag, några från finska enheten och så en slovak/ungrare som pratar både finska och svenska flytande och har villa i Fäboda. För alla vägar leder som bekant till Jakobstad. 

Samma finska översättare hade också bjudit in mig till finska kyrkans kör. Jag har funderat att jag gärna skulle hitta en kör, men har väl också tänkt att det blir att ta tag i det när höstterminen börjar. S tyckte dock att det går bra att börja nu också, de har visserligen konsert om några veckor men jag kan väl läsa noter vettja. Så jag deltog i min första övning i torsdags, och det var helt skoj. Det är en väldigt liten kör, men folk verkade trevliga och repertoaren relativt blandad och så, så jag tror nog att jag ska fortsätta. Eventuellt försöker jag hitta nån annan också, men vi får se. Nu vet jag i alla fall vart jag ska gå när min längtan efter karelska piroger slår till. Fun fact: periodvis har jag brukat äta karelska piroger tre gånger i veckan ungefär. Det beror visserligen delvis på att det vanligen finns nio piroger i en förpackning och jag ätit tre i gången, men ändå. Min kärlekhistoria med pirogen är epic, is what I'm saying. Spanning years and continents. Lives ruined and blood shed. Visste ni förresten att karelsk pirog är en skyddad ursprungsbeteckning? Så det får inte heta det om det inte uppfyller vissa krav, sådär som att pirkkas fetaost plötsligt en dag började heta ost av grekisk typ. Det visste inte jag. Man lär sig så mycket när man jobbar för EU.

Nu är det långhelg igen, eftersom vi typ firar annandag pingst eller syttendemaiafton eller tredjedag schlager eller nåt på måndag. Jag hade inte ens insett det förrän nån påpekade det för några dagar sen, men det är ju kiva. 

P.S. Om nån undrar över inläggets titel kan jag berätta att citatet är från Monty Pythons låt "Finland", som även innehåller de bevingade raderna "Finland, Finland, Finland / It's the country for me".

* Det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet. Själv har jag aldrig tyckt att han var så värst snygg. Sori, Jyrki. 

sånt som fattas mig.

Eftersom vi har långhelg på kommande med anledning av Kristi himmelsfärd och Europadagen tänkte jag ta tillfället i akt och åka hem på torsdag och hälsa på. Här är en ofullständig lista över saker man redan kan tänkas sakna och/eller planera att exportera och/eller passa på att göra då man är på besök i Finland efter knappa fyra månader i Bryssel: 

• Havet. Jag har pratat med folk som med sympati i rösten frågat om jag inte saknar det. Jag har också pratat med folk som ställt sig fullständigt frågande till detta och konstaterat att det ju är jättenära; bara en timme, en och en halv bort. Jag vet visserligen att det är först den här tiden på året som havet börjar dofta hav igen efter sin vintersömn, men jag kan ändå känna att den där doften fattas mig, nånstans i ryggmärgen. Se även: skog.
• Bröd. Hej, jag heter Emma och jag är en vandrande kliché (Hej, Emma!) och har tänkt ta med mig en påse Tosi tumma eller två tillbaka. Fast det är egentligen inte rågbrödet i sig så mycket som att det där brödet som är så färskt den ena dagen är en skugga av sig självt redan följande dag och vem orkar gå och handla bröd varenda dag. Jag vill här påpeka att jag bor i en stad där det finns både en finsk butik och en skandinavisk butik och vem vet vad och jag har inte engagerat mig så hårt i denna fråga att jag ens har tagit mig till endera, så mina vedermödor kunde vara värre. Andra random saker på shoppinglistan: Clippers Indian Chaite (det måste ju också finnas nånstans här?) och disktrasa (jomen för att... det är liksom ingen sprutt i min disktrasa). 
• Klippa håret. Alltså, det finns frisörsalonger här i vart och vartannat hörn. Men att hitta en som både förstår nåt språk som jag förstår och som förstår sig på nordiskt finhårigt trollrufs är ett projekt. Jag pratade med mina kolleger om detta en gång, och den ena konstaterade att hon bott här i sexton år och inte hittat nån frisör som hon gillar än. En annan hävdade att det inte finns nåt som belgiska frisörer gillar bättre än att klippa upp hår och att sannolikheten för att jag vid besökets slut ser ut som en svamp är stor. En dag ska jag ta mig an detta projekt. But it is not this day.
• Ja, och så familj och vänner och sånt där.

hallerbos.

Igår åkte vi ut till Hallerbos, en skog som under en kort tid på våren är helt täckt av blåklockor. Jag skulle ha varit glad och nöjd bara över att komma mig ut i en skog, så att sen befinna sig i detta sagoland var helt fantastiskt.

För att ni nu inte ska behöva bli avundsjuka där hemma över att våren har kommit längre här kan jag berätta att jag förutom den regntåliga trenchen även här har på mig långskaftade vinterunderkläder både upptill och nertill och så en ordentlig ylletröja på det. Och jag frös tidvis. I en twist på det klassiska upplägget där finländska turister åker till Kanarieöarna och klär sig i shorts medan lokalbefolkningen bär dunjacka hade mitt spanska sällskap däremot klätt sig i shorts. Men vi hann med både sol, regn och hagel under dagens lopp, så det fanns något för alla smaker.

Jag vet inte så noga vad det är för slags blommor; det är ju inte det vi kallar blåklockor, men bluebells kallas de på engelska. På flamländska kunde vi gå hyacintenwandelingen men trots att jag inte är någon blomexpert skulle jag våga mig på att hävda att det inte är hyacinter. Fina var de i alla fall.

Området i sig är skyddat, och det fanns en varningsskylt om att eftersom skogen får leva sitt eget liv så kan det hända sig att träd faller och så vidare. Man måste hålla sig till stigarna och vandringslederna, vilket förutom att förhindra att folk går och trampar sönder och har sig också har den fördelen att det går att ta sådana här bilder trots att det var rätt mycket folk. Jag hade blivit förvarnad om att det är ett populärt utflyktsmål eftersom det är en så begränsad tidsperiod, så jag blev egentligen positivt överraskad över att det inte var ännu mer folk. 

 Det syns kanske inte så bra, men det fanns också massor med vitsippor på sina ställen.

Vandringslederna är 2, 4 eller 7 kilometer långa. Vi tänkte gå den längsta, men gick sist och slutligen betydligt längre eftersom det var en del transportsträckor också. Enligt min telefon gick jag totalt 25 kilometer igår, men det är nu ändå lite att ta i. Sen tog vi oss en våffla från en herreman som hade parkerat sin van vid skogsbrynet, väntade på bussen som gick en gång i timmen på söndagar, åkte in till Halle och intog en sen lunch bestående av franskisar sådär vid femsnåret, och tog tåget tillbaka till Bryssel igen. Tågresan tar inte mer än ca tio minuter, så det gick väldigt smidigt.

utan tvättmaskin i sjuttinie dagar försmäktade jag i detta land.

Kortversion: Jag har en fungerande tvättmaskin! 

Lång version: Jag köpte en tvättmaskin första veckan när jag flyttade hit i januari. De hade den inte i lager just då, men jag skulle få den ett par veckor senare. När ett par veckor hade gått ringde jag till affären och frågade om den inte skulle komma snart, och de bokade in leverans två veckor senare. Jag var lite sur över att det skulle ta så länge. Ack, jag var så ung och naiv på den tiden. 

Den tionde februari gick jag så hem från jobbet mitt på dan för att släppa in snubbarna som skulle leverera och installera min tvättmaskin. Levererade gjorde de. Men sen försökte ena snubben lite halvhjärtat peta i en sladd och konstaterade att de inte kan installera maskinen. Jag försökte fråga vad det nu var för ett påhitt. Först på engelska. De fattade ingenting. De försökte förklara på franska. Jag fattade ingenting. Till slut lämnade de numret till affärens kundtjänst i hopp om att någon där skulle kunna engelska, skrev ihop en liten historia på en forsedel och gick iväg.

Så jag ringde till kundtjänsten, som efter ett samtal till leveranssnubbarna berättade att röret där vattnet ska ut är för högt, så jag måste anlita en rörmokare först. Så jag ringde till disponenten, som tyckte det hela var mycket märkligt, eftersom flera personer bott i lägenheten och haft tvättmaskin sen den renoverades för några år sedan, och det är iordningställt för en tvättmaskin. Så han ringde affären, och gick till affären, och pratade med nån chef, och jag fick ett samtal om att nån skulle komma på onsdag följande vecka. Eftersom jag inte fått det utlovade textmeddelandet med närmare tidpunkt för installationen ringde jag kundtjänsten på onsdag morgon. De hade inga uppgifter om någon installation för den dagen. Hon skulle kontrollera saken och ringa upp. När ingen ringde upp ringde jag på nytt. Personen jag pratade med visste ingenting, men skulle kontrollera saken och ringa upp. När ingen ringde upp ringde jag på nytt. Personen jag pratade med visste ingenting, men skulle kontrollera saken och ringa upp. Lather, rinse, repeat. Jag gick sen till affären och skrek lite om att det här är den sämsta kundtjänst jag nånsin upplevt, och då kommer jag från Finland. Tyvärr var det ingen som förstod engelska, så det var ingen som tog åt sig av den skopan ovett. En person lovade i alla fall kontrollera saken och ringa följande dag. Det gjorde hon faktiskt också (!) men bara för att säga att mina rör ju inte är kompatibla så att de kan ju inte göra nåt. 

Så jag ringde till disponenten på nytt, som ringde till affären och gick till affären och ringde till affären och pratade med chefen och nån skulle kontakta mig. När ingen kontaktade mig tog jag kontakt till disponenten igen och föreslog att om de inte kan göra nåt från butikens sida så kanske det vore dags att ta in den där rörmokaren? Han hade tänkt gå till butiken följande dag, men om jag hellre ville det kunde han ge mig numret till en rörmokare som jag kan anlita på egen bekostnad. Vid det laget började jag visserligen förlika mig vid tanken på att jag säkert får stå för hela spektaklet själv, men jag tyckte ändå att det av ren principsak inte är mitt ansvar att se till att rören i min hyrda lägenhet är kompatibla med en helt vanlig tvättmaskin, så jag gick med på att vi gör ett sista försök med affären. Han tog kontakt till butikschefen och frågade efter mitt nummer, för nån skulle ta kontakt för att komma och utvärdera situationen. De lovade inte att göra nåt, märk väl, bara att komma och kolla om de kunde göra nåt.

Ni kanske frågar er varför jag inte bara tog saken i egna händer och installerade skräpet själv. Jag är inte främmande för DIY-mentaliteten; jag är trots allt en person som en gång löste problematiken med en finländsk stickkontakt med två piggar och ett brittiskt vägguttag med tre piggar genom att stoppa in en pinne i det tredje hålet (det fungerade bra, tackar som frågar). Men jag är också en person som har bott i en lägenhet där det var både takdropp och översvämning, så jag har en även en viss respekt för vattenskador och har noll intresse av att ta på mig ansvar för några sådana. När ingen hade kontaktat mig och jag två gånger hade försökt mejla butikschefen utan någon slags respons föreslog jag ändå disponenten att om det bara är det att röret är för högt så är det väl okej om jag bara tar en såg och sätter igång? Tydligen blev han i alla fall inspirerad till handling, för han kontaktade butikschefen och ställde ultimatumet att de får så lov att säga tidpunkt när de kommer inom den dagen, annars kommer Mårran och sätter sig på dom (jag antar att det var det han sa men jag förstår ju inte franska så bra så jag är inte säker). 

Detta var i fredags, och jag fick också senare den dagen meddelande om att idag klockan åtta får jag besök. Baserat på den information jag fått tidigare antog jag att det helt bra kunde hända att snubben bara skulle komma in, konstatera att allt såg ut som tidigare och sen gå sin väg igen, men han som kom hade faktiskt med sig både ett rör och lite annat smått och gott, så hans avsikt verkade faktiskt vara att få maskinen att fungera, hur märkligt det än kan låta. Och installerade den gjorde han också, så nu lyssnar jag som bäst till tvättmaskinens stillsamma surr och känner mig rätt tillfreds med livet.

Fast några rör bytte han inte ut, eller ändrade dem på några som helst sätt. Så eventuellt ville de första snubbarna helt enkelt bara gå hem tidigt den dan.

gatudans och sång.

Jag finner det något utmanande att hitta tillbaka till det tänkesättet när jag regelbundet kom ihåg att jag hade en blogg. Anyway. Hej! Här går livet på som vanligt. Har jag hunnit vara här tillräckligt länge för att man ska kunna säga att nåt är som vanligt? Kanske. Våren är här och träden är just på väg att brista ut i hallelujakören, nästan till den grad att jag kan tycka att det är fint med rosa. Igår skulle jag gå på bio med en kompis, men på grund av att nämnda kompis är en total virrepära* bidde det till ingenting med det. Jag fick mig en guidad rundtur istället och fick lära mig hur Porte de Namur och där förhåller sig till Grande Place och där. Vi kom traskande nerför backen vid Bozar och Bryssel bara låg där och showade off i kvällssolen och jag drabbades av ett plötsligt "tänk att jag bor här"-moment. Jag sade det högt och virrepäran bara, jamen det är väl klart att du gör. Och det är det väl. Också. I rundturen ingick även stadens potentiellt bästa våffla, gatudans och en sväng till floden. Visste ni att det finns en flod i Bryssel? På 1800-talet var den så smutsig och hälsovådlig att man helt enkelt byggde över den och låtsades som att det regnade. Det var inte förrän för ca tio år sedan som man kom på tanken att rena vattnet istället. True story**.

I förra veckan var det prisutdelning i tävlingen Juvenes Translatores, och jag deltog i en projektkör som sjöng ett par sånger på ceremonin där de unga översättartalangerna av Europa fick sina pris. Det var skoj. Tydligen brukar kören uppträda två gånger om året, plus att den svenskare delen har lucia också. Nu sjöng vi två sånger, Europahymnen (Januari börjar året, ni vet) med en text som hyllade de prisvinnande ungdomarna samt The Hanging Tree från Hunger Games (den där om en hängd man som lobbar för att hans flickvän ska begå självmord så de kan vara tillsammans, ni vet) med en text som handlade om hur kul vi har det på DGT. Vi tappade bort oss där ett tag, men sånt händer. Jag hittade ett klipp på instagram med en som tyckte att det var favoritdelen (alltså sjungandet, inte borttappandet... tror jag), så åtminstone en person i publiken gillade oss i alla fall.

* tveksamt om han är så värst skön uti sin enfald, dock (hej testpatrullen!).
** nåja, eventuellt en något naivistisk tolkning. men till huvuddragen sann.

skrattande tanten i schaerbeek.

Det tar drygt tjugo minuter att gå till jobbet, och jag har tagit för vana att gå och lyssna på podcaster under promenaden (och för all del i lokaltrafiken också, när jag sysslar med sånt). Min nya favorit är No such thing as a fish, av manusförfattare/researchers bakom det brittiska komedi-frågesportprogrammet QI. Problemet är att detta leder till att jag går omkring på Bryssels gator och skrattar åt saker bara jag kan höra. Så om ni hör talas om den där galna skrattande tanten i Schaerbeek så vet ni att det bara är jag.

dagen efter, och vad som hände sen.

En dansk kollega har just kommit tillbaka från en tre veckors semester, och hon frågade efter hur det var här, den där dan då attackerna skedde. Två veckor har hunnit förflyta, och livet är redan tillbaka till det normala. Speciellt i den byggnad där just danskarna sitter, tycks det, för dit kunde jag traska in utan att ens behöva visa upp mitt passerkort häromdagen. Men någon ska väl ha något speciellt agg mot just danska översättare för att slå till mot en nästan tom byggnad ute i förorten. 

Dagen efter var det väldigt lugnt på jobbet, eftersom så många jobbade hemifrån. Matsalen och kafeterian var stängd, men vi samlades inne på sekreterarnas rum och drack pulverkaffe och åt croissanter som en kollega hade köpt med sig och hade det rätt mysigt där mitt i all bedrövlighet. Folk ringde runt och försökte reda ut hur det skulle gå med de resor de skulle åka på; en del flög sen från Paris eller Amsterdam, åkte bil till Sverige eller stannade kvar istället. På lunchen träffade jag en kollega från en annan enhet, och fick igen en gång konstatera att jag är lyckligt lottad som jobbar just där jag gör. Hon berättade att hon dagen innan, the day of, hade haft ett behov av att prata om det som hänt, men hennes chef hade mer eller mindre sagt åt henne att ta sig i kragen och fortsätta jobba. 

Jag åkte själv till Paris ett par dagar senare för att tillbringa påsken tillsammans med min syster. Det var första dagen metron var öppen igen - ungefär hälften av linjerna - och jag fick ta ett djupt andetag innan jag gick ner. Man såg poliser och militärer överallt, och tre poliser åkte även med i vår vagn. Tills följande station, där någon mitt i allt började skrika högljutt. Alla hoppade till, poliserna hoppade av men det var sen sist och slutligen bara nån snubbe som satt och skrek i tunnelbanan, sådär som vi alla gör ibland. 

Förutom närvaron av bekalasjnikovat väktarskap är den andra största skillnaden att metron bara går mellan 7 och 19. Jag antar att det beror på att alla dedär poliserna ska hinna sova nångång också. Åtkomsten är också begränsad; förutom att vissa stationer förstås är stängda så är även en del in- och utgångar blockerade. Så till den grad att jag när jag kom tillbaka till Bryssel och steg av på en underjordisk spårvagnsstation fick flänga runt för att överhuvudtaget hitta ut därifrån, tills det visade sig att den enda utgången var en enda, långsam hiss. Något instängt, kan man ju tycka, om det faktiskt skulle hända något. 

Jag var nere på stan för några dagar sen och kom mig till Bourse. Där har folk tänt ljus och lämnat blommor och meddelanden. Jag lyckades halka i ett hjärta som någon just målat på asfalten där framför, så mina skosulor är helt blå. Men annars är det ganska lätt att förtränga, åtminstone på de platser och i de kretsar där jag rör mig. För lätt, kan man kanske tycka. Men på något sätt måste man ju compartmentalize för att lyckas idka dethära leveriet.

mjölk, migranter och motorer.

Det börjar flyta på bra på jobbet. Jag har ju inte precis något specialområde, så jag provar på lite det ena och det andra, allt från pressmeddelanden till lagtexter, om mjölk, migranter och motorer. Just nu jobbar jag med en text som jag kom på mig själv med att tänka på igår kväll med iver inför morgonen då jag skulle få fortsätta. Jag trivs. 

Jag lämnade in 2015 års deklaration för mitt företag en hel dag innan sista inlämningsdagen, och passade på att skicka in en anmälan om nedläggning samtidigt. Det finns ganska strikta regler för vad man får och inte får göra på sidan om jobbet*, och helt koll på dessa kan jag väl inte påstå att jag har. Något fristående illustrationsprojekt hade jag kanske kunnat göra, men det kändes inte som att det var värt det. Den österbottniska företagarandan grep aldrig riktigt tag om mig i vilket fall som helst.

* Sånt som man kan förtjäna pengar på, det vill säga. Det är inte så att kommissionen har åsikter om ifall man får gå och bowla eller vilken film man borde se på bio. Eller jo, första dagen fick vi höra att kommissionens ståndpunkt i fråga om privatliv är att de rekommenderar att vi har ett.

tisdagen den tjugoandra mars.

Det är en strålande vårdag i Bryssel. Medan jag traskar till jobbet tänker jag att det nog börjar vara dags att övergå till en vårjacka. Så kommer jag till jobbet, och två bomber har sprängts på flygfältet. Ingen kan tänka på jobb, så vi går och fikar. Stundvis går diskussionen över till något annat ämne, men så är vi där igen. Det är snart påsk, och Europaskolan har ledigt. Ett par kolleger förde sina barn till flygfältet igår. De flesta ska flyga nånstans över påsken. Eller skulle. Nu vet man ju inte. 

Så småningom går vi upp till kontoren igen. Jag öppnar översättningsprogrammet. Sen öppnar jag en nyhetssida, två, tre, fyra. Nu kommer rapporter om en bomb i Maelbeek också, i närheten av de flesta EU-byggnaderna. Jag uppdaterar sidan. I korridoren pratar alla om det som hänt. Telefoner ringer, plingar till. Är ni okej? Jag uppdaterar sidan igen. Timmarna går och jag lyckas kanske översätta ett segment på hela förmiddagen. De som deltog i induktionsseminariet och som jobbar i Evere har planer att luncha tillsammans, men nederländskan föreslår att vi tar det en annan gång för hon åker hem till sin man och sina barn i Amsterdam. Jag läser på Yle att kommissionen uppmanar sina anställda att hålla sig inomhus. En stund senare får jag ett mejl av kommissionen som uppmanar oss att stanna på kontoret, eller hemma om vi ännu inte åkt till arbetet. Det är tidsstämplat långt tidigare. En kollega försöker ringa ett samtal, men nätet är överbelastat. En annan kollega försöker gå ut, men hindras i dörren. Jag vet inte hur det gick med nederländskan. Spanjoren och jag går och lunchar i alla fall. Det är nästan tomt i restaurangen. Många tar ut semester kring påsk och har redan åkt. 

Efter lunch får jag en ny version av en text jag lämnade in igår, och ska ha den klar före dagens slut, så jag får ta mig i kragen. När jag väl kommit igång går det lättare, men jag uppdaterar nyhetssidorna var femte minut. Efter ett tag föreslår en kollega fika. Nästan hela enheten är samlad i kafeterian. Vad kan man annat göra. Vad kan man göra. Hur kunde det här. Men varför kan vi inte. Men nej. 

Vi får mejl om att man kan välja om man vill gå till jobbet eller jobba hemifrån imorgon. Många verkar planera att stanna hemma. Jag har inga förutsättningar för det, men det skulle säkert ordna sig i alla fall. I korridoren hör jag någon nämna att nu är poliserna i Schaerbeek. Jag tänker att det kanske är lika bra att vara på jobbet. Utanför fönstret åker mera polisbilar och ambulanser förbi med tjutande sirener. Vårt kontor är på väg ut mot flygfältet. Jag undrar om något nytt har hänt, uppdaterar nyhetssidorna. Ingenting förutom allting. 

Vi får mejl om att det är okej att lämna byggnaden. När klockan närmar sig sex tittar jag ut genom fönstret och tänker att jag helst inte skulle gå ut. Men jag tar mina saker, lotsas ut genom en annan dörr än vanligt. Det är fortfarande en strålande vårdag i Bryssel. Solen är på väg att gå ner och färgar allt i guld. Allt är precis som vanligt förutom en klump i magen. Men jag börjar gå, traskar vidare längs gator som hunnit bli bekanta. Någon är ute på länk, bilarna kör som vanligt. Jag tittar till höger och vänster när jag ska korsa spårvagnsrälsarna innan jag inser att lokaltrafiken fortfarande står stilla. I den stora korsningen har trafiken stockat sig. Fem polisbilar kommer körande med tjutande sirener. Jag går vidare. Allt är precis som vanligt. Om det inte vore för allting. Precis som vanligt, förutom att mitt hjärta för den här stan har vuxit tre storlekar idag.

leka detektiv.

I hotmejlet jag nämnde i förra inlägget fick jag veta att polisen skulle komma på besök nästa gång inkommande vecka. Så jag hade inget annat val än att försöka få någon reda i frågan idag, medelst mycket avancerade detektivmetoder. 

Det finns två ringklockor som helt saknar information, och tre stycken som saknar namn, men har siffror. Eftersom dessa siffor - 1.3, 2.2 och 2.3 - rimligtvis torde motsvara lägenhetsnumret valde jag bort dem och började med att trycka på den ena tomma ringklockan. Ingen svarade, men det betydde ju inte nödvändigtvis någonting. Det skulle ha underlättat att involvera en annan person i undersökningen, och jag hade tänkt utnyttja en kompis för detta ändamål men han fick förhinder. 

Till plan b: videokameran. Jag satte igång datorns kamera, sprang ner, tryckte på knappen, sprang upp igen, spelade upp filmen för att se om det hade ringt, satt igång kameran på nytt, sprang ner, tryckte på den andra tomma knappen, sprang upp igen, spelade upp filmen för att se om det hade ringt, konstaterade att nej. Belgisk brist på logik i all ära, men jag höll ännu fast vid tanken att 2.3 inte kunde motsvara lägenhet 4.5. Så jag började jämföra namnen på ringklockorna med namnen på postlådorna. Alla hade en motsvarighet förutom ett, så jag försökte med det istället. Till saken hör att både mäklaren och fastighetsskötaren föreslagit att jag kan kika efter namnet Friedrich, eftersom den som bodde här tidigare hette så. Så jag hyste inte jättestora förhoppningar när jag tryckte på namnet Liu Jia. Men lo and behold om inte filmen om min tomma lägenhet denna gång hade lite action i sig! 

Så att. Sånt sysslar vi med i Bryssel om söndagseftermiddagarna.

välkommen till belgien.

Folk säger ganska ofta "Välkommen till Belgien" till mig. Det kan till exempel vara så här: 

Som anställd vid en EU-institution har man två alternativ: antingen kan man skaffa ett belgiskt ID-kort, eller ett special-ID. Oavsett vilket man väljer ska man registreras i kommunen/stadsdelen där man bor, vilket bland annat involverar att polisen kommer på besök för att kontrollera att man faktiskt bor där man säger att man bor. Jag har valt att anhålla om ett special-ID, mest för att registreringen då sköts utan att jag personligen behöver infinna mig hos kommunen och showa off min spektakulära franska/flamländska. Nu i veckan fick jag dock ett argt mejl om att polisen hade varit på besök, bara för att konstatera att mitt namn inte syns till varken på brevlådan eller ringklockan, och att jag bör fixa detta illa kvickt, annars kommer vildvittrorna och tar mig (jag parafraserar).

Jag har visserligen upprepade gånger begärt att få namnskyltar, men inget har hänt. Det har ärligt talat inte heller känts så akut. Men med polisen hack i häl fick jag sätta igång och ringa till mäklaren som skulle kontakta fastighetsskötarna som lovade fixa men det tar ett litet tag. Nu kanske ni ställer frågan, ööh, varför tejpar du int bara upp en lapp själv? Svaret på den frågan är inte, som man kanske kunde tro, för att polisen kräver en officiell skylt för att acceptera att man inte bara är nån uteliggare som roat sig med att tejpa upp sitt namn på nåt random hus. Det är bara det att jag inte vet vilken ringklocka som är min*. 

Innan jag flyttade in försökte jag få reda på vilken brevlåda som är min, men det var det ingen som kunde svara på, utan jag blev ombedd att testa var min nyckel råkade passa in. Jag försökte fråga om det är nån logik bakom det hela - om lägenheten är 4.5 så kanske postlådan är nummer 45? Välkommen till Belgien, var svaret. Abandon all logic, ye who enter here. Så jag testade nyckeln lite här och där och drog slutsatsen att postadressen är 29. Ringklockan gjorde vi ett försök att testa när mina föräldrar var här, men antingen fungerar den inte eller så hittade vi inte rätt knapp. Jag tänkte ett tag att eftersom knapparna är uppdelade på fyra rader och det finns fyra våningar så kunde man ju tänka sig att... Så långt kommen i resonemanget började min kollega skratta åt mig och hälsade mig välkommen till Belgien. Så jag ringde fastighetsskötaren för jag tänkte att om de ska kunna sätta upp nån skylt så måste de ju veta var. Right? Han jag pratade med var väl inte så bra på engelska så han bad mig skicka mejl om saken, så jag gjorde det och bifogade till och med ett foto så att han bara skulle kunna peka ut var på bilden jag hör hemma. Han svarade "il faut tester les endroits vides des sonnettes svp". Så den officiella instruktionen är igen att bara testa mig fram på måfå tills jag eventuellt hittar rätt. Vilket ju osökt får en att undra om det är det de kommer att göra också ifall de nånsin kommer så långt som att sätta upp dedär skyltarna; bara trycka på knappar tills de hittar nån som inte svarar, och hoppas på att det inte bara beror på att de som bor där råkar vara borta. Det känns ju rätt troligt, egentligen. För, let's face it, välkommen till Belgien.

* Jag talar btw om porttelefonen här, om det är nån som undrade. Om man redan hittat fram till lägenhetens dörr finns det bara en knapp att trycka på så det är inte fullt så invecklat.

P.S. Till Belgiens försvar får jag ju ändå påpeka att saker i Finland inte alltid går helt som i Strömsö heller. Som till exempel när man meddelar elbolaget att man flyttar bort, och de plötsligt börjar sända sina slutfakturor inte per e-faktura som de annars gör, och inte heller per snigelpost till den adress de ombads skicka sagda fakturor till, utan till just precis den adress där man meddelat att man inte bor längre, vilket är orsaken till att de ska skicka en slutfaktura in the first place. D.S.

tillbaka till vardagen.

Idag var jag tillbaka på kontoret igen. Det var jättekonstigt. Praktikanten jag delat rum med har åkt hem och en ny hade börjat igår. Och det var knappt så jag kom ihåg hur man gör när man översätter. Och sen började larmet tjuta och vi fick utrymma byggnaden. Fast no worries, det var inga terrorister, bara nåt brandlarm som gått bananas eller nåt. Och snabbt var jag tillbaka i rytmen igen.

Kursen fortsatte alltså i måndags, då med information om karriär och etik och sånt. En del av det där karriärjoxet känns inte så relevant för mig personligen, till exempel det att kommissionen är en bra arbetsplats på det sättet att om man känner att man börjar kunna jobbet utan och innan kan man söka sig till ett annat generaldirektorat för att hålla motivationen uppe och karriären på stigande. Det rekommenderas faktiskt att man byter nu och då, typ fem år på ett ställe eller så. Som översättare är det ju inte riktigt samma sak. Fast å andra sidan får vi ju översätta texter från alla dedär olika områdena så det är ju lite som att byta arbetsplats varje dag utan att ens behöva stiga upp från stolen. Den största utdelningen av den föreläsningen var i stället de andras reaktioner, då de upplevde att föreläsaren hade varit så negativ och deprimerande. Jag märkte ingenting. Hon var förstås finsk. 

Av etikdelen drar jag slutsatsen att jag borde låta mitt företag gå i graven. Jag måste ännu fråga upp om saken, för det var en del som jag inte helt förstod, men det verkar osannolikt att jag ska få göra några random illustrationsprojekt vid sidan om, vilket jag åtminstone hade tänkt lämna dörren öppen för. Men vi får se. 

Igår besökte vi Parlamentarium, och rollspelade parlamentariker. Det var ganska roligt, men jag skulle inte vilja vara parlamentariker. Sen gick vi över till parlamentet och åt lunch där. Matsalen hade mycket större utbud än vår, men med tanke på min oförmåga att välja är det kanske lika så bra att man inte ställs inför sådana kval så ofta.

En del av kursen bestod också av att gruppvis bekanta oss med ett generaldirektorat och sen hålla en tjugo minuters presentation för resten av gruppen. I ett skede ställde jag mig lite skeptisk till att en annan gruppmedlem bokade in typ fyra intervjuer med folk för en så kort presentation, men det var sen väldigt intressant och grupparbetet fungerade finfint. Överhuvudtaget är det en fin grupp människor jag har fått tillbringa den senaste tiden tillsammans med. Igår kändes det också lite vemodigt när vi skulle säga våra ajöss. När man umgåtts intensivt med en grupp människor vill det ju vara lite så att man säger att man ska träffas och göra det och det men sen kommer vardagen och så rinner det ut i sanden. Men jag tror ändå att vi kommer att hålla kontakten, åtminstone en del av oss. En del skulle träffas redan i kväll och afterworka, men jag åkte istället hem för att försöka kurera min nya förkylning (are you freaking kidding me?). Det har ändå blivit en del afterwork på sista tiden. Mest med kursgänget, eller delar därav, men häromdagen var jag till exempel på kaffe med en tjej som jag satt bredvid på en halvdagskurs en gång och plötsligt befann vi oss mitt i nån slags föreläsning om filosofi på franska. As you do. Jag älskar att det är a thing that happens i mitt liv.

krig och fred.

Slutet av arbetsveckan tillbringade jag som sagt i Frankrike och Luxemburg. I den mån jag reflekterat över mina förväntningar inför resan var det främst av typen "kul att fara på resa", men det blev väldigt givande på många andra sätt också. 

Vi åkte först till Verdun och minnesplatser från första världskriget där. På gravgården ligger cirka 16 000 soldater begravna. I anslutning till den finns en byggnad med ca 130 000 oidentifierade soldater från båda sidor. Man kan kika in genom fönstren i rum där benknotor och dödskallar ligger huller om buller. På slagfältet såg vi hur landskapet är format av bombningarna, även hundra år efteråt. 

Liv & död

Som en motpol till krigsmonumenten har de i närheten också ett World Peace Centre. Tanken är att framhålla alternativet, och de har bland annat ordnat tillfällen där skolelever från stridande territorier (t.ex. israeler och palestinier) träffas under en vecka och utbyter tankar. Trots det var det nu också mest information om kriget från olika synvinklar, som propaganda, barn, kvinnor och så vidare. 

Innan vi åkte därifrån samlades vi hela gruppen för att diskutera tankar och intryck, vilket var mycket värdefullt. För mig var besöket viktigt bland annat för att driva hem EU:s ursprung. Grundtanken är ju att ena Europa för att historien inte ska upprepa sig. Det är väl ingen som tror att en eventuell Brexit ska leda till tredje världskriget precis, men ändå. Det är lätt att fokusera på detaljer och tappa bort de större perspektiven. Also: jag måste börja läsa historia.

Andra spridda intryck som lämnar kvar: När slaget vid Verdun var över efter 300 dagar, hundratusentals döda och nio städer totalförstörda, hade frontlinjen flyttats ca två kilometer. Generalerna såg det som något av en generalrepetition för det riktiga, avgörande slaget. Ett experiment för att testa hur folk reagerar på gas, till exempel. Och sen alla dessa människor som kom från kolonierna för att bokstavligen fight someone else's battle. 

Koloniträdgård för hemlösa.

Allt i original, inklusive inläggningar i skafferiet

Vi åkte sen till hotellet där vi åt middag och umgicks i mer uppsluppna former. Det är trevliga människor jag hänger med, hörni. Följande dag åkte vi till Robert Schumans hus. Han hade inget gästrum för han hade gjort om det till ett bibliotek (a man of my taste) (historien förtäljer inte var hans kompis påven sov när han kom på besök). Därefter åkte vi en sväng via Luxemburg, vilken i ärlighetens namn i sin korthet inte gav så mycket. Och sen hem till Bryssel. Här kanske ni ställer följdfrågan som jag själv ställde mig i bussen: känns det som att komma hem till Bryssel? Nej, det gör det nog inte. Tvärtom kände jag efter alla dessa nya intryck att jag inte kan hantera mera nytt, så jag tillbringade nästan hela helgen inomhus på soffan med en bok (see also: sleep). Därmed impliceras ju dock att inomhus känns som hemma. 

P.S. Om någon kan berätta hur sjutton man ska kunna sätta in bilder i blogger på ett normalt sätt, dela gärna med dig. Jag blir galen på denna arbiträra tvingade formatering som helt följer sin egen vilja.

känn historiens vingslag.

Jag deltar just nu i en introduktionskurs för nyanställda på kommissionen. Målet med kursen är att vi ska lära oss mer om EU:s historia och kontext, träffa personer från andra generaldirektorat och bli stolta över att jobba här. Personligen känner jag inte att den sista punkten är något jag behöver jobba så mycket på (hallå, jag jobbar för EU-kommissionen, det är ju skitcoolt ju), men allt det andra är mycket uppskattat. Allt emellanåt – speciellt i såna här sammanhang – känner jag mig ganska idiotisk. Jag må veta ett och annat om satsdelar och kommatering, men politik och sånt? Haha. Så första dagens historiska överblick var mycket bra. Visserligen minns jag min vana trogen de minst relevanta sakerna bäst – att Spaak brast ut i O Sole Mio klockan fem på morgonen i Messina, att det Romfördrag som undertecknades var blankt, att det mest kända fotot är fejkat – men huvudsaken är ju att man minns något alls. 

Igår gick vi en rundtur i europakvarteren och fick bland annat ynnesten att träda in i det allra heligaste i Berlaymont, där kommissionen håller sina möten. Om jag i förra inlägget använde den termen i något bildlig mening är den här mer bokstavlig. Man stövlar inte precis in där hursomhelst, och det är mycket sannolikt att ingen av oss nånsin kommer att sätta foten där igen. Vi hade dessutom en väldigt bra guide, som kompletterade basfakta med anekdoter, som till exempel att det alltid tar ett tag att komma igång för att Juncker hälsar personligen på alla först. På eftermiddagen hade vi också en gruppövning där vi skulle leka parlamentariker och komma med ändringsförslag på kommissionens prioriteringar. Vi i vår grupp hade det nog lättast eftersom vi fick i uppdrag att representera euroskeptikerna ("hey, we even have a True Finn among us!") och följaktligen sade nej till allt. Jag kom också på den utmärkta idén att slå ihop ett förslag om utveckling av rymdprogram och flyktingkrisen och skicka flyktingarna till rymden, men den fick lämna på idéstadiet. 

Torsdag och fredag kommer vi att tillbringa på resande fot – eller on mission, för att använda EU-språk. Jag läste häromsistens ett dokument som handlade om jargong som används här men som egentligen betyder något helt annat eller inte existerar på engelska egentligen. Som ett exempel nämndes contract agent on a mission, vilket här betyder en kontraktsanställd på arbetsresa, men utanför EU-bubblan skulle föra tankarna till en lönnmördare. I samma veva fick jag också förklaringen till ordet semester som nämndes i tidtabellen för när vi skulle få veta resultaten från uttagningsproven och som jag aldrig fattade – här betyder det ett halvår. Bättre sent än aldrig? Anyway, i morgon bitti åker vi till Verdun för att besöka minnesplatser från första världskriget, sen vidare till Metz och Robert Schumans hus och sen hem ginast via Luxemburg och EU-byggnaderna där. Så att, sånt.

Besök i Berlaymont

Den byggnad där själva kommissionen håller till heter Berlaymont. Där tillbringar även många kommissionsanställda sina dagar. Men vi är rätt många, så det finns generaldirektorat utspridda både lite här och där. De flesta är där i området som kallas för europeiska kvarteren. Och sen är det då vi, som är utlokaliserade helt nån annanstans. 

Översättare är inte precis gräddfilen av kommissionsanställda. En kollega berättade att hon varit på nåt seminarium där folk skulle presentera sig och hon hade glatt sagt att hon är översättare. De andra hade sett på henne med medlidande och konstaterat att tja, nån måste ju göra det också. 

Det här skriver jag inte för att på något vis beklaga mig över mitt drömjobb, utan bara som allmän bakgrundsinformation till när jag, som kusinen från landet, skulle besöka Berlaymont här om dagen. Jag deltog i en kurs om interinstitutionella relationer mellan kommissionen och rådet*. För att komma in visade jag först min ID-bricka åt en vakt och sen en maskin. Sen följde jag bara efter nån som gick mot en metalldetektor och stod i beråd att gå genom den när vakten där tittade på min ID-bricka och viftade iväg mig som om jag var en idiot. I stället skulle jag bara visa upp brickan till en vakt till och en maskin till så var jag inne i det allra heligaste. Och så satt jag där på J. Katainens plats och lärde mig jättemycket och funderade om det inte är störande att konferera här när det är så mycket motljus. Och så kände jag mig faktiskt lite som en såndär som jobbar för EU-kommissionen.

Sen lyckades jag med den pinsamma bedriften att lämna in en text till granskning där jag hade stavat kommissionen med ett m. Men annars går det bra.

* Jag hyser hopp om att ha lärt mig skillnaden på Europeiska unionens råd, Europeiska rådet och Europarådet lagom till pensionen. 

welcome to my humble abode.

Vill ni se hur jag har det hemma hos mig? Jag bor i en före detta kasernbyggnad som byggdes i slutet av 1800-talet. Området användes ända fram till 70-talet av militären, men det stod sedan öde i tjugo år och de flesta byggnaderna revs. I mitten av nittiotalet kom man sen på att hej lägenheter är ju bra att ha, och renoverade upp huset. Arkitekten som planerade det spektaklet blev så nöjd med sin genialitet att han namngav huset efter sig själv. (All den här informationen är hämtad från franska Wikipedia och har filtrerats genom min treprocentigt* flytande franska, så ni kan ju idka mild källkritik om ni vill.) De här tornen som ses på bilden är mina, så jag lever basically i Sagan om de två tornen.

* enligt min franskaapp var jag ett tag fyra procent flytande, men den blev lite sur på mig när jag ignorerade den några dagar så jag blev nedgraderad.  

Jag sökte lägenheter på nätet och kom hit över ett par dagar för att gå på visningar. Den första dagen hade jag bokat visningar på förhand, men den andra dagen ringde jag på morgonen på några som verkade intressanta. Jag tror att den här hade lagts upp den dagen, och eftersom det annars hade krockat med en annan visning blev det så att hon som visade den bara pratade franska. Men ljuset och takhöjden och dendär takbalken och karlssonpåtaketbalkongen och... Jag drabbades av akut avundsjuka på att någon annan skulle kunna tänkas få den, och brast ut i bravo! excellente! magnifico! esplendido! Honom ska vi ha! Och även om mäklaren tyckte att det var lite märkligt att jag började prata spanska helt plötsligt så gick det vägen ändå. Här är vardagsrummet. 

Fun fact: den där Ikealampan som ser ut som ett metspö köpte jag eftersom det visserligen hänger en glödlampa i taket, men den är söndrig och jag räcks inte upp för att byta den ens med stege. När jag sedermera skaffar mig brysselianska vänner ska jag sikta in mig på såna som är sisådär två meter långa, har jag tänkt.  

Här är min kokvrå. En av de saker jag ska investera i när det svarta hål flytten orsakade i min ekonomi jämnar ut sig till en liten gullig grop istället är ett matbord och stolar som kommer här under loftet (just nu är där bara en skräphög, så den fick inte komma med på bild). Men det går fint med köksö och barstolar också, och där är betydligt mycket mer förvaringsutrymme än det ser ut att vara.

Om man går uppför trappan kommer man upp till mitt bibliotek. Jag gillar bara att säga att jag har ett bibliotek, obviously, men det får också fungera som gästrum. Om någon har tips på en möbel man kan förvara gäster i om nätterna, men som även skulle fungera som sittmöbel tar jag gärna emot tips (bäddsoffor är ju sällan så häva att sitta i).

Här är då mitt sovrum, som också leder ut till balkongen.

He va he!

sussels in brussels.

I helgen var min lillasyster här och hälsade på. Hon flyttade till Paris och började sitt nya jobb där samma dag som jag började mitt här, så det går nu snabbare att hälsa på varann än det gjorde när hon bodde på studieorten i Finland. Eller, det kan potentiellt sett göra det. Just den här gången blev det så att hon tog buss som fastnade i trafik med en chaufför som varken kunde engelska eller franska så kommunikationen var lite skraltig och jag åkte en sväng till tågstationen kring midnatt bara för att åka hem tillbaka för det visade sig att det ännu var en timme tills de anlände. När hon väl kom sig hit var det i alla fall mycket trevligt. Vi tänkte vara kulturella och gå på Magrittemuséet, och på väg dit snubblade vi över en pop art-utställning så då körde vi den också på samma gång. Och så hälsade vi på hennes värdfamilj från det året då hon var au pair här. Annars strövade vi mest omkring och åt chokocroissanter och sådär. Livet, ni vet. 

Nu går jag omkring och snörvlar och hostar, för jag är som ett barn som just börjat på dagis och drar på sig alla tänkbara sjukor. Rätt som det är kommer jag väl hem med löss också.

svaret på livets stora fråga.

Ibland brukar jag fundera på livets stora frågor. Som vad är meningen med livet? Hur ska vi nånsin uppnå fred på jorden? Och, kanske framför allt, vad har hon för historia, den där kvinnan som dyker upp i Skönheten och odjuret och så desperat behöver sex ägg (runt 1:37)? Vad har hon gått igenom för att hennes röst ska avslöja den där råa desperationen, ett avgrundsdjupt behov som inte kan uppfyllas på annat sätt än med ett halvt dussin ägg?

Men så började jag tänka såhär: ni vet Gaston? Han skryter ju om att han alltid äter fem dussin ägg till frukost. Tänk om den där tanten är hans kokerska, och hon just står i beråd att tillreda hans frukost när hon upptäcker att hon bara har femtiofyra stycken ägg i skåpet. The horror, the horror. Gaston verkar inte som typen att godsint acceptera en sån översyn. Hon har sett hans humör förr. Han misshandlar henne troligen både fysiskt och psykiskt, för minsta lilla felsteg: för lite salt i maten, biffen är för rå, biffen är för välstekt. Men hon behöver jobbet, för hon har ju alla dedär små barnen som ska ha mat och kläder. Så hon härdar ut. Men hon räds alltid nästa raseriutbrott, och nu, när hon står framför skåpet och räknar äggen en gång till för att vara säker på att hon inte bara räknade fel, stiger paniken och hon beger sig till marknaden för att få tag på de där sista sex äggen, kosta vad de kosta vill. 

Jag är hemma från jobbet idag pga kräksjuka men tänkte bespara er en detaljerad beskrivning av min helg. Nu ska jag gå och räkna mina rena underkläder, eftersom jag just fick reda på att jag får min tvättmaskin först den 10 februari. Två veckors leveranstid my ass.

laying down the law.

Senaste nytt från Emmas liv: Nu har jag till och med fått börja översätta. Som en enkel, no-pressure förstatext fick jag börja med lagtext. För det är ju inte så viktigt. 

Skämta ba. Fast inte egentligen. Men den typen av text är så standardiserad att det är mer att följa reglerna än att göra något själv. Och ni behöver inte oroa er för att jag ska ha orsakat några alltför stora diplomatiska kriser, min mentor var med mig genom varje knapptryckning. Efter det har jag gjort några texter till, där jag faktiskt också idkat lite översättning. Och idag på eftermiddagen satt jag och pluggade utformning av gemenskapslagstiftning, så nu vet jag allt om skillnaden mellan träda i kraft, bli gällande och börja att tillämpas.

Igår kväll hade vi afterwork tillsammans med svenska översättarna på rådet. Vi var bara tre Pedersörebor, två av oss från Sandsund. Ja, och en vars fru är hemma från Jakobstad. Det var riktigt trevligt, och nu kan jag säga att jag kan koppla ihop namn med ansikte med åtminstone tjugo procent av mina kollegor.

en vecka som anställd på kommissionen.

Man kan kanske anta att min tystnad under den senaste veckan beror på att jag haft fullt upp och stupat av trötthet så fort jag kommit hem om dagarna, slut i luvan av allt nytt. Det är inte helt fel; nya saker har det inte rått någon brist på, men jag har fått en mycket mjuk start. Min första dag såsom anställd på kommissionen tillbringades på en introduktionsdag tillsammans med andra i samma situation. Fast 'samma situation' är lite fel uttryckt, med tanke på att många av de andra hade jobbat här en kortare eller längre tid redan, t.ex. som frilans eller med tillfälliga kontrakt. Just det var å andra sidan positivt för mig, för efter att ha fullproppats med diverse information om allt från sjukförsäkring till pension på förmiddagen spenderade vi eftermiddagen i diskussionsgrupper, främst kring temat transitions. Det gav mig en chans att få höra erfarenheter av allt möjligt man kan stöta på såhär i början och var mycket bra. 

Den andra dagen blev till en början lite knölig, då det schema jag fått tydligen inte stämde med det jag borde ha. Men det gick bra ändå, och resten av veckan har förlöpt smidigt men inte överdrivet betungande med alla möjliga informations- och installationsgrejer. Alla på avdelningen där jag ska jobba är jättetrevliga och mycket av det praktiska har löst sig, eller är åtminstone på gång. Jag har i alla fall fått mitt internet installerat, och i fredags kom flyttlasset med mina saker. Helgen har därmed gått åt till att packa upp och organisera och fixa. Det är givetvis fortfarande ett totalkaos, men lådorna har minskat rejält i antal och för varje sak som kommer på plats känns det som att jag mer och mer faktiskt bor här.

en vecka som brysselbo.

För en vecka sedan, nästan på minuten när, anlände jag till Bryssel. Jag har bott här i en vecka nu, och missat returflyget hem med flit (köpte tur-returbiljett eftersom det blev ca 1200 euro billigare än en enkelbiljett). Och imorgon börjar jobbet. 

Under min första vecka har jag lyckats med att få nycklarna till min lägenhet, skaffa telefonabonnemang, bankkonto och försäkring, beställa internet och tvättmaskin, köpa en säng och ett par lampor, och lära mig rätta knycken så att jag slipper både in och ut genom dörren varje gång och inte måste gå runt bakvägen. Besök av mina föräldrar har jag också haft, med vilkas hjälp och moraliska stöd jag tagit mig igenom Ikea, samt ätit musslor och testat den sicilianska runt hörnet.

Eventuellt vet jag också vilken postlåda som är min, men det är inte så säkert. När jag flyttade till USA fick jag i början en föreläsning om konsten att adressera ett brev, och att det inte räcker med att skriva "Bakom sportplan" och vänta sig att det ska komma fram. Belgarna verkar hålla sig mer till den senare skolan. Jag frågade på förhand av mäklaren vad exakta postadressen var, men de visste inte så noga. När jag frågade på nytt efter att ha skrivit under kontraktet ombads jag testa mig fram för att se vilken postbox min nyckel passade till. Men det är väl inte så farligt. Vid andra trappuppgången finns en pafflåda som tycks vara hem för brev som inte kan förpassas till någon viss postlåda, så där kan man rota och se om man hittar något som råkar tillhöra en. 

Ännu finns det mycket praktiskt och byråkratiskt och logistiskt att fundera på, och mer lär det bli vartefter att jag lär mig om hur saker och ting fungerar. Fördelen med all annan cirkus är ju att jag inte ens har hunnit bli nervös inför morgondagen, med allt vad den kan tänkas innebära.