Idag far jag tillsammans med min andra syster till det land som jag numera – vis av mina år på jorden – vet att heter Malaysia men – inte sen heller så vis – inte vet så mycket mer om. Men resor är ju till för att lära sig, som jag upplystes av min mammas kusin en gång när hon spände ögonen i mig och krävde att jag skulle berätta vad jag lärt mig hittills under den resan.
Det ska bli så skönt att komma bort, få lite värme, få lite natur. Men förberedelserna har inte varit odelat positiva. Av någon anledning har jag funnit det oerhört svårt att ta tag i planering, läsa på, fundera över vad vi ska göra. Delvis har det kanske varit en viss handlingsförlamning pga breakup. Delvis har det kanske varit en viss handlingsförlamning pga Emmor är av naturen inte handlingskraftiga och kan därför innehålla spår därav. Det råkar sig också så att jag absurt nog råkar vara borta just när en amerikansk vän besöker Bryssel (samma vän som råkade vara borta under mitt senaste besök over there). Dessutom insåg jag just att vi kommer hem lagom till Euroviisutfinalen, vilket innebär att jag missar semifinalerna för första gången sedan detta spektakelupplägg infördes. The horror.
Men nu, när jag sitter på tåget till Paris för att därifrån ta flyget vidare börjar jag få tillbaka den där stora peppen jag kände först när vi bokade resan. Det blir bra det här.
* Jag tror att det egentligen gällde en helt annan docktillverkare, vars docka Cindy stolt bar sitt namn på korsryggen, som ett slags tramp stamp.
