måndag 23 mars 2020

Bruxelles, ma belle

Än så länge får vi alltså fortfarande gå ut på promenad eller cykeltur – rekommenderas till och med, av både fysiska och mentala hälsoskäl – förutsatt att det är tillsammans med familjen eller högst en vän, som ska hålla sig på 1,5 meters avstånd. Normalt sett dras jag till grönområden, men eftersom alla andra också gör det väljer jag bort parkerna just nu. I stället strosar jag kring i min stadsdel, Schaerbeek. Viker av på gator jag inte känner till, svänger in där det är som soligast, eller minst folk. 

Jag har bott i Bryssel i drygt fyra år nu. Många hatar staden när de först kommer hit, för att sedan upptäcka flera år senare att de nånstans på vägen, utan att ens märka det, har fäst sig vid den. För mig var det inte så. När jag var här på besök för att göra uttagningsprovet till det som sedermera skulle bli mitt jobb traskade jag omkring på gatorna kring Schuman och tänkte att här skulle jag kunna bo. Jag tyckte att det var en vacker stad då, och jag tycker att den är än vackrare nu. Och då är ju just EU-kvarteren sannerligen inte de vackraste. 

Men staden har en enorm charm. Jag pratade nyligen med en arkitekt, som klagade på Bryssels fulhet. Det förstår jag inte alls. Just arkitekturen är något som kan göra mig alldeles varm i hjärtat. Vart man än tittar finns det fascinerande detaljer – ett mönster i ett balkongräcke, en väggmålning, en rundad dörröppning. Och visst, strax bredvid det där vackra art deco-huset kanske det finns en grå betongklump eller ett ruckel som någon började riva för tre år sen men sen kom av sig, men det är någonting sympatiskt med det också. Och så oerhört belgiskt. 

Så än så länge går det bra. Jag får sol, jag får frisk luft och jag får Bryssel. 



lördag 21 mars 2020

My corona

Hej bloggen!

Hur mår du? Jag mår bra.

Jag deltar just nu i ett storskaligt sociologiskt experiment som kallas coronapandemin och tänkte att det här vore ett lämpligt tillfälle att dokumentera hur jag oundvikligen sjunker längre och längre ner i galenskap, lite som Helene Scherfbecks serie självporträtt, ni vet. Den här bloggen startade i tiderna under namnet ”Ett substitut för ett liv” och det är ju onekligen passande nu, när man inte kan gå ut och roa sig med allt det där som vanligen bildar ens liv. Fast jag överdriver förstås – att sitta hemma för mig själv och drälla är ju något jag övat mig på hela mitt liv. I've got this. 

I dag är det lördag och dag ett av min egentliga isolering. Min arbetsgivare uppmanade visserligen alla som kan att jobba hemifrån från och med i måndags, och Belgien inledde sin lockdown i onsdags, men jag har varit på kontoret ändå på grund av min oerhört kritiska betydelse för samhället. Jag har till och med ett intyg från EU-kommissionen där det står att jag har tillstånd att vistas utomhus på grund av det. Det är något oklart vem som skulle avkräva mig det intyget i och med att man får gå och handla mat och gå på promenad tillsammans med högst en annan person, men det är ju trevligt att ha det till pappers att man är behövd. 

Just tillståndet att gå och handla mat har jag tänkt utnyttja mig av som dagens fasta hållpunkt. Det börjar bli dags eftersom jag inte har varit och handlat sedan jag kom tillbaka till landet i början av veckan. Nog för att det finns både makaroner och havregryn i skåpet trots att jag inte idkat coronahamstring, men det vore ju trevligt att blanda upp det med en morot eller gurkbit ibland. Man vill ju inte få skörbjugg också, ovanpå allt annat.