Bruxelles, ma belle

Än så länge får vi alltså fortfarande gå ut på promenad eller cykeltur – rekommenderas till och med, av både fysiska och mentala hälsoskäl – förutsatt att det är tillsammans med familjen eller högst en vän, som ska hålla sig på 1,5 meters avstånd. Normalt sett dras jag till grönområden, men eftersom alla andra också gör det väljer jag bort parkerna just nu. I stället strosar jag kring i min stadsdel, Schaerbeek. Viker av på gator jag inte känner till, svänger in där det är som soligast, eller minst folk. 

Jag har bott i Bryssel i drygt fyra år nu. Många hatar staden när de först kommer hit, för att sedan upptäcka flera år senare att de nånstans på vägen, utan att ens märka det, har fäst sig vid den. För mig var det inte så. När jag var här på besök för att göra uttagningsprovet till det som sedermera skulle bli mitt jobb traskade jag omkring på gatorna kring Schuman och tänkte att här skulle jag kunna bo. Jag tyckte att det var en vacker stad då, och jag tycker att den är än vackrare nu. Och då är ju just EU-kvarteren sannerligen inte de vackraste. 

Men staden har en enorm charm. Jag pratade nyligen med en arkitekt, som klagade på Bryssels fulhet. Det förstår jag inte alls. Just arkitekturen är något som kan göra mig alldeles varm i hjärtat. Vart man än tittar finns det fascinerande detaljer – ett mönster i ett balkongräcke, en väggmålning, en rundad dörröppning. Och visst, strax bredvid det där vackra art deco-huset kanske det finns en grå betongklump eller ett ruckel som någon började riva för tre år sen men sen kom av sig, men det är någonting sympatiskt med det också. Och så oerhört belgiskt. 

Så än så länge går det bra. Jag får sol, jag får frisk luft och jag får Bryssel. 

My corona

Hej bloggen!

Hur mår du? Jag mår bra.

Jag deltar just nu i ett storskaligt sociologiskt experiment som kallas coronapandemin och tänkte att det här vore ett lämpligt tillfälle att dokumentera hur jag oundvikligen sjunker längre och längre ner i galenskap, lite som Helene Scherfbecks serie självporträtt, ni vet. Den här bloggen startade i tiderna under namnet ”Ett substitut för ett liv” och det är ju onekligen passande nu, när man inte kan gå ut och roa sig med allt det där som vanligen bildar ens liv. Fast jag överdriver förstås – att sitta hemma för mig själv och drälla är ju något jag övat mig på hela mitt liv. I've got this. 

I dag är det lördag och dag ett av min egentliga isolering. Min arbetsgivare uppmanade visserligen alla som kan att jobba hemifrån från och med i måndags, och Belgien inledde sin lockdown i onsdags, men jag har varit på kontoret ändå på grund av min oerhört kritiska betydelse för samhället. Jag har till och med ett intyg från EU-kommissionen där det står att jag har tillstånd att vistas utomhus på grund av det. Det är något oklart vem som skulle avkräva mig det intyget i och med att man får gå och handla mat och gå på promenad tillsammans med högst en annan person, men det är ju trevligt att ha det till pappers att man är behövd. 

Just tillståndet att gå och handla mat har jag tänkt utnyttja mig av som dagens fasta hållpunkt. Det börjar bli dags eftersom jag inte har varit och handlat sedan jag kom tillbaka till landet i början av veckan. Nog för att det finns både makaroner och havregryn i skåpet trots att jag inte idkat coronahamstring, men det vore ju trevligt att blanda upp det med en morot eller gurkbit ibland. Man vill ju inte få skörbjugg också, ovanpå allt annat.

Malysia

När vi var små fick min storasyster en Barbiedocka i födelsedagspresent. Eftersom hon hade hört att dockornas namn står bakpå* vände hon på den och läste "Made in Malaysia". Dockan fick därmed namnet Malysia, efter viss förvirring kring mängden vokaler.

Idag far jag tillsammans med min andra syster till det land som jag numera – vis av mina år på jorden – vet att heter Malaysia men – inte sen heller så vis – inte vet så mycket mer om. Men resor är ju till för att lära sig, som jag upplystes av min mammas kusin en gång när hon spände ögonen i mig och krävde att jag skulle berätta vad jag lärt mig hittills under den resan.

Det ska bli så skönt att komma bort, få lite värme, få lite natur. Men förberedelserna har inte varit odelat positiva. Av någon anledning har jag funnit det oerhört svårt att ta tag i planering, läsa på, fundera över vad vi ska göra. Delvis har det kanske varit en viss handlingsförlamning pga breakup. Delvis har det kanske varit en viss handlingsförlamning pga Emmor är av naturen inte handlingskraftiga och kan därför innehålla spår därav. Det råkar sig också så att jag absurt nog råkar vara borta just när en amerikansk vän besöker Bryssel (samma vän som råkade vara borta under mitt senaste besök over there). Dessutom insåg jag just att vi kommer hem lagom till Euroviisutfinalen, vilket innebär att jag missar semifinalerna för första gången sedan detta spektakelupplägg infördes. The horror.

Men nu, när jag sitter på tåget till Paris för att därifrån ta flyget vidare börjar jag få tillbaka den där stora peppen jag kände först när vi bokade resan. Det blir bra det här.

* Jag tror att det egentligen gällde en helt annan docktillverkare, vars docka Cindy stolt bar sitt namn på korsryggen, som ett slags tramp stamp.

J'ai un problème avec le chauffage.

Jag var nyss hemma i fosterlandet på visit och ba "alltså Finland, sysslar du fortfarande med köld och snö, hemma på vår gata i stan är det typ trettio fyrtio grader minst" som värsta sortens expat. Så självklart kommer jag då tillbaka och får sitta på kontoret insvept i filt, vantar, yllesockar och ändå frysa*. Och självklart har värmesystemet i min lägenhet gått bananas under tiden. That'll teach her.

En bieffekt av att bo i ett konstigt land och hyra lägenhet av en person man aldrig träffat: det är svårt att veta vem man ska ringa när nåt går fel. Men jag testade att ringa till mäklaren, som ändå är den närmaste kontakt jag har till ägaren. Det finns nåt slags fastighetsskötare, men jag har efter ett år och tre månader inte lyckats fundera ut vad de egentligen gör, förutom då att lägga namnskylt på dörrklockan utan att veta vilken knapp det gäller. 

När jag säger "ringa till mäklaren" menar jag naturligtvis "angsta i två timmar och försöka mentalt peppa upp sig till att ringa ett samtal medan pulsen stiger, svetten lackar och magen börjar värka, och sen slutligen ringa till mäklaren". Men det är kanske underförstått. Som en parentes kanske ni undrar hur jag lyckades jobba med kundtjänst på telefon i fyra år, men det är inte så farligt att svara i telefon. När företaget började med sin policy att alltid ringa upp kunder som tog kontakt på e-post sparkade jag dock hysteriskt bakut, och inte enbart för att jag faktiskt anser att det är dålig stil och att jag själv absolut inte skulle se det som god kundservice. Slut på parentes.

På mäklarfirman visste de berätta att man ju faktiskt borde låta serva sitt värmesystem en gång i året så det borde jag ju ha gjort för flera månader sen. Men damen var vänlig nog att skicka mig ett telefonnummer att ringa i alla fall. 

Sisådär fyra timmar senare ringde jag numret och frågade försynt utan större hopp om ett jakande svar om personen möjligen pratade engelska. Nånej. Men man är ju inte tolv procent flytande på franska för ingenting, så jag gav mig in på en förklaring av mina problem. Efter en mening hade vi redan etablerat den typen av relation där man avslutar den andras meningar. Jag sa att min värme är typ sönder, och han föreslog att jag kanske önskade att han skulle reparera den. Vi förstod varandra precis. Eller, typ tolvprocentigt i alla fall. Men eventuellt har jag fungerande värme imorgon. 

* Om du har misstänkt att EU slösar bort dina skattepengar på att värma upp kontor åt sina anställda, frukta ej, min vän. Vi har inte ens varmvatten att tvätta händerna i på toaletten (true story).

There's always a silver lining.

Jag vaknade kring halvfemsnåret imorse, tittade på telefonen för att se vad klockan var och läste en pushnotis om att Trump hade vunnit Ohio och Florida. Det var liksom ingen idé att försöka somna om efter det. 

Här är en icke uttömmande lista på saker jag är tacksam över idag:

- Mina nyhetsflöden är fulla av människor som är upprörda, oförstående och förkrossade. Jag är inte glad över deras olycka, men jag är tacksam över att människor har vett att vara upprörda, oförstående och förkrossade.

- Mina nyhetsflöden är fulla av människor som inte bara står handfallna inför en galen värld, utan ser det som en uppmaning till att rise above. Be the bigger person. Volontärjobba. Säga ifrån när människor blir diskriminerade på grund av hudfärg, religion, kön eller sexuell läggning. Uppfostra sina barn till tänkande, empatiska personer. Fortsätta kämpa när det känns som att man bara vill ge upp.

- Millennials färgar kartan blå. Det finns en framtid.

- En grupp människor jag av en händelse hade stämt träff med ikväll. Smarta, roliga och intressanta personer som från första början bestämde att prata om nåt annat för att sen övergå till att prata om just det. En ventil. 

- Ibland måste man slå i botten för att ta sig upp igen. Kanske för det nåt gott med sig. Kanske finns det alternativ till tvåpartisystemet. Kanske inser nån att det här var ju inte så bra. Kanske inser nån att grejen med demokrati är att det inte är en diktatur. 

- Jag är kvinna. Hear me roar. 

perspektivskifte – eller, hur kallt är egentligen kallt?

Så kom den till slut – dagen då jag satte på värmen i min lägenhet igen. Plötsligt blev det höst. Det känns ju som att det var igår jag inledde strumpsäsongen igen, och fönstren har ju stått på vid gavel alltid när jag varit hemma för att få ner inomhustemperaturen från knappa trettio. Nu går jag omkring och småhuttrar och känner mig som en total bedragare. Förra franskalektionen hade vi nämligen temat väder, och vi skulle para ihop påståenden med väderförhållanden. I ena kolumnen till exempel 0 grader, 13 grader, 26 grader, 42 grader. I andra kolumnen: det är (jätte)kallt, det är ljumt, det är varmt. Och norrmannen och jag ba, 0 grader är väl sådär ljummet (maltesiskan, italienskan, spanjorerna höll inte med). Och nu är det väl kring tio ute och när jag kom till jobbet sådär lagom insvept stötte jag på en spanjor som tyckte att jag såg ut att ha lite kallt. 

Men jag vidhåller ändå att très froid inte kan användas för att beskriva nollgradigt väder. 

(och så gillar jag höst)

is finland in europe?

Hej bloggen! Du finns ju. Hur mår du? Jag mår bra.

Det har varit mycket jobb på sistone. Men det gör inget, för det är ju mest bara roligt hela tiden. Eller, intressant i alla fall. Jag var på en workshop i förra veckan om att skriva lagstiftning. Även om vi översätter originaltexten är lagtexterna vi producerar ju ändå giltiga på alla språk. Det fick mig att inse: Mitt ord är bokstavligen lag. Det storhetsvansinnet höll i sig ungefär tills jag berättade åt nån att jag kommer från Finland och hen ställde den naturliga frågan: "Is Finland in Europe?", med följdfrågan "Your capital... that's Reykjavik, right?". 

Nåja. Det var ju inte "Finland? Is that a country?", som i USA.

Jag har också börjat gå på franskakurs två gånger i veckan. Det går très bien, merci. Idag fick vi lära oss hur man säger att nåt är leopardmönstrat och hur man gör skillnad på stilettklack och kilklack. Vissa i gruppen tog till sig den informationen mer än andra. Men det är bra nivå, och bra grupp. 

Det var länge sommar här, men nu har hösten fått in en fot. Inte mer än att jag flängde omkring i kortärmat utomhus idag på eftermiddagen, men ändå. Det är sådär lagom varmt att klä sig i såna där lager-på-lagerkreationer som man ser i reklamannonser men som aldrig fungerar i verkliga livet. Bylsig stickad halsduk i kombination med bara ben, i vilken alternativ värld är det praktiskt, liksom? Turns out, här!

Jag hälsade på min syster i Paris förra helgen. I en konversation för inte så länge sen pratade jag om hur jag hade tänkt mig att när jag flyttar hit – till Europa, för att återknyta till den frågan – kommer jag nog att börja resa rätt mycket för man är ju så mycket närmare allt, men att det nu inte har blivit så mycket av med det hittills. Ja, förutom att jag har åkt till Frankrike fyra gånger i år och sådär, men det räknas ju knappt. Där hejdade jag mig och insåg att kanske jag ändå har vant mig lite vid det här livet. Och tänk så fantastiskt ändå, att det kan gå vardag i sånt. 

Ni vet alla artiklar som skrivs om att man inte ska ta sin partner för given? Jag förstår poängen förstås, men när jag ser såna rubriker brukar jag alltid tänka att det är en av de saker jag kan sakna ibland. Att ha nån att ta för given, nåt som faller sig så naturligt att det inte är en grej, det bara är. Och det är samma sak med resten av livet. Kanske är jag bara en supertråkig person, kanske är det bara ett symptom av alla stora förändringar i mitt liv under det senaste året, men jag finner vardag väldigt attraktivt. Det är trevligt med äventyr och nya upplevelser, men tänk att ha möjlighet att vara med om något och gå in i det så till den grad att det blir vardag. Att sitta på bussen och inte behöva följa med var man är, för man vet ändå var man ska stiga av. Att veta vart man ska gå för att köpa det där man behöver. Att promenera gatorna fram och veta var man ska svänga. Att ens hand automatiskt känner in nyckeln när den låser upp hemdörren, för den vet hur det känns när det går fel och man inte kommer att få ut den igen. Ibland är det frustrerande. Ibland är det tråkigt. Men också fint.