there's a first for everything.

Idag yttrade jag för första - och troligen sista - gången i mitt liv följande fras:

"Jag antar att jag helt enkelt av naturen är en hurtbulle."

ett mord annonseras.

Här i veckan offentliggjordes det att man ska ge ut en ny bok om Hercule Poirot. Jag tycker att det är en förmårrat dålig idé. Detta sagt i egenskap av en person som går omkring med en lista i sin plånbok över vilka Agatha Christie-böcker som redan finns i bokhyllan för att undvika dublettköp, för att de blivit för många att hålla reda på annars. Detta även sagt i egenskap av en person som ärligt talat inte ens gillar Poirot speciellt mycket (skulle det gälla Miss Marple vore denhär kritiken betydligt grövre). 

Överlag förstår jag inte ens idén med att återanvända andra personers kreationer. Eller okej, jag inser naturligtvis att både mängden publicitet och försäljningssiffror säkert är i en annan klass än annars, men i övrigt? Den största orsaken till att låta bli tycker jag ändå att man finner i boken Ridå - Hercule Poirots sista fall. Lite spoilervarning över detta, men redan av titeln kan man väl sluta sig till det faktum att Poirot dör i slutet av boken. Det finns verkligen inget rum för spekulation, ingenstans att gå vidare därifrån. Christie skrev boken flera decennier innan den publicerades, och förvarade den inlåst i ett bankfack tills kort före sin död (hon gjorde f.ö. detsamma med boken som på svenska utgivits som Miss Marples sista fall;  anmärkningsvärt nog dör Miss Marple inte i den). Om författarinnan så tydligt månar om att avslutet ska vara absolut, kunde man inte anta att hon inte skulle vilja se någon annan skriva en uppföljning? Låt Slutet bli döden.

att lida eller inte lida.

Jag har varit singel en lång tid, men nu har jag tydligen uppnått det kritiska skede då det verkligen börjar störa min omgivning. I detta samhälle uppbyggt kring tvåsamhet tycks det vara närmast kriminellt att ha mage att vara tjugoåtta år och singel. Folk ser på mig med en medlidande blick när de hör att jag fortfarande inte lyckats snara någon man, och säger "Vänta bara" i den där tonen som låter som "Hang in there, kämpa på, en vacker dag kommer nog din riddare i blank rustning ridande på sin häst ska du se. Eller, nåja, vid det här laget får du nog nöja dig med vad som nu råkar finnas kvar, nån fattig bonddräng på en åsna".

Det har nästan nått den punkt då jag frestas att se på det hela som någon slags sociologiskt experiment. Som hur länge kan man vara singel innan folk ger upp hoppet om att någon ädel själ ska förbarma sig över detta hopplösa fall, och övergår till att behandla mig som gammelpiga for life?

Det som stör mig mest är det att jag tydligen förväntas gråta mig till sömns varje kväll på grund av detta. Det är knappast förvånande i och med att jag vanligen blir rätt anti mot alla möjliga förväntningar, men låt mig försäkra dig om att jag inte försmäktar utan vare sig snus eller man. Så här är min vädjan: spara medlidandet till någon som faktiskt lider. Ni kan tänka på Pippi Långstrump som deklarerade "Nej, jag lider inte av fräknar!", och när expediten konstaterade att det kära barnet ju hade ansiktet fullt sa "Ja, men jag lider inte av dom!".

kansas: bättre sent än aldrig.

Till slut är den här: den sista delen av min nervkramande reseskildring. I dethär avsnittet återvänder vi till rötterna och kör söderut igen. När Jordan var klar med diverse skolbestyr, och när han efter det hade ägnat typ två timmar åt att sno runt och försöka hitta alla grejer han måste ha med sig, körde vi iväg. Efter ca åtta timmar av would you rather- och have you ever-frågor var vi tillbaka i Kansas.

På lördagen satte vi iväg mot Council Grove på morgonen, efter en kort omväg till Louisburg Cider Mill, där vi drack varm äppelcider och åt färska äppeldonitsar. Vi passade också på att köpa med oss några pajer från en Farmer's Market, för dagens höjdpunkt var Johnnys bröllop, och hans brud lär ska ha uteslutit paj från menyn, och, c'mon, Johnny måste ju få paj. Förutom pajbristen och att ena brudtärnan blev försenad eftersom läkarna inte ville låta henne skriva ut sig från sjukhuset med en sprucken mjälte, var det ett riktigt trevligt bröllop, och inte så värst annorlunda jämfört med finländska. Vi hade efterfest på ett motell i Emporia, där vi bland annat återupplivade gamla minnen med en gammal hederlig staring contest. 

Vigseln hölls utomhus, och det blåste friskt över Kansas
slätter. Brudens slöja passade på att fly (det är dock inte det
vita fluffet som syns på bilden, det är nån dekoration).

Följande dag fortsatte på gamla minnen-temat med bland annat en promenad genom campusskogen. Jag blev lite besviken, för de har fixat upp stigen och gjort den mer lättillgänglig och officiell, vilket förstörde en del av charmen, men det var ändå den stund på resan då jag mest drabbades av en nostalgiknockout. I Emporia hann vi även träffa en gammal kompis och - whaddyaknow - spela en runda discgolf. Den här gången spelade jag faktiskt mig igenom nästan hela banan, med undantag för hålet som började med att man kastar frisbeen tvärs över en sjö. Så ivrig att slänga bort andra människors egendom var jag ändå inte. Så småningom sade vi så ajöss till gamla och nya bekantskaper och åkte tillbaka till Kansas City. 

I KC gick vi bland annat på zoo. Huvudattraktionen var isbjörnarna, men de behagade inte visa sig överhuvudtaget. Däremot såg vi bland annat coola blå grodor, lejon som inte orkade bry sig om att deras nos var det nya innestället för områdets hela flugpopulation och diverse getliknande djur. Annat vi ägnade oss åt i KC var att besöka diverse affärer (däribland en nördaffär, leksaksaffär och legoaffär), leka med Bella och spela Presidents. Morgonen då Jordan skulle flyga iväg ägnade vi oss också åt varierande grader av hysteri, då vi kom till flygplatsen och han först inte visste till vilken terminal vi skulle så vi fick leta lite på måfå, och sen inte hade med sig bokningsnumret, och inte slapp in på sin mejl för att kontrollera det. Jag kontrollerade sen några gånger extra att jag hade med mig alla uppgifter när vi nästa gång for till flygplatsen.

Den enda isbjörn vi såg.

Punkfåglar.

Sista kvällen frågade John sina föräldrar om de kunde komma på något puramerikanskt som vi ännu borde hinna med. Detta ledde till att jag kort därefter plötsligt stod med en .38 kalibers revolver i handen och siktade mot en såndär silhuettplansch. Snubben som stod i kassan bad mig efteråt berätta hur man uttalar Simo Häyhä. Han måste ju passa på när han råkade på en finländare för en gångs skull (det visste han eftersom jag måste fylla i mina personuppgifter på en blankett - sedär, amerikansk skjuteripolitik är inte fullt så slapp som man skulle tro!). För er som inte är så inne på kända finska krypskyttar som Herr Skjutbana kan jag (läs: Wikipedia) berätta att Häyhä lär ska ha skjutit ihjäl 505 sovjetiska soldater på under hundra dagar under Vinterkriget. 

Och sen... var det tack och adjöss och vi ses väl nästa år på transsibiriska järnvägen eller nåt. Good times.

goddag, fru prysselius!

Min syster som just åkt iväg för att spendera ett år i ett franskatalande land funderade innan hon for på det där med när man ska gå över från att nia till att dua folk, vilket gjorde att jag applåderade mitt eget beslut att ägna mig åt ett så pass oavancerat språk som engelska. Okej att man inte nånsin vet vad man ska betala med skatter och dricks, men man får i alla fall kalla folk you.

Men det händer ju att man får fundera på det ibland ändå. På jobbet brukar jag helt kallt dua alla kunder, och ingen har någonsin klagat. Det var visserligen en gång en herreman som frågade om det var okej att han duade mig, vilket eventuellt kunde tolkas som en diskret kommentar till att jag inte hade niat honom, men det är nu allt. Fast idag var det en som började samtalet med "Goddag, här talar Fru Prysselius*", och plötsligt kändes det fel att säga du. Hon måtte ha trott att jag hade något talfel eller någon slags funktionsstörning, för jag talade superlångsamt bara för att hinna tänka igenom var jag egentligen slänger in några slentriandun och kanske att man kunde säga den här meningen i passiv istället.

På finska är det ju egentligen också mer vanligt att nia folk. Enligt våra officiella instruktioner ska vi ändå dua kunderna, förutom på den speciallinje som kallas seniorlinjen, dit man kan ringa om man vill att personen på tråden ska anta att man inte vet var powerknappen på en dator finns. De få gångerna jag fått sådana samtal har jag ändå duat kunderna. Det har ändå mest varit sådana som vill avsluta sin prenumeration på Suomen Kuvalehti eller behövt numret till sin vän Pekka. De får leva med att bli duade.

* namnet är fingerat.