jag ser inte ljuset, jonatan.

Jag skulle gå ut och fotografera lite här tidigare idag, hade jag tänkt. Det var ju så vackert ute, med all snö överallt, och solen som sken.

Problemet var bara att när jag väl kom mig ut så var det redan för sent, solen höll på att försvinna.

Nåja, så är det ju på vintern. Man kunde ju tro att jag vore van vid det här laget. Jag har bott på dehär breddgraderna närapå hela livet, jag borde vara van vid korta dagar och långa vintrar. Och visst, jag tycker det är fånigt att klaga på saker som är som de ska - som när folk klagar över att det är kallt på vintern och varmt på sommarn. No shit, Sherlock?

Men ändå.

Klockan var ett. That's TRETTON NOLL NOLL, people! WTF? Nån gräns måste det väl ändå finnas. Väl?

(och tänk, då sa en snubbe på radio för två månader sen att om ett par månader blir det ljusare. jojo. sköt om dig själv, säger jag bara)

ifall man råkar ha några PVC-rör och lite tid över.

bilens tonårsrevolt.

Vår bil är annars hemskt medgörlig och snäll, men den har haft en viss tendens att illtjuta vid valda tillfällen. Enligt uppgift är det inte något farligt eller nåt som är värt att fixa, utan lite kottar i karburatorn, bara. Och även om Syster Litens "svärfamilj" lär påstå att man hör på långt håll när hon kommer körande, så har det hittills varit ett begränsat tjutande, typ bara när man startar, och när man använder kopplingen, och kanske när man bromsar.

Nu har tonårsrevolten dock startat på allvar, för de senaste två dagarna har den tjutit från det ögonblick när man vridit om startnyckeln, tills man vrider om startnyckeln igen. Jag vet inte om den protesterar mot temperaturer under minus tio, eller mot det hala väglaget, eller mot Kiviniemi, eller Nordkorea, eller bara varats olidliga lätthet. Faktum kvarstår dock att man bara behöver starta bilen för att folk ska veta var man finns.

Eventuellt kunde den användas som nån typ av utryckningsfordon, måste spåna lite på det.

the deathly hallows, part 1.

I onsdags var det äntligen dags för den första delen av den sista delen av Harry Potter. Om ni inte vill veta nånting om filmen (/boken) föreslår jag att ni slutar läsa typ nu, för här kommer

SPOILERS GALORE.

Första reaktionen? Bra. Bäst hittills.

Men jag tänker förstås på den som en filmatisering, inte som en film. I den meningen tyckte jag att de hade lyckats väl. Jag tyckte att det märktes att uppdelningen i två filmer hade gett filmmakarna utrymme att faktiskt ta med vissa saker som kanske inte i sig är superviktiga, men ändå är viktiga för att de finns med i boken, om ni förstår vad jag menar? Det var ingen scen eller detalj jag genast reagerade på att de hade tagit bort, och så här i efterhand kan jag inte heller komma på något konkret jag saknade.

Konkret, ja. För det enda jag saknade var sånt som skulle vara dödstråkigt på film, för i grund och botten handlar de om tid. Jag tyckte till exempel att Rons förvandling är lite väl abrupt i filmen, men i boken bryts han långsamt ner av den där ändlöst långa tiden då de inte vet vad som händer där hemma, då de färdas utan att veta vart, då de borde göra så mycket men inte kan göra nånting alls. Kanske var det i filmen tänkt så att medaljongen är roten till hans utbrott, och som sådant funkar det kanske. Det är bara mindre komplext.

På samma sätt tyckte jag också det var synd att Kreacher inte kunde få den förvandling han får i boken. Men igen: det är inte absolut nödvändigt för intrigen, speciellt då hans karaktär aldrig riktigt etablerades i femte filmen.

Inga större ändringar hade gjorts heller, såvitt jag såg. Jo, Hedwigs död blev lite annorlunda i och med att hon klev fram som orsaken till att Voldemort visste vilken Harry som var Harry (nu kom jag på en kritik förresten: han sticker alldeles för tidigt!). När jag läste boken för första gången så var Hedwigs död detdär första beviset att nu, kids, nu är det på riktigt. Jag tror att den döden var den som berörde mig mest bara för att den var så fullständigt onödig på alla tänkbara plan. I filmen kommer hon till Harrys försvar, och får dö mer som en hjältinna. Det är fint.

Den andra ändringen: dendär dansscenen. Jag läste en recension där skribenten var helt lyrisk över den scenen och skrev att den visade Harrys mognad och blabla. Min reaktion var däremot WTF?! Dels för att den bara var så pinsam. Men dels också för att jag hade sett nån rubrik om att Daniel Radcliffe uttalat sig om Emma Watsons kyssteknik och för ett ögonblick var jag skräckslagen av blotta tanken på att de hade gått och gjort några drastiska ändringar. Men nej, tack och lov. "She's like my sister. [...] I thought you knew." (Den repliken saknade jag!)

Så det är mitt beröm: de utelämnade inget viktigt. Det må kanske vara rätt milda lovord, men i någon mån tror jag att det passar. För en film baserad på en såhär hajpad källa handlar ju ofta - på gott eller ont; ont, vanligen - om damage control. I den bemärkelsen tyckte jag att denhär filmen faktiskt var till för fansen. Det är inte en fristående film på något plan: den är inte fristående till del två, den är inte fristående till filmserien, men den är heller inte fristående till boken. Och som sådan tycker jag att den funkar.

En sista grej: uppdelningen. Vad jag har förstått var det ett beslut som togs i editeringsskedet, och åtminstone skådespelarna visste inte i inspelningsskedet var del ett slutar och del två tog vid; och det var jag nyfiken på. Jag hade en vag tanke om att de kanske skulle dela upp den efter att Ron kommer tillbaka, eftersom medaljongen då skulle fungera som en slags röd tråd i filmen, och den skulle ta slut när de förstör den. Nu fortsatte filmen ett tag till, väl så iofs, men blir det inte lite väl mycket berättande i början på nästa film? Som det är nu lär del två börja med att Harry intervjuar Griphook och Ollivander. Men kanske det funkar?

Nåjå. Dethär blev långt. Men. Har du sett den? Kommentarer?

en jätterolig lek

Den roligaste leken just nu går till såhär:

Steg 1. Person A, låt oss kalla honom Tebom, tar en sak som han inte nödvändigtvis skulle behöva leka med, låt oss kalla den fjärrkontrollen till DVDn.

Steg 2. Person B, låt oss kalla henne moster Emma, säger "Kan jag få den?"
Steg 3. Person A skrattar hysteriskt och springer iväg.
Steg 4. Upprepa steg 2 och steg 3.

Tips: för att variera leken kan person A närma sig person B med det förbjudna föremålet utsträckt som för att ge över det, för att i sista stund springa iväg i alla fall.

Det är en lek där alla har roligt. Person A för att han gör något förbjudet, vilket alltid är kul. Och person B för att hon också börjar skratta helt hysteriskt eftersom person A:s skratt passar in i samma skrattkategori som Phoebes plan laugh och Rajs "yes, you are a smart and strong competitor, but we are also smart and strong and we have a reasonable chance of defeating you"-skratt*.

* A.K.A. "we are a tall, thin woman who wants to make a coat out of your dalmatians"-skrattet.

old school fotoeffekter.

En bra sak med vintern är att man kan testa en massa skumma grejer, som till exempel att fota genom immiga glasögon. Huruvida det i sig nu är en så bra sak kan ju diskuteras. Men diskussioner är ju bra. Så win-win!

en helt vanlig måndag. typ.

Igår var den stora dagen då jag skulle flyga till Hufvudstaden och gå på audition för Kristina från Duvemåla. Jag anlände till nån skum byggnad ute vid Fiskhamnen, anmälde mig och satt sen och väntade ungefär en timme på att få öva mina sju minuter med pianisten.

Nånstans där i väntrummet, bland människor som jag antingen kände igen och vet har erfarenhet, eller som av snacket att döma är proffs, mellan väggar där stora röster gav järnet, nånstans där tappade jag bort all nervositet, som de facto inte var så stor till att börja med. Så Björn och Benny sitter i juryn? Men så kul. Så alla runt mig har år av erfarenhet? Bra för dom. Så akustiken i auditionrummet är helt annorlunda än i övningsrummet? Sånt händer. Så alla jag hör öva bränner till med Anthem eller Gabriellas sång och jag kommer dragande med nån pinsam Disneylåt? Äh, det var ju väntat.

Så fick jag öva med pianisten och det kändes bra, tempot funkade och akustiken var så generös att de andras prestationer inte kändes fullt så avskräckande. Så lite mera väntande, och plötsligt står jag i ett rum framför en jury bestående av exempelvis Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Lars Rudolfsson. Hej, säger jag. Hej, säger de och frågar vilken låt jag har tänkt sjunga. "Shit, vilken låt HAR jag tänkt sjunga?" hinner jag tänka, innan jag kommer på att aj jo, Hela min värld från Lilla sjöjungfrun var det, ja.

Och så kollar pianisten att jag är redo, kör igång och så står jag där och sjunger och kommer ihåg precis alla ord och dramatiserar lagom mycket och ler och trivs som om - ursäkta klichén - det inte fanns ett ställe på jorden jag hellre skulle befinna mig på just då.

Och sen var det över, de tackade och jag tackade och skuttade ut därifrån och gick sen omkring och log åt främlingar och sådär. Och nu blir det att vänta igen då, till vecka 49 eller så. Men det är inte lika jobbigt att vänta nu. För även om det vore en dröm att få vara med, så vet jag att jag har gjort min del, och på bästa sätt dessutom. Om det inte räcker, så räcker det inte, helt enkelt. Jag är i alla fall nöjd.

P.S. Angående låtvalet, så var det nån som påstod att de hade skickat ut mejl om att de inte vill höra Gabriellas sång en enda gång till. Min låt, däremot, hade i alla fall pianisten inte hört. D.S.

dagens i-landsproblem.

Jag är helt sjuk i huvudet.

Bokstavligen. Jag har idag sportat en frisyr som är besläktad med Lilla Mys hårknut (även third cousin twice removed* med michellefrisyr** som var något av ett begrepp i min ljuva ungdom). Och min hårbotten har typ träningsvärk av att ha frisyrat sig hela dagen. Vekling. Also: aj.

* Jag har aldrig riktigt fattat detdär med engelska släktbegrepp. Har i ärlighetens namn heller aldrig försökt; en snabb googling skulle säkert ge svar på alla tänkbara frågor***. Ändock, eller kanske just därför, så känner jag mig hemskt ämabelt inställd till removed-konceptet. Och så får jag också lite Harry Potter-vibbar. Ni vet Sirius släktträd, där vissa personer har bränts bort för att de var usla förrädare eller så? Så tänker jag mig lite att det där removed funkar, att man blir bortbränd från släktgobelängen. Och så är vissa då såna nattsvarta får att de avlägsnats två gånger. Nämnda Sirius är säkert twice removed. Om inte thrice.

** Begreppet michellefrisyr härstammar naturligtvis från den eminenta TV-serien Huset Fullt, där karaktären Michelle, spelad av Mary-Kate & Ashley Olsen, vanligtvis kunde ses iprydd en palmkrona av hår högst uppe på huvudet. Detta utspelade sig på den gamla goda tiden, då man kunde använda ordet eminent och tvillingarna Olsen i samma mening.

*** Okej, i egenskap av min faders dotter så måste jag ju ta reda på det nu i alla fall. Och det var ju heltrist. Jag gillar min tolkning mycket bättre. Mer spänning i tillvaron så.