En vän dog i förrgår. Jag kände honom inte speciellt bra, men han var en del av vårt gäng under mitt utbytesår i USA. Han gjorde inte mycket väsen av sig, men hade alltid ett leende att bjuda på och var en genuint god människa, en term som ofta slängs omkring, men sällan stämmer. Jag är glad att ha fått känna honom, och att jag fick träffa honom på nytt i somras. Han var sig lik.
Det påverkar mig mest genom att han var f.d. roomie och nära vän till en av de personer som betyder mest för mig. Och jag känner igen situationen, men står lika handfallen ändå. Det där om att det inte behövs så mycket, det räcker med att bara finnas där, där har jag inget att komma med. Det är ju just det jag går omkring och sysslar med här bortom Atlanten - att ofinnas där.
Jag går ut genom dörren, och sommaren har exploderat. Allting bara
luktar, smakar, andas liv och det är så fel, så ofattbart, att han kan
vara död då.
Du är saknad, Joel. Indubitably.
