besök söderifrån.

Tystnaden och stillheten har lagt sig. Kusiner, moster och man har varit här i dagarna tre och förhöjt stämningen till den grad att jag nu är fullständigt utmattad. Det kan i och för sig ha att göra med förkylningen jag sådär lämpligt till nyåret har gått och dragit på mig; oavsett vore det bra om jag kunde kurera den snabbt innan jag blir sängliggande och mina föräldrar förbjuder minsta lilla plan på nyårsfirande på studieorten, dit firandet annars styrs.


Ett utdrag ur de senaste dagarnas händelsekalender:
Asiatisk mat (utan biobesök mellan varmrätt och efterrätt, men involverande nio personer runt ett såntdär båsbord). Bowling (se bilden). Dans på dansmatta (Lenas julklapp, högst uppskattad speciellt av de yngsta i sällskapet). Släktträff (igen). Jobb (tyvärr). Loppisbesök i jakt på 20-talsinspirerade maskeradkläder till traditionell nyårsfest där söderut (resulterande i överraskande fynd, men även stora missräkningar). Halli Galli (förstås).

Och säkert en massa annat, men huvudet dunkar och snoret rinner. Ergo: sängen nästa.

julefrid, julefröjd.

Dan före dopparedan och jag säljer sista klapparna till tomten och hans medhjälpare. Ännu ett nämen-far-du-nu, konfektask och god jul; skinkan är stekt och brodern med fru är kommen. Kväll: fyller bilen över bristningsgränsen, trotsar regn, mörka vägar, Den vägen, njuter av julspel och förundras, alla resurser som tas tillvara eller kastas bort onyttjade. Julsånger i natten och somnar i hängmattan på tiokilosfilten.

Vaknar i natten, ryggvärk, varför sova i hängmatta? Flyttar ner på golvet när syster meddelar sin vakenhet runt sjusnåret. Levande ljus och föräldrasång, sen ska Lasse och Maja lösa lite till. Grannens gräsmatta lyser grön och han krattar uppfarten. Jag hämtar min fammo, som tror att jag är min svägerska; hon har ingen julstämning. Lutfisk, vitsås, peppar, ärter. Kyrka; smockfullt, stjärnor i taket, herdar fattiga och rika, en maria som sjunger så stämningsfullt, människor man vill känna och inte vill känna, härlig är jorden. Kaffe, eller inte: samtal från Sydkorea med snabba vinkningar innan läggdags. Kaffe, tårta, sen mot alla traditioner julklappsutdelning för bror&frus hinnande med två. Rim, gissningar, skratt, paketpapper och snören; kamera överskuggar. Mat igen och ingen orkar med konsert i kyrkan, fast vi skulle, som vanligt; lite stämningsinsupande och så godnatt i ny pyjamas. And complete, utter blackness.

När juldagsmorgon glimmar blir det duetter för träblås i flera omgångar, i suckan över uteblivna, eller medtagna, julklappsspel blir en bortglömd julklapp hågkommen till skratt och fröjderop och När och Fjärran avverkas till fars och min fördel. Det blir kväll och jag kunde gå ut, men jul är ändå jul och jag stannar hemma och ser på She's the man; visheten återstår att se efter vänners vittnanden.

Annandag och släkten samlas med permis-mommo som mittpunkt. Leker paparazzi och försöker komma underfund med julklappsdockan, jag vill så gärna men det blir så tråkigt. Hem via kusins osedda nybygge och efter välförtjänta åh-så-vackert och glögg bär det hemåt för ännu en omgång spelande - jag vann igen, tillsammans med syster liten den här gången - ännu en skinkbit, ännu en gäspning och snart ska jag återförenas med min pyjamas.

Imorgon är det tredjedag och jag ska handla julklappar.

mysteriet med hundmassakern.

Under promenaden i solskenet (!) och snöfrosten (!!) i morse, lade vi märke till att alla vi mötte hade hundar med sig. Det gick så långt att vi började ställa de fåtalet hundlösa fotgängarna mot väggen: "Var har du hunden? Har du DÖDAT den?!". Sen kom vi hem och läste i JT att nån snubbe hade blivit rånad på sin bakterieodling. Han hade odlat bakteriehundar - låter det suspekt? I think it does. De saknade hundarna har alltså fallit offer för massakrerande bakterier.

Case solved.

försäljning och författarambitioner.

Efter cirka 21 timmar befriande underbart jullov (varav jag sov drygt en tredjedel) var det dags att återgå till vardagen igen. En annan sorts vardag, dock: 7,25 timmar i guldsmedsaffär, i ett försök att övertyga människor om att guld och diamanter är årets julklapp. Det är på sätt och vis ganska roligt, och ger förstås ett välbehövligt tillskott i kassan, men oj vad det är skönt att det är söndag i morgon. Då ska jag gå omkring iklädd pappas gamla kostymbyxor och så ska jag börja läsa min nya bok.

Bok, ja. Pappa och jag var på "Höstens stora kulturshow" i torsdags (jobba till fem - hem, äta, spela död på soffan - iväg till sju - hem, sova. Varför känns det som att jag bara jobbar?). I klartext betyder det att vi lyssnade på en 'dialog' mellan Wivan Nygård-Fagerudd och den nyligen korade Finlandiavinnaren Kjell Westö. Det var väldigt intressant, vi fick höra mycket både om Westö som människa och som författare. Och så fick jag Där vi en gång gått, signerad "Till Emma".

Som alltid vid såna evenemang började jag också fundera på mina egna författarambitioner (och som alltid vänder jag allting till att handla om mig, omg narcissist vadå?). Pappa frågade mig i bilen på väg hem vad min inställning är till skrivande och så, och jag gav det något kryptiska svaret: "Jag har nog ett hopp och en övertygelse om att jag nångång ska skriva en bok... men jag borde göra tvärt emot Kants, om det nu var han, kategoriska imperativ, fast i överförd bemärkelse, förstås". Behandla varje människa som mål, inte som medel. I överförd bemärkelse: behandla varje ord som mål, inte som medel. Det är det jag gör, ofta. Jag fastnar på ordnivån, förtrollas av ordsvängningar och glömmer bort att det viktigaste var att berätta en historia. Tvärt emot, alltså, börja behandla orden som medel för att berätta en historia istället för som mål i sig. Sen kan jag börja skriva.

r.i.p. kinuskikaktus.

Har du nånsin undrat över hur en kaktus ser ut inuti? Jag kan berätta: som kinuski.

Jag har alltid trott att kaktusar är överlevare, såna där som man kan behandla hursomhelst och ändå stannar de kvar. Ungefär som sånadär annoying människor som pratar med sig själv på MSN och tror att de för en diskussion med en. Eller som Gordon Bullit.

Den första kaktusen jag fick till mitt hushålle, Rufus, han har överlevt både det ena och det andra, och blommar för fullt året om likväl (blommorna är troligen fejk, men ändå, han är ju grön och så). Nu i höstas fick jag så en andra kaktus av min mamma. En tredelad* sak som jag inte ska säga vad den ser ut som. Eller såg ut som, rättare sagt. Jag har faktiskt vattnat den, ibland. Men den ena lilla kaktusen började skrumpna ihop, som om den hade fått skrumplever. Om den är alkoholist har den allt lyckats dölja sitt missbruk rätt bra, för jag har då inte sett den hälla i sig sprit i alla fall. Dessutom tror jag inte kaktusar har levrar (däremot känslor, som konstaterat, j!). Jag gav upp hoppet och lät den dö, det fanns ju ändå två kvar. Frågade min mamma om råd huruvida man borde ta bort skrumpleverkaktusen, sådär som när man amputerar tår vid kallbrand och så, men hon trodde inte det. Nu på sistone har även den långa kaktusen sett lite deprimerad ut, alldeles brun och skruttig. Och nu när jag kom hem från klagorundan på stan så hade den gått och alldeles gått av! Och inuti fanns kinuski.

* Jag vet inte om kaktusen är tredelad, eller om det är tre kaktusar intårade i samma lilla kruka. Samma resultat, dock: tre gröna stickiga pinnar som står upp.

tre små ord.

Jag har bara tre ord jag vill säga:

Jullov. Jullov. Jullov!




(...tills imorgon klockan nio då jag börjar jobba.)

svt, you bastards.

Årets julkalender i SVT är en av de bättre på länge.

MEN. Så kom Pyro Pekka. Det är ju en sak att Astrid Lindgren är smygrasist. Det är en helt annan sak när Pyro Pekka är med i julkalendern. Pyro Pekka kanske inte var nån bad guy. Men jag förstod inte vad som var tanken. Skulle han bryta på finska eller tala finlandssvenska? Eller kanske var han sverigefinsk? Näe. Skärpning, SVT.

(det är nästan som när Linda Zilliacus spelade finskan i filmen Ondskan; hon talade en klingande finlandssvenska, men när hon skrev ett brev kunde hon plötsligt jättedålig svenska och bröt på finska. Come on, people. Jag förstår inte att hon ställde upp på det, ens.)

förlovning och frieri.

Ännu en sak som förbryllar mig: Aftonbladet frågar om de nyförlovade Andreas och Jessica är nästa par ut att gifta sig, och Jessica hoppas det, men Andreas måste fria först. Varför det? Är det inte det han har gjort om de har förlovat sig?

brist på motivation.

Jag lider av en allvarlig brist på motivation. Jag hade planerat att vara jätteduktig i helgen och skriva två uppsatser. En blev faktiskt färdig igår, så jag tog resten av dagen ledigt sen (man får ju inte överanstränga sig). Men nu när jag skulle börja fila på nästa (efter att julkalendern var avklarad förstås - uuh, vem är ficktjuven? Amy Diamond, kanske?) stötte jag på den ökända väggen. Elofsson förstår mig säkert. Men jag är inte säker på att Porter gör det. Grejen är egentligen den att vi har tre alternativa deadliner i den här kursen, och måndagen är bara första. Det skulle vara både bra att få in studiepoängen innan jag ska ansöka om utbytesstudier, och skönt att ha den undan före jul (det vill säga onsdag) - speciellt nu när jag tydligen ska presentera min (färdiga?) kandidatavhandling 14e februari*. Men det är svårt att få någonting till stånd när det inte är sådär absolut pakko på det. Istället har jag gjort en rå finska översättning, lekt rörmokare (jo, jag är stolt över mig själv), läst en bröllopstidning, städat, tittat på gamla foton samt... tja, bloggat. Nåja, en del av dedär sakerna var ju faktiskt rätt vettiga också. En del.

* Joatt, jag hade fått mejl av herr Fascistfonetiker. Han tyckte att dethär med Harry Potter verkar ju framskrida snabbast, så han föreslår att vi börjar med det, så Riina & jag ska tydligen opponera Marja den 10e januari, och sen kanske Emmas tar lite längre att undersöka om hon ska ha med barns utveckling och sånt men att hon kan ju ta följande gång hon då. Jå sidu mårjens, säger jag bara. Framskrida? Vad är det? Nåja, jag trodde att det var 14e januari först, så februari är ju lite hemåt i alla fall. 14e januari är för övrigt en söndag, så jag hade helt förberett mej på att skicka ett lätt sarkastiskt mejl á la "How far along should the thesis be before we present it? I might be able to make it, but I would rather not do it on a Sunday. And, oh, by the way, the next time you're off ill, it would be nice if you could give us a heads-up before. Two days afterwards does not help much. Not that we have anything better to do than wait for you to not show up, but still. Manners and that.". Men jag tror jag skippar det. Återstår gör ändå frågorna a) vad gör man när man är opponent? och b) vad gör man när man presenterar sitt ämne?.

rymdrambambula.

En annan grej jag inte förstår är hela Christer Fuglesang-hypen. Människor har varit uppe i rymden sen början av 60-talet, liksom, såhär 45 år senare känns det lite blasé. Eller?

faddergalan.

Igår kväll sände TV4 faddergalan, och sådana evenemang är ju förstås behjärtansvärda och allt det där. Men varför sända från Colombia? Det måste ju ha kostat både skjortan och byxorna att frakta programledare, artister, teknisk personal och utrustning dit, vore det inte bättre att donera de pengarna åt de stackars fattiga barnen™ i stället?

finskt kulturliv.

Igår var jag på teaterföreställningen Elling på Vaasan Kaupunkiteatteri. Idag tittade vi på Matti på muntlig färdighet. Finskt och kulturellt så det förslår.

Teatern var sådär, helt okej rolig, men jag skulle hellre ha gått på Kalevala, som också går nu, även om den säkert är tyngre både rent innehållsmässigt och språkligt. Men det är säkert ett ganska svårt tema också. Den handlar om två män som ska anpassa sig till världen utanför mentalsjukhuset, vilket å ena sidan ju kan vara rätt skojigt, men å andra sidan får man ju akta sig för att det inte går över i lyteskomik, det var ju samtidigt tidvis rätt tragiskt (då sitter man och undrar över skratten i salongen).

Filmen var sämre än jag hade förväntat mig (och då var förväntningarna ärligt talat inte speciellt högt ställda). När filmen började väntade jag mig på något sätt att någon skulle komma med en förmildrande omständighet till varför Matti Nykänen är/har blivit Matti Nykänen. Jag vet inte om det finns någon sådan, men film är ju alltid film (även om det förstås inte är någon Hollywood-produktion vi talar om) och t.ex. tragiska barndomar är ju en väl använd, men också väl accepterad kliché. Men nej, det var spritslag redan från början, och en av Finlands främsta idrottsmän genom tiderna framstår bara som en högst osympatisk människa, utan egen vilja, utan impulskontroll, utan självbehärskning, utan spärrar när det gäller alkoholkonsumtion, utan respekt för människor och så vidare. Vartefter filmen fortskrider framträder visserligen hans kompis som något av en syndabock, men vid det laget hyser man redan en sådan aversion mot Matti att den vinklingen känns påklistrad och fabricerad av antihjälten själv.
Slutligen, jag tror inte att han använde ordet 'minä' en enda gång i filmen - pratar någon faktiskt så?

Ikväll blir det mera film, Makuuni har tvåeurosdagar och jag hade tänkt utnyttja min helg-i-min-ensamhet till att titta på pangpang. Annars när vi hyr film har jag lite svårt att övertala sällskapet till att titta på sånt. Säga vad man vill om J, jag älskar henne djupt, men hennes filmsmak ger jag då inte speciellt mycket för :P (senast försökte hon övertala mig att hyra varenda film med sjöjungfruar i, what's that all about?) Nu blev det faktiskt inte pangpang, utan min eviga kärlek Stålmannen, men jag är glad ändå.

självständighetsdag.

Här vill jag bara skriva ett hyllningsinlägg till vår självständighet. Hipp hipp hurra.

Planer ändras. Jag är de facto inte hemma och bakar pepparkakor, utan i Vasa och sover bort hela dagen. Men ikväll blir det nog ändå självständighetsbal, det är den enda riktiga traditionen vi finländare har, tror jag. När andra nationaliteter går ut på gatorna och dansar salsa och viftar med flaggor sitter vi inne i våra stugor och kritiserar andras klädval. Det säger nog en del om den finska folksjälen.

Nu ska jag sjunga Vårt land.

mitt liv i musik (as of yesterday).

(stulad av jamb)

INSTRUCTIONS:
1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.
NO CHEATING!

- Will it be OK?
a sorta fairytale

- How are you feeling today?
the only living boy in new york

- How do your friends see you?
precious things

- Will you get married?
wonderwall

- What is your best friend’s theme song?
bring down like i

- What is the story of your life?
a friend at last

- What was high school like?
why you'd want to live here

- How can you get ahead in life?
strong enough

- What is the best thing about your friends?
a waltz for a night

- What is today going to be like?
kissing the lipless

- What is in store for this weekend?
wuthering heights

- What song describes you?
30 minutes

-What describes your grandparents
we will all become silhouettes

- How is your life going?
all is full of love

- What song will they play at your funeral?
lovesong (aching heart mix)

- How does the world see you?
hardly speaking a word

- Will you have a happy life?
the sound of settling

- What do your friends really think of you?
a hesitating cloud of despair

- Do people secretly lust after you?
one by one all day

- How can I make myself happy?
i just don't think i'll ever get over you

- What should you do with your life
där breda hjärtan slår

- Will you ever have children?
hallelujah

klassträff (!).

Jag hade visserligen orerat vitt och brett om att jag aldrig skulle gå på klassträff, men man är väl inte mer än människa. Nyfikenhet, väns vilja och tron på att jag inget vet innan jag prövat gjorde att min lillajulsafton började i ett samlingshus mitt i en samling spöken från det förflutna. Högeligen levande och välmående av ljudvolymen att döma, och inte lika många skrämmande spöken som jag hade befarat, men ändock.

Det var bättre än förväntat (å andra sidan - med de anti-förväntningar jag hade, kunde det bli annat än bättre?). Det var roligt att träffa många människor och prata med dem och höra hur de har det. Vissa människor var roligare att träffa än andra, men så är det ju alltid. Mina klasser var de mest välrepresenterade, både lågstadie- och högstadieklassen hade slutit upp med imponerande stort manskap.


Men ändå. Jag vet inte. Tidvis kände jag mig malplacerad. Det var säkert till största delen, om inte fullständigt, mitt eget fel. Men ja... Jag försöker få något grepp om mina intryck från gårdagskvällen, och tänkte att det kanske skulle klarna om jag klädde tankarna i ord, men det verkar inte hjälpa. Jag får nog låta det sjunka in lite mer. Som helhet var kvällen ändå rolig, om inte annat för att vi fick chansen att besöka ett historiskt kulturarv*. Typ.

* jo, vi skjutsade två ex-klasskompisar till ett ställe dit det tydligen (enligt D:s utsago) hade företagits ett studiebesök på historielektionen i gymnasiet innan vi fortsatte mot metropolen J:stad. Tur att vi inte gick i PG... :P

uppdatering av läget.

Det finns absolut inga som helst gränser för min moral. I morse ringde jag upp jobbet och frågade om det var meningen att jag sku jobba imorgon. Det var det inte... men när du säger det så har vi nog för lite personal, vill du komma? Fiffigt, Elin. Nåja, money-money-money och allt det där, det är ju positivt egentligen (trots att en arbetsdag inbringar typ 30 euro... före skatt).

Övrigt? Syster Liten har spenderat sin praovecka i min stad och min soffa. Det har inneburit en vecka av mycket skratt, mycket glass, mycket shoppande samt inlärning av koreografin till Monicas och Ross' the routine (oh yeah). Jag har också tampats med en slutlig översättning i kursen "languages for special purposes"; är varken nöjd eller glad med resultatet, men kan inte låta bli att känna mig närmast euforisk över att jag inte kan göra något mera åt saken. Om ett par timmar bär det så av norrut för ett 6 dagar långt självständighetsfirande (ack ja, hur jag gläder mig över självständigheten). Det kommer troligen att innehålla idolfinalen (heja markus - han pratar finska! :P), pepparkaksbak (väl?), spel (vi spelade alias på finska idag, mitt förklarande bestod närmast av typen "tämä sana alkaa samalla tavalla kuin ruotsinkielisen 'joulu'", men jag blev spelsugen all the same), musik, familj och andning. Efter det återvänder jag för ett teaterbesök, två finskasessioner, glöggkväll hos dearest samt två-tre essäer som gärna skulle få bli klara innan jag åker hem på riktigt jullov på lucia. Såja, det är min plan för den närmaste framtiden.

Den allra närmaste framtiden ska jag dock spendera med lite packning, ihopbäddning av soffan samt plättstekning.

julstädning.

Idag har varit en sån där dag man helst drar nåt gammalt över sig och sover bort (och när jag säger gammalt, menar jag båtfilten). Utomhus vill man då inte vara, regnet får allt sköta sig själv utan min medverkan. Istället har jag städat både bokhylla och skivsamling, samt julpyntat lite, lite. Det är konstigt, egentligen, jag har länge tänkt att jag har för mycket böcker / jag har för lite bokhylla. Så nu tänkte jag att jag flyttar skivorna som finns ovanpå bokhyllan bort därifrån, så kan jag lägga böcker där också. Sagt och gjort, pianot vaktar numera över mina skivor; men döm om min förvåning när jag hade plockat ur bokhyllan och plockat in igen - det rymdes hur bra som helst. Antingen har nån gått och stulit böcker medan jag städade, eller så... ja, jag vet inte, några förslag på tänkbara scenarion? Hursomhelst känns bokhyllan mer harmonisk nu.

Jag började dock fundera lite över ordning och reda. Skivorna står numera radade i alfabetisk ordning, vilket känns helt naturligt. Under åren har jag testat både genreordning och färgordning enligt regnbågen, men alfabetet känns klassiskt och pålitligt. Nu senast har jag haft en någorlunda genreartad klassificering, men i två skikt - ett bakom och ett framför. Nu fick alla skivorna komma ut i ljuset, vilket ledde till att vissa förvånande pinsamheter kikade fram. Melanie C, till exempel. Förvånande, inte för att jag överlag har speciellt höga tankar om min skivsamling, utan för att jag ju faktiskt har flyttat. Merparten av skivorna ligger hemma hos föräldrarna i en pafflåda i skrubben, väl undangömda, med all rätt (där hittas alla möjliga godbitar, allt från Spice Girls och S Club 7 till Alice DeeJay). Så jag måste ju ha trott att jag skulle lyssna på Melanie C. Varför?

Mina böcker klassificeras dock på helt andra grunder. Jag veet att man inte ska judge a book by its cover. Men, kära vänner, det gör jag. Helst skulle jag vilja ordna mina böcker enligt storlek, så att de bildar en rak ryggrad i hyllan. Samtidigt säger en liten röst i mitt huvud att böcker av samma författare ska stå bredvid varandra. I en drömvärld skulle alla böcker vara samma storlek - kanske är det därför jag tycker om pocketböcker?

Och vad ville jag då säga med dethär?
Att jag inte orkar gå och sova, troligen.

dagens i-landsproblem.

Dagens i-landsproblem har att göra med följande mening: Man har beräknat att ett normalt finskt nomen kan ha över 2200 olika former och ett verb t.o.m. upp till 12000. Det är värt att notera att dessa siffror inbegriper endast de former som bildas med böjningsändelser, possessivsuffix och fogepartiklar, däremot inte avledda ord som med hjälp av avledningsändelser bildats från samma ordstam. Ja, jag har tent i finsk grammatik & språkvård i morgon och jag vet inte alls hur jag ska läsa.

Ibland, som till exempel när man suttit och försökt göra finskstuvning av sin hjärna hela dagen och till följd av detta har både ögonvärk och huvudvärk, känns det som att man vill instämma i ett citat jag har klippt ut ur tidningen och satt upp på väggen i min vessa: - Finska är ett hopplöst språk, jävla skit, LSD-skadat. Det låter som något psykfall som har ramlat i en torktumlare, försöker Schyffert förklara om hur han upplever det finska språket.

Vår föreläsare sa visserligen att snällt nog kommer det inget hårklyveri i tenten. Men vad innebär då det, förutom att jag inte behöver veta att Maskun Hemminki hittade på ordet 'avioliitto', Abraham Poppius hittade på 'aamupäivä' och att den kyrilliska bokstaven Ë efter konsonant transkriberas som o? Tenten kommer säkert att innehålla en uppgift om avledning av ord till exempel. Men det kan väl inte ändå vara meningen att man ska sitta och traggla alla möjliga avledningsändelser tills man kan dem utantill, då det finns typ hundra för varje ordklass och bildningen tycks vara högeligen arbiträr - man måste bara veta hur det ska vara.

Usch.

undran.

En sak jag alltid har undrat över är varför det finns två sockerbitar i en såndär liten portionsförpackning som finns på caféer och sånt. Är det vanligare att folk lägger två sockerbitar i kaffet än en? Vore det inte mer praktiskt att ha dem en och en så kan alla ta så många de vill ha? På det här sättet måste ju en hel massa socker gå till spillo. Miljö också, för den delen; det vore väl bättre att inte portionsförpacka dem alls, men om det nu ändå ska göras så. Om jag någon gång blir sockerfabrikör ska jag förpacka sockerbitarna en och en!

teorier och hemligheter.

I morse fick jag ett meddelande där det stod ungefär "Godmorgon, mitt älskade barn! Varför kan man inte säga tystnade gator när man kan säga älskade barn?". Det ledde dels till skratt, och dels till ett utvecklande av en teori om att man inte kan bilda particip av intransitiva verb. Eller någå sånt*.

En annan teori som jag som hastigast utvecklade idag är den om att Tolkien inte bara använde sig av finsk grammatik när han skapade sitt alvspråk, utan även att han använde sig av finsk folklore vid skapandet av själva intrigen i Sagan om ringen. Varför? Nå, bonden Lalli högg ju av biskop Henrik fingret där han hade biskopsringen. Är det inte självklart?
(tänk vilka storverk till analyser man hittar på bara för att ens vän råkar vara på praktik)

Senare i kväll ska jag göra hemligheter. Själva innebörden av ordet hemlighet gör att jag inte kan avslöja mina planer ytterligare, men det ska bli roligt :)

* Jag antar att ingen är speciellt intresserad, så jag ids inte framlägga någon destomera utläggning om teorin, men den finns tillgänglig på begäran.

grattis, här får du lite hosta!

Idag när jag gick förbi apoteket fanns det en skylt där utanför där det stod:
"Får du hostattacker? Lider du av andnöd? Röker du?
Grattis!"

Eller nej, det stod egentligen Gratis astmakontroll eller vad det var. Men jag tyckte det stod så.

min hjärtas dröm / roskarock.

Mitt liv är fullkomligt. Min högsta dröm har blivit uppfylld. Nästan. Min allra hemligaste och skamligaste passion uppenbarade sig framför mina ögon. Man kan också helt modest säga att min stora idol valde att spendera sin födelsedag tillsammans med mig.

(Om du inte känner till min mindre hemliga, mindre skamliga passion för hyperboler är det kanske rätt tidpunkt att berätta om den nu. Således: jag gillar hyperboler. Så var det sagt - åter till narrationen.)

Eller så kan man säga såhär:
Det var en gång några typer på Vasa stad eller reningsverket eller Greenpeace (eller vem det nu var som ordnade evenemanget) som hade ett möte och förde en diskussion som löd ungefär enligt följande:
"Hej, sku de int vara en helt jätterolig idé att anordna ett jippo om att man int ska skräpa ner?"
"Jå, ungdomarna sku nog måst lära sig nånting om sånt där bullshit."
"Men int kommer det väl nån om det int finns nå dragplåster, vi måst ha nå musik eller nå sånt, det brukar ju dra folk, kolla nu på alla sånadär rockfestivaler!"
"Hej, då kan vi ju döpa det till Roskarock!"
"Hö hö."
"Hö hö."
"Få se... vilka artister kommer ni att tänka på om jag säger ordet 'roska'?"

Och så kom det sig att den tionde november, som händelsevis också råkade vara tvillingarnas födelsedag*, infann sig Ilkka & Heikki Jääskeläinen alldeles bredvid Arnold's och drog några låtar och några skämt, allt medan mörkret lade sig över staden och rosket sköljdes bort ur ungdomarnas besudlade själar. Typ.

Ärligt talat, samlade intryck: de sjöng bättre (och mer live!) än väntat; om någon helt seriöst och hjärteskärande gillar dem måste de ha blivit besvikna, de verkar ju inte ta sig själv på det minsta allvar; fortfarande hot, there's no denying it. Dessutom började jag fundera över fenomenet enäggstvillingar, men det är nog stoff för ett helt annat inlägg.

* Härmed ber jag att få undanbe mig roliga skämt av typen "Oh god, Emma, du är en sån nörd, du vet som när de fyller år!"; de sa det. Faktiskt.

hedman till chelsea?

Nyheten om att Magnus Hedman har tränat med Chelsea trodde jag var ett skämt först. Det är det tydligen inte, men jag är fortfarande lika oförstående. Chelsea har en helt obegränsad budget och har tagit som vana att shoppa upp varenda spelare som sägs vara bra (dock inte i lika hög grad som Real Madrid, bör kanske tilläggas. Chelsea har åtminstone lite ryggrad kvar.) - vad ska de med en pensionerad gubbe till målvakt till?

aha!

Om jag nånsin krockar eller annars gör bort mig i trafiken, har jag en färdig orsak att skylla på: mitt stjärntecken.

bokens (och rosens?) dag.

Dagen har spenderats i böckernas tecken. Om du skulle ställa mig frågan "Om du bodde i en butik, vilken sorts butik skulle du bo i?"* skulle jag svara bokhandel. Jag kan gå timtals och strosa i bokhandlar; i Sverige får man nästan dåndimpen bara för att det är så enormt att alla böcker är på svenska. Här hemma har man ändå ett rätt begränsat urval, oftast.

När jag blir stor ska jag först bli översättare och skriva nån bok och föräras diverse nobelpriser och kanske en oscarstatyett också av bara farten, men sen ska jag öppna ett antikvariat och åldras i frid tillsammans med dammiga skatter**. Kanske ska jag skaffa skägg också, men vad gäller det får jag nog avvakta och se vad vetenskapen ställer till med först.

Idag gick jag i alla fall runt i Suomalainen kirjakauppa och skapade imaginära julklappslistor både till mig själv och andra, och sen gick jag till Lafkan och kapade två helt ljuvliga böcker om verb och substantiv före en annan tant.
"Nu hade du tur", sa skäggiga gubben. "Jag hade just lagt fram de där idag."
"Fniss", sa jag, troligen.
Sen gick jag ännu ytterligare till biblioteket, lånade skolböcker och sen vidare till musikavdelningen och sökte flöjtnoter. Inte för att jag nu har nån flöjt här. Men man vet ju aldrig. Under kan ju ske.

* Varför du skulle fråga det är beyond me, men du vet, människor är så konstiga ibland.
** Det finns en tioböckers pinka med Lotta för två ege styck på Lafkan, för övrigt, J.

jag saknar sigmund freud. lite.

Jag vet inte vad det kom sig av, men mitt huvud hade skissat på ett inlägg som innehöll tankar om att gå ut på isen i snöreflekterat solglitter, men i novembervädrets brist på stadga är det inte lönt, för "det är ju ingen vits med att dö ung om man inte har gjort något lovande storverk som kan upphöjas till skyarna bara för att man råkar vara död". Jag vet inte heller vad det betyder när man börjar tänka i blogginlägg, synd att Freud inte längre är här och kan förklara för oss. Oavsett känner jag mig friare än jag har gjort på länge.

Jag är bara en stoppnål ifrån att ha stickat en mössa. Högst troligen en för liten sådan, men ändock. Man måste se saken från den positiva sidan. Annat positivt är jag jag idag hade min sista finska grammatik&språkvårdsföreläsning; man borde fira. Jag vet inte vad det är med finska-insten vid Vasa universitet, men de verkar fast beslutna vid att skrämma iväg det fåtal studerande som kommit på den fullständigt galna idén att studera finska. De höll ett speciellt anmälningstillfälle i höstas så de kunde börja på med föreläsningarna en vecka före alla andra, de håller på längre in i december, de ockuperar rum på översta våningen så man är halvdöd redan när man kommer till skolan* och undervisningstiderna kunde vara bättre. Om man någonsin är speciellt stimulerad och motiverad att bli föreläst om finsk grammatik och språkvård, inte är det då mellan fyra och sex på kvällen.

Nån som vet vad folk brukar säga i sina tal när de ska gå i pension, förresten? Tänkte hålla ett sånt tal på fredag, men har inte kommit längre än till "kiitos!".

* jaja, min kondition kunde vara bättre.

dagens konstighet.

Vill ni höra en sjuk grej? Illativ av Chelsea på finska stavas 'Chelseaan' men uttalas [chelsiin]. Det är, utan tvekan, det knasigaste jag har hört hittills idag. Apropå böjning, har ni tänkt på att 'jäkla -skit'-formen av 'mössa' kan tolkas som smågnagaravföring?

P.S. Ytterligare en sjuk grej är att jag fick en elräkning på 50+ euro idag, trots att min senaste elräkning var typ lika dyr, trots att jag inte hade varit i lägenheten och använt el på hela sommaren. Men det är sjukt på ett helt annat sätt. D.S.

idol 2006.

Inte för att jag nånsin har förstått mig på svenskar, men det här var väl ändå lite att ta i? Rösta ut Danny?! Eller, snarare: rösta på Cissi & Johan? Jag förstår inte. Deras bäst-före-datum har gått ut för länge sen, det hör väl vem som helst. Och även om jag är ökänd för att använda ägg som gick ut för en månad sedan, så behöver väl inte alla apa efter mig för den skull. När Cissi, Johan & Danny satt där och väntade på att få höra resultaten tänkte man ju att yes, nåndera åker ut ikväll, men tji fick jag.

Jaja, Felicia & Markus till final i alla fall, annat kan väl inte komma på fråga?

alla vägar leder till... mig.

Den numera* vanligaste saken folk söker på för att komma till min blogg är diverse fraseringar ur sången om trollkarlen i Indialand. En bubblare som dock har kommit starkt på sistone är 'skurlov'. Varför? Har det hänt nåt speciellt skurlovigt nu?

För övrigt tror jag att jag håller på att bli sjuk. Men jag tänkte som såhär att det sägs ju att den friska har oändligt antal önskningar, den sjuka bara en: att bli frisk. Så om jag går och blir sjuk så slutar jag kanske att önska mig saker jag inte får, eller saker jag kunde ha fått men var för dum/feg att begära. Intet ont som inte har något gott med sig, right?

Annars är det snö, svart hår** och städbehov som härskar i staden.

* Förr var det Arja Saijonmaas utvik, men det verkar som att folk har lugnat ner sig med pensionärsporren nu.
** Inte så mycket svart kanske som mörkbrunt, men vad gör man inte för allitteration?

svenska stormen.

Jag tycker att hela denhär svenska stormen är som en komediserie. Det är säkert inte så roligt att vara utan ström och så, men jag kan inte upphöra att förundras över svenska media. Först slår de upp det hela jättestort innan det ens har börjat: "Bevare er väl! STORM!" och berättar om alla fina åtgärder som har tagits för att förhindra värre följder. Beredskapen inför strömavbrott lär bland annat ha varit kraftigt förhöjd, hur kommer det sig då att det ändå är så mycket strömavbrott?

Det har ju varit mycket jämförelser med Gudrun också, januaristormen för ett och ett halvt år sedan. Jag minns inte själva stormen, direkt, men jag kommer ihåg att min föreläsare var mycket upprörd; inte så mycket över vädret, utan att stormen hade fått ett namn. Sedan när har svenska stormar namngivits? Och så kommer ju den logiska följdfrågan: är Gudrun uppdöpt efter Gudrun Schyman?

nej nu!

En liten undran bara: vad sjutton har hänt med Harry Potters hår??

"kändisar som fixat till sig"

Plastikoperationer och botox i all ära; det är gammal skåpmat, den moderna kändisen fixar till sig med tandställning och borttagning av födelsemärken. Åtminstone enligt TV4:s lista över Sveriges mest skönhetsingreppade kändisar, där Zlatan Ibrahimovic återfinns med motiveringen att han "har avlägsnat ett födelsemärke och justerat sina tänder".

(på den sajten kan man för övrigt hitta underhållning för en hel kväll, som till exempel Span på stan v.24 med formuleringar som "Evangeline Lilly har på sig glasögon. Kanske det mest spännande hon har gjort på år.", "Denise Richards har begärt utökat besöksförbud för sin make Charlie Sheen. Men för totala främlingar är det fritt fram." och "Och här har vi Tobey Maguire med sedvanlig sköldpaddemin.".)

höstbröllop.

Det är nog bara att konstatera och acceptera att jag ska gifta mig nästa augusti, alla tecken tyder på det. Först var det ju det att mina syskon nu två augustin* i rad har gått och gift sig, så jag står ju på tur enligt traditionen. Men droppen som fick bägaren att rinna över var nog ändå när jag gick i Anttila idag och fick syn på en skylt där det stod att Arabia tänker sluta tillverka mitt porslin efter 31.12.2007 - jag måste alltså samla på mig allt vad jag kan innan nästa nyår, och vilket bättre sätt finnes än att ställa till med förlovning och bröllop?
Så, ni ser, alla tecken tyder på augustibröllop för min del (utom möjligen det att jag inte har nån gubbe). Välkommen.

* augustin? augustir? augustiar? augustier?

ingenting särskilt.

Med facit i hand (läs: vädret är deprimerande snöigt och jag har ändå inte fått nästan något skolarbete gjort) borde jag ha åkt med pappa och syster Liten på minihöstlov till Åbo. Men för att nu se saken från den muntra sidan kan jag i alla fall konstatera att jag har inhandlat både skor och jacka, så nu är jag rustad för vintern. Visserligen är skorna rätt fula och jag hamnade att betala 20 euro mera för jackan bara för att jag inte har något plussakort, men ändå. Alltid något.

Också något: Snäckan åkte ut ur Idol igår! Jag tror att jag direkt kan citera mina egna ord där jag satt ensam i min soffa (jo, jag pratar alltid för mig själv, gör inte du?): YES!

comeback.

Jag förstår inte vad som har hänt med begreppet 'comeback'. Jag trodde att man måste ha varit borta för att komma tillbaka, men tydligen behövs det inte längre. Jag tittade på SVT:s Nöjesnytt och fick höra att nu har Darin gjort comeback efter att ha spenderat ett halvår i studion. (Comeback på en tågstation dessutom, där stressade människor säkert helst hade sluppit att trängas med skrikande fjortisar, men det är en helt annan historia.)

Apropå skrikande fjortisar, så har jag inte riktigt trott på allt prat om språkets dekadens och ungdomens förfall, men efter det där reportaget är det svårt att låta bli.
"Vad tycker ni om dethär?"
"De e skitbra! De e skitbra!"
"Varför är Darin så bra då?"
"Han ba äger asså!"
"Vad tycker ni om de nya låtarna då?"
"De e skitbra! De e skitbra!"

klassträff.

Jag fick ett meddelande om en återträff för alla årskursare från högstadiet för ett par dagar sedan. Jag tänker inte gå, förstås, liknande försök har tidigare enbart slutat i bitterhet. Det är för tidigt, alldeles för tidigt - jag kommer fortfarande ihåg varför jag hatade högstadiet.

Det har dock fått mig att fundera över orsaken till klassträffar. Det må väl bero på min allmänt negativa inställning till mänskligheten och de uttryck den tar sig i praktiken, men jag förstår faktiskt varken varför man ordnar något sådant, eller varför man går.

Utgående från filmens underbara låtsasvärld har jag fått uppfattningen om att man går på klassträff för att
a) visa att man fortfarande hör till coola gänget eller
b) visa att man minsann inte hör till töntarna längre, utan till coola gänget.
Där har jag i alla fall inget att hämta, jag är fortfarande en a/o-social nörd (om ändock, åtminstone till viss grad, självvalt numera).

Kanske går man för att träffa människor man förlorat kontakten med. Men om man verkligen tycker om personerna, har man inte hållit kontakten då? Missförstå mig rätt, av dem jag gick i högstadiet med finns det många människor som är underbara, intressanta och värda mycket mer än dessa skriverier ger uttryck för, och jag om någon borde akta mig noga för att uttala mig om att hålla kontakten, tillochmed kontakten till mina syskon är nödtorftig ibland.

Men... vad händer efter "-hej, hur är det med dej nuförtiden? bra."? Man kan ändå inte berätta vad man har gjort under alla dessa år (även om de, de facto, inte är så många), och hur det kommer sig att man nu är en helt annan människa än då man träffades senast.

Kanske går det ändå att umgås naturligt. Men risken finns att det bara blir ett påklistrat, krystat umgänge som inte gläder någon.

13.10.2006

1+3+1+0+2+0+0+6=13.
Om den här dagen var en drink, skulle den nog kallas "fredagen den trettonde with a twist". Vi diskuterade folktro och skrock idag på muntlig färdighet, och konstaterade att allting som lovar hemskheter är humbug och allt som lovar bra saker är sant.

(min mamma är född fredagen den trettonde, det är lite småcoolt.)

På tal om hemskheter, så hade jag ett föredrag på finska idag, 15-20 minuter långt (det blev kanske fem) om "millainen on hyvä esiintyjä" (=hurdan är en bra talare, i det här fallet iallafall.). Vi skulle välja tidpunkt och ämne förra veckan, och jag tänkte att jag kan ju lika gärna göra det nu vid första tillfället, för jag kommer ändå att angsta över det ända fram tills dagen D, så kortast möjliga angst är ju att föredra. Ämnet valde jag för att det verkade ju rätt enkelt, bara lista grejer som typ att man ska tala tydligt och sådär. Kort därefter insåg jag att det troligen då skulle förväntas av mig att jag skulle följa alla punkterna jag räknade upp och helt enkelt vara en kick-ass talare, men då var det ju redan försent. Kick-ass vet jag inte, men det är över nu i alla fall och det är ju både wonderbra och wunderbaum, så att säga.

Ännu ytterligare på tal om hemskheter fick jag lära mig etymologin bakom ordet "skål!" idag. Det kommer från vikingarnas tid, då man skålade och drack ur fiendens avhuggna huvuden och hojtade "skalle!". Najs.

look-alike-kedja.

Kristoffer "Kobra" Lundström.









Ernst "Nya rum" Kirchsteiger.








Per Martin "Bonde söker fru" Svensson.













Måns "Idol" Zelmerlöw.

till havs!

Jag har funnit mitt mål i livet, min längtans trängtan, min hjärtas dröm, if you will:
the Scholar Ship.

Tänk dig att åka runt på ett fartyg i fyra månader, studera tillexempel "worlds of art and culture" ombord och sen gå iland på fem kontinenter och sätta de teoretiska studierna i praktik vartefter. Det låter visserligen som något av en adelssysselsättning, du vet, spela shuffleboard på däck mellan varven... men ack, om jag hade 19 950 amerikanska dollar gömda i madrassen vet jag vad jag skulle spendera dem på!

roliga nyheter.

Är det helt normalt att sitta och gapskratta åt morgonnyheterna på tv?
Först var det svenske politikern som inte blev åtalad för olaglig nedladdning för att blixten slagit ner i hans dator så att undersökningen måste läggas ner.
Och sen var det amerikanske politikern som sexchattat med underåriga, vilket ju förstås inte är det minsta humoristiskt. Men hans pressmeddelande som lästes upp var helt surrealistiskt kul... Nu kommer jag inte ihåg hur det lät, förstås, men det slutade i alla fall helt omotiverat med "..Foley would also like to announce that he is homosexual".

bonde söker fru.

Nu har programserien Bonde söker fru börjat både i finsk och svensk tv, och det får ju en att fundera om det verkligen är speciellt svårt för bönder att hitta fruar åt sig? På nåt sätt känns det ju som att det bottnar i en väldigt urban livssyn, där det normala är att man ska se ner på allt som inte är sushi, caffe latte eller pilates (eller vad som nu råkar vara trendigt). Men å andra sidan är det kanske verkligheten; kanske håller jag på att bli lika paranoid mot fördomar som svenskar som protesterar mot lakritsglass. Och kanske kommer, som Z förespådde, nästa år följetongen: Börsmäklare söker fru.

dålig tajming.

Som om det inte skulle vara nog att ha skola från 10-18, kom jag en timme tidigare idag. Det var inte så mycket det att jag inte hade koll på när jag började; mer så att jag inte hade koll på vad klockan var. Jag visste inte i vilket rum vi skulle vara, eftersom läraren egentligen skulle vara borta, så jag hade streckat över i min kalender - lämpligt nog streckade jag speciellt över rumsnumret. Så jag kom hit och flängde runt som en berg-och-dalbana, upp till fjärde våningen, ner till andra våningen, upp till fjärde våningen igen... tills jag började titta på klockan och inse att jag var inte sen, utan en timme för tidig. Yeey. Men man fick ju lite arbete gjort i alla fall. Dessutom såg jag Seth-Cohen-lookaliken, så det var ju inte helt bortkastad tid :D

kvällens mest otippade.

Kvällens mest otippade var nog ändå Idol-Johans idol: Westlife-Bryan. Ni vet, han som visar fingret åt sina barn för att få se på fotboll?* Han är ju en såå bra låtförfattare, liksom. Tyvärr sjöng han dock inte mitt favoritparti av låten, så det var lite av ett antiklimax.

* Jag var bergsäker på att jag hade bloggat om dendär låten tidigare, men tydligen var det på någon annan sida. Jag vet inte hur många gånger jag har undrat över bridgepartiet i låten Real to me; han sjunger nånting om att det är så trevligt att dricka äkta engelskt te och se barnen springa runt i trädgården och sen kommer han till låtens klimax, där han för kung och fosterland drämmer i med "then I raise up my finger and watch football on tv!". Frågan är ju vilket finger det rör sig om.

omröstning.

Nu har jag hållit på att angsta över frågan lagom länge, så nu väljer jag "fråga publiken":
- Ska jag, eller ska jag inte, färga håret svart?

lönedag.

Det är inte klokt vad det är bra att vara förvärvsarbetande ungdom. Med en månadslön på 59,63 euro kan man ju åstadkomma smärre underverk!

Trevlig helg, förresten. Professor Sickly har tydligen tänkt vara borta i fyra veckor, så det blir ingen föreläsning imorgon (eller idag, för den delen). Apropå professor, eftersom man inte får kalla honom det, eftersom han inte är det; i min systers nya klass kallar eleverna alla manliga lärare "professorn! professorn!" och alla kvinnliga "fröken! fröken!". Now that's something.

snabb uppdatering av inget alls.

Dagarna bara går och går och aldrig kommer de till dörren. Saker jag borde göra inkluderar till exempel att skaffa ett hem åt Rufus kompis, ta ett allvarligt snack med dem som denajjar min access till nätet (tyvärr vet jag inte vem det är), gå med en praolapp till en affär i centrum samt kommentera en tyskas finska. Det får en nästan att inse varför dörren är så motbjudande.

Och nu har hösten kommit på riktigt! Det är ruggigt, regnigt, kallt och alldeles... alldeles underbart! Detta kräver glass.

jamie oliver v. föräldrar.

Programserien där Jamie Oliver besöker engelska skolor för att försöka förbättra maten där är något av det mest äckliga och skrämmande jag nånsin har sett. Jag vill inte påstå att jag alltid äter sådär superhälsosamt, men dedär människorna åt ju inget annat än skräp. Choklad och chips till lunch, liksom - varje dag. Barnen kände inte igen en potatis när de såg den.

Han fick i alla fall en del barn att äta nyttigare, och enligt Aftonbladet har 20 miljoner pund satsats på att införa näringsrikare mat i skolorna efter det. Nu "slår mammorna tillbaka mot Jamie", however, och för pizza & hamburgare till skolan lagom till lunchen.
"- Vi gör detta eftersom våra barn serveras avskyvärt skräp på skolan, säger en av mammorna."
"Han tvingar våra barn att bli kräsnare med maten", säger en annan. Många av barnen vägrade äta annat än skräpmat i början av programserien - är det inte kräset? OMG.

musikfunderingar på en buss.

En kväll på bussen hem, det skymmer ute och gatlamporna tänds. Det brandgula skenet lyser mot bakgrunden av en himmel som är nästan lila och komplementfärgad. I hörlurarna snurrar en nybränd skiva innehållande de mest konstiga låtar, allt från Jonas Gardell via Aqualung till Kelly Clarkson. Och tankarna föds, sätter sig ner på de tomma platserna i bussen, sitter där och gungar i takt till musiken.

Varför skämmas över sin musiksmak, till exempel? Att se ner på elitism överlag, men sedan fnysa när någon uttrycker ett positivt omdöme om en eller annan artist, bara för att denna inte tilltalar en själv, är ju bara hypokritiskt. Att fnysa, för att sedan sitta och få gåshud av densamma låten är ju fullständigt sinnesrubbat. Så: ja, jag tycker att Kelly Clarksons Breakaway är fin. För att inte tala om Aldrig ska jag sluta älska dig, men den är nästan så excentriskt parodischlager att jag är stolt; fulsnygg i överförd bemärkelse.

Sedan finns det band man är förhandsinställd på att gilla, bara för att de har en (vag) koppling till något man redan uppskattar från förut. Jag menar, Rooney bara måste ju vara bra, för Robert Schwartzman är så ljuvlig i The Princess Diaries, eller hur? Detsamma gäller ju filmer man tycker om, bara för att en viss skådespelare är med (Natalie Portman, Jason Isaacs, Charlize Theron, Ludivine Sagnier, nåndera Gyllenhaal) eller liknande.

Vidare: skivans tema måste vara död (vid sjutton års ålder?!); I'm 17 and tired of life, under my pillow is a knife; she'll always be seventeen... at such a young age she took her own life; if you should die before I leave, what on earth becomes of me; I watched you die, I heard you cry kanske ännu flera (du får en guldstjärna i kanten om du vet vilka sånger det handlar om). Det var inte meningen, however.

Mörkret blir tjockare utanför fönstret, och gatlyktorna lyser vitare, för att fortfarande komplettera, opponera. Alla vill synas, till och med eller speciellt gatlamporna. Man ska vara unik, stå ut, vara speciell - men inom vissa ramar förstås. Det är så modernt med indie att det är mer unikt att vara mainstream. Det är unikt att åka buss också, åtminstone just nu när regnet milt möter rutorna för att öka på trivselkänslan och helljusen känns nödvändiga igen efter en lång sommar. Som ensam passagerare ger jag ett leende i natten och stiger av i riktning mot väntande billyktor.

höstvesi/höstves.

Kan någon berätta ursprunget till namnet på orten Höstvesi/Höstves? Jag förstår inte, det låter jättekonstigt. Syksyvesi eller höstvatten skulle ju vara någorlunda förståeligt (albeit lite underligt namn), nu är det ju bara som en konstig kompromiss av ingenting. Hjälp!

verkligheten tränger sig på.

Great. Reeeally great. Igår var jag till skolan en sväng för att anmäla mig till några kurser, och det kändes helt underbart att gå omkring och titta på alla förstaåringar (fuksit) och veta att jag må vara förvirrad och allmänt inte veta så mycket, men jag är i alla fall inte en av fuksit mera. Så jag gick omkring och log åt min omvärld och solen sken och jag fick spendera tid med min käraste och jag fick sjunga och allt var nu helt enkelt ganska underbart.

Idag börjar dock verkligheten smyga sig på igen. Jag skulle gå och hämta årets klistermärke till mitt studiekort samt den nya kalendern, och jag tänkte att det kanske är en del folk där, så jag gick typ en halvtimme tidigare. Så kommer man till skolan och ser bara bordet där de säljer biljetter till tutustu fukseihin-bileet på onsdag... och en skylt där det står att tyvärr delar de nog inte ut några klistermärken idag, för Oodi är ur funktion. God. Då gick jag till biblioteket, för jag tänkte att jag kan ju i alla fall hämta kalendern... men se det gick ju inte utan årets klistermärke.

På något sätt börjar jag minnas att det fanns vissa aspekter av den här skolan som jag helt enkelt inte tyckte om så värst.

förmånligt erbjudande.

Det är intressant med affärer och deras superförmånliga erbjudanden. Man förstår ju i och för sig att man hellre skriver "du får 30% rabatt!" än att rent ut berätta att i och med att varan inte är så himla dyr från början rör sig rabatten om några cent. Affärer som basunerar ut jättebilliga erbjudanden som i slutändan innebär att varan blir dyrare än om man skulle köpa den till det normala priset finns ju också, och dem skulle man ju bara vilja stämma. Men det bästa erbjudandet jag har fått hittills var nog ändå följande:
I en lokal supermarket har de kört i gång en samlarkampanj, där man för varje köp över 10 euro får en stämpel, och efter fyra stämplar kan man få köpa ett bestickpar för ett subventionerat pris. Besticken är designvaror, helt fina och rabatten är det heller inget fel på, det rör sig om ungefär halva priset. Det bästa med erbjudandet är dock att det står att man kan dra nytta av stämplarna även om man inte vill köpa bestick: när man samlat hela kupongen full med stämplar - det vill säga handlat varor i butiken för minst 240 euro - kan man lösa in kupongen till reda pengar, till det sammanlagda värdet av (trumvirvel) 10 cent.

För att nyttja mig av ett äkta österbottniskt uttryck är det helt enkelt värr än assit.

planeten plutos väl och ve.

Jag har velat skriva om det här ämnet tidigare, men jag har rent ut sagt varit så chockad och mållös att jag helt enkelt inte kunnat få en fullständig mening ur fingrarna. När jag först läste nyheten i tidningen satte jag inte bara morgonkaffet i halsen, jag slet mitt hår och rev sönder mina kläder också, för det är ju fullständigt fruktansvärt: Pluto klassas inte längre som en planet.

Å andra sidan kan man ju tycka att det är lite småkul att 2500 vuxna människor sitter och debatterar, i en diskussion som för övrigt har kallats en av astronomernas hetaste någonsin, huruvida stackars lilla Pluto ska få klassas som en planet längre eller bli degraderad till dvärgplanet. Men det är ju bara hur man tar det.

sammanfattning inför skolstarten.

Imorgon* börjar verkligheten igen, så det känns som en lämplig tidpunkt att sammanfatta tillvaron.

Sommaren 2006 kommer jag att komma ihåg som sommaren då jag:
- lunchade i skolparken i skuggan under en lind. - gifte bort min syster (eller fick en bror till). - utökade min koreanska bekantskapskrets med ungefär 1100 %. - loopade Ilkka Jääskeläinen tills jag nästan inte skämdes mera (då kändes det som att det var dags att stänga av). - processade fram en fascination och ömhet för det finska språket med hjälp av Harry Potter, redan nämnda skiva och tid. - hade sommarlov, för en gångs skull, med allt vad det innebär av villavistelser, norgeresor och bokläsning.

Det kommande året ska jag:
- korrespondera mera, i synnerhet till min syster, men även annars. - börja studera finska. - förhoppningsvis skriva kandidatavhandlingen. - kolla in möjligheterna att åka på utbyte till Atlanta, GA (eller någon helt annanstans). - leva mera, tänka mindre. - ha kräftskiva. - börja på med någon form av organiserad idrott, typ balett, tennis eller judo. - gärna hitta ett band att sjunga i. - vara socialare.

* detta skrivs in fact den tredje september, söndag.

PS. Svågerns bror (finns det nån skum benämning på det släktförhållandet också, förresten? Det verkar ju finnas en hel massa konstiga ord för kusins systers bryllings bekant och så. Kommentera gärna om du vet!) har fixat en blogg med bröllopsbilder, kolla gärna in den här.

bröllop i havsnära miljö.

Du vet den där känslan man kan ha i bland när det känns som att någon i misstag har anmält en till ett 10 000-meterslopp och man bara pinnar på och försöker överleva ett fotnedslag i gången medan alla andra springer förbi som om de aldrig gjort annat? Eller när man kommer hem från jobbet, medveten om att man borde göra alla möjliga saker och helst faktiskt skulle ta itu med dem också, bara det fanns en möjlighet till det? Rummet omkring dig blir bara mindre och mindre av den yttre pressen och din kompis lovade att hon skulle slänga ner en repstege så att du kunde klättra upp, men antingen har hon glömt bort det eller så tar det bara så väldigt länge att hugga träkäpparna som ska fungera som stegpinnar.

Allt det är över.

Bröllopet blev ljuvligt välsignat. Varmt i ordets alla tänkbara betydelser, och glädjen bubblade fram i mungiporna och skosulorna så jag kunde knappt sitta stilla under festmåltiden utan sprang på och öppnade presenter och flöjtlådor i stället för att äta upp maten jag hade tagit (istället bevisades att jag ännu är ett barn, när pappa fick äta upp mina matrester). Klarinett-flöjt-duon blev ett totalt fiasko vad tonträffning beträffar, men jag bara skrattade. Och sen efteråt. Bestmannen och jag skjutsade brudparet istället för att städa undan (enligt tradition, bör tilläggas) och kom hem till ett mörkt hus när lugn och tystnad rådde för första gången på två veckor. Och sen bar det av till villan där lugnet fortsatte råda, trots middagssällskap på tidvis över trettio personer, och vi fick visa det Finland vi älskar - inklusive havet, stångtennisen och den turkiska pepparn, vilka fick ett varierande mottagande, den senast nämnda minst överväldigande vad beröm och jubelrop anbelangar.

Nu är det bara en veckas juvelsäljande kvar, sen blir det semester i ett par veckor innan vardagen tar vid igen, med nya utmaningar innefattande (men inte uteslutande) finskastudier och undersökande av utbytesmöjligheter för följande år. Jag återkommer nog i september.

pride & prejudice.

Sådär överlag brukar jag resa ragg mot sånt som av tradition anses vara speciellt typiskt kvinnligt. Men när det gäller Jane Austen, och då i synnerhet Pride and Prejudice, kan jag inte. Jag kan inte låta bli att beundra den lätt sarkastiskt ömsinta tonen, fullständigt älska Elizabeth Bennet och hennes sätt att linda in ironi i ett relativt politiskt korrekt skyddande omslagspapper och... tja, längta och trängta efter en mr Darcy.

Jag har i ett tidigare blogginlägg behandlat BBC-filmatiseringen - kontentan därav är att den är bra gjord - och kunde inte tänka mig att filmversionen med Keira Knightley i huvudrollen var bättre. Det var den inte heller, men filmen överträffade alla mina förväntningar.

Jag har läst eller hört någonstans att varenda flicka föreställer sig själv i rollen som Lizzie, och därför är det svårt att acceptera en skådespelerskas karaktärisering. Knightley är dock förvånande lätt att ta till sig, som en lite mer jordnära och mindre kontrollerad Elizabeth Bennet än BBC-versionens Jennifer Ehle. Matthew Macfadyen glänser till ibland, men han slåss i ett redan förlorat krig - Colin Firth är och förblir Mr Darcy i mina ögon. Mr Bingley i Simon Woods version är löjlig och verkar tidvis rentav mentalt handikappad, medan Brenda Blethyns Mrs Bennet ger ett mycket mer sympatiskt intryck än BBC:s Alison Steadmans snarast karikerade version. Omvandlingen från roman till film är jag (förvånansvärt) nöjd med, alla viktiga scener är på plats och omflyttningar av vissa samtal och episoder känns helt vettiga. Däremot känns det som att filmmediet är lite för begränsat, vissa bihandlingar får inte riktigt samma tyngd (ex. Lydias förskräckliga elopement), men det ligger ju bara i sakens natur. Ingen skulle trots allt orka sitta och titta på en 10 timmar lång film - även om det råkar handla om Pride and Prejudice.

Nu ska jag gå och titta på Emma (Kate Beckinsale-versionen).

blått - blått.

Gli Azzurri mot Les Bleus. Ojoj.

För övrigt är det jobb och ökenhetta och diverse bröllopsplaner som gäller. Sommaren går snabbt, snabbt, tänk så mycket saker som borde stökas undan innan brudparet anländer om sisådär en och en halv vecka, och tänk så mycket saker som ska göras sen. Det är ungefär i samma veva jag börjar arbeta 'på riktigt'. Nu har jag bara hoppat in lite och sålt nån diamantring här, nåt silverfotoalbum där, och konfirmerat systrar och lekt bullerby på villan och sådär.

sommarnatt.

Man borde aldrig ha andra kvällar än såna som denna. Att bränna iväg omotiverat långt för att Twinmind brukade tycka om ett visst företags produkt och sen sitta i solnedgången på en daggvåt fotbollsplan och bli uppäten av myggor som missförstod det där med vad som skulle ätas och vem som skulle ta hand om ätandet. Det är så det ska vara, bara.

backstreet's back. eller jag.

Efter diverse datorhaverier, utlandsresor och allmänt sommarlov är jag tillbaka med ett blogginlägg. Idag är det midsommardagen och solen skiner ute. Midsommarafton spenderades med god mat, goda vänner och gott skratt förlänger livet. Veckan innan spenderades på bilresa i våra västra grannland, innefattande (men inte uteslutande) kusins bröllop, som blev ack så vackert trots att bruden var allvarligt sjuk och inte hade ork att lyfta huvudet från kudden två dagar innan. Resans temaord blev "kumurin" samt "faksur". Och nu snackar vi faktiskt varken finska eller isländska, det är gammal hederlig hankmodialekt, min mammas modersmål som definitivt borde föräras en egen ordbok (för vem skulle annars förstå det?). Apropå finska tycker jag att det är jättekonstigt att 'fält' kan heta "tanner" på finska, det passar ju sig inte alls. Fröjden med det finska språket är ju att man kan räkna med att lägga till ett -i i slutet (eller eventuellt -lainen) och så låter det finskt, och nu plötsligt kommer nån och säger att slagfält heter taistelutanner. Jag förstår bara inte. Min tillvaros grundvalar vacklar. De har gjort det en hel del på sista tiden.

det vackraste ord som jag vet...

Det är konstigt att tankarna smälter bort i takt med att kylan i tårna också gör det. Det fanns ju så mycket att säga; gungande, karusellande i parken, kvällssol över sanden och bryggan som alltid ändrar utseende och käraste vännerna i låtskrivartakter gör sånt. Stimulerar, inspirerar, föder lycka.

Jag funderade häromdagen på en vän jag en gång hade. Det slog mig plötsligt att även om jag av naturen och ohejdad vana ser tillbaka på tiden i högstadiet som den värsta i mitt liv, fanns det även en tid då jag sa att jag var som lyckligast just där, just då. Jag har glömt, förträngt det fram tills nu. Det är så lätt att se allt i svart-vitt, det är så mycket enklare att processa saker som man kan ha en bestämd uppfattning om. När historier lämnar med öppna slut är det mycket svårare att sluta fundera ut en lämplig finalscen. Men inget är någonsin så enkelt som det gärna skulle få vara, och även om det kunde vara det ser vi till att hitta på tillkrånglande faktorer. Jag tror att jag har behövt skylla allt på andra tills nu, kanske jag äntligen har mognat så pass att jag kan inse att jag säkert bär en del av skulden. Någon gång ska jag komma så långt att jag kan förlåta. Men det är långt dit, åtminstone vad gäller den ena parten. Den andra skulle jag vilja träffa, prata med, men jag vet inte vad jag skulle säga. förlåt kan jag inte.

kultapari

Källan är ju inte den mest tillförlitliga kanske, men vore det inte oerhört trevligt om det vore sant att Jake Gyllenhaal & Natalie Portman är ett par? Det är ju en såndär 'drömlottning' som man själv kunde ha hittat på, de verkar ju båda så ljuvliga. Och tänk vilka vackra barn de skulle få!

en högeligen ofullständig lista över störande saker.

Här är några saker jag stör mig på:

• folk som skriver på exempelvis engelska utan att kunna stava rätt. För all del folk som stavar fel på svenska också, men det är en helt annan punkt. Varför 'briljera' på något man inte kan? Det blir bara löjligt, ungefär som artikeln om hockeyfansen i JT med mera häromsistens (finns inte på nätet, än i alla fall). Det var ett reportage om ett gäng flickor som hade samlats för att titta på ishockey-VM, de utmålades som ena riktiga entusiaster, och så säger den ena (som ansågs vara det största fanet) att hon har varit intresserad av ishockey sen OS. I vintras. Förlåt om jag klampar på nåns tår eller så, men hur kan man vilja basunera ut att man har varit hardcoreishockeydiggare i cirka två månader?
  
• gubben som säger "American Idol presenteras i samarbete med..." på TV4. Måste han säga [american ajjdåål]? Ända fram till sista stavelsen försöker han sig på amerikanskt uttal, sen blir det plötsligt svenska.
• brev som, adresserade till mig, börjar "Bäste Emma". Om ni ska tilltala min maskulina sida, använd åtminstone Klas-Göran.
  

sfp:s pr-gubbe borde få sparken.

Svenska folkpartiet hade för ett tag sen en helsidesannons på första sidan av varje finlandssvensk dagstidning jag råkade få syn på (JT, Hbl, ÖB, Vbl). Jag hittar tyvärr ingen variant av annonsen på nätet, men den bestod av en uppräkning av prestationer i stil med månlandning och kvinnlig rösträtt. Längst ner på sidan fanns en liten text där det stod något i stil med att SFP kanske inte har genomfört alla dessa saker helt på egen hand, men att man allt har åstadkommit mycket på hundra år.

Ursäkta? Kan någon förklara den här reklamen för mig? Vad har SFP överhuvudtaget att göra med till exempel den första månlandningen?

självgodhet?

Ännu en sån där kväll när jag borde låta bli att skriva, eller skriva offentligt i alla fall, men jag gör det ändå för jag kan inte låta bli att skriva och läser någon annan det kan det ju hända att de ger svar på alla mina frågor som kastas ut i det svarta hål vi kallar verkligheten, inte särskilt troligt, men fingrarna leker polis och tjuv med mina tankar på tangentbordet, vilka vinner, vem förstår, vilka ger uttryck för det medvetna eller undermedvetna eller övermedvetna och vem bryr sig?

Tanken som kräver mest bensin just nu är följande: tror jag för mycket om mig själv? Är det bara självgodhet och navelskåderi att säga nej tack, jag väntar på någon vars dagar inte kan beskrivas i de två orden jobba och supa, någon som förstår vad eufemismer, paradoxer och trioler är och som får mig att tänka. Vem är jag att döma ut andra på ytliga faktorer, kan jag se bortom mina pretentioner och glorifierade drömmar, är skälen verkliga eller bara en ursäkt för att slippa försöka?

Och trots alla funderingar om egoism är det ändå bara jag, jag, jag.

"we are the winners, of eurovision"

Jag har inte bloggat alls om hockey-VM, av den enkla orsaken att jag helt enkelt inte orkar bry mig. Det är inte så att jag skulle vara mindre patriotiskt sinnad än vanligt, men efter en säsong med vinter-OS känns ishockey inte speciellt inspirerande och intressant - speciellt inte när det börjar lida mot slutet av maj och det finns fotboll man kan bry sig om! Så, nu tog Finland ju då en bronspeng, men det är svårt att bry sig speciellt mycket om det när det finns andra vinster som väger så mycket tyngre. Säga vad man vill om Lordi, men "we are the winners of Eurovision", ffs! Tänk om alla människor plötsligt tvingades göra allt det de har sagt att de ska göra when hell freezes over, när Finland vinner Eurovision Song Contest. Tänk så roligt vi skulle ha.

Så nu blir det väl att kuska iväg till Helsingfors nästa vår (och se det fiasko som oundvikligen måste utspela sig där, för hur uppföljer man Lordi?).

Under omröstningen satt vi och ömsom jublade åt varje tolvpoängare (och varje poäng som i alla fall var mer än Sverige fick - för det är ju ändå så att det bästa med vinsten är att vi placerade oss bättre än Carola...), ömsom yttrade diverse varianter av temat "tänk om de vinner, de kan ju inte på riktigt vinna!". J yttrade de bevingade orden "Det är bara utvecklingsländer som behöver idrottsstjärnor, riktiga länder har sångstjärnor" och sen begav vi oss iväg för att jubla offentligt. Vi ondgjorde oss åt det faktum att Lordi inte spelades i radio när vi satte oss i bilen, men under kvällens lopp fick vi ändå mer än rekommenderad dos av hårdrockshalleluja, i och med att ungefär var tredje låt som spelades på krogen var just den låten; när vi först kom dit spelades den två gånger i rad. Aldrig i mina dagar har jag då märkt ett sånt stort intresse för schlagerfestivalen bland mina medmänniskor, men J & jag kan ju däremot sjunga Marion Rungs Tom Tom Tom från 1973 [både du och Kjellbörje var ut å peda, med andra ord], vilket vi demonstrerade för en herreman vi kom i samspråk med på grund av hans påstådda likhet med Björn Kjellman (han hade inte en aning om vem det var, finne som han är). Samma herreman följde oss sedan resten av kvällen (kanske även i fortsättningen?), innan vi till fots begav oss hemåt i den ljusa vårnatten, lyckliga i vetskapen om att det här allt är något att berätta för barnbarnen.

euroviisut, semifinal.

Första delen av årets Eurovision Song Contest har gått av stapeln, och det trots mitt mindre diggilooser-aktiga sällskap (hallå, kanske int finalen är på en torsdag?!). Följande länder gick vidare till finalen:

• Ryssland: väntad finalist. Vi diskuterade för någon dag sen huruvida han sjunger "blood of my blood" eller "bone of my bone" och kunde konstatera att han sjöng bådadera. "Blood of my balls", som I hörde, sjöng han dock inte. Ballerinorna var fina, speciellt den hemliga - fast Pekka Heino (jo, jag såg SVT:s sändning - därtill nödd och tvungen!) förstörde överraskningen lite.
  
• Makedonien: väntad finalist, men ändå relativt tam.
  
• Bosnien Herzegovina: inte den mest sing-along-iga för dagen, men ett lugnt drag.
  
• Litauen: den kanske största överraskningen i finalen, men jag gillade bidraget skarpt. Inte så mycket för lyriken ("we are the winners of the Eurovision, vote for the winners!"), och inte heller på grund av att jag oftast brukar gilla de litauiska udda bidragen, utan mest för den hysteriska dansen som herrn längst till vänster presterade samt kontrasten mellan de svarta kostymherrarna på rad och fotbollskampsången.
  
• Finland: hard rock hallelujah! Mr Lordis hatt förtog något av det monstruösa (tankarna går till en monsterboggart som riddikulerats) och låten växer.
  
• Ukraina: enformig låt, visserligen, men dansarnas/bakgrundssångarnas kläder var fina.
  
• Irland: Jostein Pedersen sade i inför-programmet att han nog är den enda personen i hela Europa som gillar det irländska bidraget, J bad om avvikande åsikt - de är åtminstone två. Sist och slutligen verkar ju några andra ha gillat klichéballaden också. Det är inte det att jag tycker att låten i sig är dålig - vi har bara hört Irland delta med samma låt och samma koncept förr.
  
• Sverige: Jag må vara partisk. Men ändå. När Carola vann den svenska uttagningen tyckte jag att hon sjöng dåligt (mätt i Carola-standard), men hon ägde scenen totalt från sekunden hon äntrade den och kunde ha ödelagt en mindre stad med den kärnkraftsenergi hon utstrålade. Igår tvivlade jag faktiskt tidvis på att hon skulle ta sig vidare till final, hon kändes nervös och obekväm (inte för det, en Carola på 50% är ändå nivåer högre än de flesta andra).
  
• Turkiet: en blonderad turk som sjunger falskt. Go Turkiet.
  
• Armenien: låten fastnar på hjärnan, men med den falsksången trodde jag då aldrig att han skulle ta sig vidare. Tänk så fel man kan ha.
  

För övrigt: att Belgien inte lyckades ta sig vidare var en överraskning, men låten var förvånansvärt blek live också; Alan-Rickman-sound-aliken från Polen hade GRÖNT hår! (jag var för övrigt fruktansvärt besviken på deras låt, jag fullkomligt älskar deras Keine Grenzen från 2004); jag förstår publiken som buade ut Silvia Night, men samtidigt vore det väldigt intressant att veta var karaktären slutar och skådespelaren bakom börjar.

sommarjobb!

Sista ansökningsdagen för det sista sommarjobbet jag sökte gick ut i måndags, så när jag gick hem från skolan efter att ha haft årets sista 'lektion' tänkte jag som så att "Gud, om int du fixar så att jag får dethär jobbe så får du no allt ha en back-up-plan, för jag har nu int nå fler förslag i alla fall".

Ingen ringde från Sepon Kulta, men plan B sattes i rullning redan följande kväll när jag just kommit hem-hem och grannen kom in sådär apropå och erbjöd mig en månads jobb i deras guldsmedsaffär. Nio-till-fem-jobb i fyra veckor betalar ju inte ett års hyra direkt, men efter lite eftertanke blir det nog alldeles perfekt - nu kan jag åka på en veckas resa till Norge-bröllopet och till andra kusinens bröllop och vem vet, kanske Polis-to-be och jag tar en sväng till Åland också? ;) En sommar med, för en gångs skull, lite sommarlov ligger med andra ord framför mig och allting ser helt enkelt ganska ljust ut just nu.

%#&"&/!)¤(/(!/¤(!!

Om du hade frågat mig för ett tag sedan vilket som är mitt favoritlag i spanska ligan hade svaret blivit Barcelona.

Glöm det.

Med den här takten kommer väl Carola att gå och vinna Euroviisut också, ska ni se.

nattflum.

Jag inser att jag börjar komma till en sån punkt då jag borde göra bäst i att inte skriva saker offentligt. Lampan är släckt, eller blev aldrig tänd, och tillsammans med rösterna som ekar i trapporna utanför min dörr gör det mig både lightheaded (svenskt ord, någon?) och melankolisk. Ibland när jag vaknar på morgonen tror jag att jag bor på hotell. Jag är fortfarande inte van med hissljud och ekande trappuppgångar och människor däri. En gång när jag gick i högstadiet och hade vänner, skulle vi sova över hos en efter ett disco, vi var rädda att vi väsnades för mycket, men hennes mamma bara njöt, för allt oljud fick henne att känna sig som om hon var i Grekland. Den ena vännen hade gjort en mixskiva till det tillfället; jag älskar Goo Goo Dolls (skivor lär ju vara en tråkig present har jag hört, men Dizzy Up the Girl är en skiva som jag inte tänker dö utan att ha haft i min ägo), men jag är ambivalent inställd till Slide efter det äventyret. Egentligen är det väl så att jag är mer ambivalent inställd till mixmakaren än något annat, men Pavlovs hundar och det där, det kallas betingad inlärning. Om det inte vore för betingad inlärning finns det mycket som skulle vara lättare att leva med här i livet, nu tänker jag inte på mig för jag har ganska lätt att leva, det vore förmätet att påstå annat, bara sådär överlag. Samtidigt vore det ju alldeles för lätt att glömma. Det kan kännas som att det är för lätt ibland ändå. Jag minns en gång i gymnasiet när jag sa "vad har du för sorgearbete" och jag är ledsen att jag är dum ibland, förlåt mig dearest. Nu är det fortfarande mörkt ute, hur kunde det ha ändrat, det är mitt i natten, vilket är ett konstigt uttryck för om man till exempel sover mellan klockan tio på kvällen och klockan sex på morgonen är tolv ganska långt i från mitt i natten. Ingen sover väl från sex till sex eller sju till fem eller något annat som skulle ge tolv som en logisk mittinattpunkt. När vi gick i gymnasiet spenderade vi en hel del tid på ett café mitt i staden, där sitter vi fortfarande ibland och nuförtiden undrar jag mindre över varför trots att orsaken kanske är större. I lilla före detta tobaksstaden märker man att våren, sommaren har kommit när fotbollshomsarna syns ute bland folk, och ibland satt vi på uteserveringen några meter ifrån och fnissade av diverse orsaker, men en av dedär homsarna hade ett par skor som jag alltid beundrade för de var alldeles jätteblåa och ganska fula för det var något konstigt hål i dem. Jag har köpt ett par skor i dag som fick mig att tänka på dedär skorna som alla utom jag rackade ner på, de har inte speciellt mycket gemensamt förutom att de är blå, inte ens samma blå, men de är jättefina i alla fall eller just därför. Jag hoppas i alla fall att mina föräldrar inte ser dedär skorna som min födelsedagspresent, för jag föreslog att de kan köpa skor till mig, men dedär skorna hittade jag nergrävda och tillknycklade i Anttilas löytö-korg och de kostade fem euro och visserligen väntar jag mig inget storstilat firande men lite mer är jag allt värd. När man börjar identifiera sig med tillknycklade saker i en fyndkorg är det dags för lite självförtroendeboost, det är det oftast ändå för många människor har jag märkt även om det inte märks ibland. Jag funderade på identifiering av olika slag häromdagen också, jag sa till min mamma att jag skulle göra en tröja som det står "insufferable know-it-all" på och hon förstod inte varföriallsindar, men det är något med att vara den första som säger det som ger en rätt att bestämma om det är något positivt eller negativt, om man själv inser att man är på ett visst sätt måste det väl vara ett steg i förbättrande riktning eller hur? Det där låter inte alls i text som jag tänkte det, men när man tänker saker kan de verka klara utan att man behöver formulera dem, det är på samma sätt med drömmar, när man är inuti dem är allting fullständigt klart men med lite distans är allting fullständigt skrattretande, lite som att jag sitter här och skriver, men i brist på en arm som håller om mig är det just nu det enda jag kan göra som håller mig från att brista i mörkret och bubbla ut genom fönstret och skrika obsceniteter på gatorna tills folk öppnar sina fönster och skriker ännu värre tillbaka.

en fundering om narnia.

Jag började fundera på en grej. C.S. Lewis hade ju ett uttalat kristet budskap med sina Narniaböcker, och ändlösa paralleller går att dra till diverse bibelhistorier. Men. När det ska slås i klockan som väcker drottningen som senare kommer att bli Vita Häxan, detta hemska dåd som är utgångspunkten för hela The Lion, the Witch and the Wardrobe även om den skrevs tidigare, kunde man ju tro att ädle herr Lewis behagade ålägga Polly den sysslan, och således skuldlägga sin Eva. Men icke, det är Digory som tar sig friheter och förstör. Tror ni att det är en medveten förskjutning?

P.S. Jag har även insett att jag vrålhatar berättarrösten. Vilket dumt sätt att förstöra en annars ljuvlig berättelse. D.S.

en egen plats i alltet.

Sedan jag flyttade hemifrån har det bara blivit viktigare med en egen plats i alltet. Jag gladde mig över parken, men insåg alldeles för snabbt att den bara låtsades vara natur. Höga pretentioner, många människor och många fåglar väckte längtan efter ett riktigt träd att luta ryggen mot, en riktig klippa att sitta på, en timme i solen utan medmänniskor. Havet återstår, som en stabil, ständigt föränderlig källa till inspiration; och nu har havet börjat dofta hav igen, efter vinterns tysta egenskapsstöld. Så beväpnad med ritblocket och iklädd den tjockaste av tröjor traskade jag ut i solskenet för att leta rätt på en sten bland alla andra. Och där kunde jag sitta, nära men ändå långt borta; bara några steg från strandpromenaden men skyld från andras intrång. Kraften till social aktivitet finns i avskildheten, livet finns i luften.

carolas oslagbarhet.

Jag har varit nyfiken på hur Carolas låt kommer att låta översatt till engelska och var lite förvånad över att videon som har visats i inför-ESC-programmen bara har varit en inspelning från den svenska finalen (encoren?), när vi nu har läst på Aftonbladet att hon har varit i Grekland och spelat in en video och allt. Men nu tipsade Twinmind att denna video nu är tillgänglig på redan nämnda tidnings webbsida, och då måste jag ju gå och kolla in den. Följande reaktioner väcktes:

• Hennes röst låter fortfarande lika konstig. Säga vad man vill om Carola annars, men sjunga kan hon ju. Har kunnat i alla fall, men det verkar som att hon har sprutat in botox i stämbanden nu också och sånt slutar ju aldrig väl.
• Engelska texten är helt fruktansvärd. Eller så är det helt enkelt det att Carolas mun, till skillnad från Hey-Ladies-Paha-Feelis-Eikö:s, inte passar till att sjunga engelska. Dessutom sjunger hon I know just what I feel inshide. För mycket nattvardsvin?
• Apropå nattvard, det skulle vara intressant att höra hur bibelbankandet går ihop med att stå och kråma sig och fejka orgasm mot en vägg. Man har ju sett videor som har varit värre på den punkten, men ändå.
  

roliga översättningar.

Ibland kan det vara roligt att förstå både originalspråket (-sammanhanget) och översättningen. Som när man tittar på Frendit tillexempel, och översättaren har gjort några helt horribla felöversättningar. Eller när man tittar på FST:s Jox om Snusktomten och man får läsa att hennes 'mummi' har tillverkat hennes fiol och att "se on hyvä suunnistajille" när hon pratar om Brahe.

om läsning.

Jag läste häromdagen (jag minns inte var, upplys mig gärna om nån vet!) att litterära verk kan hålla sig aktuella och läsbara på originalspråket i många hundra år, medan översättningar bör uppdateras med runt femtio års mellanrum. Just nu håller jag på att läsa en översättning som skulle må gott av att förnyas (även om jag kan tycka att det är lite småkul att läsa om 'rostade potatisflingor' och 'long-playing skivor'), men boken är ändå så tråkig att jag tvivlar på att det är värt besväret*. Trots att jag måste tvinga mig själv att läsa vidare i bland fortsätter jag dock att läsa och njuta. Varför?

Min föreläsare i litteraturvetenskap sa en gång att det ju är lätt hänt att man slutar läsa som fritidssysselsättning när man har böckerna som yrke, nu har hon börjat kunna läsa som avkoppling igen, men det tog henne femton år. Jag har alltid läst mycket, och jag har aldrig förstått mig på människor som har kommenterat om någon bok att "jag har den i bokhyllan, men jag har inte läst den". Själv hade jag läst alla mina böcker i min bokhylla minst två gånger.

Jag vet inte om det har med litteraturvetandet att göra eller bara en konsekvens av att man blir äldre och universitetsstuderande och måste läsa tentböcker istället, men plötsligt en dag fann jag mig i den situationen att jag hade en hel hög olästa böcker i min bokhylla och när jag satt mig ner i soffan tog jag automatiskt fram fjärrkontrollen (det var i den vevan jag flydde litteraturvetenskapen).

De böcker jag 'frivilligt' har läst under det senaste året kan räknas på, om inte ena handens fingrar, så åtminstone på båda händerna. Så det kändes som en befrielse när jag efter att ha läst Margaret Atwoods Oryx och Crake som reselektyr, fortsatte med Alias Grace av samma författare samt läste Merete Mazzarellas Linjer mellan stjärnor. Om identitet. i helgen. Så det gör inte så mycket om Murdoch är lite tråkig, jag läser!

* Det kan ju också bero på översättningen, jag borde nog inte uttala mig om originalet överhuvudtaget. Iris Murdochs Klockan (The Bell) från 1958 är det det gäller i alla fall.

tjugonde och tjugoförsta april.

Det känns både inaktuellt och länge sen nu, men dels vill jag avsluta det jag börjat med, dels vet jag att jag själv kommer att intressera mig för den här posten längre fram i tiden. Här kommer alltså en beskrivning av våra två sista dagar i Israel:

Torsdag den tjugonde april.
På förmiddagen åkte vi en sväng till S:s arbete för att få se hur det ser ut och vad hon jobbar med. Den största behållningen av det besöket var att höra henne prata hebreiska, det var helt fantastiskt att höra hur hon kan kommunicera efter att ha varit i landet några månader. Det är säkert ganska låg nivå på den grammatikaliska strukturen (men vad vet jag, det lät allt som rena hebreiskan för mig), men grundidén med språk är ju att kunna kommunicera med varandra och sen är grammatiken och teorin en enda stor bisak.

Efter att ha lämnat tillbaka den ena hyrbilen hade vi tänkt gå på beduinmarknad, men det var nu hett, hett, hett igen och ingen hade nån större lust att spendera längre tid än nödvändigt i solen. För att L ändå skulle få sin efterlängtade shopping kompromissade vi genom att gå in till köpcentret och spendera några timmar där med att bli omkringsläpade i diverse butiker för att hitta en konfirmationsklänning åt henne. Vi åt lunch där också, kinesiskt, från en buffé och jag gjorde ett val som frambringade en fråga varifrån jag kom och "Finland? Spicy? Really?".

Fredag den tjugoförsta april.
Time for goodbyes. Vi packade ihop våra grejer, sa våra tårfyllda farväl, lovade att höra av oss oftare och körde iväg mot Tel Aviv och Ben Gurion. Utfrågningen om vad vi hade gjort i landet gick förvånansvärt smärtfritt, det enda som orsakade lite problem var olivburken i mammas kappsäck. Jag fick mig en sista falafelpita på flygplatsen (och en smoothie på vattenmelon, jordgubbar och äppel - rekommenderas varmt!) och så bar det iväg till Frankfurt och Vanda igen. Flygresorna resulterade endast i att L fick en till sak att köpa åt mig som födelsedagspresent, en babytiger (listan bestod från förut i en plattång, en babykamel och en röd Volvo Amazon).

Hemma på finländsk mark igen kunde jag konstatera att jag ofta har en känsla efter resor att vara färdig med ett ställe, nu har jag sett det här så nu kan jag åka någon annanstans nästa gång, liksom. Icke så denna gång. Men nästa gång ska jag se öknen och ha ett ritblock i väskan!

i väntan på något annat.

Kicken från konsertuppträdandet sitter fortfarande kvar i lilltårna. Konstigt att man alltid blir så energiskt hög - av sångerna, publiken, scenen, sjungandet, sammanhanget? Jag kunde börja steppa, dansa cancan, letkajenkka. Min syster har en viss fäbless för letkajenkka, hon har dansat på gator och torg från Norge till Ungern, men syster liten och jag har ett visst förhållande därtill också, vi dansade på en bensinstation i medlet av Finland (en gubbe hejade på), vi dansade på muren till gamla stan i Jerusalem. Nu sitter jag och surfar tid tills jag ska hämta senast nämnda syster från discot, men jag skulle hellre ha snöbollskrig under stjärnhimlen eller blåsa såpbubblor eller söka skatten vid slutet av regnbågen - jag har köpt en blommig klänning, så någon romantik existerar fortfarande, och skatter och regnbågar måste man ta vara på, även om man är pessimist. Kanske speciellt då. Realism är överskattat anyway, ska man göra något är det lika bra att göra det ordentligt annars kan man lika gärna skita i det, allt eller inget, det är mitt motto, det är därför jag alltid är så normalt medelmåttigt gyllene medelvägigt mjäkigt veligt ljum. Fast ibland händer det ju ändå att man ska lira med pappa och vid val av instrument väljer basen framom pianot bara därför för att bas kan jag ju inte. Men kanske måste man vara hög för det, hög på sånger, publik, scen, sjungande och sammanhang.

petit chouxer, american idol och oc.

Hela historien börjar egentligen med att jag fick femton ägg i present av min moster. Femton ägg är rätt många ägg. Lägg därtill de sex jag redan hade i kylskåpet och dividera med antalet personer som bor i min lägenhet och ska äta av äggen (1) och vi är uppe i rena mardrömsmängder ägg. Något måste alltså göras.

I brist på någon Sickan att kläcka en plan (några fler ägg behövde inte kläckas, hö hö) fann jag mig plötsligt i full fart med att bläddra genom diverse kokböcker och recepthäften* för att leta fram de recept som innehöll många ägg. I går åt jag en omelettrulle med svamp och bönor**, som jag trodde skulle smaka som den där maletköttrullen mamma brukar göra ibland, men den smakade mest ägg. Nästa recept som innehöll fyra ägg var petit chouxer, så hej bara, nu sätter Emma i gång och bakar små bakelser som man måste vara jättenoggrann med en massa för att det inte bara ska bli pannkaka av alltihop. Var det inte en bra idé, så säg. På plussidan kan jag ju säga att det faktiskt finns några som inte är helt platta. Men jag såg på American Idol medan jag bakade, och kunde konstatera att bakverken sjönk i samma takt som Brenna & c:os hopp och chanser.

Vilket fick mig att tänka på följande, vilket var lite småkul om man råkar vara en sån som både följer med American Idol och (amerikanska) the OC: på deras senior prom hälsar Taylor på en Lisa och säger något i stil med att det är trevligt att hon hann komma hem till deras prom och att var köper månne Simon sina tröjor, hon skulle vilja att Sung Ho skulle ha en sån. Denna Lisa är Lisa Tucker, som alltså är med i årets upplaga av American Idol.

* De är inte så många som de låter. Men en och annan kurs i huslig ekonomi har man ju haft och samlat på sig diverse recept innehållande grillkrydda.
** En bra grej som kom ut av det var ju i alla fall att jag fick användning för dedär bönorna som jag pratade om redan i januari. Bättre sent än aldrig?

jaro - ifk mariehamn 1-3.

Det var valborgsmässoafton, solsken, premiär och finlandssvenskt derby på hemmaplan. Kan det bli bättre?

Svar: ja.

Senare på kvällen utspelade sig följande scen på ett centralt café i den lilla staden:
Ett antal Jaro-spelare sitter runt ett bord, en främmande flicka kommer fram till dem och visar nån skum liten gubbe hon har gjort av en tepåse som hon rivit sönder.
- Ser ni den här gubben? säger hon. Det är en voodoodocka. Om du spelar lika dåligt nästa match ska jag göra såhär med den.
Flickan river sönder gubben på mitten. Alla spelarna ser förskräckta ut och lovar att spela jättebra nästa match och dessutom vinna ligan i år.

Eller man kan säga att en sån här scen kunde ha utspelats. Fast flickan i frågan mesade ur. Så att.

jason isaacs.

Återstoden av resebeskrivningen kommer efter helgen, men jag måste bara titta in och påpeka hur ofattbart cool Jason Isaacs är. Läs bara här fast. När jag blir stor ska jag bli som han.

onsdag den nittonde april.

I Nazareth har man byggt upp en 1st century village ("The Nazareth that Jesus knew"), så dit gick vi sista förmiddagen i staden för att insupa lite atmosfär. Vi kunde bland annat konstatera att rellabokshusritarna har fel och lära oss hur man dör när man blir korsfäst*.

Innan vi lämnade staden gick vi och intog falafel i pita, den enda sevärdhet jag kom till landet för. Det var visserligen inte slut på den judiska påsken förrän följande dag, men det finns mycket araber (2/3 av befolkningen?) i Nazareth, så vi hade ätit pita ändå.

Bilresan tillbaka till Be'er Sheva gick förvånansvärt smidigt och det dröjde inte många timmar innan vi kunde sätta oss ner till bords igen och njuta av en rätt som "Koreans have eaten for... 1800 seconds". På kvällen kom en israelisk familj på ett kort besök, och när det blev mörkt packade vi in oss i bilarna och körde ut i öknen. I brist på månljus och i närvaro av vakt som sa att vi inte fick fara dit gick det lite dåligt med vår ökenvandring, men det lilla vi såg var fullkomligt överväldigande. En tystnad som jag annars bara hittat vid villan en vindstilla vinterdag och ett landskap som inte liknar något annat. Öknen är nog en av de saker som jag ännu ska se.

På hemvägen stannade vi och fotograferade en varningsskylt.

* Man kvävs. För att kunna utvidga lungorna och andas måste man orka dra sig upp till någon slags stående ställning. Det finns en liten sittpinne på korset också, så man ska orka längre, så man ska lida längre. Tre dagar kan man överleva.

tisdag den adertonde april.

Vi åkte till Sahhne, en nationalpark där det finns naturliga bassänger med vattenfall och 24-gradigt vatten året om. Där finns också små söta fiskar (storlek spigg) som kommer och pussar en på fötterna om man står stilla tillräckligt länge i vattnet. När L & jag stod vid trappan och hälsade lite på pusukalat innan vi skulle gå upp kom en gubbe och började fråga om vi är från Frankfurt eller Berlin, eller kanske Holland? Han hade haft en finsk flickvän en gång, så han sa kuulet kaunis.

Där var vi mest hela dagen, det var helt ljuvligt. Sen när vi skulle fara hem gick jag & S på vessan för att byta om, men då kom en tant som försökte spola bort mej med all smuts så då gick jag ut.

måndag den sjuttonde april.

S har enligt egen utsago ett eget frozen yoghurt-ställe i Jerusalem, så dit måste vi ju förstås gå den sista morgonen i staden (hon har ett glasställe i staden där hon bor också, men vi hann aldrig dit. Man måste ju ha något att göra nästa gång också.). Där fick vi passa på att lyssna till en gissningsvis femårig pojke som hade ställt sig på sin balkong med mikrofon och högtalare och käckt sjöng med i ett antal sånger. Vi såg en hand stickas ut genom fönstret, men vi kom aldrig riktigt underfund med om handen försökte låsa upp balkongdörren som hade låsts utifrån och dra in pojken eller hur det sen var egentligen.

En bilhyrning senare var vi på väg till Nazareth. Vi stannade på vägen och åt pizza gjord på matza*, och fortsatte sedan i det allt grönare landskapet. Jag tycker i allmänhet om att sitta och titta ut genom fönster på ivägflyende landskap (tåg, buss, bil), det är då jag tänker och drömmer som bäst. Men när landskapet utanför är helt obekant får man helt enkelt för många intryck för att kunna låta tankarna sträva vart de vill, och matningen av intryck fortsätter utan paus tills man somnar av blotta utmattningen. Det gjorde jag i alla fall. I Nazareth tog vi in på ett helt osannolikt vackert vandrarhem á la arabiskt tempel i Tusen och en natt, med valvbågar, fönstermålningar, bastmattor & kuddar på golvet och en liten dörr som man måste böja sig för att komma in genom.

På kvällen gick vi och träffade mammas kusin som bor i Israel. Hon berättade många intressanta historier, men ställde också frågan "Nå, E & L, vad har ni lärt er under den här resan?". Vad svarar man på sånt?

* Under den judiska påsken äter judarna alltså inget vanligt bröd, sånt städas bort till sista smulan och bränns upp före påsken börjar, utan detta matza, som är ungefär som ett skarpt tunnbröd.

söndag den sextonde april.

Påskdagsmorgonen grydde grå och kylig i Jerusalem. Efter frukosten (vi funderade ett tag på hur de kunde ha semlor när de inte hade müsli, eftersom det inte var kosher, men det var nog koshersemlor sist och slutligen, om de nu var gjorda på matzamjöl eller potatismjöl eller vad det var) gick vi på en gudstjänst till trädgårdsgraven. Det var en väldigt speciell känsla att stå tillsammans med hundratals människor och sjunga Glory to the Risen King i ösregnet framför den tomma graven på påskdagsmorgonen. De kalla kårarna som spred sig från ryggraden och ut i hela kroppen hade inget med kölden att göra.

Efter att ha beställt shawarma på arabiska gick vi omkring i gamla stan och tittade på smycken, halsdukar och väskor. Jag köpte en väska av en gubbe som frågade hur många kameler pappa ville ha för mig (or would you prefer sheep?). Sen gick vi upp på muren och tittade tillexempel på rellabokshus (komplett med satellit och allt), var Jesus spelade basketboll samt kikade in i ett hål där man kunde se var den sista måltiden hade intagits. Tänk att dedär plastmöblerna hade stått där i tvåtusen år! Eller, för att beskriva murvandringen som L gjorde: först gick vi i hundra år, sen var det nån smartgök som hittade på att vi sku gå ännu längre, å så måsta vi gå hundra år till.

lördag den femtonde april.

Vi hade fått löfte om att få låna en bil, men det visade sig att familjen som ägde den hade fått ett så bra pris så de hade sålt den. Eftersom det var sabbat var det ingen idé att försöka hyra en till, så mamma stannade i Be'er Sheva och tog det lugnt och anpassade sig till klimatet medan vi andra åkte ner mot Döda Havet. Ner är rätta ordet, man kunde följa kilometerssänkningen på skyltar längs vägen där höjd över/under havet visades. Nerkomna till -400 konstaterade vi att det nog var perfekt väder att ligga på stranden: 32 grader men blåsigt, så hettan märktes inte. Själva badandet var en märklig upplevelse. Man låg där och guppade som en kork, något simmande var det inte tal om. Det tog S och mig runt en halvtimme att ta oss tillbaka in till stranden när vi väl hade bestämt oss för att gå upp. L skulle ha velat ha en hebreisk tidning så att hon hade kunnat läsa hebreiska flytande (hö, hö) men man kan ju inte få allt här i världen. Efter en oerhört delikat lunch bestående av koreansk picknickmat och glass som L på något märkligt sätt lyckades klotta både på näsan och benen och lite härstans och varstans åkte vi tillbaka.

På kvällen tog vi oss till Jerusalem där vi skulle sova två nätter på ett vandrarhem mitt i stan. Det skulle annars ha varit lätt att hitta (sa pappa sen), men eftersom vi skulle plocka upp SH på busstationen blev vi tvungna att åka de mest märkliga vägar och mittiallt fann vi oss mitt i de ortodoxa judarnas område av staden, bara män med hattar överallt och mörka trånga gator. Vi såg en brand också, någon som brände upp sina grejer på gatan, men det var ungefär det farligaste vi kom i kontakt med under hela resan. Eftersom det inte var det minsta farligt, eventuell rädsla hade mer med inre faktorer än faktiska yttre att göra, säger det en del. Okej att maskingevär verkar vara en het modetrend nu i vår, men den bild media ger av Israel är fruktansvärt ensidig och orättvis. Vi for ju förstås aldrig till sådana ställen som är känt osäkra, men ändå, det finns så mycket mer än det media ger uttryck för.
Som med allt annat, I guess.