ladies & gentlemen, we have a winner

Jag zappade fram och tillbaka mellan Melodifestivalen och UMK igår, och blev lite förvirrad och schizofren, men också rätt stolt och nöjd över att Finland faktiskt satsat på produktionen och showen i år, så att kanalbytet inte i sig innebar nån större chock. Däremot kan jag ju medge att jag hann fundera över varför vi inte helt enkelt skickade Anna Abreu till Baku, men det var tydligen inget alternativ. 

Dit skickar vi istället Pernilla Karlsson, som med låten När jag blundar återinför det svenska språket i eurovisionssammanhang för första gången på den här sidan millennieskiftet (återstår nu bara att Ranelid vinner i Sverige så blir det ett riktigt party i Azerbajdzjan). Vackert så! Hon sjunger bra och låten är fin, men den kräver kanske några lyssningar. Jag har ingen aning om vad Europa kommer att tycka. Å andra sidan vet jag inte riktigt hur Stig skulle mottas på kontinenten heller, så... 

På västfronten var det väl inte så mycket nytt. Efter att ha hajpats så enormt inför tävlingen blev Dannys låt något av ett antiklimax, främst för att han ju inte sjöng bra. Men reder han bara ut det så kan det gå hela vägen. Lisa Miskovskys finalplats förvånade mig, men varför inte. Pudelrock och überschlagern gick till andra chansen. Charlotte Perrelli skrämmer mig mer och mer för varje år som går och Axel Algmark kunde kanske ha varit bra om det inte var så att det redan finns en Håkan Hellström. Men nu har alla bidrag framförts i alla fall. Vad tror ni? Danny eller Loreen?

sveriges nästnästa regent.

Estelle

♥♥♥

Idag är det en stor dag.

Jag och min förkylning firar nämligen fyraveckorsjubileum. Mazel tov!

så kan det gå.

Jag skulle gå via butiken och handla tandkräm på väg hem från jobbet. Kom hem med kassen full med bland annat en Aaltovas. 

Well played, Halpa-Halli, well played.

för övrigt anser jag att sayonara, s'il vous plaît borde vinna.

Jag skrev det här inlägget redan på lördag kväll, men lyckades tydligen inte trycka på publicera. Go, me.

I schlagersammanhang jämför jag alltid pojk/tjejband med makedoniska XXL som deltog 2000 med 100% Te Ljubam*. Och Youngblood sjöng faktiskt lika bra. Det var också trevligt att få veta att det finns en gräns även för Fredrik Kempes kreativitet, då han börjar återvinna gammalt material. Man ställer sig ju dock frågan: om man ska göra en Saade-låt en gång till, borde man inte välja Popular, som faktiskt vann, istället för Manboy, som bara kom trea?

Jag blir alltid lite ledsen när folk som tydligen har en bra röst sjunger falskt på grund av nervositet. Inte för att Maria BenHajji hade nån chans i vilket fall som helst, men ändå.

Mitt största problem med Mattias Andréasson är samma som störde mig med Loreen; varför är det ingen som ser ut som att de menar det de sjunger? Jag förlåter dig inte, Mattias. Men du hade förtjänat en andra chans. 

Love Generation var mycket yta och lite substans, som vanligt. Under låtens gång tänkte jag att den nog var bättre än den där de sjöng förra gången, men nu har jag ingen aning om hur varkendera lät.

Sen kom det en låt. Sorry, Carolina Wallin Pérez, jag har inte så mycket mer att säga.

Johnson gjorde det han brukar göra. Varför fixa det som inte är trasigt, liksom. Det kunde han ju konstatera att var lite onödigt dendär gången han och Carola misslyckades med att ens gå till final.

Molly Sandén var bäst, svårt att argumentera mot det.

Och så Ranelid & Sara Li... Ibland älskar jag Sverige. Man bara... what? 

Det här med tredje chansen-mellanakterna... Jag gillar tanken, det gör jag. Men varför har man a) valt helt random låtar att framföra, och b) helt random shit versioner? Förra veckans, speciellt; det enda de hade behållit av originallåten var ju titeln.

*

barn älskar lego - stora, som små.

Eftersom unge herr Yoo var lite krasslig tyckte hans mormor det vore lämpligt att muntra upp honom genom att introducera smålego. Barnet tröttnade rätt snabbt, men hans mormor, morfar och moster hade i alla fall roligt.

meanwhile, in america...

På nåt sätt verkar det roligare med presidentval där kandidater* postar .gifer av sin reaktion på en marshmallowkanon på sin officiella kampanjsida.

* jaja. kandidaters lakejer, då.

and so it begins...

Jag måste erkänna en sak: jag zappade över till UMK, Finlands nya påhitt till eurovisionsuttagning, några gånger i fredags, men jag klarade inte av att titta någon längre stund. Det var nån snubbe som såg ut som en förrymd seriemördare från 80-talet och jag fattade ingenting. Och sen var det en som sjöng på svenska, och efteråt frågade nån jurygubbe typ "Var har du varit hela mitt liv?" och förväntade sig på riktigt ett seriöst svar. Jag har bara inte tillräckligt mycket löylyä i mitt blodomlopp för det här.

När sen melodifestivalen körde igång i lördags kändes det mera som att komma hem. Fast sen kom Sean Banan, så då var vi tillbaka på samma ruta igen. En del av mig önskar att han skulle vinna bara för att det skulle vara så osvenskt opretentiöst. Det skulle vara som att den sjufaldiga vinnaren Irland skulle skicka en kalko... Never mind. 

Jag gillade Loreen, men att döma av framförandet misstänker jag att hon faktiskt inte vet vad ordet eufori betyder. Men det är en lite lustig låt; framförd av exempelvis Marie Serneholt skulle det vara en helt annan låt. Vilket väl i och för sig stämmer om de flesta låtar, men resten av arrangemanget, beatet, känns som att det kunde ha getts rakt av till vilken som helst dussinpopsångerska med för kort kjol. Bra så här, dock. 

Afro-Dite såg ut och lät precis som de gjorde för tio år sedan, Abalone Dots kändes helt malplacerade med en låt som jag misstänker att jag kunde gilla i andra sammanhang, The Moniker hade skippat allt det som gjorde att han gick hem förra året, Serneholt sjöng inte bra, Dead by April överraskade åtminstone mig genom att ta sig direkt till Globen, och Thorsten Flinck... var Thorsten Flinck, och borde ha gått dit istället.

Övrigt? Det enda roliga med Dilbalåten (varför?!) var att Ebbot hade dansarnas gamla kläder, men resten av pausprogrammet får godkänt. En av mina pet peeves med programledare är när de skrattar åt sina töntiga manus. Jag kan tolerera töntiga manus så länge den som levererar det gör det utan att dra på munnen. Så jag gillade speciellt Gina, men jag tyckte att programledarna överlag skötte sig bra; Helena Bergström med darr på ribban, kanske, men hon måste väl sjunga Aldrig ska jag sluta älska dig i nåt skede, va? Det är väl därför hon är där? I såfall förlåter jag allt.

this is where the magic happens.

Måndag till onsdag ägnade jag mig åt att medelst empirisk undersökning söka utröna vad som räknas som överdriven konsumtion av Mynthon*. Igår gav jag upp och ringde och sjukanmälde mig. Nu har jag istället ägnat två dagar åt överdriven konsumtion av diverse tv-serier, diverse varma drycker, samt att läsa in mig på lördagens melodifestival. Jag planerar att tillbringa de följande två dagarna mycket enligt samma princip.

* Överdriven konsumtion av nämnda halstabletter kan, som bekant, ha laxerande verkan. För den intresserade kan jag berätta att tarmfunktionen verkar normal även efter konsumtionsmönstret "ta en ny så fort den förra tar slut".