Bruxelles, ma belle

Än så länge får vi alltså fortfarande gå ut på promenad eller cykeltur – rekommenderas till och med, av både fysiska och mentala hälsoskäl – förutsatt att det är tillsammans med familjen eller högst en vän, som ska hålla sig på 1,5 meters avstånd. Normalt sett dras jag till grönområden, men eftersom alla andra också gör det väljer jag bort parkerna just nu. I stället strosar jag kring i min stadsdel, Schaerbeek. Viker av på gator jag inte känner till, svänger in där det är som soligast, eller minst folk. 

Jag har bott i Bryssel i drygt fyra år nu. Många hatar staden när de först kommer hit, för att sedan upptäcka flera år senare att de nånstans på vägen, utan att ens märka det, har fäst sig vid den. För mig var det inte så. När jag var här på besök för att göra uttagningsprovet till det som sedermera skulle bli mitt jobb traskade jag omkring på gatorna kring Schuman och tänkte att här skulle jag kunna bo. Jag tyckte att det var en vacker stad då, och jag tycker att den är än vackrare nu. Och då är ju just EU-kvarteren sannerligen inte de vackraste. 

Men staden har en enorm charm. Jag pratade nyligen med en arkitekt, som klagade på Bryssels fulhet. Det förstår jag inte alls. Just arkitekturen är något som kan göra mig alldeles varm i hjärtat. Vart man än tittar finns det fascinerande detaljer – ett mönster i ett balkongräcke, en väggmålning, en rundad dörröppning. Och visst, strax bredvid det där vackra art deco-huset kanske det finns en grå betongklump eller ett ruckel som någon började riva för tre år sen men sen kom av sig, men det är någonting sympatiskt med det också. Och så oerhört belgiskt. 

Så än så länge går det bra. Jag får sol, jag får frisk luft och jag får Bryssel. 

My corona

Hej bloggen!

Hur mår du? Jag mår bra.

Jag deltar just nu i ett storskaligt sociologiskt experiment som kallas coronapandemin och tänkte att det här vore ett lämpligt tillfälle att dokumentera hur jag oundvikligen sjunker längre och längre ner i galenskap, lite som Helene Scherfbecks serie självporträtt, ni vet. Den här bloggen startade i tiderna under namnet ”Ett substitut för ett liv” och det är ju onekligen passande nu, när man inte kan gå ut och roa sig med allt det där som vanligen bildar ens liv. Fast jag överdriver förstås – att sitta hemma för mig själv och drälla är ju något jag övat mig på hela mitt liv. I've got this. 

I dag är det lördag och dag ett av min egentliga isolering. Min arbetsgivare uppmanade visserligen alla som kan att jobba hemifrån från och med i måndags, och Belgien inledde sin lockdown i onsdags, men jag har varit på kontoret ändå på grund av min oerhört kritiska betydelse för samhället. Jag har till och med ett intyg från EU-kommissionen där det står att jag har tillstånd att vistas utomhus på grund av det. Det är något oklart vem som skulle avkräva mig det intyget i och med att man får gå och handla mat och gå på promenad tillsammans med högst en annan person, men det är ju trevligt att ha det till pappers att man är behövd. 

Just tillståndet att gå och handla mat har jag tänkt utnyttja mig av som dagens fasta hållpunkt. Det börjar bli dags eftersom jag inte har varit och handlat sedan jag kom tillbaka till landet i början av veckan. Nog för att det finns både makaroner och havregryn i skåpet trots att jag inte idkat coronahamstring, men det vore ju trevligt att blanda upp det med en morot eller gurkbit ibland. Man vill ju inte få skörbjugg också, ovanpå allt annat.

Malysia

När vi var små fick min storasyster en Barbiedocka i födelsedagspresent. Eftersom hon hade hört att dockornas namn står bakpå* vände hon på den och läste "Made in Malaysia". Dockan fick därmed namnet Malysia, efter viss förvirring kring mängden vokaler.

Idag far jag tillsammans med min andra syster till det land som jag numera – vis av mina år på jorden – vet att heter Malaysia men – inte sen heller så vis – inte vet så mycket mer om. Men resor är ju till för att lära sig, som jag upplystes av min mammas kusin en gång när hon spände ögonen i mig och krävde att jag skulle berätta vad jag lärt mig hittills under den resan.

Det ska bli så skönt att komma bort, få lite värme, få lite natur. Men förberedelserna har inte varit odelat positiva. Av någon anledning har jag funnit det oerhört svårt att ta tag i planering, läsa på, fundera över vad vi ska göra. Delvis har det kanske varit en viss handlingsförlamning pga breakup. Delvis har det kanske varit en viss handlingsförlamning pga Emmor är av naturen inte handlingskraftiga och kan därför innehålla spår därav. Det råkar sig också så att jag absurt nog råkar vara borta just när en amerikansk vän besöker Bryssel (samma vän som råkade vara borta under mitt senaste besök over there). Dessutom insåg jag just att vi kommer hem lagom till Euroviisutfinalen, vilket innebär att jag missar semifinalerna för första gången sedan detta spektakelupplägg infördes. The horror.

Men nu, när jag sitter på tåget till Paris för att därifrån ta flyget vidare börjar jag få tillbaka den där stora peppen jag kände först när vi bokade resan. Det blir bra det här.

* Jag tror att det egentligen gällde en helt annan docktillverkare, vars docka Cindy stolt bar sitt namn på korsryggen, som ett slags tramp stamp.

J'ai un problème avec le chauffage.

Jag var nyss hemma i fosterlandet på visit och ba "alltså Finland, sysslar du fortfarande med köld och snö, hemma på vår gata i stan är det typ trettio fyrtio grader minst" som värsta sortens expat. Så självklart kommer jag då tillbaka och får sitta på kontoret insvept i filt, vantar, yllesockar och ändå frysa*. Och självklart har värmesystemet i min lägenhet gått bananas under tiden. That'll teach her.

En bieffekt av att bo i ett konstigt land och hyra lägenhet av en person man aldrig träffat: det är svårt att veta vem man ska ringa när nåt går fel. Men jag testade att ringa till mäklaren, som ändå är den närmaste kontakt jag har till ägaren. Det finns nåt slags fastighetsskötare, men jag har efter ett år och tre månader inte lyckats fundera ut vad de egentligen gör, förutom då att lägga namnskylt på dörrklockan utan att veta vilken knapp det gäller. 

När jag säger "ringa till mäklaren" menar jag naturligtvis "angsta i två timmar och försöka mentalt peppa upp sig till att ringa ett samtal medan pulsen stiger, svetten lackar och magen börjar värka, och sen slutligen ringa till mäklaren". Men det är kanske underförstått. Som en parentes kanske ni undrar hur jag lyckades jobba med kundtjänst på telefon i fyra år, men det är inte så farligt att svara i telefon. När företaget började med sin policy att alltid ringa upp kunder som tog kontakt på e-post sparkade jag dock hysteriskt bakut, och inte enbart för att jag faktiskt anser att det är dålig stil och att jag själv absolut inte skulle se det som god kundservice. Slut på parentes.

På mäklarfirman visste de berätta att man ju faktiskt borde låta serva sitt värmesystem en gång i året så det borde jag ju ha gjort för flera månader sen. Men damen var vänlig nog att skicka mig ett telefonnummer att ringa i alla fall. 

Sisådär fyra timmar senare ringde jag numret och frågade försynt utan större hopp om ett jakande svar om personen möjligen pratade engelska. Nånej. Men man är ju inte tolv procent flytande på franska för ingenting, så jag gav mig in på en förklaring av mina problem. Efter en mening hade vi redan etablerat den typen av relation där man avslutar den andras meningar. Jag sa att min värme är typ sönder, och han föreslog att jag kanske önskade att han skulle reparera den. Vi förstod varandra precis. Eller, typ tolvprocentigt i alla fall. Men eventuellt har jag fungerande värme imorgon. 

* Om du har misstänkt att EU slösar bort dina skattepengar på att värma upp kontor åt sina anställda, frukta ej, min vän. Vi har inte ens varmvatten att tvätta händerna i på toaletten (true story).

There's always a silver lining.

Jag vaknade kring halvfemsnåret imorse, tittade på telefonen för att se vad klockan var och läste en pushnotis om att Trump hade vunnit Ohio och Florida. Det var liksom ingen idé att försöka somna om efter det. 

Här är en icke uttömmande lista på saker jag är tacksam över idag:

- Mina nyhetsflöden är fulla av människor som är upprörda, oförstående och förkrossade. Jag är inte glad över deras olycka, men jag är tacksam över att människor har vett att vara upprörda, oförstående och förkrossade.

- Mina nyhetsflöden är fulla av människor som inte bara står handfallna inför en galen värld, utan ser det som en uppmaning till att rise above. Be the bigger person. Volontärjobba. Säga ifrån när människor blir diskriminerade på grund av hudfärg, religion, kön eller sexuell läggning. Uppfostra sina barn till tänkande, empatiska personer. Fortsätta kämpa när det känns som att man bara vill ge upp.

- Millennials färgar kartan blå. Det finns en framtid.

- En grupp människor jag av en händelse hade stämt träff med ikväll. Smarta, roliga och intressanta personer som från första början bestämde att prata om nåt annat för att sen övergå till att prata om just det. En ventil. 

- Ibland måste man slå i botten för att ta sig upp igen. Kanske för det nåt gott med sig. Kanske finns det alternativ till tvåpartisystemet. Kanske inser nån att det här var ju inte så bra. Kanske inser nån att grejen med demokrati är att det inte är en diktatur. 

- Jag är kvinna. Hear me roar. 

perspektivskifte – eller, hur kallt är egentligen kallt?

Så kom den till slut – dagen då jag satte på värmen i min lägenhet igen. Plötsligt blev det höst. Det känns ju som att det var igår jag inledde strumpsäsongen igen, och fönstren har ju stått på vid gavel alltid när jag varit hemma för att få ner inomhustemperaturen från knappa trettio. Nu går jag omkring och småhuttrar och känner mig som en total bedragare. Förra franskalektionen hade vi nämligen temat väder, och vi skulle para ihop påståenden med väderförhållanden. I ena kolumnen till exempel 0 grader, 13 grader, 26 grader, 42 grader. I andra kolumnen: det är (jätte)kallt, det är ljumt, det är varmt. Och norrmannen och jag ba, 0 grader är väl sådär ljummet (maltesiskan, italienskan, spanjorerna höll inte med). Och nu är det väl kring tio ute och när jag kom till jobbet sådär lagom insvept stötte jag på en spanjor som tyckte att jag såg ut att ha lite kallt. 

Men jag vidhåller ändå att très froid inte kan användas för att beskriva nollgradigt väder. 

(och så gillar jag höst)

is finland in europe?

Hej bloggen! Du finns ju. Hur mår du? Jag mår bra.

Det har varit mycket jobb på sistone. Men det gör inget, för det är ju mest bara roligt hela tiden. Eller, intressant i alla fall. Jag var på en workshop i förra veckan om att skriva lagstiftning. Även om vi översätter originaltexten är lagtexterna vi producerar ju ändå giltiga på alla språk. Det fick mig att inse: Mitt ord är bokstavligen lag. Det storhetsvansinnet höll i sig ungefär tills jag berättade åt nån att jag kommer från Finland och hen ställde den naturliga frågan: "Is Finland in Europe?", med följdfrågan "Your capital... that's Reykjavik, right?". 

Nåja. Det var ju inte "Finland? Is that a country?", som i USA.

Jag har också börjat gå på franskakurs två gånger i veckan. Det går très bien, merci. Idag fick vi lära oss hur man säger att nåt är leopardmönstrat och hur man gör skillnad på stilettklack och kilklack. Vissa i gruppen tog till sig den informationen mer än andra. Men det är bra nivå, och bra grupp. 

Det var länge sommar här, men nu har hösten fått in en fot. Inte mer än att jag flängde omkring i kortärmat utomhus idag på eftermiddagen, men ändå. Det är sådär lagom varmt att klä sig i såna där lager-på-lagerkreationer som man ser i reklamannonser men som aldrig fungerar i verkliga livet. Bylsig stickad halsduk i kombination med bara ben, i vilken alternativ värld är det praktiskt, liksom? Turns out, här!

Jag hälsade på min syster i Paris förra helgen. I en konversation för inte så länge sen pratade jag om hur jag hade tänkt mig att när jag flyttar hit – till Europa, för att återknyta till den frågan – kommer jag nog att börja resa rätt mycket för man är ju så mycket närmare allt, men att det nu inte har blivit så mycket av med det hittills. Ja, förutom att jag har åkt till Frankrike fyra gånger i år och sådär, men det räknas ju knappt. Där hejdade jag mig och insåg att kanske jag ändå har vant mig lite vid det här livet. Och tänk så fantastiskt ändå, att det kan gå vardag i sånt. 

Ni vet alla artiklar som skrivs om att man inte ska ta sin partner för given? Jag förstår poängen förstås, men när jag ser såna rubriker brukar jag alltid tänka att det är en av de saker jag kan sakna ibland. Att ha nån att ta för given, nåt som faller sig så naturligt att det inte är en grej, det bara är. Och det är samma sak med resten av livet. Kanske är jag bara en supertråkig person, kanske är det bara ett symptom av alla stora förändringar i mitt liv under det senaste året, men jag finner vardag väldigt attraktivt. Det är trevligt med äventyr och nya upplevelser, men tänk att ha möjlighet att vara med om något och gå in i det så till den grad att det blir vardag. Att sitta på bussen och inte behöva följa med var man är, för man vet ändå var man ska stiga av. Att veta vart man ska gå för att köpa det där man behöver. Att promenera gatorna fram och veta var man ska svänga. Att ens hand automatiskt känner in nyckeln när den låser upp hemdörren, för den vet hur det känns när det går fel och man inte kommer att få ut den igen. Ibland är det frustrerande. Ibland är det tråkigt. Men också fint.

att splittra två unioner, eller, as i like to call it, en perustorsdag.

Disclaimer: allt jag skriver i den här bloggen är mina egna åsikter. Det gäller alla andra inlägg lika mycket som detta, men just i detta ämne kände jag att det kunde vara på sin plats att påpeka att dessa tankar, känslor och spekulationer är mina och ingen annans. 

Disclaimer 2: det här blir långt, bara så ni vet.

Det blev Brexit. Det har varit mycket tal om det på sistone, och jag trodde att jag inte hade nån åsikt om hur det skulle gå. Det var ju så jämnt på förhand. Men på basen av den chock jag vaknade upp till på fredag morgon märkte jag att jag nog ändå inte trodde att det skulle gå så här. Jag har hållit fast vid tanken som en brittisk kollega planterade för flera månader sen, att det brittiska folket gillar att klaga, men sist och slutligen föredrar de att fortsätta klaga på det de har, än att ge sig in i något nytt där man inte alls vet vad som händer. Better the devil you know, och det. Nu har de ändå kastat sig ut i det okända, och nånstans måste man väl beundra dem för det också.

Förutom chocken är den första känslan mest sorgsenhet. Jag är kanske partisk, men jag tror på projektet EU och det här känns definitivt som ett bakslag. Det gör mig också ledsen att det hela är så onödigt. Det officiella uttalandet från EU är att det är trist, men det är en demokrati och vi respekterar er vilja. Jag kan inte känna riktigt så. Det är en sak om någon läser in sig på ett ämne, beaktar för- och nackdelar och bestämmer sig för en åsikt baserad på rationella orsaker. Då kan jag respektera den åsikten, även om den råkar vara annorlunda än min. Men det känns som att det här är ganska sällsynt bland dem som röstat emot. Jag använder ordet "känna" rätt mycket här, men det säger väl också en del att Google rapporterar en stor ökning sökningar på "What happens if we leave the E.U." och "What is the E.U." i Storbritannien efter resultatet. Det är lite sent påtänkt nu, sweetie. Att det överhuvudtaget ordnades en folkomröstning var en desperat utväg ur en pressad politisk situation, och röstningen och kampanjandet för exitsidan har talat till rent emotionella reaktioner. Ett game of chicken som gick för långt, för att ingen sen heller backade. Hur det räcker med enkel majoritet i ett sånt här enormt beslut när det ska till kvalificerad majoritet för att ändra grundlagen vete fåglarna.

Jag menar inte på något sätt att EU är perfekt. Det finns många problem, och kanske leder det här också till något positivt; men för mig framstår det smärtsamt tydligt att om man överhuvudtaget ser till fakta är det självklart att det är bättre för Storbritannien att vara inne än ute. Exitkampanjen hävdade att Storbritannien skänker 350 miljoner pund till EU varje vecka, pengar som nu kan användas till offentlig sjukvård. Redan morgonen efter, just när resultatet stod klart, medgav Nigel Farage att det inte stämmer. Det är lätt att påstå något, och svårare att ta tillbaka det, eller argumentera mot, även om det är fullständigt uppdiktat. För att ta till ett citat som omväxlande attribueras Mark Twain eller Winston Churchill (bland andra): en lögn hinner resa runt jorden innan sanningen har fått på sig skorna. Fakta är oftast inte så sprittande.

Det har också varit tal om att EU inte tillåter att man säljer bananer i klasar fler än två eller tre. Likt myten om gurkornas krokighet har det ju inget med verkligheten att göra. Det kan man ju se genom att gå in i närmsta affär och räkna bananer. Men det låter ju slagkraftigt.  Jag tyckte att det här uttalandet från Tim Farron var ganska talande: under en lång tid har konservativa politiker skyllt på EU för billiga politiska poänger, trots att de vet att mycket gott har kommit av unionen, och plötsligt stod man inför uppgiften att vända opinionen bland allmänheten, den opinion man bidragit till att utveckla under många års tid. Det är lätt att skylla på EU. Och det gäller ju inte bara Storbritannien. De flesta har en mycket vag bild av vad EU är och gör. De där namnlösa, ansiktslösa byråkraterna som trasslar till människors vardag bara för sakens skull, det är ju ingen som lider av att man skyller på dem. Tills det kommer en dag då någon plötsligt lider av det. Det är lite som i tecknade serier, när någon springer ut över ett stup och fortsätter springa tills hen till slut tittar ner och upptäcker hur det ligger till och då är det plötsligt fritt fall. 

Så EU har många problem, men ett av de största, som absolut har bidragit till Brexit, är ett problem med imagen. Vi behöver kanske ett sånt där makeovermontage, som ingår i varje highschoolfilm från nittiotalet. Ta bort nördens glasögon och borsta ut håret och vips visar det sig att hon (det är alltid en hon) inte såg så dum ut trots allt.

För nån vecka sen diskuterade jag en eventuell brexit över lunch med bland annat en irländsk kollega. Han funderade att det kanske kunde vara bra trots allt, sett till att Storbritannien ju alltid ändå är lite anti och har ena foten ute i alla fall. Kanske vore det, för att ta till den ofta använda metaforen det romantiska förhållandet, bäst att göra slut helt, clean break, och fortsätta livet på skilda håll. Det finns visserligen poänger med det, men det största problemet med den metaforen är att det här inte är ett kort förhållande där parterna aldrig behöver träffas igen. Det är ett långt äktenskap, med gemensamma investeringar och ägodelar som ska delas upp, barn som parterna får delad vårdnad om, gemensamma bekanta och fritidsaktiviteter där de träffas och tvingas till artigt umgänge. För att inte tala om att de fortfarande bor grannar med varandra. Storbritannien må gå ut ur EU så mycket de vill, men de kan inte ta upp ankaret och paddla iväg ut i Atlanten och lämna Europa bakom sig.

Men kanske tänkesättet faktiskt är ett annat. Jag lyssnade till en podcast där en (minns tyvärr inte hans namn, men i Slates political gabfest) pratade om att i resten av Europa kan man vanligen åtminstone på något plan tala för EU:s fördel genom att påtala att det i grund och botten är ett fredsprojekt för att ena Europa efter krigen och för att det aldrig ska hända igen. Han hävdade att det här argumentet inte går hem i Storbritannien. Där största delen av Europa tar till sig argumentet never again ser britterna kriget som något de vann. Än en gång visade det brittiska imperiet sin storhet, stod emot försöken att invadera – och i förlängningen: den frihet de kämpade för då tänker de inte ge upp nu.

Åtminstone den äldre generationen. En aspekt som också känns tung är att ju längre ner i ålder man går, desto mindre är andelen som röstade för att gå ut ur EU. För att se krasst och mycket karikerat på saken: de som tvingas leva med de långsiktiga konsekvenserna av det här beslutet ville inte ha det så här, medan de som så småningom dör bort och inte behöver se vad det leder till ville ut. 

Jag tänker också mycket på mina brittiska kollegor och hur det här påverkar dem. Om man vill vara småaktig finns det en möjlighet att sparka ut dem, eftersom en av förutsättningarna för deras anställning – EU-medborgarskap – upphör. Det kommer inte att hända. Men det oaktat lär deras situation förändras väldigt mycket. Framför allt kommer de att leva med ovisshet i åratal framöver om sina jobb och sina karriärmöjligheter. Redan innan omröstningen pratade folk om möjligheten att byta medborgarskap. Många har bott här länge, och har säkert möjlighet till det. Det att de arbetat här länge har också lett till att många av dem inte hade någon rösträtt, eftersom de inte fick rösta om de bott utomlands längre än femton år. Personer som på många sätt arbetat för sitt land i många år hade ingenting att säga till om i beslutet som kan förändra hela deras liv. Redan det skulle ju få en att vilja byta medborgarskap.

Det är sällan man kan säga medan något pågår vad eftervärlden kommer att säga om det. Allt ser annorlunda ut på håll. Men om David Cameron får man väl ändå säga att hans arv kommer att kommas ihåg. Tänk er den middagskonversationen: "Vad gjorde du på jobbet idag, älskling?" "Tja, inte så mycket. Splittrade Europeiska unionen. Ja, och sen splittrade jag Storbritannien också. Perustorsdag." För Skottland röstade visserligen för några månader sen att de vill vara kvar i Storbritannien, men röstningssiffrorna talar sitt tydliga språk om att de vill vara kvar i EU. Det finns redan ett förslag till ny omröstning om Skottlands självständighet. Nordirland röstade också i huvudsak för att vara kvar, men dem vet man ju aldrig var man har. Överhuvudtaget är det väl ingen som vet vad som kommer att hända nu. Det är ju bara en rådgivande folkomröstning. Tidigare hette det ju att de skulle lämna in begäran om utträde så fort resultatet av folkomröstningen var klart. Nu ska Cameron avgå, och har tänkt lämna den faktiska begäran om utträde till den som kommer sen. Roligt jobb att ta över. 

Det finns mycket man kunde säga. Jag har inte ens nämnt orden främlingsfientlighet, flyktingar, medmänsklighet, empati; ord som drivit ett folk till något så drastiskt som det här. Ingenting kommer att hända över en natt, och just nu är den dominerande känslan ovisshet. En kompis gillar att använda uttrycket may you live in interesting times, som sägs vara ett gammalt kinesiskt ordspråk men tydligen inte egentligen är det; ett diskret sätt att önska någon olycka. These certainly are interesting times.

vi hade i alla fall tur med vädret.

Det stormade rejält i Bryssel i torsdags. Då syftar jag inte på omröstningen som just då pågick på de brittiska öarna* – även om det i efterhand känns symboliskt att skyarna dånade sin domedagssång just då – utan på en rent bokstavlig åskstorm. Det började regna och åska runt sjutiden på kvällen, och ännu när jag sista gången såg på klockan kring halv ett höll det på i full fart. Man kan göra en liten berättelse av det såhär:

 Först var det en full dubbel regnbåge.

 Sen kom blixten och attackerade regnbågen.

Sen bildade blixten en egen liten båge. 

Jag stod ute på min balkong en lång stund och försökte fotografera det hela, och misstänker att mina grannar på andra sidan gatan nu känner mig som dendär creepy typen som fotar hela grannskapet. För förutom att det höll på jättelänge var det också utspritt över hela himlen, så det var svårt att veta vart man skulle rikta blicken. 

Jag har aldrig varit med om något liknande oväder hemma, men i Bryssel känns det ganska logiskt. De flesta dagar har vi sol, regn, blåsigt, vindstilla, varmt och kallt. Många klagar på vädret, men det positiva är att om man inte uppskattar det pågående vädret kan man bara vänta en liten stund så lär det nog bli något annat. Det påminner mig lite om Kansas.

* mer om det i ett skilt inlägg när jag kunnat formulera mig.

FOMO, eller avsaknad därav.

Ibland kan jag tycka att jag är ganska dålig på att ta vara på det faktum att jag bor i den här staden och det här landet. Det finns ju så mycket att göra och att se, men de flesta dagar kommer jag nu hem från jobbet, tittar på fotbolls-EM och går och lägger mig. Ibland går jag via mataffären. Jag hoppas att ni inte får dåndimpen av blotta svartsjukan på mitt spännande liv. 

Fast sen kan jag också tänka att det kanske är okej. Kanske det är okej med vardag. Kanske man inte behöver ha någon panik över att inte hinna göra allt möjligt. Min tid här är ju inte begränsad*. Jag kan göra det nästa vecka. Eller månaden därpå. Screw carpe diem, carpe sinnesfrid. 

Fast sen när jag har tänkt det kan jag också tänka att på torsdag kanske Storbritannien går ut ur EU och sätter igång en händelsekedja som gör att våra liv imploderar och jag kanske inte hade så mycket tid trots allt. Om man nu ska se positivt på framtiden.

De senaste dagarna har jag dock carpat både det ena och det andra. I helgen ordnades Fête de la Musique i Parc de Cinquintenaire, med allt från afrikansk jazz till electro med lite poprock på sitar däremellan. Jag kände mig som en total nybörjare i att vistas utomhus om somrarna där jag stod nedsjunken i regnvått gräs och vickade på tårna och bara hade med mig en ynka extratröja. Men det är ju så med oss nordbor, bara för att man tar sig lite söderut tror man att det ska vara varmt (till mitt försvar frös nog mitt katalanska sällskap minst lika mycket). Det var i alla fall mycket gemytligt med food trucks och lampor i träden. En annan spanjor som hade tänkt joina oss senare föreslog att vi skulle fortsätta till en filmfestival som också pågick, men jag ställde mig något skeptisk till idén att se en spansk film med fransk textning utomhus i den allt svalare junikvällen så det fick vara. 

Igår var jag på Brussels Shakespeare Companys uppsättning av Twelfth Night (tillsammans med en annan uppsättning spanjorer, because sure). Det var första gången jag såg Shakespeare spelas live på engelska, så redan det är ju en upplevelse, men det var riktigt bra. Storyn kände jag ju till eftersom jag har sett filmen She's the man obegripligt många gånger**. Eller, jag menar, för att jag läst pjäsen. Också. 

* Alltså här, menar jag. Inte i typ jordelivet. Jag är ju ingen timelord.

** När jag studerade i USA bodde jag tillsammans med en som såg den filmen (som är mycket löst baserad på nämnda pjäs) kanske femton gånger under våra två första veckor på campus. Själv tittade jag aktivt kanske en gång, men det var ju ett rätt litet rum. Good times. Kanske ska se om den nu. Den är ju kul. I mindre doser.

lukaku, lukaku... jag menar, hämäläinen!

I onsdags spelade Finland vänskapsmatch mot Belgien här i Bryssel, och jag var förstås på plats. Nåja, jag säger förstås, men det satt rätt hårt åt. Biljetter till finska sektionen kunde jag inte få tag på i det skedet när det gick upp för mig att det här händer, och sen skulle jag försöka lura med mig någon som sällskap också. Till sist visade det sig att min kroatiska mentor (eller kompis, whatever the kids are calling it these days) gillar fotboll och gärna hängde med. 

Inför matchen får jag erkänna att jag, ganska opatriotiskt men ändå superfinländskt, sade att vi skulle bli fullständigt krossade. Jag bor ju ändå i ett land som ännu när jag flyttade hit var rankade etta i världen (nu är de bara tvåa, men enda europeiska land i topp 4), medan mitt fosterland inte lyckades kvala till EM trots att fler lag än vanligt är med och våra motståndare var typ Färöarna. Ivana konstaterade att de brukar kvala in, men att det sen aldrig går bra för dem. Men, säger jag, ni tog ju brons i VM -98? Jo fast det var ju 18 år sedan. Jag kände mig plötsligt lite gammal. VM -98 är när mitt fotbollsintresse vaknade. Jag minns att vi var på villan (utan elektricitet, på den tiden, och utan tv, fortfarande) när finalen spelades så pappa och jag åkte till släkten i Kvevlax och tittade på Frankrike-Brasilien och nu när jag gick in på wikipedia för att kolla att jag inte slänger mig med några pinsamma felaktigheter upptäckte jag följande guldkorn: "[Ronaldo] påstods enligt uppgift ha spelat för mycket TV-spel. Han fick en fråga om han skulle vara med och spela finalmatchen, och han svarade ja. Dock kunde man se på honom att han var märkligt blek. Detta ansåg många ha varit en avgörande anledning till Frankrikes seger, möjligen vid sidan av Zinedine Zidanes framgångsrika spel i finalen." Fantastiskt.

Anyway.

Några väskor fick man inte ha med sig. Paraplyet fick man ta med sig in genom porten, men hon som utförde säkerhetskontrollen på mig meddelade sen på flamländska att jag måste lämna det ifrån mig strax innanför porten. När jag försökte fråga om hon händelsevis pratade engelska upprepade hon det på högre och tydligare flamländska, sådär som finska turister på charterresa. Jag förvånas ofta över hur svårt det är med engelskan här, speciellt när folk - som denna vakt - är i min ålder eller yngre. Paraplyna lämnade vi så i ett tält med en nummerlapp medan syndafloden öste ner över våra huvuden. Efter matchen tänkte vi först bara lämna dem där på grund av folkmassan, men det var mitt enda paraply i hopvikbar modell (note to self: skaffa fler paraplyn) så vi ställde oss snällt längst bak i kön. Den verkade inte röra sig någonstans. När vi till sist kom fram - och jag menar sist, eftersom alla andra antingen hade trängt sig före eller gett upp - upptäckte vi att personen som skulle ge oss dem (en av hela två paraplyutgivare) dels var sämre på alla tänkbara språk än vakten, dels var en komplett idiot. Idiotiskt var också systemet med klisterlappar som ligger i regntungt gräs och vittrar sönder till ingenting, och ett nummersystem som inte bygger på att man placerar saker i nummerordning utan slänger alla grejer i en hög och hoppas på det bästa. Det hjälpte inte heller att stå och ropa le rouge! le rouge! till snubben som står mitt bland en massa svarta och blåa paraplyer och ett enda rött och försöker tyda nummerlappar som inte längre existerar. 

Anyway. 

På grund av våra platser i belgiska sektionen tänkte jag känna in rummet lite innan jag alltför högljutt deklarerade min patriotism. Det jag kände var att mannen till vänster om mig var ungefär två meter lång och två meter bred, och killgänget framför oss blev allt högljuddare och ivrigare i sina handgester mot den handfull av finska supportrar som satt några sektioner bort vartefter de svepte öl efter öl, så jag höll rätt låg profil. Vi satt på ena kortsidan. Den första halvleken var det spel mot ett mål, vilket ju var rätt praktiskt eftersom vi såg bra, men lite synd eftersom det var det finska målet. Men sen efter halvtidsvilan hade Finland en bra period, så då spelades det fortfarande på vår sida av planen. Perfekt! Lägg till ett finskt mål på det, så blev det riktigt roligt. Trots mina föresatser var det inte möjligt att hålla tyst i det skedet, men jag överlevde utan större men. Sen utjämnade ju Belgien strax innan matchens slut i alla fall, och matchen slutade avgjort, men man hörde en del buarop. Folk har ju tänkt att dendär FIFA-rankingen ska betyda framgångar i EM, det finns ju inget annat. Men det hör ju till att genrepet ska gå sämre för att det ska gå bra sen när det gäller. Då kommer jag utan förbehåll att heja på Belgien. Jag är så pepp på att vara i en stad som denna när det kör igång.

finland: a poor second to belgium when going abroad.

Det blev oförhappandes något av ett Finlandtema på den här veckan. Eller, delvis förhappandes: jag var på besök hemhemma förra helgen, och det hade jag ju i och för sig planerat en tid på förhand. Förutom Kristi Himmelsfärd och annandag Himmelsfärd hade vi också ledigt i måndags med anledning av Europadagen, så jag passade på att träffa vänner och familj, åka på nostalgiroadtrip i regionen, leva idylliskt villaliv med båtutfärd och rökt abborre och allmänt ladda batterierna. 

Sen flög jag tillbaka igen tillsammans med den kommissionär som något respektlöst hemma hos oss går under namnet Snygg-Jyrki*. Dagen därpå deltog jag sedan i en Suomilounas som en jag träffade i samband med Juvenes Translatores bjöd in mig till efter att jag nämnt att jag gärna skulle hitta nåt finskt sammanhang för att hålla språket vid liv. Jag jobbar ju basically i Sverige, vilket ju är mysigt i och för sig, men jag har kämpat för mycket för detdär skruttspråket för att tappa bort det nu. Det var jag, några från finska enheten och så en slovak/ungrare som pratar både finska och svenska flytande och har villa i Fäboda. För alla vägar leder som bekant till Jakobstad. 

Samma finska översättare hade också bjudit in mig till finska kyrkans kör. Jag har funderat att jag gärna skulle hitta en kör, men har väl också tänkt att det blir att ta tag i det när höstterminen börjar. S tyckte dock att det går bra att börja nu också, de har visserligen konsert om några veckor men jag kan väl läsa noter vettja. Så jag deltog i min första övning i torsdags, och det var helt skoj. Det är en väldigt liten kör, men folk verkade trevliga och repertoaren relativt blandad och så, så jag tror nog att jag ska fortsätta. Eventuellt försöker jag hitta nån annan också, men vi får se. Nu vet jag i alla fall vart jag ska gå när min längtan efter karelska piroger slår till. Fun fact: periodvis har jag brukat äta karelska piroger tre gånger i veckan ungefär. Det beror visserligen delvis på att det vanligen finns nio piroger i en förpackning och jag ätit tre i gången, men ändå. Min kärlekhistoria med pirogen är epic, is what I'm saying. Spanning years and continents. Lives ruined and blood shed. Visste ni förresten att karelsk pirog är en skyddad ursprungsbeteckning? Så det får inte heta det om det inte uppfyller vissa krav, sådär som att pirkkas fetaost plötsligt en dag började heta ost av grekisk typ. Det visste inte jag. Man lär sig så mycket när man jobbar för EU.

Nu är det långhelg igen, eftersom vi typ firar annandag pingst eller syttendemaiafton eller tredjedag schlager eller nåt på måndag. Jag hade inte ens insett det förrän nån påpekade det för några dagar sen, men det är ju kiva. 

P.S. Om nån undrar över inläggets titel kan jag berätta att citatet är från Monty Pythons låt "Finland", som även innehåller de bevingade raderna "Finland, Finland, Finland / It's the country for me".

* Det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet. Själv har jag aldrig tyckt att han var så värst snygg. Sori, Jyrki. 

sånt som fattas mig.

Eftersom vi har långhelg på kommande med anledning av Kristi himmelsfärd och Europadagen tänkte jag ta tillfället i akt och åka hem på torsdag och hälsa på. Här är en ofullständig lista över saker man redan kan tänkas sakna och/eller planera att exportera och/eller passa på att göra då man är på besök i Finland efter knappa fyra månader i Bryssel: 

• Havet. Jag har pratat med folk som med sympati i rösten frågat om jag inte saknar det. Jag har också pratat med folk som ställt sig fullständigt frågande till detta och konstaterat att det ju är jättenära; bara en timme, en och en halv bort. Jag vet visserligen att det är först den här tiden på året som havet börjar dofta hav igen efter sin vintersömn, men jag kan ändå känna att den där doften fattas mig, nånstans i ryggmärgen. Se även: skog.
• Bröd. Hej, jag heter Emma och jag är en vandrande kliché (Hej, Emma!) och har tänkt ta med mig en påse Tosi tumma eller två tillbaka. Fast det är egentligen inte rågbrödet i sig så mycket som att det där brödet som är så färskt den ena dagen är en skugga av sig självt redan följande dag och vem orkar gå och handla bröd varenda dag. Jag vill här påpeka att jag bor i en stad där det finns både en finsk butik och en skandinavisk butik och vem vet vad och jag har inte engagerat mig så hårt i denna fråga att jag ens har tagit mig till endera, så mina vedermödor kunde vara värre. Andra random saker på shoppinglistan: Clippers Indian Chaite (det måste ju också finnas nånstans här?) och disktrasa (jomen för att... det är liksom ingen sprutt i min disktrasa). 
• Klippa håret. Alltså, det finns frisörsalonger här i vart och vartannat hörn. Men att hitta en som både förstår nåt språk som jag förstår och som förstår sig på nordiskt finhårigt trollrufs är ett projekt. Jag pratade med mina kolleger om detta en gång, och den ena konstaterade att hon bott här i sexton år och inte hittat nån frisör som hon gillar än. En annan hävdade att det inte finns nåt som belgiska frisörer gillar bättre än att klippa upp hår och att sannolikheten för att jag vid besökets slut ser ut som en svamp är stor. En dag ska jag ta mig an detta projekt. But it is not this day.
• Ja, och så familj och vänner och sånt där.

hallerbos.

Igår åkte vi ut till Hallerbos, en skog som under en kort tid på våren är helt täckt av blåklockor. Jag skulle ha varit glad och nöjd bara över att komma mig ut i en skog, så att sen befinna sig i detta sagoland var helt fantastiskt.

För att ni nu inte ska behöva bli avundsjuka där hemma över att våren har kommit längre här kan jag berätta att jag förutom den regntåliga trenchen även här har på mig långskaftade vinterunderkläder både upptill och nertill och så en ordentlig ylletröja på det. Och jag frös tidvis. I en twist på det klassiska upplägget där finländska turister åker till Kanarieöarna och klär sig i shorts medan lokalbefolkningen bär dunjacka hade mitt spanska sällskap däremot klätt sig i shorts. Men vi hann med både sol, regn och hagel under dagens lopp, så det fanns något för alla smaker.

Jag vet inte så noga vad det är för slags blommor; det är ju inte det vi kallar blåklockor, men bluebells kallas de på engelska. På flamländska kunde vi gå hyacintenwandelingen men trots att jag inte är någon blomexpert skulle jag våga mig på att hävda att det inte är hyacinter. Fina var de i alla fall.

Området i sig är skyddat, och det fanns en varningsskylt om att eftersom skogen får leva sitt eget liv så kan det hända sig att träd faller och så vidare. Man måste hålla sig till stigarna och vandringslederna, vilket förutom att förhindra att folk går och trampar sönder och har sig också har den fördelen att det går att ta sådana här bilder trots att det var rätt mycket folk. Jag hade blivit förvarnad om att det är ett populärt utflyktsmål eftersom det är en så begränsad tidsperiod, så jag blev egentligen positivt överraskad över att det inte var ännu mer folk. 

 Det syns kanske inte så bra, men det fanns också massor med vitsippor på sina ställen.

Vandringslederna är 2, 4 eller 7 kilometer långa. Vi tänkte gå den längsta, men gick sist och slutligen betydligt längre eftersom det var en del transportsträckor också. Enligt min telefon gick jag totalt 25 kilometer igår, men det är nu ändå lite att ta i. Sen tog vi oss en våffla från en herreman som hade parkerat sin van vid skogsbrynet, väntade på bussen som gick en gång i timmen på söndagar, åkte in till Halle och intog en sen lunch bestående av franskisar sådär vid femsnåret, och tog tåget tillbaka till Bryssel igen. Tågresan tar inte mer än ca tio minuter, så det gick väldigt smidigt.

utan tvättmaskin i sjuttinie dagar försmäktade jag i detta land.

Kortversion: Jag har en fungerande tvättmaskin! 

Lång version: Jag köpte en tvättmaskin första veckan när jag flyttade hit i januari. De hade den inte i lager just då, men jag skulle få den ett par veckor senare. När ett par veckor hade gått ringde jag till affären och frågade om den inte skulle komma snart, och de bokade in leverans två veckor senare. Jag var lite sur över att det skulle ta så länge. Ack, jag var så ung och naiv på den tiden. 

Den tionde februari gick jag så hem från jobbet mitt på dan för att släppa in snubbarna som skulle leverera och installera min tvättmaskin. Levererade gjorde de. Men sen försökte ena snubben lite halvhjärtat peta i en sladd och konstaterade att de inte kan installera maskinen. Jag försökte fråga vad det nu var för ett påhitt. Först på engelska. De fattade ingenting. De försökte förklara på franska. Jag fattade ingenting. Till slut lämnade de numret till affärens kundtjänst i hopp om att någon där skulle kunna engelska, skrev ihop en liten historia på en forsedel och gick iväg.

Så jag ringde till kundtjänsten, som efter ett samtal till leveranssnubbarna berättade att röret där vattnet ska ut är för högt, så jag måste anlita en rörmokare först. Så jag ringde till disponenten, som tyckte det hela var mycket märkligt, eftersom flera personer bott i lägenheten och haft tvättmaskin sen den renoverades för några år sedan, och det är iordningställt för en tvättmaskin. Så han ringde affären, och gick till affären, och pratade med nån chef, och jag fick ett samtal om att nån skulle komma på onsdag följande vecka. Eftersom jag inte fått det utlovade textmeddelandet med närmare tidpunkt för installationen ringde jag kundtjänsten på onsdag morgon. De hade inga uppgifter om någon installation för den dagen. Hon skulle kontrollera saken och ringa upp. När ingen ringde upp ringde jag på nytt. Personen jag pratade med visste ingenting, men skulle kontrollera saken och ringa upp. När ingen ringde upp ringde jag på nytt. Personen jag pratade med visste ingenting, men skulle kontrollera saken och ringa upp. Lather, rinse, repeat. Jag gick sen till affären och skrek lite om att det här är den sämsta kundtjänst jag nånsin upplevt, och då kommer jag från Finland. Tyvärr var det ingen som förstod engelska, så det var ingen som tog åt sig av den skopan ovett. En person lovade i alla fall kontrollera saken och ringa följande dag. Det gjorde hon faktiskt också (!) men bara för att säga att mina rör ju inte är kompatibla så att de kan ju inte göra nåt. 

Så jag ringde till disponenten på nytt, som ringde till affären och gick till affären och ringde till affären och pratade med chefen och nån skulle kontakta mig. När ingen kontaktade mig tog jag kontakt till disponenten igen och föreslog att om de inte kan göra nåt från butikens sida så kanske det vore dags att ta in den där rörmokaren? Han hade tänkt gå till butiken följande dag, men om jag hellre ville det kunde han ge mig numret till en rörmokare som jag kan anlita på egen bekostnad. Vid det laget började jag visserligen förlika mig vid tanken på att jag säkert får stå för hela spektaklet själv, men jag tyckte ändå att det av ren principsak inte är mitt ansvar att se till att rören i min hyrda lägenhet är kompatibla med en helt vanlig tvättmaskin, så jag gick med på att vi gör ett sista försök med affären. Han tog kontakt till butikschefen och frågade efter mitt nummer, för nån skulle ta kontakt för att komma och utvärdera situationen. De lovade inte att göra nåt, märk väl, bara att komma och kolla om de kunde göra nåt.

Ni kanske frågar er varför jag inte bara tog saken i egna händer och installerade skräpet själv. Jag är inte främmande för DIY-mentaliteten; jag är trots allt en person som en gång löste problematiken med en finländsk stickkontakt med två piggar och ett brittiskt vägguttag med tre piggar genom att stoppa in en pinne i det tredje hålet (det fungerade bra, tackar som frågar). Men jag är också en person som har bott i en lägenhet där det var både takdropp och översvämning, så jag har en även en viss respekt för vattenskador och har noll intresse av att ta på mig ansvar för några sådana. När ingen hade kontaktat mig och jag två gånger hade försökt mejla butikschefen utan någon slags respons föreslog jag ändå disponenten att om det bara är det att röret är för högt så är det väl okej om jag bara tar en såg och sätter igång? Tydligen blev han i alla fall inspirerad till handling, för han kontaktade butikschefen och ställde ultimatumet att de får så lov att säga tidpunkt när de kommer inom den dagen, annars kommer Mårran och sätter sig på dom (jag antar att det var det han sa men jag förstår ju inte franska så bra så jag är inte säker). 

Detta var i fredags, och jag fick också senare den dagen meddelande om att idag klockan åtta får jag besök. Baserat på den information jag fått tidigare antog jag att det helt bra kunde hända att snubben bara skulle komma in, konstatera att allt såg ut som tidigare och sen gå sin väg igen, men han som kom hade faktiskt med sig både ett rör och lite annat smått och gott, så hans avsikt verkade faktiskt vara att få maskinen att fungera, hur märkligt det än kan låta. Och installerade den gjorde han också, så nu lyssnar jag som bäst till tvättmaskinens stillsamma surr och känner mig rätt tillfreds med livet.

Fast några rör bytte han inte ut, eller ändrade dem på några som helst sätt. Så eventuellt ville de första snubbarna helt enkelt bara gå hem tidigt den dan.

gatudans och sång.

Jag finner det något utmanande att hitta tillbaka till det tänkesättet när jag regelbundet kom ihåg att jag hade en blogg. Anyway. Hej! Här går livet på som vanligt. Har jag hunnit vara här tillräckligt länge för att man ska kunna säga att nåt är som vanligt? Kanske. Våren är här och träden är just på väg att brista ut i hallelujakören, nästan till den grad att jag kan tycka att det är fint med rosa. Igår skulle jag gå på bio med en kompis, men på grund av att nämnda kompis är en total virrepära* bidde det till ingenting med det. Jag fick mig en guidad rundtur istället och fick lära mig hur Porte de Namur och där förhåller sig till Grande Place och där. Vi kom traskande nerför backen vid Bozar och Bryssel bara låg där och showade off i kvällssolen och jag drabbades av ett plötsligt "tänk att jag bor här"-moment. Jag sade det högt och virrepäran bara, jamen det är väl klart att du gör. Och det är det väl. Också. I rundturen ingick även stadens potentiellt bästa våffla, gatudans och en sväng till floden. Visste ni att det finns en flod i Bryssel? På 1800-talet var den så smutsig och hälsovådlig att man helt enkelt byggde över den och låtsades som att det regnade. Det var inte förrän för ca tio år sedan som man kom på tanken att rena vattnet istället. True story**.

I förra veckan var det prisutdelning i tävlingen Juvenes Translatores, och jag deltog i en projektkör som sjöng ett par sånger på ceremonin där de unga översättartalangerna av Europa fick sina pris. Det var skoj. Tydligen brukar kören uppträda två gånger om året, plus att den svenskare delen har lucia också. Nu sjöng vi två sånger, Europahymnen (Januari börjar året, ni vet) med en text som hyllade de prisvinnande ungdomarna samt The Hanging Tree från Hunger Games (den där om en hängd man som lobbar för att hans flickvän ska begå självmord så de kan vara tillsammans, ni vet) med en text som handlade om hur kul vi har det på DGT. Vi tappade bort oss där ett tag, men sånt händer. Jag hittade ett klipp på instagram med en som tyckte att det var favoritdelen (alltså sjungandet, inte borttappandet... tror jag), så åtminstone en person i publiken gillade oss i alla fall.

* tveksamt om han är så värst skön uti sin enfald, dock (hej testpatrullen!).
** nåja, eventuellt en något naivistisk tolkning. men till huvuddragen sann.

skrattande tanten i schaerbeek.

Det tar drygt tjugo minuter att gå till jobbet, och jag har tagit för vana att gå och lyssna på podcaster under promenaden (och för all del i lokaltrafiken också, när jag sysslar med sånt). Min nya favorit är No such thing as a fish, av manusförfattare/researchers bakom det brittiska komedi-frågesportprogrammet QI. Problemet är att detta leder till att jag går omkring på Bryssels gator och skrattar åt saker bara jag kan höra. Så om ni hör talas om den där galna skrattande tanten i Schaerbeek så vet ni att det bara är jag.

dagen efter, och vad som hände sen.

En dansk kollega har just kommit tillbaka från en tre veckors semester, och hon frågade efter hur det var här, den där dan då attackerna skedde. Två veckor har hunnit förflyta, och livet är redan tillbaka till det normala. Speciellt i den byggnad där just danskarna sitter, tycks det, för dit kunde jag traska in utan att ens behöva visa upp mitt passerkort häromdagen. Men någon ska väl ha något speciellt agg mot just danska översättare för att slå till mot en nästan tom byggnad ute i förorten. 

Dagen efter var det väldigt lugnt på jobbet, eftersom så många jobbade hemifrån. Matsalen och kafeterian var stängd, men vi samlades inne på sekreterarnas rum och drack pulverkaffe och åt croissanter som en kollega hade köpt med sig och hade det rätt mysigt där mitt i all bedrövlighet. Folk ringde runt och försökte reda ut hur det skulle gå med de resor de skulle åka på; en del flög sen från Paris eller Amsterdam, åkte bil till Sverige eller stannade kvar istället. På lunchen träffade jag en kollega från en annan enhet, och fick igen en gång konstatera att jag är lyckligt lottad som jobbar just där jag gör. Hon berättade att hon dagen innan, the day of, hade haft ett behov av att prata om det som hänt, men hennes chef hade mer eller mindre sagt åt henne att ta sig i kragen och fortsätta jobba. 

Jag åkte själv till Paris ett par dagar senare för att tillbringa påsken tillsammans med min syster. Det var första dagen metron var öppen igen - ungefär hälften av linjerna - och jag fick ta ett djupt andetag innan jag gick ner. Man såg poliser och militärer överallt, och tre poliser åkte även med i vår vagn. Tills följande station, där någon mitt i allt började skrika högljutt. Alla hoppade till, poliserna hoppade av men det var sen sist och slutligen bara nån snubbe som satt och skrek i tunnelbanan, sådär som vi alla gör ibland. 

Förutom närvaron av bekalasjnikovat väktarskap är den andra största skillnaden att metron bara går mellan 7 och 19. Jag antar att det beror på att alla dedär poliserna ska hinna sova nångång också. Åtkomsten är också begränsad; förutom att vissa stationer förstås är stängda så är även en del in- och utgångar blockerade. Så till den grad att jag när jag kom tillbaka till Bryssel och steg av på en underjordisk spårvagnsstation fick flänga runt för att överhuvudtaget hitta ut därifrån, tills det visade sig att den enda utgången var en enda, långsam hiss. Något instängt, kan man ju tycka, om det faktiskt skulle hända något. 

Jag var nere på stan för några dagar sen och kom mig till Bourse. Där har folk tänt ljus och lämnat blommor och meddelanden. Jag lyckades halka i ett hjärta som någon just målat på asfalten där framför, så mina skosulor är helt blå. Men annars är det ganska lätt att förtränga, åtminstone på de platser och i de kretsar där jag rör mig. För lätt, kan man kanske tycka. Men på något sätt måste man ju compartmentalize för att lyckas idka dethära leveriet.

mjölk, migranter och motorer.

Det börjar flyta på bra på jobbet. Jag har ju inte precis något specialområde, så jag provar på lite det ena och det andra, allt från pressmeddelanden till lagtexter, om mjölk, migranter och motorer. Just nu jobbar jag med en text som jag kom på mig själv med att tänka på igår kväll med iver inför morgonen då jag skulle få fortsätta. Jag trivs. 

Jag lämnade in 2015 års deklaration för mitt företag en hel dag innan sista inlämningsdagen, och passade på att skicka in en anmälan om nedläggning samtidigt. Det finns ganska strikta regler för vad man får och inte får göra på sidan om jobbet*, och helt koll på dessa kan jag väl inte påstå att jag har. Något fristående illustrationsprojekt hade jag kanske kunnat göra, men det kändes inte som att det var värt det. Den österbottniska företagarandan grep aldrig riktigt tag om mig i vilket fall som helst.

* Sånt som man kan förtjäna pengar på, det vill säga. Det är inte så att kommissionen har åsikter om ifall man får gå och bowla eller vilken film man borde se på bio. Eller jo, första dagen fick vi höra att kommissionens ståndpunkt i fråga om privatliv är att de rekommenderar att vi har ett.

tisdagen den tjugoandra mars.

Det är en strålande vårdag i Bryssel. Medan jag traskar till jobbet tänker jag att det nog börjar vara dags att övergå till en vårjacka. Så kommer jag till jobbet, och två bomber har sprängts på flygfältet. Ingen kan tänka på jobb, så vi går och fikar. Stundvis går diskussionen över till något annat ämne, men så är vi där igen. Det är snart påsk, och Europaskolan har ledigt. Ett par kolleger förde sina barn till flygfältet igår. De flesta ska flyga nånstans över påsken. Eller skulle. Nu vet man ju inte. 

Så småningom går vi upp till kontoren igen. Jag öppnar översättningsprogrammet. Sen öppnar jag en nyhetssida, två, tre, fyra. Nu kommer rapporter om en bomb i Maelbeek också, i närheten av de flesta EU-byggnaderna. Jag uppdaterar sidan. I korridoren pratar alla om det som hänt. Telefoner ringer, plingar till. Är ni okej? Jag uppdaterar sidan igen. Timmarna går och jag lyckas kanske översätta ett segment på hela förmiddagen. De som deltog i induktionsseminariet och som jobbar i Evere har planer att luncha tillsammans, men nederländskan föreslår att vi tar det en annan gång för hon åker hem till sin man och sina barn i Amsterdam. Jag läser på Yle att kommissionen uppmanar sina anställda att hålla sig inomhus. En stund senare får jag ett mejl av kommissionen som uppmanar oss att stanna på kontoret, eller hemma om vi ännu inte åkt till arbetet. Det är tidsstämplat långt tidigare. En kollega försöker ringa ett samtal, men nätet är överbelastat. En annan kollega försöker gå ut, men hindras i dörren. Jag vet inte hur det gick med nederländskan. Spanjoren och jag går och lunchar i alla fall. Det är nästan tomt i restaurangen. Många tar ut semester kring påsk och har redan åkt. 

Efter lunch får jag en ny version av en text jag lämnade in igår, och ska ha den klar före dagens slut, så jag får ta mig i kragen. När jag väl kommit igång går det lättare, men jag uppdaterar nyhetssidorna var femte minut. Efter ett tag föreslår en kollega fika. Nästan hela enheten är samlad i kafeterian. Vad kan man annat göra. Vad kan man göra. Hur kunde det här. Men varför kan vi inte. Men nej. 

Vi får mejl om att man kan välja om man vill gå till jobbet eller jobba hemifrån imorgon. Många verkar planera att stanna hemma. Jag har inga förutsättningar för det, men det skulle säkert ordna sig i alla fall. I korridoren hör jag någon nämna att nu är poliserna i Schaerbeek. Jag tänker att det kanske är lika bra att vara på jobbet. Utanför fönstret åker mera polisbilar och ambulanser förbi med tjutande sirener. Vårt kontor är på väg ut mot flygfältet. Jag undrar om något nytt har hänt, uppdaterar nyhetssidorna. Ingenting förutom allting. 

Vi får mejl om att det är okej att lämna byggnaden. När klockan närmar sig sex tittar jag ut genom fönstret och tänker att jag helst inte skulle gå ut. Men jag tar mina saker, lotsas ut genom en annan dörr än vanligt. Det är fortfarande en strålande vårdag i Bryssel. Solen är på väg att gå ner och färgar allt i guld. Allt är precis som vanligt förutom en klump i magen. Men jag börjar gå, traskar vidare längs gator som hunnit bli bekanta. Någon är ute på länk, bilarna kör som vanligt. Jag tittar till höger och vänster när jag ska korsa spårvagnsrälsarna innan jag inser att lokaltrafiken fortfarande står stilla. I den stora korsningen har trafiken stockat sig. Fem polisbilar kommer körande med tjutande sirener. Jag går vidare. Allt är precis som vanligt. Om det inte vore för allting. Precis som vanligt, förutom att mitt hjärta för den här stan har vuxit tre storlekar idag.