nittonde december.

Den nittonde december 1843 publicerades Charles Dickens A Christmas Carol för första gången. Det får mig osökt att tänka på Doctor Who-avsnittet A Christmas Carol. Julavsnitt av TV-serier är det bästa jag vet*. När jag brainstormade idéer för årets julkalender tänkte jag i ett skede göra julkort inspirerade av sådana. Den idén stupade på detdär att man borde ha sett dem för att förstå referenserna, och även om jag har utomordentlig smak så kan jag ju inte anta att alla andra också har det. Men jag tyckte ändå att de skulle få vara med på ett hörn. Har ni några favoriter att tipsa om?

* möjligen en överdrift.

adertonde december.

Den adertonde december år 1828 föddes Viktor Rydberg, som bland annat skrev dikten Tomten.

sjuttonde december.

Ludwig van Beethoven föddes den sjuttonde (eller sextonde) december år 1770. Med anledning av detta tänkte jag att vi skulle pyssla lite julpynt idag. Det bästa pyntet är ju det som du kan göra med grejer du redan har hemma, så här följer instruktioner för hur du kan julfräscha upp din Beethovenbyst som jag antar att du har hemma i bokhyllan. Det måste förstås inte vara Beethoven, det kan också vara William Shakespeare eller Selma Lagerlöf eller vem som nu råkar stå staty hemma hos dig.

 

Som en finishing touch kan man bjuda
herrarna på glögg i miniatyrteemamuggar.

sextonde december.

Den sextonde december 1773 inträffade det som kallas the Boston Tea Party. Det var så att britterna hade bestämt om en massa skatter som amerikanerna skulle betala. Amerikanerna tyckte inte att det var nån bra grej, för att alla sådana beslut skulle tas i samråd med dem, och här gick britterna bara och beslutade och hade sig som de ville. Efter vissa schismer drog britterna tillbaka alla andra skatter, men behöll skatten på te, för att visa vem som hade makten. Det tyckte amerikanerna var tjurexkrement, så de förstörde en massa te genom att slänga det i sjön. Och så blev det amerikanska revolutionen och så blev det ett självständigt USA.

Det här är också varifrån Tea Party-rörelsen, med bland annat Sarah Palin, tagit sitt namn. Det har blivit tradition att konservativa aktivister skickar tepåsar till beslutsfattare för att med denna symboliska handling göra sin åsikt hörd. Det historien dock inte förtäljer är om de tar reda på på förhand vilka tepreferenser mottagaren har. Om det är typ karamellte skulle jag fatta vinken, men annars vore det ju en helt kiva present att få på posten. 

femtonde december.

Den femtonde december 1976 blev Samoa medlem i FN. För två år sedan bytte de tidszon, för att synka bättre med sina kompisar Australien och Nya Zeeland. I praktiken gick det till så att de helt enkelt hoppade direkt från den 29 december till den 31 december. Det är väl ingen som gillar 30 december ändå.

fjortonde december.

Den fjortonde december år 1542 dog Jakob V, och därmed blev hans dotter Maria Stuart drottning av Skottland. Hon var då sex dagar gammal.

trettonde december.

Den trettonde december firar vi Luciadagen, till minne av Sankta Lucia. Om henne är inte så värst mycket känt egentligen, men legender finns så det räcker till och blir över. Enligt en av dessa blev hon bortlovad till en man, men då hon hade avgett ett kyskhetslöfte som mycket ung var hon inte helt med på noterna. Då hon antog att han gillade henne på grund av att hon hade så vackra ögon, grävde hon helt sonika ut ögonen och skickade dem i present åt honom. Det var ju helt bra tänkt - han fick vad han ville... ish, hon fick vad hon ville - men snubben blev bara sur och angav den väna Lucia, som därefter på ett sätt värt vilken actionhjälte som helst undvek en säker död trots att hon bland annat blev bränd på bål, för att till sist bli svärdhuggen och dö. 

På ett ställe i Italien dricker man varje år den trettonde december varm choko med stora vetekorn i, som symboliserar Lucias ögon. Gott.

tolfte december.

Den tolfte december 1952 föddes Peter Haber, även känd som Rudolf Andersson. Det tycker jag att vi firar genom att titta på Sunes Jul. Till exempel avsnittet Julbordet, därifrån de bevingade orden "Håkan, har inte vi hund? Vi har väl alltid haft hund!" härstammar.

elfte december.

Den elfte december är tangons dag. Ordet tango kommer från det finska ordet tanko, som betyder stång, vilket kommer sig av att man förr i världen dansade runt den där stången som håller upp himlen och som jorden roterar kring. Sedermera fördes tangon till Argentina av finska sjömän, som klev i land i Buenos Aires, drack sig stupfulla och gick omkring och sprattlade med benen. Det såg ju kiva ut, tyckte argentinarna, och började också dansa tango.

Disclaimer: Det är inte jag som har hittat på detta, men det KAN eventuellt hända att det är hittepå.

tionde december.

Tionde december är Nobeldagen, eftersom Alfred Nobel dog den här dagen år 1896. Han hade bott på många ställen i sitt liv, och efter hans död uppstod en konflikt mellan Frankrike och Sverige, eftersom både länderna hävdade att just det landet var hans hemland. I slutändan löstes konflikten till Sveriges fördel då en fransk domstol bestämde att ”där en man har sina hästar där anser han själv att han har sitt hem” (citat wikipedia).

nionde december.

Den nionde december är pepparkakans dag. Ett av de stora mysterierna här i livet är ju varför det heter pepparkakor när det inte finns nån peppar i dem. Det fanns visserligen en tid då peppar faktiskt var en ingrediens, men enligt vissa källor kom pepparkakan - som användes som medicin - före pepparn. Istället förklaras namnet med att förr i tiden, då saltet var typ coolast i byn, kallade man utan urskillning alla mer exotiska kryddor för peppar. 

 

åttonde december.

Drottning Kristina av Sverige föddes antingen sjunde eller åttonde december 1626. En av mina favorithistorier om henne handlar om René Descartes (filosofen, han med Cogito, Ergo Sum, ni vet). Hon intresserade sig för hans läror, och bjöd följaktligen in honom till Stockholm som lärare och rådgivare. 

När Descartes kom till Sverige blev han chockad över detta "land där både människor och tankar frös till is" (wikipedias ord, inte mina). Han tyckte det var så kallt och usligt att han helt enkelt kolade vippen.

P.S. No offense, Sverige. D.S.

sjunde december.

Den sjunde december år 1968 återlämnade en man vid namn Richard Dodd boken Medical Reports of the Effects of Water, Cold & Warm, Remedy in Fever & Febrile Diseases, Whether Applied to the Body or Used Internally, skriven av James Currie, till biblioteket. Den var något försenad, sisådär 145 år - hans farfar hade lånat boken år 1823 (han är dock inte värst; rekordet för den mest försenade återlämnade boken är 288 år). Det har ryktats om att Dodd ålades en förseningsavgift på 20 000 dollar, men biblioteket förnekar detta. 

På tal om förseningsavgifter lånade George Washington två böcker år 1789, och skulle hamna på en förseningsavgift på över 300 000 dollar i dagens valuta om han mittiallt skulle komma på tanken att lämna tillbaka dem nu.

sjätte december.

I det här landet, som fyller 96 år idag, finns en hel del intressanta ortsnamn. Det märker man ibland av på jobbet när folk berättar sin adress. Försök nu vara professionell när nån säger att de bor på Paska Avenue, I dare you.

Jag tog mig friheten att översätta några här under (eftersom det här är ett familjeprogram försökte jag hålla det någorlunda rumsrent, för den intresserade kan en googling erbjuda en lång lista av mindre rumsrena orter). Det längsta finska ortsnamnet - 35 tecken - får uppträda under originalnamn. Har ni några personliga favoriter?

femte december.

Den femte december 1901 föddes Walter Elias Disney. Efter att ha levt ett animerat liv dog han år 1966 och kremerades, enligt egen önskan. Det går dock fortfarande rykten om att hans kropp skulle ha blivit nerfryst och förvarad under Pirates of the Caribbean-attraktionen på Disneyland.

fjärde december.

Den fjärde december år 1755 föddes Jacob Tengström, som var teologiprofessor, historiker, politiker, biskop och ärkebiskop. Han var även författaren till den första finlandssvenska barnboken, Tidsfördrif för mina barn. Den första berättelsen i boken har titeln Barn böra altid och gärna lyda sina Föräldrar. I förordet skriver han följande, som jag såhär i efterskott önskar att jag haft sinnesnärvaro nog att använda exempelvis i källförteckningen till min gradu:

tredje december.

Den tredje december 1818 blev Illinois en del av USA som den 21:a delstaten. Chicago, Illinois har en lag som förbjuder fiske medan man sitter på en giraffs hals. True story*.

* Jag vet inte hur true storyn faktiskt är, men den är i alla fall väldokumenterad på internet (t.ex. www.dumblaws.com). Enligt samma internet finns det i Illinois också en lag enligt vilken "the English language is not to be spoken". 

andra december.

Fram tills 1774 hade Babiana namnsdag den andra december. Grattis!

P.S. Enligt SCB finns det ingen i Sverige som heter Babiana. Däremot finns det, enligt VRK, nån kvinna och man i Finland som heter så (under 5 stycken, så det exakta antalet anges inte). D.S.

första december.

Då SVT först började sända julkalendern år 1960 var det explicit en adventskalender, vilket innebar att det första avsnittet sändes på första advent, som det året råkade vara den 27:e november. Trots detta hade kalendern 24 avsnitt, eftersom onsdagar på den tiden var en TV-fri dag.

adventskalender 2013: prolog.

Idag är det den första december, och ni vet väl vad det innebär? Det är dags för årets adventskalender!

Jag har inget hopp om att upprepa succén med fjolårets kalender, som ärligt talat nog var mitt finest moment. Men ni verkade ju gilla ansjovisinfon, så i år tänkte jag bjuda på mer eller mindre värdelöst vetande som på ett mer eller mindre sökt sätt anknyter till dagens datum. Källan blir nog oftast wikipedia, så sanningshalten är kanske inte alltid helt hundraprocentig. Kalendern söker sin identitet fortfarande, så jag vet inte riktigt vad det blir, lite bilder, texter, kanske filmklipp, pyssel. Den som lever får se.

skillnaden på ansjovis och ansjovis.

Som den äventyrliga person jag är har jag tillbringat helgen med att forska i ämnet ansjovis, en forskning som har fått min tillvaros grundvalar att skaka på ett sätt som inte skådats sen jag fick reda på att min klasskamrat aldrig serenaderade vår lärare med Jag vill vara din, Margareta i högstadiet som jag trott. Vad har ni gjort i helgen?

Det jag lärt mig är bland annat detta: det finns en fisk som heter ansjovis, men det är inte den vi äter när vi äter ansjovis, utan inlagd skarpsill. När vi äter Janssons frestelse äter vi vanligen varken ansjovis eller skarpsillsansjovis, utan ansjoviskryddad sill. Som om inte detta vore nog heter inlagd ansjovis (inte att förväxla med inlagd skarpsill, det vill säga ansjovis) sardeller och förr i tiden kallades skarpsill inlagd i tomatsås sardin (inte att förväxla med fisken sardin). Min favorit är skarpsillen, för den heter Sprattus Sprattus Sprattus på latin.

Inspirerad av min lillasysters studieteknik har jag gjort en s.k. vessaplansch för att belysa ämnet.

the lilla my, the witch & the wardrobe

Man kan ju säga vad man vill om Halloweens vara eller inte vara, men jag tycker fortsättningsvis att det är konstigt att vi på våra nordliga breddgrader inte har hittat på flera högtider under hösten och vintern. Vi har jul, och sen äter vi några bullar i februari, och sen tycker vi att det är konstigt att vi blir trötta och deprimerade av allt mörker. 

Vi uppmanades att klä ut oss på jobbet med anledning av Halloween igår. Det jag finner intressant i importen av detta firande är att just detdär utklädandet är så väldigt inriktat på häxerier och spöken här, medan det i USA kan vara lite vad som helst. Det är klart att det både i dekor och utstyrslar är mycket zombies och vampyrer och andra mörkerfigurer, men på det stora hela är det ju som vilken maskerad som helst. Man kan ju klä ut sig till en Roy Lichtenstein-tavla, the government shutdown eller 50 shades of grey. Här verkar folk tänka sig att ska man klä ut sig på Halloween så är det typ häxa som gäller. Åtminstone på jobbet - fast det kan å andra sidan ha att göra med att det är lätt att helt enkelt sätta en svart hatt på huvudet and call it a day. 

Jag klädde ut mig till Lilla My, men det var inte alla som fattade att jag ens var utklädd. Det finner jag mycket chockerande, med tanke på att den utstyrseln är så hemskt olik min vanliga stil, som illustreras nedan. 

posten håller percy som gisslan.

Jag har ett milt sagt skakigt förhållande till Posten sedan tidigare, men kom igen - att skicka ett meddelande att nu kan du hämta ut ditt paket tjugo minuter efter att postkontoret redan har stängt, det gör de väl bara för att vara elaka, va? 

Think of the kids, dude. Man kan inte överleva i Tartarus för evigt, ge mig min House of Hades.

I andra inte alls nördiga nyheter var det här dagen då jag bestämde mig för att äntligen ta mig an klassiska Doctor Who. Jag tänkte mig att jag nog ska vara klar med 50 år av material tills 50-årsjubileet i november. Det är ju över en månad tills dess.

there's a first for everything.

Idag yttrade jag för första - och troligen sista - gången i mitt liv följande fras:

"Jag antar att jag helt enkelt av naturen är en hurtbulle."

ett mord annonseras.

Här i veckan offentliggjordes det att man ska ge ut en ny bok om Hercule Poirot. Jag tycker att det är en förmårrat dålig idé. Detta sagt i egenskap av en person som går omkring med en lista i sin plånbok över vilka Agatha Christie-böcker som redan finns i bokhyllan för att undvika dublettköp, för att de blivit för många att hålla reda på annars. Detta även sagt i egenskap av en person som ärligt talat inte ens gillar Poirot speciellt mycket (skulle det gälla Miss Marple vore denhär kritiken betydligt grövre). 

Överlag förstår jag inte ens idén med att återanvända andra personers kreationer. Eller okej, jag inser naturligtvis att både mängden publicitet och försäljningssiffror säkert är i en annan klass än annars, men i övrigt? Den största orsaken till att låta bli tycker jag ändå att man finner i boken Ridå - Hercule Poirots sista fall. Lite spoilervarning över detta, men redan av titeln kan man väl sluta sig till det faktum att Poirot dör i slutet av boken. Det finns verkligen inget rum för spekulation, ingenstans att gå vidare därifrån. Christie skrev boken flera decennier innan den publicerades, och förvarade den inlåst i ett bankfack tills kort före sin död (hon gjorde f.ö. detsamma med boken som på svenska utgivits som Miss Marples sista fall;  anmärkningsvärt nog dör Miss Marple inte i den). Om författarinnan så tydligt månar om att avslutet ska vara absolut, kunde man inte anta att hon inte skulle vilja se någon annan skriva en uppföljning? Låt Slutet bli döden.

att lida eller inte lida.

Jag har varit singel en lång tid, men nu har jag tydligen uppnått det kritiska skede då det verkligen börjar störa min omgivning. I detta samhälle uppbyggt kring tvåsamhet tycks det vara närmast kriminellt att ha mage att vara tjugoåtta år och singel. Folk ser på mig med en medlidande blick när de hör att jag fortfarande inte lyckats snara någon man, och säger "Vänta bara" i den där tonen som låter som "Hang in there, kämpa på, en vacker dag kommer nog din riddare i blank rustning ridande på sin häst ska du se. Eller, nåja, vid det här laget får du nog nöja dig med vad som nu råkar finnas kvar, nån fattig bonddräng på en åsna".

Det har nästan nått den punkt då jag frestas att se på det hela som någon slags sociologiskt experiment. Som hur länge kan man vara singel innan folk ger upp hoppet om att någon ädel själ ska förbarma sig över detta hopplösa fall, och övergår till att behandla mig som gammelpiga for life?

Det som stör mig mest är det att jag tydligen förväntas gråta mig till sömns varje kväll på grund av detta. Det är knappast förvånande i och med att jag vanligen blir rätt anti mot alla möjliga förväntningar, men låt mig försäkra dig om att jag inte försmäktar utan vare sig snus eller man. Så här är min vädjan: spara medlidandet till någon som faktiskt lider. Ni kan tänka på Pippi Långstrump som deklarerade "Nej, jag lider inte av fräknar!", och när expediten konstaterade att det kära barnet ju hade ansiktet fullt sa "Ja, men jag lider inte av dom!".

kansas: bättre sent än aldrig.

Till slut är den här: den sista delen av min nervkramande reseskildring. I dethär avsnittet återvänder vi till rötterna och kör söderut igen. När Jordan var klar med diverse skolbestyr, och när han efter det hade ägnat typ två timmar åt att sno runt och försöka hitta alla grejer han måste ha med sig, körde vi iväg. Efter ca åtta timmar av would you rather- och have you ever-frågor var vi tillbaka i Kansas.

På lördagen satte vi iväg mot Council Grove på morgonen, efter en kort omväg till Louisburg Cider Mill, där vi drack varm äppelcider och åt färska äppeldonitsar. Vi passade också på att köpa med oss några pajer från en Farmer's Market, för dagens höjdpunkt var Johnnys bröllop, och hans brud lär ska ha uteslutit paj från menyn, och, c'mon, Johnny måste ju få paj. Förutom pajbristen och att ena brudtärnan blev försenad eftersom läkarna inte ville låta henne skriva ut sig från sjukhuset med en sprucken mjälte, var det ett riktigt trevligt bröllop, och inte så värst annorlunda jämfört med finländska. Vi hade efterfest på ett motell i Emporia, där vi bland annat återupplivade gamla minnen med en gammal hederlig staring contest. 

Vigseln hölls utomhus, och det blåste friskt över Kansas
slätter. Brudens slöja passade på att fly (det är dock inte det
vita fluffet som syns på bilden, det är nån dekoration).

Följande dag fortsatte på gamla minnen-temat med bland annat en promenad genom campusskogen. Jag blev lite besviken, för de har fixat upp stigen och gjort den mer lättillgänglig och officiell, vilket förstörde en del av charmen, men det var ändå den stund på resan då jag mest drabbades av en nostalgiknockout. I Emporia hann vi även träffa en gammal kompis och - whaddyaknow - spela en runda discgolf. Den här gången spelade jag faktiskt mig igenom nästan hela banan, med undantag för hålet som började med att man kastar frisbeen tvärs över en sjö. Så ivrig att slänga bort andra människors egendom var jag ändå inte. Så småningom sade vi så ajöss till gamla och nya bekantskaper och åkte tillbaka till Kansas City. 

I KC gick vi bland annat på zoo. Huvudattraktionen var isbjörnarna, men de behagade inte visa sig överhuvudtaget. Däremot såg vi bland annat coola blå grodor, lejon som inte orkade bry sig om att deras nos var det nya innestället för områdets hela flugpopulation och diverse getliknande djur. Annat vi ägnade oss åt i KC var att besöka diverse affärer (däribland en nördaffär, leksaksaffär och legoaffär), leka med Bella och spela Presidents. Morgonen då Jordan skulle flyga iväg ägnade vi oss också åt varierande grader av hysteri, då vi kom till flygplatsen och han först inte visste till vilken terminal vi skulle så vi fick leta lite på måfå, och sen inte hade med sig bokningsnumret, och inte slapp in på sin mejl för att kontrollera det. Jag kontrollerade sen några gånger extra att jag hade med mig alla uppgifter när vi nästa gång for till flygplatsen.

Den enda isbjörn vi såg.

Punkfåglar.

Sista kvällen frågade John sina föräldrar om de kunde komma på något puramerikanskt som vi ännu borde hinna med. Detta ledde till att jag kort därefter plötsligt stod med en .38 kalibers revolver i handen och siktade mot en såndär silhuettplansch. Snubben som stod i kassan bad mig efteråt berätta hur man uttalar Simo Häyhä. Han måste ju passa på när han råkade på en finländare för en gångs skull (det visste han eftersom jag måste fylla i mina personuppgifter på en blankett - sedär, amerikansk skjuteripolitik är inte fullt så slapp som man skulle tro!). För er som inte är så inne på kända finska krypskyttar som Herr Skjutbana kan jag (läs: Wikipedia) berätta att Häyhä lär ska ha skjutit ihjäl 505 sovjetiska soldater på under hundra dagar under Vinterkriget. 

Och sen... var det tack och adjöss och vi ses väl nästa år på transsibiriska järnvägen eller nåt. Good times.

goddag, fru prysselius!

Min syster som just åkt iväg för att spendera ett år i ett franskatalande land funderade innan hon for på det där med när man ska gå över från att nia till att dua folk, vilket gjorde att jag applåderade mitt eget beslut att ägna mig åt ett så pass oavancerat språk som engelska. Okej att man inte nånsin vet vad man ska betala med skatter och dricks, men man får i alla fall kalla folk you.

Men det händer ju att man får fundera på det ibland ändå. På jobbet brukar jag helt kallt dua alla kunder, och ingen har någonsin klagat. Det var visserligen en gång en herreman som frågade om det var okej att han duade mig, vilket eventuellt kunde tolkas som en diskret kommentar till att jag inte hade niat honom, men det är nu allt. Fast idag var det en som började samtalet med "Goddag, här talar Fru Prysselius*", och plötsligt kändes det fel att säga du. Hon måtte ha trott att jag hade något talfel eller någon slags funktionsstörning, för jag talade superlångsamt bara för att hinna tänka igenom var jag egentligen slänger in några slentriandun och kanske att man kunde säga den här meningen i passiv istället.

På finska är det ju egentligen också mer vanligt att nia folk. Enligt våra officiella instruktioner ska vi ändå dua kunderna, förutom på den speciallinje som kallas seniorlinjen, dit man kan ringa om man vill att personen på tråden ska anta att man inte vet var powerknappen på en dator finns. De få gångerna jag fått sådana samtal har jag ändå duat kunderna. Det har ändå mest varit sådana som vill avsluta sin prenumeration på Suomen Kuvalehti eller behövt numret till sin vän Pekka. De får leva med att bli duade.

* namnet är fingerat.

kalas på kalas.

Veckan som gått har på det hela taget varit mer kalasbetonad än vanligt. En kväll hade vi kräftskiva på min balkong och igår ordnade vi en avskedsbrunch för lillasyster, som ska åka till Kanada på utbyte i ett år. Hon trodde att hon skulle på födelsedagskalas och fira en som lärt sig gå och en som lärt sig säga r, men istället tog vi avsked med t.ex. chokladcroissanter, halloumijordgubbssallad och melonslush.

Mönstermixning är det nya svarta.

Säga vad man vill om kräftor, man kan ju i alla fall inte
anklaga dem för att inte vara fotogeniska.

Ett plus med att ordna kräftskiva är också
att man har en orsak att köpa dendär
lampserien man gått och suktat efter i ca
ett år men varit för förnuftig att köpa.

Vi tänkte ladda upp med så mycket mat att L skulle klara sig
även om det visar sig att Kanada har matbrist och hon inte får nån
mat på ett helt år.

Det ordnades även en skattjakt, där den första ledtråden var på
koreanska. Efteråt blev det en lång diskussion om aspiration
och assimilation.

pohojalaaset polttarit.

Jag var på möhippa till min forna studiestad igår. Festföremålet är inte till sin natur speciellt mycket för det där med att stå i centrum och skämma ut sig, så vi satsade mer på att hon skulle trivas istället. Dagen började med hotellfrukost (väckning: kl. 6:00), och fortsatte med ridning på islandshästar (jag agerade fotograf och kan därmed också gå idag). Ett stort kudos till stallinnehavaren som gav sig ut på terrängridning med ett gäng damer vars erfarenhet varierade från att aldrig ha ridit till att sporadiskt ha suttit på en häst för tio år sedan. 

Denhär snubben var ungefär lika stor som en tax.

Dagen fortsatte sedan med sushipicknick, där vi även ägnade oss åt lagtävlingar, som att knyta en slips (mitt lag vann eftersom jag var den enda som faktiskt kunde det) eller ordförklaringsspel på österbottnisk finsk dialekt (mitt lag vann, vilket may or may not ha varit min förtjänst. Spoiler alert: det var det inte). Mot kvällen åkte vi till sen ut till havet, där bruden fick ansiktsbehandling och massage, vi grillade och badade bastu. Traditionsenligt slog vi även bruden med en björkkvast, tvingade henne att sitta på granbarr, gav äktenskapsråd (man vill ju sprida sin erfarenhet om att vara gift) och tvagade henne med salt, mjöl och honung.

Såhär ser jag ut när det är meningen att jag ska förklara något
av orden på kortet och inte förstår vad ett enda betyder.

la crosse/onalaska, wi: mountains [sic], mississippi & mau.

Jag tog en liten paus, men jag har ju kommit knappt halvvägs i reseskildringen... för att citera Mr Darcy: I shall conquer this, I shall!

Efter några gemytliga dagar i New York var det dags att sätta sig på kappsäcken, dra fast blixtlåset och dra iväg till Newark. Där satt jag sen i cirka sex timmar och betraktade hur avgångstiden för min flight flyttades fram en halvtimme åt gången, medan en duva som tydligen hade klarat sig igenom säkerhetskontrollen flög runt rummet. Den lilla terminalen hade en liten souvenirkiosk och ett matställe och gratis internet en begränsad stund som jag i min naivitet använde upp på en gång eftersom jag trodde att jag snart skulle flyga iväg. Istället ägnade jag mig åt att läsa How I Killed Pluto and Why It Had It Coming (läs den, btw), och roa mig åt personalens tillkännagivande att "Ladies and gentlemen, we have no power over Mother Nature. I repeat, we have no power over Mother Nature". Till sist (tvåish på natten kanske?) landade vi ändå i Kansas City, där John kom och hämtade mig från flygplatsen. Några timmar senare satte vi oss igen i bilen och körde iväg mot Onalaska, Wisconsin för att hälsa på Jordan, som bor där. Jordan hade sagt att landskapet börjar bli vackert efter ca fyra timmar, så vi höll utkik men var inte speciellt imponerade förrän efter typ 7 timmar och 45 minuter, då vi strax var framme. Jag underhöll chauffören med att sjunga I would walk 500 miles and I would walk 500 more hela vägen, till hans stora glädje.

Det finns tydligen nån grej att man ska hålla andan när man
korsar Mississippi. Jag misslyckades kapitalt.

Så fort vi sagt hej och blivit tacklade av vår värd åkte vi iväg och besteg ett berg. Eller, vilket kom att poängteras in absurdum, egentligen är det inte berg, utan bluffs av sandsten, vilka kan ge efter om man råkar vara en jätte (coincidentally lär Jordan först den dagen, efter sex års vänskap, ha upptäckt att John är typ tre meter lång). Då är det bra om man håller i sig, eftersom det kan ha en något dämpande inverkan på stämningen om en av resesällskapet slår ihjäl sig.

Exempel på ett såntdära bluffberg.

Följande dag traskade John och jag runt längsmed Mississippi, och träffade på bland annat en 25 meter hög staty av en indian, en flodbåt och en jazzkonsert med en stencool stålmormor som spelade kontrabas. Efter att Jordan var färdig med sina lektioner mötte vi upp honom på campuset, lastade bilen full med kajaker och satte iväg mot ol' man river. Jag har tidigare bara paddlat på havet, så det var en lite annorlunda upplevelse att manövrera strömmen, men den största skillnaden var ändå att flankeras av folk som helt saknar sjövett. Men vi kom iland helskinnade (om ock rödskinnade), relativt torra (om man med vi menar mig) och redo för nya äventyr, till exempel pizza med päron, gorgonzola, balsamvinäger och valnötter. Överlag var det väldigt fysiskt aktiva dagar i Wisconsin, där vi också hann med disc golf på en bana som var mycket naturskön men kan ha varit världens mest irriterande bana. Jag hade aldrig spelat förr, men kunde av den dagens upplevelse ha dragit slutsatsen att sporten till 90% går ut på att söka efter sina frisbeen i meterhöga sädesfält, snåriga skogar och gyttjiga sjöar.

Ungefär mitt på den här bilden finns en person som letar efter
sin disc. Var, frågar du? Exactly.

Andra exempel på saker man kan göra i La Crosse eller Onalaska (pretty much samma stad): återuppliva sina kunskaper i kortspelet Mau*, misslyckas med att lära sig vad Bang! går ut på, invigas i Dr Horribles underbara värld, få en sällan skådad allergiattack, äta glass, ha kuddkrig, köpa finländsk bondost (a.k.a. squeaky cheese) och få alla eventuella barndomsillusioner om Dr Seuss totalkrossade.

* fun fact: Jordan kan fortfarande det svenska ordet översättningsbyrå på grund av detta spel.

en äkta amerikansk hamburgare, och andra kulinariska äventyr.

Innan jag reste försökte jag fundera ut vad jag ville göra i USA, men av någon anledning blev det bara en lista på saker jag ville äta... 

Som pancakes, och french toast, och lagad frukost över huvudtaget (äggröra, hash browns). Och som jag har ätit. Den enda french toast jag ätit var Jordans hemlagade, efter specialrecept och serverade med färska bär och vispgrädde, men den räckte bra till. Som en specialtjänst fick hans andra gäst, karnivoren, sin stekt i baconfett men det slapp jag tack och lov. Pancakes har jag ätit i alla stater jag övernattat i; allt från de som serverades på ett ställe som förutom oss verkade locka mest pensionärer, och som enligt menyn skulle serveras med min favoritfrukt, vilket visade sig vara blåbärssylt (whaddya know), till sista morgonens frukost på ett fancy-pants ställe i New York, där de hade goda pancakes till ett pris jag knappt vågar komma ihåg. Och inte för att det är något jag saknar hemma, men kaffe, alltid kaffe, och påfyllning tills man går därifrån. Det där ständiga påfyllandet finner jag oerhört charmigt. Ett tag där hade vi långtgående (nåja) planer på att starta en restaurang i Finland som serverar amerikansk frukostmat. 

Denhär bröllopstårtan var nog också helt god, men är här
mest för att det är det enda i matväg jag fotat på resan.

En frukostmat jag redan tidigare nämnt, men som förtjänar ett eget stycke är bagels. Jag har ätit bagels i parti och minut, schmeared med såndär löjligt uppfluffad cream cheese som egentligen bara är vanlig färskost med tillsatt luft men som ändå känns annorlunda, you know? Jag köpte hem en påse kanelochrussinbagels och har nu bara en kvar. Hittills har det ändå varit helt okej att vara hemma igen, men jag är lite rädd för att amerikaabstinensen sätter igång så fort jag har ätit den där sista bageln. Inte så rädd att jag inte skulle äta upp den vid första bästa tillfälle, men ändå.

Det där om min lista över saker att äta hade jag nämnt åt John innan, och han hade i sin tur berättat det åt Jordan, men i en något fri tolkning. Till följd av detta styrde vi första kvällen i Wisconsin mot ett ställe där jag kunde få mig en riktig amerikansk hamburgare, eftersom Jordan hade hört att det var något jag längtat efter. Nu idkar jag ju vegetarianism den största delen av tiden och hade aldrig ens nämnt ordet hamburgare, men det var ju snällt tänkt. Ostquesadillan var riktigt god, tackar som frågar. 

Här är ett lejon, för att "hungrig som ett lejon" är ju a thing.

Det jag däremot hade på min lista var mexikansk mat, föreslagsvis Chipotle. Så jag åt där två gånger under resans gång, för att nu vara på den säkra sidan. Burritos med ris, koriander, tomatsalsa (hackad, inte sössö), ost, svarta bönor, guacamole... Inte så svårt att åstadkomma själv, kan tyckas, men det blir ju aldrig riktigt samma sak.

När vi var i Kansas City åt vi på en restaurang på Union Station, en tågstation som även fungerar som museum, hotell, köpcentrum och lite ditt och datt. Där finns tydligen ett Legoland, till exempel. Restaurangen i fråga har tagit fasta på temat tåg, och efter att du per telefon ringt in din beställning, levereras den efter ett tag av ett leksakståg på en tågbana som går längs väggen. Dricka bärs dock till bordet av en person (som även som vanligt kommer och kollar att allt är okej osv). Problemet kommer därför när man ska betala: ger man dricks eller inte? Överlag hatar jag detdär att man aldrig vet vad man ska betala, med dricks hit och skatter dit. Säg en summa och så ger jag dig den, dammit!

new york: musikal, museum & metro.

Jag gjorde New York på egen hand. Förutom att det inte blev så hejvilt kvällsprogram dels eftersom jag inte kände mig helt bekväm med att gå ut ensam (men också för att jag kämpade mot John Blund klockan åtta på kvällen i jetlaggens goda namn) var det ett utmärkt sätt att se staden. Jag har varit där en gång tidigare tillsammans med några vänner och sett en del av det där obligatoriska, så nu kunde jag göra precis vad jag hade lust med. Till exempel:

Redan förra gången hade jag gärna gått och sett en Broadwaymusikal, men det blev inte av, på grund av ekonomiska och tidsmässiga orsaker, och olika prioriteringar. Nu var det en av de saker jag på förhand bestämde mig för att göra, och det var en av de absolut bästa enskilda upplevelserna på hela resan. Av oklar anledning var Wicked mitt första alternativ (funderade också på främst Lion King och Newsies), och den var helt fantastisk. Jag råkade också få en riktigt bra plats, så förutom att jag landat i New York kvällen innan och min kropp därför trodde att klockan var tre på natten när showen började var allt helt på topp. Och eventuellt sitter jag just nu och lyssnar på soundtracket, och eventuellt satt jag för en stund sen och spelade Defying Gravity.

Jag åt lunch på The Met's takterrass. Helt okej utsikt.

I övrigt gick jag en del på muséer, närmare bestämt The American Museum of Natural History, the Metropolitan Museum of Art och the Museum of Modern Art. Där tittade jag bland annat på dinosaurier, musikinstrument och näckrosor och strosade runt i giftshoppen en längre tid än vad som nu är strikt nödvändigt. Jag har varit på MoMA tidigare, men jag gick dit igen delvis för att se Dalís Minnets envishet (den med smältande klockor), som var utlånad förra gången. ...Så även denna gång, skulle det visa sig.

En död snubbe.

Så traskade jag runt i Central Park och på High Line (en före detta upphöjd järnväg som numera är en park) och kontemplerade människans behov av att skapa natur där den inte längre finns och att jag ibland saknar att researcha gradu. Jag promenerade också längs Hudson. Och åkte metro.

The High Line.

När jag planerade min resa tänkte jag sådär halvt på skämt att det passar ju bra att först vara några dagar i New York och vara kulturell, och sen stanna några dagar i staden igen i slutet på resan, då jag kan shoppa upp alla pengar jag eventuellt då har kvar och fylla allt eventuellt tomrum i kappsäcken. I slutändan blev jag rätt snabbt äcklad av all konsumtionshets och vilken påverkan det har på mig, så jag har nog i alla fall några slantar kvar på kontot. Tror jag. Har dock inte fått visaräkningen ännu.

Ground Zero.

boende i USA.

När jag först flög till New York bodde jag på hostellet Chelsea International Hostel i ett tvåpersonersrum med eget badrum. Det var mycket bra när man bara behöver ett ställe att sova på för en relativt billig peng (runt 50 dollar natten). I det priset ingick även frukost (en bagel, frukt, flingor, kaffe, juice). Jag är inte så svår att övertyga; ge mig en bagel så är jag nöjd. 

Efter några dagar i storstaden flög jag till Kansas City där jag sov en natt på ett privat Bed & Breakfast som vi kan kalla Johns, dit jag även senare återkom och stannade några nätter. Det var mycket förmånligt (ca gratis) och i priset ingick obegränsat gos med hunden Bella, som jag händelsevis inte var överdrivet allergisk mot. Etablissemanget erbjuder även en oslagbar taxiservice.

Med nämnda taxiservice tog vi oss sedan till La Crosse, Wisconsin, där vi också via kontakter hittade ett ungefär gratis boende, låt oss kalla det Jordans. Tyvärr hamnade jag här att dela madrass med en typ som snodde mitt täcke och stundvis slog mig i huvudet med en kudde. Om du har tillfälle att ta del av värdens egengjorda french toast är det dock värt lite milt våld. Passa också på

att utnyttja värdens guidningar i den vackra naturen i området.

Vi bodde även en natt på ett motell (Budget Inn?) i vår gamla studiestad Emporia. Priset var mycket överkomligt men vi hamnade att betala extra för fler personer i rummet. Å andra sidan var vi också fler personer i rummet, så det må vara dem förlåtet. Stället passar bra om du bara vill ha ett ställe att byta om till festkläder, dricka lite mjöd och kanske spela lite kort. 

Tillbaka i New York bodde jag på The Jane, ett mysigt hotell byggt 1908 för sjömän och som även fungerade som logi för Titanics överlevare ett tag. Om du är mer än typ 175 cm lång föreslår jag att du söker dig någon annanstans, då sängen är ganska kort, men annars rekommenderar jag detta ställe varmt. För ett pris på under hundra dollar natten kan det hända att du inte förväntar dig att välkomnas av en livréklädd man som bär in din väska, så det kan hända att du ångrar att du hoppade över guidebokens kapitel om hur mycket man ska ge i dricks till hotellpersonal.

The Jane.

Ett exempel på en vy i La Crosse. Akta dig
så att du inte dör när du klättrar upp.

borta bra, hemma sämre.

Efter att ha besökt* sju amerikanska stater på sexton dagar och gjort allt från att klättra i berg till att skjuta med revolver är jag hemma igen; lite solbrändare, fattigare och tröttare. Jag har haft ungefär den bästa resa jag kunde ha haft, sett och gjort mycket nytt och spenderat kvalitetstid med goda vänner. Jag tänkte blogga lite mer om olika aspekter av resan sen, åtminstone nånting så länge jag har motivation och ork.

* om man med 'besökt' menar 'kört igenom' eller 'flygit från Newark' har jag hunnit med New York, New Jersey, Kansas, Missouri, Iowa, Minnesota och Wisconsin. 

itinerary.

I morgon åker jag tåg ner till hufvudstadsregionen för att följande dag flyga vidare till New York. Där tänkte jag hänga några dagar och vara kulturell och äta bagels. Sen flyger jag vidare till Kansas City, och gör följande dag en roadtrip till Wisconsin, as one does. Efter några dagar där kör vi ner till Kansas igen, där jag bland annat har tänkt idka weddingcrashing. Och sen flyger jag tillbaka till New York och har ett par dagar på mig att slösa bort resten av mina pengar innan jag åker hem och försöker bli av med jetlaggen på den enda dagen som då kvarstår av semestern. Good times. Som avskedspresent kan ni få en bild av en dagsgammal mås.

min helg.

födelseafton.

Om en vecka får jag semester, mitt livs första fulla semester.  Jag läser i en guidebok om New York, och tar mig sakteliga framåt en sida, en mening, ett ord i taget, i Gregory Maguires Wicked, förlagan till musikalen jag ska se på Broadway, och som jag läser på finska för att det var det enda språket biblioteket hade den på. Och det är ett annat sätt att läsa, ett konstigt sätt, då orden inte ramlar över en, då man måste stava sig fram på ett språk man kan, men ändå inte kan. Men tänk så märkligt ändå att ha den möjligheten, att kunna läsa på det språk som nu råkar finnas till hands för närvarande.

Ute skiner solen för n:te dagen i rad, häggen blommar och det är så grönt att det nästan gör ont. Jag har just städat och nu ligger jag här i soffan med doften av rengöringsmedel i näsan och tänker att det är något magiskt med kvällen före en födelsedag, då man går till sängs, och när man vaknar har det gått ett år. Imorgon är jag tjugoåtta.

till kännedom:

Efter grundliga efterforskningar drar jag slutsatsen att det inte finns risoni att fås i Jakobstad. Om du däremot behöver ekologisk Simpsons-pasta är detta staden för dig.

emmas guide till esc 2013, finalen.

Det övergripande intrycket från andra semifinalen var att favoriterna (i både subjektiv och objektiv bemärkelse) underpresterade, men de flesta tog sig ju vidare ändå. Kanske tog de det som en generalrepetition och sparar det torraste krutet till när det verkligen gäller på lördag. Jag landade på 8/10 rätt av finalisterna, mycket mer än jag förväntade mig. 

Och heja Norden! Alla nordiska länderna är i final. Tänk vad balkanländerna nu ska sitta och morra om skandal och grannröstning och protest. 

Men Sverige, vad sysslar ni egentligen med? Jag gillade detdär orkesterdansdatorgrejsintrot, men vadan Darin & Agnes? Minns ni inte alla de gånger ni gjort er lustiga över att värdlandet slängt in random nationalkändis som kör en reklamsnutt för sig själva medan Europa går på vessa? Tror ni att nån bryr sig om Darin & Agnes? Svar: nej.

Anyway. Till finalen, där de säkra finalisterna alla går lite enligt temat "tanken var ju god": 

1. Frankrike: Amandine Bourgeois - L'enfer Et Moi 

Frankrikes svar på Courtney Love väcker mitt intresse genast från början, jag gillar stämningen och hennes röst, men sen blir det väl inte så mycket till låt, i alla fall inte en sån som nödvändigtvis går hem i schlagersammanhang. Men hon ger det intrycket att hon struntar blankt i om vi gillar eller inte.

5. Spanien: ESDM - Contigo Hasta El Final

Jag gillar den här när den pågår, men när den är slut vet jag inte vad det var för nåt. En lättsam trall.

11. Tyskland: Cascada - Glorious 

Det här är Euphoria i eurodanceremix, framförd av en blond, spacklad sångerska i korsett.

15. Storbritannien: Bonnie Tyler - Believe In Me

Låten är ingen total hjärtförmörkelse, men det är ju Bonnie Tyler, hej. 

16. Sverige: Robin Stjernberg - You

Det här var min favorit i melodifestivalfinalen, men jag tror att Robins väg till vinsten - via Andra Chansen - är ganska talande för låtens attraktionskraft. Den blir bättre efter att man hört den nån gång, vilket ju tyvärr inte är helt optimalt då han bara har en chans att framföra den. Mycket tror jag också beror på dagsformen; det är ingen tvekan om att han kan sjunga, men kvaliteten på hans sångprestationer varierade ganska kraftigt mellan de olika gångerna i melodifestivalen.

23. Italien: Marco Mengoni - L'Essenziale 

Det är samma sak som Spanien, det är en helt skön låt, och det är ju alltid trevligt med en herreman som sjunger på italienska, men ingen knockout. 

Så vem vinner då? Ja-a. Jag vet inte. Tidigare i veckan sa jag Norge, men det krävs nog mera än i semifinalen då. Danmark. Eller nån annan. Det kan nog bli en intressant omröstning, med mer spridning på rösterna - och därmed mer spänning - än till exempel ifjol då Loreen sopade hem de flesta tolvpoängarna.

emmas guide till esc 2013, semifinal 2.

Tippade 9/10 rätt i första semin, hur gick det för er? Andra semin känns mer svårtippad, utöver några säkra kort kan det gå lite hursomhelst. Överlag tyckte jag att Sverige skötte sig bra, trevligt att vykorten inte var samma trötta reklaminslag som vanligt. Mede var helt bra, även om hennes engelska artikulation ger en känsla av att hon gör en parodi på sig själv. 

1. Lettland: PeR - Here We Go

Den andra semifinalen kör igång med lite mer bling - äntligen nån som fattat att det behövs paljetter för att vara schlager. Annars är det här väldigt white-person-rap. Och är det bara jag, eller sjunger han också sagapo?

2. San Marino: Valentina Monetta -  Crisalide (Vola)

Ni minns San Marinos bidrag från ifjol, va, hon med The Social Network Song? Nu är hon tillbaka, i helt annan tappning, och med något att bevisa; hela låten känns lite jomen jag kan faktiskt sjunga också och ha pathos och pomp och carolafläkt. Det börjar pampigt och vackert och plötsligt blir det nåtslags försök till upptempo? Min favorit är åldringarna som blåser såpbubblor i videon, men jag misstänker att de tyvärr inte fick komma med till Malmö.

3. Makedonien: Esma & Lozano - Pred Da Se Razdeni

Å ena sidan har vi en belevad ung man som sjunger en oförarglig sång, å andra sidan har vi en grande dame av folkmusik, en skräckinjagande diva med autotune.  Och aldrig mötas de två.

4. Azerbajdzjan: Farid Mammadov - Hold Me

Smörsångare som ändå lyckas förmedla en gnutta mer trovärdighet än azererna i allmänhet brukar. 

5. Finland: Krista Siegfrids - Marry Me

Det är ju en klassisk schlager, Krista är Artist med stort A, och det konventionella kan vara till hennes fördel i ett startfält där hon faktiskt inte direkt har nån konkurrens i den kategorin. More is more-filosofin är inte något jag personligen omfamnar, men visst är det fint att Finland för en gångs skull faktiskt har en hel show och satsar på framförandet och allt det där runtomkring.

6. Malta: Gianluca - Tomorrow

Gianluca är en medelhavs-Paradise Oskar, med sin mysiga bagatell till gitarrpop. Lite väl mysigt, kanske.

7. Bulgaria: Elitsa Todorova & Stoyan Yankulov - Samo Shampioni   

Det gick bra för Elitsa och Stoyan senast de deltog med sin trumshow (femma 2007), och nu har de med sig en säckpipa också vilket ju alltid är en hit.

8. Island: Eythor Ingi - Ég Á Líf

Island tävlar med Malta i kategorin sympatisk trall, men Eythor vinner för han sjunger på isländska. 

9. Grekland: Koza Mostra feat. Agathon Iakovidis - Alcohol Is Free

Denna ska-låt i kilt med dragspel och trumpet lär ska ha ett politiskt budskap, men det enda som är på engelska är titeln, så nåt annat förstår man ju inte.

10. Israel: Moran Mazor - Rak Bishvilo

Israel kör enligt devisen business at the top, party at the bottom med både årets glasögon och årets decolletage. Hon sjunger bra, och eget språk är ju som bekant alltid ett plus i min bok, men denhär balladen varken berör eller stannar kvar i nån större utsträckning.

11. Armenien: Dorians - Lonely Planet

Enformig nasal emorock.

12. Ungern: ByeAlex - Kedvesem

Den här låten är skön, lite Tellier-vibbar, men det återstår att se hur den tar sig ut på scenen i detta forum. Nånstans i stämningen inser jag att ungerska och finska är besläktade.

13. Margaret Berger - I Feed You My Love

Norge skickar i år en stark sångerska med en elektronisk clublåt, som känns som en logisk efterföljare till Loreen utan att för den skull alls vara samma sak. Det här är inte alls min musiksmak, så jag är ganska förvånad över hur mycket jag gillar den, men den här är en av mina vinnarkandidater. 

14. Albanien: Adrian Lulgjuraj & Bledar Sejko - Identitet

Distade gitarrer och flames på albanska. Låten har titeln till trots inte speciellt mycket identitet, utan kommer nu och går. 

15. Georgien: Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani - Waterfall

Thomas G:son bjuder på svulstig ballad med klassisk modulation. Jag vill ju av rena principskäl inte gilla den här paint-by-numbersballaden, men när stråkarna sätter igång och de fläskar igång refrängen sitter jag ändå lik förbannat där och gillar i smyg.

16. Schweiz: Takasa - You And Me

Hur kan det vara fel med en 95-årig kontrabasist? Frälsningsarmébandet fick inte uppträda under det namnet, så de kör sin låt med sjunga-med-potential under namnet The Artists Known As Salvation Army.

17. Rumänien: Cezar - It's My Life 

Utifall att du inte har hört den här låten tidigare vill jag nästan inte skriva nånting om den, bara för att du ska få den fulla wtf-upplevelsen när denna trollkonstnär drar fram sitt främsta trick.

Till final tippar jag: San Marino, Azerbajdzjan, Finland, Bulgarien, Island, Grekland, Armenien, Ungern, Norge, Georgien

emmas guide till esc 2013, semifinal 1.

Nu börjar det vara dags för Eurovision Song Contest. Teman i årets relativt lågklassiga startfält är egna språk, ballader och Loreeninfluenser. I första semifinalen i morgon tävlar de här:

1. Österrike: Natália Kelly -  Shine

Med tanke på att startordningen i år inte som vanligt lottats fram, utan valts för att det ska bli en så bra show som möjligt, har den första semifinalen en förvånansvärt ljummen start. Det är kompetent pop, men inte speciellt mycket hjärta. Med en sån röst skulle man tycka att hon skulle kunna hålla tonen också?

2. Estland: Birgit - Et Uus Saaks Alguse

Den här låten kunde ha varit med för trettio år sedan, men det är en vacker ballad på ett vackert språk. Hon når dock inte riktigt samma höjder som Ott Lepland, fjolårets estniska bidrag. 

3. Slovenien: Hannah -  Straight Into Love

Epilepsidisco. Det här är en såndär låt som spelas ute på stadens nöjesetablissemang när jag är där den där ena gången om året och alla är helt jee! den här låten! och jag ser oförstående ut och går och requestar Eloise, typ.

4. Kroatien: Klapa s Mora -  Mižerja

I det här skedet av kvällen kommer pappa promenerande förbi teven och kommenterar att det här är ju musik på riktigt. Kroatiens svar på Il Divo har kanske inte helt fattat att tävlingen också sänds i tv.

5. Danmark: Emmelie de Forest- Only Teardrops

Ta de senaste årens danska bidrag - säker konventionell poprock - och blanda i lite Loreeninfluenser - bara fötter, personlig röst - och du får den här låten. Det är dock inte alls så kalkylerat som det här nu låter, utan riktigt bra. En av de mest favorittippade i startfältet.

6. Ryssland: Dina Garipova - What If

Här är det däremot kalkylerat så det förslår. Eventuellt är det bättre på scen, då man inte behöver se publikens koreograferade swoon som i förhandsvideon, men den här typiska rädda världen-schlagern berör nog bara Putin. Är det förresten Dina som spelar Jenna i Pretty Little Liars?

7. Ukraina: Zlata Ognevich - Gravity

Ukraina gör som Ukraina brukar, skickar en kvinna som förvisso sjunger helt bra och en låt som är semiokej, och en scenshow som may or may not ha något med låten att göra. För två år sen var det en sandkonstnär, årets bidrag är brought to you by (pun intended) den 240 cm långe Igor Vovkovinskiy, världens längsta man, som vad jag förstår inte har annat med saken att göra än att även han lyder under gravitationskraften.

8. Nederländerna: Anouk - Birds

Anouk var ju stor på nittiotalet med låten Nobody's wife, men det är onödigt att vänta sig något liknande. Det här är en lite gammaldags vals, som är jättefin i sin enkelhet och växer ju fler gånger man hör den. 

9. Montenegro: Igranka - Who See

De gula halarna och porriga kvinnorna från förhandsvideon har nu bytts ut mot rymddräkter, för att... well, anyway. Den här låten är lite som E-type, några snubbar som står och rappar nåt och en kvinna som får äran att stå i bakgrunden och bära melodin.

10. Litauen: Andrius Pojavis - Something

Det här är nu... something. Denna stadionrock i läderjacka har nånstans en potential att bli till något, men kommer aldrig nånvart.

11. Vitryssland: Alyona Lanskaya - Solayoh

Vitryssarna säljer knackig sång med kvinnoben och discobollar. Jag tänker varje år att nu måste väl Europa ändå har tröttnat på den här typen av Ruslana-låt, men hittills har jag alltid haft fel.

12. Moldavien: Aliona Moon - O Mie

Håret och klänningen är intressanta. Den pampiga balladen kanske inte fullt så intressant, men den börjar hitta fram efter några genomlyssningar.

13. Irland: Ryan Dolan - Only Love Survives

Snyggt producerad modern poplåt. 

14. Cypern: Despina Olympiou - An Me Thimasai

Jag är så pass schlagerskadad att jag börjar göra roboten så fort hon sjunger sagapo. Balladen är fin, säkert levererad, på ett fint språk men lämnar ändå inga spår. 

15. Belgien: Roberto Bellarosa - Love Kills

Roberto ser ut som den bortglömda brodern Schwartzman. Texten ("Love kills over and over") får mig att tänka på komparationen av död (skendöd, död, stendöd).  Och den får man höra ganska många gånger.

16. Serbien: Moje 3 -  Ljubav Je Svuda

Serbien skickar tre Voice-deltagare som bidrar med byxlös europop. Sånginsatserna är förvånansvärt starka för den här typen av nummer, men det är ändå inte speciellt mycket att hänga i julgranen.  

Till final tippar jag: Österrike, Estland, Danmark, Ryssland, Ukraina, Nederländerna, Vitryssland, Moldavien, Irland och Belgien.

även poängsättare ska poängsättas.

Jag har nu som förberedelse inför den kommande veckan sett igenom alla delar av det svenska och finlandssvenska införprogrammet, samt delvis sett den finska sändningen igår. Och credit where it's due: det finska programmet var imponerande. Det är jäkligt ambitiöst och vågat att bara kallt köra en maratonsändning av precis alla låtar i livesändning och låta en panel tycka till. Jag skulle ge tummen upp bara för det, men det var dessutom snyggt producerat och panelen var vältalig och träffande. Jämfört med pappfiguren Niklas Strömstedt, hondär svenskan som inte kunde uttala Krista Sigfrieds namn och unge herr Sturm und Drang vars åsikter var "nå int vet jag, alltså ja tycker no som att, men int tycker jag ändå, äh, de e typ humor, fast int ger jag humorpoäng, fast nu får di dehär för att de e humor" ger jag Yle douze points.

juhani tamminen is the e-trade baby.

Jag kände mig häromsistens föranledd att förklara den kulturella betydelsen av ishockey-VM, och landade på en jämförelse med Superbowl. Liknelsen haltade lite, tyckte jag, i och med att just Superbowl även intresserar folk med noll sportintresse på grund av till exempel reklamerna. Tills jag plötsligt insåg att det är där Juhani Tamminen med sin excentriska klädsel kommer in! "Vad har Solkungen på sig idag?" kan bli det nya "Vad har Budweiser för reklam i år?".

Bilden har jag knyckt från Iltasanomat.

notering till protokollet

Jag effing hatar datorer.

Man sitter och jobbar och stirrar på en ruta en hel helg. Sparar med jämna mellanrum, förstås. Så ska man spara en sista, ljuv gång och skicka iväg skiten och så nej, There is no such file. WTF? Jag ser den framför mig, idiotmaskin, jag kan fortfarande göra ändringar, men obviously existerar den inte. Nu har jag sparat tre äldre versioner av samma fil under andra filnamn, så jag hoppas att jag inte behöver göra om allt, men jag vågar knappt trycka på dem utifall att de också randomly försvinner.

"#&%€("%€&€%/"€(!€%&"€. That's all.