Jag har börjat läsa Charlotta Ödmans bok Snälla, vilda barn som handlar om barnen i Astrid Lindgrens böcker. Hon har en del intressanta synpunkter, men en sak som jag stör mig på i boken, och i så många andra liknande böcker och analyser är följande:
Det är naturligtvis svårt att tänka sig annat än att färden till Landet i Fjärran sker i fantasin. Bosse får antas sitta kvar på bänken i Tegnérlunden i bokens slut, trots att han bedyrar att han är hos sin fader konungen i Landet i Fjärran. (Ödman, 40)
Kan någon förklara för mig varför det är så svårt att inte läsa Mio min Mio som något som bara utspelar sig i Mios fantasi? Varför finns det ett behov av att med alla krafter pressa in sagan i en svart ram av realism? Det är naturligtvis ett sätt att läsa historien, men varför skulle det vara det enda sättet?
Ödman jämför Mio min Mio med Rasmus på luffen och säger om den senare att där "finns samma absoluta trygghet och närvaro som Mio upplever med sin fader konungen i rosengården. Men i berättelsen om Rasmus är det inte bara som den faderlösa nioåringen sitter och drömmer, utan han ligger verkligen där i trygghet" (s. 62). Och varför det då? Vad är det som säger att inte också Rasmus bara sitter där på barnhemmet och drömmer sig bort? Är det verkligen så, att så fort en berättelse inte är strikt realistisk, så bör den läsas som en allegori? Hör det inte till sagans fördelar att man kan ta sig vissa friheter med realismen? Och hur vore det om man inte klassificerade Mio min Mio som en barnsaga, utan som renodlad fantasy (vilket för all del också har gjorts), finns behovet av en realistisk förklaring kvar? Är till exempel Sagan om ringen bara ett äventyr som utspelar sig i Frodos fantasi?
Det är naturligtvis svårt att tänka sig annat än att färden till Landet i Fjärran sker i fantasin. Bosse får antas sitta kvar på bänken i Tegnérlunden i bokens slut, trots att han bedyrar att han är hos sin fader konungen i Landet i Fjärran. (Ödman, 40)
Kan någon förklara för mig varför det är så svårt att inte läsa Mio min Mio som något som bara utspelar sig i Mios fantasi? Varför finns det ett behov av att med alla krafter pressa in sagan i en svart ram av realism? Det är naturligtvis ett sätt att läsa historien, men varför skulle det vara det enda sättet?
Ödman jämför Mio min Mio med Rasmus på luffen och säger om den senare att där "finns samma absoluta trygghet och närvaro som Mio upplever med sin fader konungen i rosengården. Men i berättelsen om Rasmus är det inte bara som den faderlösa nioåringen sitter och drömmer, utan han ligger verkligen där i trygghet" (s. 62). Och varför det då? Vad är det som säger att inte också Rasmus bara sitter där på barnhemmet och drömmer sig bort? Är det verkligen så, att så fort en berättelse inte är strikt realistisk, så bör den läsas som en allegori? Hör det inte till sagans fördelar att man kan ta sig vissa friheter med realismen? Och hur vore det om man inte klassificerade Mio min Mio som en barnsaga, utan som renodlad fantasy (vilket för all del också har gjorts), finns behovet av en realistisk förklaring kvar? Är till exempel Sagan om ringen bara ett äventyr som utspelar sig i Frodos fantasi?
Ödman citerar också Astrid Lindgren själv som sade att en vuxen läsare - även hon själv - tror "att Mio full av längtan sitter kvar på sin bänk i Tegnérlunden lika ensam som någonsin" men att "alla barn - även barnet i mig - vet att det inte är så. Mio är i Landet i Fjärran och har det så bra, så bra hos sin fader konungen" (s. 40). Om det är fallet så vill jag då aldrig bliva stur, för jag tror minsann inte på att Mio fryser ihjäl på sin parkbänk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar