pohojalaaset polttarit.

Jag var på möhippa till min forna studiestad igår. Festföremålet är inte till sin natur speciellt mycket för det där med att stå i centrum och skämma ut sig, så vi satsade mer på att hon skulle trivas istället. Dagen började med hotellfrukost (väckning: kl. 6:00), och fortsatte med ridning på islandshästar (jag agerade fotograf och kan därmed också gå idag). Ett stort kudos till stallinnehavaren som gav sig ut på terrängridning med ett gäng damer vars erfarenhet varierade från att aldrig ha ridit till att sporadiskt ha suttit på en häst för tio år sedan. 

Denhär snubben var ungefär lika stor som en tax.

Dagen fortsatte sedan med sushipicknick, där vi även ägnade oss åt lagtävlingar, som att knyta en slips (mitt lag vann eftersom jag var den enda som faktiskt kunde det) eller ordförklaringsspel på österbottnisk finsk dialekt (mitt lag vann, vilket may or may not ha varit min förtjänst. Spoiler alert: det var det inte). Mot kvällen åkte vi till sen ut till havet, där bruden fick ansiktsbehandling och massage, vi grillade och badade bastu. Traditionsenligt slog vi även bruden med en björkkvast, tvingade henne att sitta på granbarr, gav äktenskapsråd (man vill ju sprida sin erfarenhet om att vara gift) och tvagade henne med salt, mjöl och honung.

Såhär ser jag ut när det är meningen att jag ska förklara något
av orden på kortet och inte förstår vad ett enda betyder.

la crosse/onalaska, wi: mountains [sic], mississippi & mau.

Jag tog en liten paus, men jag har ju kommit knappt halvvägs i reseskildringen... för att citera Mr Darcy: I shall conquer this, I shall!

Efter några gemytliga dagar i New York var det dags att sätta sig på kappsäcken, dra fast blixtlåset och dra iväg till Newark. Där satt jag sen i cirka sex timmar och betraktade hur avgångstiden för min flight flyttades fram en halvtimme åt gången, medan en duva som tydligen hade klarat sig igenom säkerhetskontrollen flög runt rummet. Den lilla terminalen hade en liten souvenirkiosk och ett matställe och gratis internet en begränsad stund som jag i min naivitet använde upp på en gång eftersom jag trodde att jag snart skulle flyga iväg. Istället ägnade jag mig åt att läsa How I Killed Pluto and Why It Had It Coming (läs den, btw), och roa mig åt personalens tillkännagivande att "Ladies and gentlemen, we have no power over Mother Nature. I repeat, we have no power over Mother Nature". Till sist (tvåish på natten kanske?) landade vi ändå i Kansas City, där John kom och hämtade mig från flygplatsen. Några timmar senare satte vi oss igen i bilen och körde iväg mot Onalaska, Wisconsin för att hälsa på Jordan, som bor där. Jordan hade sagt att landskapet börjar bli vackert efter ca fyra timmar, så vi höll utkik men var inte speciellt imponerade förrän efter typ 7 timmar och 45 minuter, då vi strax var framme. Jag underhöll chauffören med att sjunga I would walk 500 miles and I would walk 500 more hela vägen, till hans stora glädje.

Det finns tydligen nån grej att man ska hålla andan när man
korsar Mississippi. Jag misslyckades kapitalt.

Så fort vi sagt hej och blivit tacklade av vår värd åkte vi iväg och besteg ett berg. Eller, vilket kom att poängteras in absurdum, egentligen är det inte berg, utan bluffs av sandsten, vilka kan ge efter om man råkar vara en jätte (coincidentally lär Jordan först den dagen, efter sex års vänskap, ha upptäckt att John är typ tre meter lång). Då är det bra om man håller i sig, eftersom det kan ha en något dämpande inverkan på stämningen om en av resesällskapet slår ihjäl sig.

Exempel på ett såntdära bluffberg.

Följande dag traskade John och jag runt längsmed Mississippi, och träffade på bland annat en 25 meter hög staty av en indian, en flodbåt och en jazzkonsert med en stencool stålmormor som spelade kontrabas. Efter att Jordan var färdig med sina lektioner mötte vi upp honom på campuset, lastade bilen full med kajaker och satte iväg mot ol' man river. Jag har tidigare bara paddlat på havet, så det var en lite annorlunda upplevelse att manövrera strömmen, men den största skillnaden var ändå att flankeras av folk som helt saknar sjövett. Men vi kom iland helskinnade (om ock rödskinnade), relativt torra (om man med vi menar mig) och redo för nya äventyr, till exempel pizza med päron, gorgonzola, balsamvinäger och valnötter. Överlag var det väldigt fysiskt aktiva dagar i Wisconsin, där vi också hann med disc golf på en bana som var mycket naturskön men kan ha varit världens mest irriterande bana. Jag hade aldrig spelat förr, men kunde av den dagens upplevelse ha dragit slutsatsen att sporten till 90% går ut på att söka efter sina frisbeen i meterhöga sädesfält, snåriga skogar och gyttjiga sjöar.

Ungefär mitt på den här bilden finns en person som letar efter
sin disc. Var, frågar du? Exactly.

Andra exempel på saker man kan göra i La Crosse eller Onalaska (pretty much samma stad): återuppliva sina kunskaper i kortspelet Mau*, misslyckas med att lära sig vad Bang! går ut på, invigas i Dr Horribles underbara värld, få en sällan skådad allergiattack, äta glass, ha kuddkrig, köpa finländsk bondost (a.k.a. squeaky cheese) och få alla eventuella barndomsillusioner om Dr Seuss totalkrossade.

* fun fact: Jordan kan fortfarande det svenska ordet översättningsbyrå på grund av detta spel.

en äkta amerikansk hamburgare, och andra kulinariska äventyr.

Innan jag reste försökte jag fundera ut vad jag ville göra i USA, men av någon anledning blev det bara en lista på saker jag ville äta... 

Som pancakes, och french toast, och lagad frukost över huvudtaget (äggröra, hash browns). Och som jag har ätit. Den enda french toast jag ätit var Jordans hemlagade, efter specialrecept och serverade med färska bär och vispgrädde, men den räckte bra till. Som en specialtjänst fick hans andra gäst, karnivoren, sin stekt i baconfett men det slapp jag tack och lov. Pancakes har jag ätit i alla stater jag övernattat i; allt från de som serverades på ett ställe som förutom oss verkade locka mest pensionärer, och som enligt menyn skulle serveras med min favoritfrukt, vilket visade sig vara blåbärssylt (whaddya know), till sista morgonens frukost på ett fancy-pants ställe i New York, där de hade goda pancakes till ett pris jag knappt vågar komma ihåg. Och inte för att det är något jag saknar hemma, men kaffe, alltid kaffe, och påfyllning tills man går därifrån. Det där ständiga påfyllandet finner jag oerhört charmigt. Ett tag där hade vi långtgående (nåja) planer på att starta en restaurang i Finland som serverar amerikansk frukostmat. 

Denhär bröllopstårtan var nog också helt god, men är här
mest för att det är det enda i matväg jag fotat på resan.

En frukostmat jag redan tidigare nämnt, men som förtjänar ett eget stycke är bagels. Jag har ätit bagels i parti och minut, schmeared med såndär löjligt uppfluffad cream cheese som egentligen bara är vanlig färskost med tillsatt luft men som ändå känns annorlunda, you know? Jag köpte hem en påse kanelochrussinbagels och har nu bara en kvar. Hittills har det ändå varit helt okej att vara hemma igen, men jag är lite rädd för att amerikaabstinensen sätter igång så fort jag har ätit den där sista bageln. Inte så rädd att jag inte skulle äta upp den vid första bästa tillfälle, men ändå.

Det där om min lista över saker att äta hade jag nämnt åt John innan, och han hade i sin tur berättat det åt Jordan, men i en något fri tolkning. Till följd av detta styrde vi första kvällen i Wisconsin mot ett ställe där jag kunde få mig en riktig amerikansk hamburgare, eftersom Jordan hade hört att det var något jag längtat efter. Nu idkar jag ju vegetarianism den största delen av tiden och hade aldrig ens nämnt ordet hamburgare, men det var ju snällt tänkt. Ostquesadillan var riktigt god, tackar som frågar. 

Här är ett lejon, för att "hungrig som ett lejon" är ju a thing.

Det jag däremot hade på min lista var mexikansk mat, föreslagsvis Chipotle. Så jag åt där två gånger under resans gång, för att nu vara på den säkra sidan. Burritos med ris, koriander, tomatsalsa (hackad, inte sössö), ost, svarta bönor, guacamole... Inte så svårt att åstadkomma själv, kan tyckas, men det blir ju aldrig riktigt samma sak.

När vi var i Kansas City åt vi på en restaurang på Union Station, en tågstation som även fungerar som museum, hotell, köpcentrum och lite ditt och datt. Där finns tydligen ett Legoland, till exempel. Restaurangen i fråga har tagit fasta på temat tåg, och efter att du per telefon ringt in din beställning, levereras den efter ett tag av ett leksakståg på en tågbana som går längs väggen. Dricka bärs dock till bordet av en person (som även som vanligt kommer och kollar att allt är okej osv). Problemet kommer därför när man ska betala: ger man dricks eller inte? Överlag hatar jag detdär att man aldrig vet vad man ska betala, med dricks hit och skatter dit. Säg en summa och så ger jag dig den, dammit!

new york: musikal, museum & metro.

Jag gjorde New York på egen hand. Förutom att det inte blev så hejvilt kvällsprogram dels eftersom jag inte kände mig helt bekväm med att gå ut ensam (men också för att jag kämpade mot John Blund klockan åtta på kvällen i jetlaggens goda namn) var det ett utmärkt sätt att se staden. Jag har varit där en gång tidigare tillsammans med några vänner och sett en del av det där obligatoriska, så nu kunde jag göra precis vad jag hade lust med. Till exempel:

Redan förra gången hade jag gärna gått och sett en Broadwaymusikal, men det blev inte av, på grund av ekonomiska och tidsmässiga orsaker, och olika prioriteringar. Nu var det en av de saker jag på förhand bestämde mig för att göra, och det var en av de absolut bästa enskilda upplevelserna på hela resan. Av oklar anledning var Wicked mitt första alternativ (funderade också på främst Lion King och Newsies), och den var helt fantastisk. Jag råkade också få en riktigt bra plats, så förutom att jag landat i New York kvällen innan och min kropp därför trodde att klockan var tre på natten när showen började var allt helt på topp. Och eventuellt sitter jag just nu och lyssnar på soundtracket, och eventuellt satt jag för en stund sen och spelade Defying Gravity.

Jag åt lunch på The Met's takterrass. Helt okej utsikt.

I övrigt gick jag en del på muséer, närmare bestämt The American Museum of Natural History, the Metropolitan Museum of Art och the Museum of Modern Art. Där tittade jag bland annat på dinosaurier, musikinstrument och näckrosor och strosade runt i giftshoppen en längre tid än vad som nu är strikt nödvändigt. Jag har varit på MoMA tidigare, men jag gick dit igen delvis för att se Dalís Minnets envishet (den med smältande klockor), som var utlånad förra gången. ...Så även denna gång, skulle det visa sig.

En död snubbe.

Så traskade jag runt i Central Park och på High Line (en före detta upphöjd järnväg som numera är en park) och kontemplerade människans behov av att skapa natur där den inte längre finns och att jag ibland saknar att researcha gradu. Jag promenerade också längs Hudson. Och åkte metro.

The High Line.

När jag planerade min resa tänkte jag sådär halvt på skämt att det passar ju bra att först vara några dagar i New York och vara kulturell, och sen stanna några dagar i staden igen i slutet på resan, då jag kan shoppa upp alla pengar jag eventuellt då har kvar och fylla allt eventuellt tomrum i kappsäcken. I slutändan blev jag rätt snabbt äcklad av all konsumtionshets och vilken påverkan det har på mig, så jag har nog i alla fall några slantar kvar på kontot. Tror jag. Har dock inte fått visaräkningen ännu.

Ground Zero.

boende i USA.

När jag först flög till New York bodde jag på hostellet Chelsea International Hostel i ett tvåpersonersrum med eget badrum. Det var mycket bra när man bara behöver ett ställe att sova på för en relativt billig peng (runt 50 dollar natten). I det priset ingick även frukost (en bagel, frukt, flingor, kaffe, juice). Jag är inte så svår att övertyga; ge mig en bagel så är jag nöjd. 

Efter några dagar i storstaden flög jag till Kansas City där jag sov en natt på ett privat Bed & Breakfast som vi kan kalla Johns, dit jag även senare återkom och stannade några nätter. Det var mycket förmånligt (ca gratis) och i priset ingick obegränsat gos med hunden Bella, som jag händelsevis inte var överdrivet allergisk mot. Etablissemanget erbjuder även en oslagbar taxiservice.

Med nämnda taxiservice tog vi oss sedan till La Crosse, Wisconsin, där vi också via kontakter hittade ett ungefär gratis boende, låt oss kalla det Jordans. Tyvärr hamnade jag här att dela madrass med en typ som snodde mitt täcke och stundvis slog mig i huvudet med en kudde. Om du har tillfälle att ta del av värdens egengjorda french toast är det dock värt lite milt våld. Passa också på

att utnyttja värdens guidningar i den vackra naturen i området.

Vi bodde även en natt på ett motell (Budget Inn?) i vår gamla studiestad Emporia. Priset var mycket överkomligt men vi hamnade att betala extra för fler personer i rummet. Å andra sidan var vi också fler personer i rummet, så det må vara dem förlåtet. Stället passar bra om du bara vill ha ett ställe att byta om till festkläder, dricka lite mjöd och kanske spela lite kort. 

Tillbaka i New York bodde jag på The Jane, ett mysigt hotell byggt 1908 för sjömän och som även fungerade som logi för Titanics överlevare ett tag. Om du är mer än typ 175 cm lång föreslår jag att du söker dig någon annanstans, då sängen är ganska kort, men annars rekommenderar jag detta ställe varmt. För ett pris på under hundra dollar natten kan det hända att du inte förväntar dig att välkomnas av en livréklädd man som bär in din väska, så det kan hända att du ångrar att du hoppade över guidebokens kapitel om hur mycket man ska ge i dricks till hotellpersonal.

The Jane.

Ett exempel på en vy i La Crosse. Akta dig
så att du inte dör när du klättrar upp.

borta bra, hemma sämre.

Efter att ha besökt* sju amerikanska stater på sexton dagar och gjort allt från att klättra i berg till att skjuta med revolver är jag hemma igen; lite solbrändare, fattigare och tröttare. Jag har haft ungefär den bästa resa jag kunde ha haft, sett och gjort mycket nytt och spenderat kvalitetstid med goda vänner. Jag tänkte blogga lite mer om olika aspekter av resan sen, åtminstone nånting så länge jag har motivation och ork.

* om man med 'besökt' menar 'kört igenom' eller 'flygit från Newark' har jag hunnit med New York, New Jersey, Kansas, Missouri, Iowa, Minnesota och Wisconsin. 

itinerary.

I morgon åker jag tåg ner till hufvudstadsregionen för att följande dag flyga vidare till New York. Där tänkte jag hänga några dagar och vara kulturell och äta bagels. Sen flyger jag vidare till Kansas City, och gör följande dag en roadtrip till Wisconsin, as one does. Efter några dagar där kör vi ner till Kansas igen, där jag bland annat har tänkt idka weddingcrashing. Och sen flyger jag tillbaka till New York och har ett par dagar på mig att slösa bort resten av mina pengar innan jag åker hem och försöker bli av med jetlaggen på den enda dagen som då kvarstår av semestern. Good times. Som avskedspresent kan ni få en bild av en dagsgammal mås.

min helg.

födelseafton.

Om en vecka får jag semester, mitt livs första fulla semester.  Jag läser i en guidebok om New York, och tar mig sakteliga framåt en sida, en mening, ett ord i taget, i Gregory Maguires Wicked, förlagan till musikalen jag ska se på Broadway, och som jag läser på finska för att det var det enda språket biblioteket hade den på. Och det är ett annat sätt att läsa, ett konstigt sätt, då orden inte ramlar över en, då man måste stava sig fram på ett språk man kan, men ändå inte kan. Men tänk så märkligt ändå att ha den möjligheten, att kunna läsa på det språk som nu råkar finnas till hands för närvarande.

Ute skiner solen för n:te dagen i rad, häggen blommar och det är så grönt att det nästan gör ont. Jag har just städat och nu ligger jag här i soffan med doften av rengöringsmedel i näsan och tänker att det är något magiskt med kvällen före en födelsedag, då man går till sängs, och när man vaknar har det gått ett år. Imorgon är jag tjugoåtta.

till kännedom:

Efter grundliga efterforskningar drar jag slutsatsen att det inte finns risoni att fås i Jakobstad. Om du däremot behöver ekologisk Simpsons-pasta är detta staden för dig.

emmas guide till esc 2013, finalen.

Det övergripande intrycket från andra semifinalen var att favoriterna (i både subjektiv och objektiv bemärkelse) underpresterade, men de flesta tog sig ju vidare ändå. Kanske tog de det som en generalrepetition och sparar det torraste krutet till när det verkligen gäller på lördag. Jag landade på 8/10 rätt av finalisterna, mycket mer än jag förväntade mig. 

Och heja Norden! Alla nordiska länderna är i final. Tänk vad balkanländerna nu ska sitta och morra om skandal och grannröstning och protest. 

Men Sverige, vad sysslar ni egentligen med? Jag gillade detdär orkesterdansdatorgrejsintrot, men vadan Darin & Agnes? Minns ni inte alla de gånger ni gjort er lustiga över att värdlandet slängt in random nationalkändis som kör en reklamsnutt för sig själva medan Europa går på vessa? Tror ni att nån bryr sig om Darin & Agnes? Svar: nej.

Anyway. Till finalen, där de säkra finalisterna alla går lite enligt temat "tanken var ju god": 

1. Frankrike: Amandine Bourgeois - L'enfer Et Moi 

Frankrikes svar på Courtney Love väcker mitt intresse genast från början, jag gillar stämningen och hennes röst, men sen blir det väl inte så mycket till låt, i alla fall inte en sån som nödvändigtvis går hem i schlagersammanhang. Men hon ger det intrycket att hon struntar blankt i om vi gillar eller inte.

5. Spanien: ESDM - Contigo Hasta El Final

Jag gillar den här när den pågår, men när den är slut vet jag inte vad det var för nåt. En lättsam trall.

11. Tyskland: Cascada - Glorious 

Det här är Euphoria i eurodanceremix, framförd av en blond, spacklad sångerska i korsett.

15. Storbritannien: Bonnie Tyler - Believe In Me

Låten är ingen total hjärtförmörkelse, men det är ju Bonnie Tyler, hej. 

16. Sverige: Robin Stjernberg - You

Det här var min favorit i melodifestivalfinalen, men jag tror att Robins väg till vinsten - via Andra Chansen - är ganska talande för låtens attraktionskraft. Den blir bättre efter att man hört den nån gång, vilket ju tyvärr inte är helt optimalt då han bara har en chans att framföra den. Mycket tror jag också beror på dagsformen; det är ingen tvekan om att han kan sjunga, men kvaliteten på hans sångprestationer varierade ganska kraftigt mellan de olika gångerna i melodifestivalen.

23. Italien: Marco Mengoni - L'Essenziale 

Det är samma sak som Spanien, det är en helt skön låt, och det är ju alltid trevligt med en herreman som sjunger på italienska, men ingen knockout. 

Så vem vinner då? Ja-a. Jag vet inte. Tidigare i veckan sa jag Norge, men det krävs nog mera än i semifinalen då. Danmark. Eller nån annan. Det kan nog bli en intressant omröstning, med mer spridning på rösterna - och därmed mer spänning - än till exempel ifjol då Loreen sopade hem de flesta tolvpoängarna.

emmas guide till esc 2013, semifinal 2.

Tippade 9/10 rätt i första semin, hur gick det för er? Andra semin känns mer svårtippad, utöver några säkra kort kan det gå lite hursomhelst. Överlag tyckte jag att Sverige skötte sig bra, trevligt att vykorten inte var samma trötta reklaminslag som vanligt. Mede var helt bra, även om hennes engelska artikulation ger en känsla av att hon gör en parodi på sig själv. 

1. Lettland: PeR - Here We Go

Den andra semifinalen kör igång med lite mer bling - äntligen nån som fattat att det behövs paljetter för att vara schlager. Annars är det här väldigt white-person-rap. Och är det bara jag, eller sjunger han också sagapo?

2. San Marino: Valentina Monetta -  Crisalide (Vola)

Ni minns San Marinos bidrag från ifjol, va, hon med The Social Network Song? Nu är hon tillbaka, i helt annan tappning, och med något att bevisa; hela låten känns lite jomen jag kan faktiskt sjunga också och ha pathos och pomp och carolafläkt. Det börjar pampigt och vackert och plötsligt blir det nåtslags försök till upptempo? Min favorit är åldringarna som blåser såpbubblor i videon, men jag misstänker att de tyvärr inte fick komma med till Malmö.

3. Makedonien: Esma & Lozano - Pred Da Se Razdeni

Å ena sidan har vi en belevad ung man som sjunger en oförarglig sång, å andra sidan har vi en grande dame av folkmusik, en skräckinjagande diva med autotune.  Och aldrig mötas de två.

4. Azerbajdzjan: Farid Mammadov - Hold Me

Smörsångare som ändå lyckas förmedla en gnutta mer trovärdighet än azererna i allmänhet brukar. 

5. Finland: Krista Siegfrids - Marry Me

Det är ju en klassisk schlager, Krista är Artist med stort A, och det konventionella kan vara till hennes fördel i ett startfält där hon faktiskt inte direkt har nån konkurrens i den kategorin. More is more-filosofin är inte något jag personligen omfamnar, men visst är det fint att Finland för en gångs skull faktiskt har en hel show och satsar på framförandet och allt det där runtomkring.

6. Malta: Gianluca - Tomorrow

Gianluca är en medelhavs-Paradise Oskar, med sin mysiga bagatell till gitarrpop. Lite väl mysigt, kanske.

7. Bulgaria: Elitsa Todorova & Stoyan Yankulov - Samo Shampioni   

Det gick bra för Elitsa och Stoyan senast de deltog med sin trumshow (femma 2007), och nu har de med sig en säckpipa också vilket ju alltid är en hit.

8. Island: Eythor Ingi - Ég Á Líf

Island tävlar med Malta i kategorin sympatisk trall, men Eythor vinner för han sjunger på isländska. 

9. Grekland: Koza Mostra feat. Agathon Iakovidis - Alcohol Is Free

Denna ska-låt i kilt med dragspel och trumpet lär ska ha ett politiskt budskap, men det enda som är på engelska är titeln, så nåt annat förstår man ju inte.

10. Israel: Moran Mazor - Rak Bishvilo

Israel kör enligt devisen business at the top, party at the bottom med både årets glasögon och årets decolletage. Hon sjunger bra, och eget språk är ju som bekant alltid ett plus i min bok, men denhär balladen varken berör eller stannar kvar i nån större utsträckning.

11. Armenien: Dorians - Lonely Planet

Enformig nasal emorock.

12. Ungern: ByeAlex - Kedvesem

Den här låten är skön, lite Tellier-vibbar, men det återstår att se hur den tar sig ut på scenen i detta forum. Nånstans i stämningen inser jag att ungerska och finska är besläktade.

13. Margaret Berger - I Feed You My Love

Norge skickar i år en stark sångerska med en elektronisk clublåt, som känns som en logisk efterföljare till Loreen utan att för den skull alls vara samma sak. Det här är inte alls min musiksmak, så jag är ganska förvånad över hur mycket jag gillar den, men den här är en av mina vinnarkandidater. 

14. Albanien: Adrian Lulgjuraj & Bledar Sejko - Identitet

Distade gitarrer och flames på albanska. Låten har titeln till trots inte speciellt mycket identitet, utan kommer nu och går. 

15. Georgien: Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani - Waterfall

Thomas G:son bjuder på svulstig ballad med klassisk modulation. Jag vill ju av rena principskäl inte gilla den här paint-by-numbersballaden, men när stråkarna sätter igång och de fläskar igång refrängen sitter jag ändå lik förbannat där och gillar i smyg.

16. Schweiz: Takasa - You And Me

Hur kan det vara fel med en 95-årig kontrabasist? Frälsningsarmébandet fick inte uppträda under det namnet, så de kör sin låt med sjunga-med-potential under namnet The Artists Known As Salvation Army.

17. Rumänien: Cezar - It's My Life 

Utifall att du inte har hört den här låten tidigare vill jag nästan inte skriva nånting om den, bara för att du ska få den fulla wtf-upplevelsen när denna trollkonstnär drar fram sitt främsta trick.

Till final tippar jag: San Marino, Azerbajdzjan, Finland, Bulgarien, Island, Grekland, Armenien, Ungern, Norge, Georgien

emmas guide till esc 2013, semifinal 1.

Nu börjar det vara dags för Eurovision Song Contest. Teman i årets relativt lågklassiga startfält är egna språk, ballader och Loreeninfluenser. I första semifinalen i morgon tävlar de här:

1. Österrike: Natália Kelly -  Shine

Med tanke på att startordningen i år inte som vanligt lottats fram, utan valts för att det ska bli en så bra show som möjligt, har den första semifinalen en förvånansvärt ljummen start. Det är kompetent pop, men inte speciellt mycket hjärta. Med en sån röst skulle man tycka att hon skulle kunna hålla tonen också?

2. Estland: Birgit - Et Uus Saaks Alguse

Den här låten kunde ha varit med för trettio år sedan, men det är en vacker ballad på ett vackert språk. Hon når dock inte riktigt samma höjder som Ott Lepland, fjolårets estniska bidrag. 

3. Slovenien: Hannah -  Straight Into Love

Epilepsidisco. Det här är en såndär låt som spelas ute på stadens nöjesetablissemang när jag är där den där ena gången om året och alla är helt jee! den här låten! och jag ser oförstående ut och går och requestar Eloise, typ.

4. Kroatien: Klapa s Mora -  Mižerja

I det här skedet av kvällen kommer pappa promenerande förbi teven och kommenterar att det här är ju musik på riktigt. Kroatiens svar på Il Divo har kanske inte helt fattat att tävlingen också sänds i tv.

5. Danmark: Emmelie de Forest- Only Teardrops

Ta de senaste årens danska bidrag - säker konventionell poprock - och blanda i lite Loreeninfluenser - bara fötter, personlig röst - och du får den här låten. Det är dock inte alls så kalkylerat som det här nu låter, utan riktigt bra. En av de mest favorittippade i startfältet.

6. Ryssland: Dina Garipova - What If

Här är det däremot kalkylerat så det förslår. Eventuellt är det bättre på scen, då man inte behöver se publikens koreograferade swoon som i förhandsvideon, men den här typiska rädda världen-schlagern berör nog bara Putin. Är det förresten Dina som spelar Jenna i Pretty Little Liars?

7. Ukraina: Zlata Ognevich - Gravity

Ukraina gör som Ukraina brukar, skickar en kvinna som förvisso sjunger helt bra och en låt som är semiokej, och en scenshow som may or may not ha något med låten att göra. För två år sen var det en sandkonstnär, årets bidrag är brought to you by (pun intended) den 240 cm långe Igor Vovkovinskiy, världens längsta man, som vad jag förstår inte har annat med saken att göra än att även han lyder under gravitationskraften.

8. Nederländerna: Anouk - Birds

Anouk var ju stor på nittiotalet med låten Nobody's wife, men det är onödigt att vänta sig något liknande. Det här är en lite gammaldags vals, som är jättefin i sin enkelhet och växer ju fler gånger man hör den. 

9. Montenegro: Igranka - Who See

De gula halarna och porriga kvinnorna från förhandsvideon har nu bytts ut mot rymddräkter, för att... well, anyway. Den här låten är lite som E-type, några snubbar som står och rappar nåt och en kvinna som får äran att stå i bakgrunden och bära melodin.

10. Litauen: Andrius Pojavis - Something

Det här är nu... something. Denna stadionrock i läderjacka har nånstans en potential att bli till något, men kommer aldrig nånvart.

11. Vitryssland: Alyona Lanskaya - Solayoh

Vitryssarna säljer knackig sång med kvinnoben och discobollar. Jag tänker varje år att nu måste väl Europa ändå har tröttnat på den här typen av Ruslana-låt, men hittills har jag alltid haft fel.

12. Moldavien: Aliona Moon - O Mie

Håret och klänningen är intressanta. Den pampiga balladen kanske inte fullt så intressant, men den börjar hitta fram efter några genomlyssningar.

13. Irland: Ryan Dolan - Only Love Survives

Snyggt producerad modern poplåt. 

14. Cypern: Despina Olympiou - An Me Thimasai

Jag är så pass schlagerskadad att jag börjar göra roboten så fort hon sjunger sagapo. Balladen är fin, säkert levererad, på ett fint språk men lämnar ändå inga spår. 

15. Belgien: Roberto Bellarosa - Love Kills

Roberto ser ut som den bortglömda brodern Schwartzman. Texten ("Love kills over and over") får mig att tänka på komparationen av död (skendöd, död, stendöd).  Och den får man höra ganska många gånger.

16. Serbien: Moje 3 -  Ljubav Je Svuda

Serbien skickar tre Voice-deltagare som bidrar med byxlös europop. Sånginsatserna är förvånansvärt starka för den här typen av nummer, men det är ändå inte speciellt mycket att hänga i julgranen.  

Till final tippar jag: Österrike, Estland, Danmark, Ryssland, Ukraina, Nederländerna, Vitryssland, Moldavien, Irland och Belgien.

även poängsättare ska poängsättas.

Jag har nu som förberedelse inför den kommande veckan sett igenom alla delar av det svenska och finlandssvenska införprogrammet, samt delvis sett den finska sändningen igår. Och credit where it's due: det finska programmet var imponerande. Det är jäkligt ambitiöst och vågat att bara kallt köra en maratonsändning av precis alla låtar i livesändning och låta en panel tycka till. Jag skulle ge tummen upp bara för det, men det var dessutom snyggt producerat och panelen var vältalig och träffande. Jämfört med pappfiguren Niklas Strömstedt, hondär svenskan som inte kunde uttala Krista Sigfrieds namn och unge herr Sturm und Drang vars åsikter var "nå int vet jag, alltså ja tycker no som att, men int tycker jag ändå, äh, de e typ humor, fast int ger jag humorpoäng, fast nu får di dehär för att de e humor" ger jag Yle douze points.

juhani tamminen is the e-trade baby.

Jag kände mig häromsistens föranledd att förklara den kulturella betydelsen av ishockey-VM, och landade på en jämförelse med Superbowl. Liknelsen haltade lite, tyckte jag, i och med att just Superbowl även intresserar folk med noll sportintresse på grund av till exempel reklamerna. Tills jag plötsligt insåg att det är där Juhani Tamminen med sin excentriska klädsel kommer in! "Vad har Solkungen på sig idag?" kan bli det nya "Vad har Budweiser för reklam i år?".

Bilden har jag knyckt från Iltasanomat.

notering till protokollet

Jag effing hatar datorer.

Man sitter och jobbar och stirrar på en ruta en hel helg. Sparar med jämna mellanrum, förstås. Så ska man spara en sista, ljuv gång och skicka iväg skiten och så nej, There is no such file. WTF? Jag ser den framför mig, idiotmaskin, jag kan fortfarande göra ändringar, men obviously existerar den inte. Nu har jag sparat tre äldre versioner av samma fil under andra filnamn, så jag hoppas att jag inte behöver göra om allt, men jag vågar knappt trycka på dem utifall att de också randomly försvinner.

"#&%€("%€&€%/"€(!€%&"€. That's all.

glada vappen!

Så är den här igen, dagen då hela Svenskfinland drabbas av kollektiv tillfällig sinnesförvirring och glömmer hur svenska språkets grammatik fungerar. Valborgsmässoafton är en stor grej, tydligen. Vi stängde hela kundbetjäningen och gick hem klockan två, och alla smidde stora planer för kvällens firande. Själv har jag gått på en promenad, badat bastu och läst Den store Gatsby. Mitt tämligen stillsamma vappenfirande i min ensamhet stör inte mig som sådant, men det är inte utan att man börjar undra om det är nåt fel på mig för att det inte stör.

 

Kanske är första maj bara större än vappen i min värld. Jag kan på rak arm minnas hur jag tillbringat två valborgsmässoaftnar*. Första majdagar minns jag destoflera**. Kanske är det bara det att jag aldrig växt från barndomens majlindor, aldrig växt in i vuxendomens korvätande stupfulleri. Det känns okej.

* en mellan några husväggar i Skata medan min vän sjöng Four bugs and a coke; en i USA där det blev att vi firade mappula i stället, p.g.a. vissa missförstånd visavi det finska språket.

** dagen efter mappulan var till exempel ännu mer minnesvärd, då vi substituerade mjöd och struvor med ginger ale och donuts och picknickade med bara ben och bara armar.

inför esc, eller, wtf svt?

Jag är lite efter i uppladdningen i år, delvis för att jag inte haft en fungerande TV på två månader, men jag började nyss titta på Inför Eurovision Song Contest och... det lovar ju gott inför riktiga tävlingen att man satsat all sin energi och kvalitet på den istället för på det här? 

Jag vet inte vem som har kommit på tanken att Niklas Strömstedt skulle vara programledarmaterial, för han har ungefär lika mycket karisma som en pappfigur av Lasse Holm. "Fanns det inte fred på jorden så skulle det knappast skrivas några låtar alls till den här tävlingen". Oh, honey. Den enda ljusglimten var Rikard Engfors, som gav en del helt konstruktiva kommentarer.

Jag saknar Thomas Lundin.

utropstecken i min tankevärld just nu.

- I sommar har jag min första fulla semester. I juni. Och jag ska till USA.
- Ten gör en comeback när Doctor Who firar 50-årsjubileum.
- Imorgon är det fredag, och sen är det helg.
- Det finns nästan ingen snö mera.

ett öppet brev till mänskligheten.

Kära vänner, fiender, annat löst folk,

människor har kommunicerat med varandra i skrift en mycket lång tid. Under den perioden har vi lärt oss att vissa saker behöver man vara tydligare med i skrift än när man för en konversation ansikte mot ansikte.

Vissa saker kan anses självklara. Till exempel går det inte att skriva DÄR! och anta att personen som läser ditt meddelande förstår vart du pekar. Andra saker är mer arbiträra normer som vi som ett samhälle utvecklat för att hjälpa oss på traven. Till exempel går det inte att skriva "Till mamma" på ett brev, stoppa det i postlådan och förvänta sig att det ska nå fram. 

Vartefter att tekniken utvecklats har även vårt sätt att skriftligen kommunicera förändrats. Jag har noterat att detta i vissa fall förvirrat människor till att tro att man helt kan frångå de principer vi fungerat enligt tidigare. Orsaken till att jag skriver detta, kära vänner, är att jag vill uppmana er att hålla fast vid traditionerna. Våga vara reaktionär.

Jag föreslår att vi, för att underlätta kommunikation och varandras vardag, även i fortsättningen anammar bland annat följande principer:

- att underteckna ett meddelande med sitt namn, åtminstone då mottagaren kan antas vara en främmande människa

- att man, när man kontaktar någon angående ett problem, skriver vad problemet är så att det eventuellt kan lösas

- att man, när man kräver att mottagaren ska ringa en, uppger ett telefonnummer där man kan nås

Överlag anser jag att det är rekommendabelt att anta att mottagaren inte är tankeläsare, såvida du inte är minst hundra procent säker på motsatsen. 

Högaktningsfullt, 

Emmalotta Viktualia Rullgardina Krysmynta Bogustavsdotter Knästrump

campus allegro.

Jag och cirka en miljon andra gick idag en guidad rundtur i det nya Campus Allegro, som invigs med buller och bång hela den här veckan. Det är superfint. Det som slog mig mest (förutom att det är synd att man inte är studerande längre), är att det faktiskt verkar finnas utrymme för de människor som ska röra sig där på en daglig basis. Kvarteret är planerat för att leva i och verka och skapa och inspireras. 

Under min studietid har jag nött betonggolvet i två nybyggda och/eller nyrenoverade byggnader. När jag började studera i Åbo hade humanistiska fakultetens nya hem Arken nyligen blivit färdigt. Det var fint och ståtligt, om jag ock aldrig förstod ringbrynjan som användes som tapet. Men det kändes ganska industriellt, och de som studerade där fick inte själv sätta nån prägel på omgivningen, eftersom allting skulle godkännas av arkitekten. Jag vet inte hur det är nu; jag tänker mig att det kanske mjukats upp med tiden, men nån humanism kunde man åtminstone inte då känna av i väggarna. 

Så kom jag till Vasa, där Fabriken var nyrenoverad (eller till vissa delar höll på att renoveras). Byggnaden i sig är i viss mån rätt lik delar av Allegrokvarteret, och visst kan man väl känna historiens vingslag i vissa vrår. Men det är korridorer och salar som understöder regeringens strävan att få ut studeranden därifrån så fort som möjligt. Det är ett ställe dit man kommer för att gå på föreläsningar, och sen gå därifrån. Det finns inga naturliga mötesplatser, rum där man kan trivas, umgås. Naturligtvis är det ju studierna som är huvudsaken med ett universitet. Men samtidigt är studielivet - eller borde kunna vara - mycket mer. Det kanske är en pretentiös och förlegad tanke i ett samhälle där humaniora sorteras som b-klasskorv, men borde det inte finnas utrymme för människor också?

Så även om det kan tyckas vara en självklarhet att konst och musik är konkret och fysiskt närvarande på ett campus där man studerar konst och musik, så är det faktiskt inte det. Och därför tycker jag att det är så fint att man valt att satsa på ett campus som får leva.

converse x marimekko 2013.

Plötsligt slogs jag av insikten att fyra par Chucks nog är minst ett par för lite.

jag peakade för femton år sen.

Det mesta börjar vara på plats i den nya lägenheten, men jag har ägnat kvällen åt att reda upp lite kvarstående ditt och datt. Well, reda upp och reda upp. Reda ner, snarare. Här är nu fullständigt kaos. 

I min jakt på saker att hänga på väggen kom jag att titta igenom mina samlade verk från typ tjugo år tillbaka, och slänga bort en del på kuppen. Ni vet det där man brukar säga, att det är bra att flytta allt emellanåt, för då hamnar man att gå igenom saker och kassera onödigheter som man samlat på sig? Man kunde ju tro att det skulle betyda att jag hade slängt bort skräp innan jag flyttade, inte efter. Meen, anyway. 

Man kan lära sig mycket av en nostalgitripp. Till exempel lärde jag mig att ett genomgående tema i min konstnärliga produktion är fotbollsturneringar. Och så kom jag ihåg att Tore André Flo existerade! Och så lärde jag mig att jag var bättre på att rita när jag var tolv år än jag är nu.

vad du är söt, min kära lilla ponny...

Det som jag tycker är märkligast med allt detta hästkött som plötsligt dyker upp överallt: varför just hästkött? Jag har hemskt liten insyn i köttindustrin i Rumänien och vet ingenting om lönsamhet i diverse köttprodukter överlag. Men bara rent logiskt sett tycker jag inte att det kan löna sig? I vårt samhälle är ju hästar liksom lite mer förfinade djur. Folk betalar ju en massa pengar för levande hästar, borde inte köttet också vara rätt dyrt då? 

Jag menar, jag skulle förstå om folk malde ner råttor som springer runt och sprider rabies, eller citykaniner, eller sånadär skarvar som skiter överallt*. Sånt man har ett överflöd av, liksom. Men finns det verkligen en massa överflödiga hästar som galopperar omkring och stör och bara ber om att bli nermalda i lasagne?

* disclaimer: jag förespråkar dock inte denna praxis; don't try it at home, kids.

en tredjedels get testar: runebergstårta.

Jag inledde runebergstårtsäsongen idag. Tillverkning av runebergstårtor är sannerligen en konstart. Som forn testpatrullmedlem känner jag mig därför manad att berätta att Perheleipurits / PullaPirttis runebergstårtor måste ätas med sked, eftersom de är så genomblöta.

pack up all my cares and woe.

Jag ägnar fritiden åt att packa ihop mitt hushålle, och påminns om att Syster Liten hjälpte till att packa - och märka - lådor förra gången. Jag har snart packat ner hela mitt bibliotek och börjar få slut på lådor. Undrar stundom hur man orkar syssla med sånt här hela tiden. Så hör jag ett plopp när en droppe till faller ner från taket, och så orkar jag lite till. Det slutade droppa efter ett par veckor förra gången, men i söndags började det på nytt, den här gången lämpligt nog från lampan. Fastighetsskötarna sa det vanliga: låt det droppa, eventuella elchocker går på självrisk.

Snart börjar de riva ut golv och tak. Då måste jag vara ute härifrån. Fastighetsförmedlaren ringde i alla fall och meddelade att han och ägaren hade bestämt att jag inte behöver betala hyra för februari, trots allt. Han var noga med att poängtera att de har all rätt i världen att begära hyra trots att jag p.g.a. saneringen inte skulle kunna bo kvar här även om jag skulle vilja, men av sitt hjärtas stora godhet låter de det gå. Och jag somnar gott varje kväll omsluten av den varma tanken på att det finns sådan givmildhet här i världen.

inredningsdrömmar & annat aktuellt.

Det där med att jag skulle bli en aktivare bloggerska av att tvinga mig själv att uppdatera en gång om dagen under hela advent var ju något av en lögn. Mut eiköhän se tästä.

Trött på rören och grannen och saker som inte fungerar annonserade jag i förra veckan efter en ny lägenhet. X antal visningar senare har jag tackat ja till en och ägnar lediga stunder åt att möblera mentalt. Kanske att jag kan placera köksbordet där? Kanske att jag borde skaffa en sån här? Kanske att säckpipan kunde hänga på den väggen? Jag planerar för nya investeringar, mest nödvändigt en soffa och en tvättmaskin. I brist på sådan just nu borde jag ta mig ner till källaren för att boka tvättid, men kanske att jag ännu hittar några rena underkläder som har trillat bakom en hylla. 

Annars lyssnar jag på endera av mina två LP-skivor*, tittar på Doctor Who och övar på att blenda markers. Jag läser Jenny Diskis What I Don't Know About Animals och kommer på mig själv att ta fram en penna och strecka under, som om jag fortfarande gjorde research till gradun, tre år i efterskott. Och jag hoppas att jag eventuellt någongång blir kvitt värken som aldrig riktigt lämnat mig efter min senaste sjukdomsepisod. Och på lördag ska jag åka till grannstaden i norr med en kollega och randomly ta in på hotell, för att... hotellfrukost är ju gott?

* ända sedan jul har jag tänkt göra ett show-and-tell-inlägg om min julklapp. men det finns ju aldrig något ljus att fotografera i.

välkommen, 2013.

Jag har tillbringat de senaste fyra dagarna sängliggandes med livsutsugande huvudvärk, muskelvärk och illamående. En trevlig liten cocktail bestående av Burana 800 + Panadol har hjälpt endast marginellt. 

Nu börjar jag så småningom vara tillbaka bland de levande igen, men är sjukskriven ännu idag. Jag tänker inte avge några löften inför det nya året, men bara 2013 blir bättre än 2012 slutar, så är jag mycket nöjd.

lucka tjugofyra.

lucka tjugotre.

(textens mercy syftar förstås här på den goda läsarens överseende med bloggarens konstnärliga frihet visavi homofoner såhär dan före dopparedan)

lucka tjugotvå: gästbloggare.

Dagens julkort är ritat av min lillasyster när hon var sisådär åtta-nio år gammal. Hon hade fått Carolas julskiva i julklapp, och lyssnade på den om och om igen, till hela familjens stora förtjusning (mamma tyckte särskilt om rapversionen av The Little Drummer Boy*). En av sångerna börjar "Mitt hjerte alltid vanker i Jesu føderom", men L trodde att texten gick "Mitt hjerte alltid vanker o Jesus över mig" och illustrerade det såhär.

* alltså inte.

lucka tjugoett.

lucka tjugo.

lucka nitton.

P.S. Eftersom den inte är en julsång är Trygga räkan diskvalificerad från den här adventskalendern, men jag tyckte ändå den förtjänade ett hedersomnämnande. Så en referens till den fick komma med här på ett litet hörn. Som den omtänksamma människa jag är tänker jag förstås både på den finlandssvenska och rikssvenska publiken. You're welcome. D.S.

lucka aderton.

lucka sjutton.

lucka sexton.

lucka femton.

lucka fjorton.

apropå hägringar.

Min mamma och jag hade en diskussion om vad frasen i dagens lucka egentligen betyder. Jag skulle gärna höra fler åsikter: hur har du föreställt dig "ljusklara hägring"? Hur kan det betyda något annat än det jag illustrerade? 

(Min goda vän SAOL förklarar såhär: hägring s. -en -ar synvilla; illusion)

lucka tretton.

lucka tolv.

AKA Glad The Hobbit-premiärdag!

lucka elva.

lucka tio

spridda tankar.

För en stund sen kom jag hem från vår tredje konsert den här helgen. Nu sitter jag och pimplar varm ingefärsdricka i tystnad och sorterar intryck. 

Det är så obeskrivligt skönt att sjunga när ljudet liksom aldrig tar slut (Munsala kyrka, I'm talking to you). Det är så roligt när det går så lätt. Sen att vi då inte helt* lyckades fylla en kyrka som tar 1200 pers är en annan sak. 

Men det är svårt att ladda om för en till konsert strax efter den första. Inte bara för röstens skull, det är också en sådan mental urladdning. Igår gästade vi Ichtys på deras konserter i Vasa, och efter att vi kört första gemensamma numret spelade Peter Nordwall två instrumentala låtar. På den senare konserten kunde jag ha lagt mig ner på scenen och slumrat sött till hans saxofon, både för att det var så njutbart och för att jag var så slut i huvudet.

 Ju mer jag tänker på saken, desto mer lockande låter det där soveriet.

* eventuellt en tiondel.

lucka nio.

lucka åtta.

lucka sju.

lucka sex.

lucka fem.

lucka fyra.

lucka tre.

lucka två.

lucka ett.

P.S. Jag visade det här åt mina föräldrar, som först fick fundera i typ tjugo minuter innan de fattade skämtet, och sen inte tyckte det var speciellt kul. Själv tycker jag att det är det bästa bidraget i hela adventskalendern, så ni kan ju själv avgöra hur peppade ni är inför återstoden. D.S.

adventskalender 2012, prolog.

Bloggjulkalendern är tillbaka igen! Denna gång i form av julkort inspirerade av julsånger. Just nu har jag bara ungefär en vecka av idéer, så jag kan inte lova att jag faktiskt lyckas köra alla tjugofyra luckor, men jag ska försöka. Mittiallt blir jag inspirerad att börja blogga mer aktivt igen om jag tvingar ur mig ett inlägg om dagen i en månad. Kanske?

en historia om fläcken i taket och vad som hände sen. (based on a true story)

Det började med en fläck i taket. 

Så småningom blev fläckarna fler. Så jag ringde fastighetsskötarna, som kom och tog sig en titt och funderade att det kanske är regn som smugit sig in under den ovanligt regniga sommaren. Men det är nog inget att bry sig om.

Så jag gick vidare med mitt liv. Gick till jobbet, åt, sov, sneglade emellanåt upp mot kökstaket och funderade på om just dendär fläcken hade funnits förr eller inte, funderade på om mitt tak kunde användas som rorschachtest. 

Och så kom kvällen då jag noterade att en fläck såg ovanligt otorr ut. Och så kom morgonen därpå, när jag konstaterade att det fanns en liten våt fläck på mitt köksgolv, och att direkt ovanför höll en vattendroppe långsamt på att bildas. 

Så jag ringde fastighetsskötarna, som kom och tog sig en titt och konstaterade att vattnet är alldeles för smutsigt för att vara regnvatten. Så en rörmokare skulle genast komma på besök till grannen ovanför, vars avlopp var igenstockat, och det skulle nog lösa saken.

Och så kom jag hem från jobbet och noterade en ovanlig odör när jag kom in genom dörren. När jag gick in i köket noterade jag först en massa svarta prickar på golvet, sen att diskhon var full av vatten. Först när jag redan ringt och meddelat om detta följde jag spåren in i vardagsrummet, där jag möttes av en swimmingpool. Först tänkte jag att det kan ju vara lite lyxigt, men sen tänkte jag att det är rätt opraktiskt att ha en sån just i vardagsrummet, och dessutom bestående av vatten som grannen redan har använt. Man vet ju aldrig hur smutsig grannen är. 

Så jag skurade och torkade, tills en tiolitershink var full av upptorkat vatten och jag knappt kunde gå följande dag på grund av träningsvärk i benen. Jag blev färdig lagom tills rörmokaren kom och knackade på dörren. Så fixade han mina rör, och så gick han ner och fixade grannen nedanförs rör, och så grannen därinunder, för problemet bara flyttade på sig vartefter.

Men det fortsatte att droppa från taket. 

Och jag upptäckte att vattnet hade runnit igenom alla kökslådor, och jag diskade och skurade och slängde bort. Och en dag när jag kom hem upptäckte jag att någon hade borrat två hål i mitt golv. Och när jag ringde och frågade om vad som står på fick jag veta att tre andra gubbar hade varit på besök hemma hos mig, som gubbar har en tendens att göra allt emellanåt. 

Men det fortsätter att droppa från taket. För ingen vet varför. Så ingen vet vad de ska göra. Men jag ska ha en trevlig helg ändå.

P.S. Om man ska ta fram något positivt i historien så verkar inomhussjöar vara ett utomordentligt uppväxtklimat för bananflugor. 

Ja, inte positivt för mig då, men för dem. D.S.

ett par ord om the casual vacancy.

Jag vet många som på förhand ställde sig skeptiska till J K Rowlings nya roman The Casual Vacancy. "Vill man verkligen läsa den? Man kan ju bara bli besviken." Men jag trodde på den. Jag väntade mig inte en ny Harry Potter, och jag hade inte jättestora förväntningar heller, faktiskt; men Rowling har en sorts torr humor som relativt lätt torde kunna överföras till en äldre publik. En slags satir över det engelska samhället, tänkte jag mig. Och visst är det England, alright. Men humorn är långt borta. Vilken diskbänksrealism som helst skulle väl framstå som krass i jämförelse med Harry Potter*, men även utan att jämföra med Rowlings tidigare alster är det inte många ljusglimtar i den här boken.

För några år sedan sändes en TV-serie där Jamie Oliver for ut till engelska skolor för att förbättra skolmaten. Jag såg bara några avsnitt, men den där serien hemsöker mig fortfarande. Barnen visste inte skillnad på en morot och en potatis, men de var bara produkter av sina föräldrar. Föräldrar som kom med skräpmat till skolan för att de menade att den mat Oliver ville servera - hemlagad, "riktig" mat - inte var ätlig. Föräldrar som öppet medgav att de inte hade en aning om vad de halvfabrikat de serverade sina barn innehöll, och att de aldrig i livet skulle äta samma mat själv. 

Det här har ingenting med boken i sig att göra, men det är det samhället boken utspelar sig i. Jag är rädd för att det är ett skrämmande likt porträtt av det engelska samhället, men det är inte det klassiskt pittoreska England, med 5'o'clock tea och bridge och Jane Austen. Det är ett England där en sextonåring tycker att det vore en utmärkt idé att bli gravid, för då skulle socialen tilldela henne en egen bostad, dit hon kunde ta med sig sin lillebror, undan deras knarkande mamma. Det är otrohet, droger, överdoser, självmord, mobbning och familjer där ingen kan tåla varandra. I hela det stora persongalleriet finns det inte en enda som är sympatisk. 

Och jag brukar tycka att det är lite överskattat, det där med att man ska kunna identifiera sig med fiktiva karaktärer; men som filmen Bachelorette klargjorde med all önskvärd tydlighet, är det också problematiskt med rollfigurer som är så osympatiska att man inte bryr sig om hur det går för dem. Boken är inte litterärt svår, men på den tid det tog mig att komma igenom den hade jag kunnat plöja hela Harry Potter-serien två gånger om. Det är inte i sig någon kritik - det måste finnas rum för tunglästa böcker här i världen också - men det är inte en bok jag hade kommit på tanken att läsa om det inte stod J. K. Rowling på pärmen. Det är inte en dålig bok, alls, men jag hade nog gett upp halvvägs av ren utmattning om den vore skriven av, say, John Smith. 

Så även om jag teoretiskt sett tycker att det är fel att jämföra den här boken med Harry Potter, så kan jag ändå inte komma ifrån att de flesta av mina problem med The Casual Vacancy har att göra med min egen inställning. Så jag tänker inte säga att Rowling borde ha hållit sig till Harry Potter, eller barnlitteratur, eller fantasy. Det är hennes liv, och det ska väl jag skita i. Och på något plan kan jag ju också uppskatta det att hon faktiskt ger blanka tusan i vad omvärlden förväntar sig. Många människor hade aldrig publicerat en bok till, eller skrivit en prequel (The Marauders and the Monthly Disappearance). Men jag kommer nog kanske att läsa lite mer om vad nästa bok handlar om innan jag förhandsbeställer den.

* Fast å andra sidan: den historien börjar med en tioåring som är mobbad i skolan och vars förmyndare utsätter honom för all tänkbar misshandel förutom rent fysisk; pojken kommer till en skola - framställd som himmelriket - där en lärare aktivt försöker döda honom, en lärare tar alla möjligheter att mobba honom och underminera varje prestation, och rektorn, som är the good guy, mer eller mindre tillåter barnet att söka upp en ond tyrann som redan tidigare försökt mörda honom. Och det är bara första boken. Good times.

det ultimata sveket.

Det värsta som finns är när man blir sviken av dem man litar på. När man har absolut tilltro till att de alltid ska ge en stöd och skydda en från livets stormar, och så en dag, när man behöver dem som mest, så ger de bara upp. När man utsätter sig för situationer man inte annars skulle göra, bara för att man vet att de finns där, och så pallar de inte trycket. 

Jag pratar förstås om gummistövlar.

Med andra ord har det regnat så mycket i sommar/höst att mina gummistövlar helt sonika har kapitulerat och gått sönder. Det känns hårt.

dagens tanke.

Jag undrar om den här personen har trauma över den här bilden, eller om han lyckades växa upp till en välartad individ ändå.

de vackraste ord som jag vet.

I mitt kök har jag en liten tavelsamling, där jag bland annat har en såndär tavla med ord på, ni vet, som alla andra har. Jag har dock känt att texten - tro, hopp och kärlek - inte förmedlar riktigt rätta budskapet, så jag gjorde helt resolut en makeover på den. Nu är budskapet mycket mera... profound*.

Före

Efter

* Är det här månne ett lämpligt ögonblick att göra reklam för mina översättningstjänster?

tillåt mig presentera: mina husdjur.

Ni vet den där känslan när man tänker att det skulle vara gott med en kopp O'boy, och sen öppnar man lådan och tänker att man kanske klarar sig utan?

back to the gulag.

Enligt uppgift lär den här dagen - första dagen tillbaka på jobb efter semestern - vara den värsta på hela året. Och jag överlevde! Så bring it on, resten av året!

back with a vengeance.

För att tampas med den frodiga myggstammen gjorde mina föräldrar tidigare i sommar slag i saken och skaffade en maskin, känd som APARAATIN, som enligt uppgift på fyra veckor skulle avbryta myggornas fortplantningsprocess och basically utrota sagda insekter på ett 100 kvadrats område. 

Den har tagit livet av en hel hop. Men istället för att avbryta fortplantningsprocessen verkar den ha skapat en ond cirkel, där de mördade myggornas barn nu är ute på uppdraget att hämnas föräldrarnas död. Hur förklarar man annars att de små kräken surrade på med fullt manskap nu i helgen, trots att säsongen vid den här tiden brukar vara över (undantaget bärskogen, då)? Och när jag på natten vaknade av ett inande tyckte jag precis att jag hörde myggan viska "My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die."

orsak och verkan.

Det känns lite som att jag bloggar så pass sällan nu, att ju längre tid som går före nästa inlägg, desto mer livsomvälvande innehåll krävs av sagda inlägg. 

Så jag tänkte ta och bryta tystnaden genom att berätta att jag köpte ett soffbord igår därför att jag har så många böcker att de inte ryms i min bokhylla. Så fungerar logiken här hemma hos mig.