back to the gulag.

Enligt uppgift lär den här dagen - första dagen tillbaka på jobb efter semestern - vara den värsta på hela året. Och jag överlevde! Så bring it on, resten av året!

back with a vengeance.

För att tampas med den frodiga myggstammen gjorde mina föräldrar tidigare i sommar slag i saken och skaffade en maskin, känd som APARAATIN, som enligt uppgift på fyra veckor skulle avbryta myggornas fortplantningsprocess och basically utrota sagda insekter på ett 100 kvadrats område. 

Den har tagit livet av en hel hop. Men istället för att avbryta fortplantningsprocessen verkar den ha skapat en ond cirkel, där de mördade myggornas barn nu är ute på uppdraget att hämnas föräldrarnas död. Hur förklarar man annars att de små kräken surrade på med fullt manskap nu i helgen, trots att säsongen vid den här tiden brukar vara över (undantaget bärskogen, då)? Och när jag på natten vaknade av ett inande tyckte jag precis att jag hörde myggan viska "My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die."

orsak och verkan.

Det känns lite som att jag bloggar så pass sällan nu, att ju längre tid som går före nästa inlägg, desto mer livsomvälvande innehåll krävs av sagda inlägg. 

Så jag tänkte ta och bryta tystnaden genom att berätta att jag köpte ett soffbord igår därför att jag har så många böcker att de inte ryms i min bokhylla. Så fungerar logiken här hemma hos mig.

den årliga postapokalyptiska dagen.

Den här dagen fascinerar mig varje år. Den gångna veckan har staden varit full av liv och folk, då Jakobs dagar varit i full gång med evenemang varje dag. Spektaklet kulminerar på lördag kväll, då man får ta armbågarna till hjälp för att komma nån vart i trängseln. Öronen fylls av en blandning av coverband, indianska panflöjter, folksorl och tivolimusik från en karusell. Längs hela gågatan står försäljare i tält och bjuder ut vårrullar, crêpes, kebab och muikkor. 

Och så vaknar man några timmar senare, och det är som att apokalypsen dragit fram och lämnat en ensam kvar. Staden är absolut död, matstånden har gått upp i rök, och det enda tecknet på intelligent liv som syns till är ett par män som monterar ner scenen. Det är tyst. Lugnt. Stilla.

dagens i-landsproblem.

Det är lite jobbigt det här när flera matcher i fotbolls-EM spelas på samma gång. Vilken ska man titta på? Oundvikligen blir det ju lite sådär som när man står och köar till kassan i Citymarket: man står där och ingenting händer, så man byter till kassakön bredvid, för där verkar det hända lite mer, och plötsligt blir det värsta action i kön man lämnade. Man hittar liksom aldrig riktigt en balans i tillvaron.

den fula ankungen är fortfarande ful.

Jag har tillbringat en stor del av helgen på villan med att tycka synd om fåglar.

Först var det sex stycken svanar som gled fram över viken. De var fina, förstås, men en av dem fick inte vara med de andra. Så fort hen försökte närma sig klungan flöt de andra obekymrat iväg åt ett annat håll. Emellanåt gick det till och med till handgripligheter. I Den fula ankungen blir ju allting bra, tänker man sig, när protagonisten har upptäckt att han är en svan. Då ska han ju leva lycklig i alla sina dagar. Men tänk om han i själva verket blir mobbad av de andra svanarna också?

Det var också synd om en fågel av mer obestämd art; eventuellt gransångare eller lövsångare eller nåt sånt. Den hade byggt ett jättefint bo ovanpå en mattrulle på vår terrass, och lagt ett litet ägg däruti. Men så kom vi där då och satt och hängde, och fågeln vågade sig inte komma nära och ruva. Hon gav väl upp hoppet om ägget, men tog tillfället i akt när vi höll oss borta flera timmar i sträck under natten och lade ett ägg till. Förgäves, förstås, för när morgonen kom intog ju farliga vi terrassen igen. Pappa flyttade sen boet till en buske i närheten, men fågeln kom flygande alltid nu och då och försökte uppgivet förstå vart boet tagit vägen. Jag försökte peka ut var det fanns, men min utbildning i interkulturell kommunikation omfattade tyvärr inte fågelkulturer.

mina nya vänner: ludde och ville.

Det blir lite tema "Hej konsument!" på dagens blogginlägg, men jag måste bara dela med mig av dessa klenoder jag fyndade när jag besökte Åldringsvännernas loppis för att se om de möjligen hade ett lämpligt soffbord eller en matta (det hade de inte). Jag skulle helst hitta en byst i naturlig storlek - de här är sådär cirka 15 cm höga - men sämre sällskap kunde man ju ha.

grattis på födelsedagen, jag.

Igår fick jag min födelsedagspresent till mig själv: en ny plånbok. Nu har jag visserligen inga* pengar kvar att lägga i den, men det är ju en världslig sak.

* hyperbol.

esc 2012: epilog.

Rätt låt vann ju! Men ärligt talat upptäckte jag under kvällens lopp att det var rätt många jag kunde accepterat som vinnare; förutom Azerbajdzjans fjärde plats är jag mycket nöjd med topp tio. Så nu blir det väl ESC i Friends Arena nästa år, med Måns Zelmerlöw och Sarah Dawn Finer som programledare.

På tal om SDF: priset för mest utdragna poänggivande går till Mr Lordi. Dude, du ger oss dålig karma. Priset för mest politiskt laddade poänggivande går till Tysklands Anke Engelke (á la "det är fint att få rösta, lycka till Azerbajdzjan"). Priset för mest random mellanakt går till den azeriska presidentens svärson.

Efter finalen publiceras ju även resultaten från semifinalerna. Finland var tolva i sin semi, så inte jättelångt bort från finalplats (strax över oss på elfte plats var Schweiz emorock). Sist blev Österrike med sina neonrumpor. Tack, Europa. På andra semifinalfronten är den största chocken Litauen, som seglade till final på tredje plats, slagna av endast Sverige och Serbien. Det ÄR verkligen Eurovision när en litau har blingat sin ögonbindel.

emmas guide till esc 2012: final!

Vad säger man om andra semin? Litauen? Bosnien & Herzegovina? What? Okej, whatever works for ya, Europa. Jag skulle också vilja protokollföra åsikten att Gina Dirawi & Edward af Sillén är det bästa som har hänt världens kommentatorbås sedan Antero Mertaranta. "Man vet att det är Eurovision när en litau har blingat sin ögonbindel!"

Men hörni, ikväll gäller det. De låtar jag fortfarande inte har tyckt till om är förstås the big five samt värdlandet Azerbajdzjan*, som alla bidrar med ovanligt högklassiga bidrag.  

1. Storbritannien: Engelbert Humperdinck -  Love Will Set You Free 

Denhär 76 år unga mannen vinner i alla fall tävlingen om bäst namn. På hans artistprofil kan bl.a. läsas att "Few people realise that it was Humperdinck, not Elvis, who made famous the sideburns and leather jumpsuits". Läderjumpsuiten har han lämnat hemma, men sjunga kan han fortfarande. 

9. Frankrike: Anggun -  Echo (You And I) 

Dansgolv framförd av en stark röst, ackompanjerad av visslingar. 

10. Italien: Nina Zilli -  L'Amore È Femmina (Out Of Love) 

Jazzig souldänga av Italiens Amy Winehouse. Den vore ännu bättre om den framfördes helt på italienska.

13. Azerbajdzjan: Sabina Babayeva - When The Music Dies 

Pampig ballad som kanske är lite väl kalkylerad för att kännas nånstans. 

19. Spanien: Pastora Soler - Quédate Conmigo (Stay With Me) 

Är ni trötta på ballader ännu? Hoppas inte, för det här är en av de bästa. 

20. Tyskland: Roman Lob - Standing Still

Låten är helt bra, och sångaren är inte otrevlig att titta på, men helheten är kanske lite väl bekant för att gå hela vägen. That said, så var det den här låten jag hade på hjärnan när jag vaknade i morse. I och för sig vaknade jag med Belgiens låt snurrandes i huvudet igår, så det säger kanske inte så mycket.

Så vem vinner? Jag säger nog Sverige ändå. De har ju ändå med 10 låtar av de 26 så sannolikheten är ju på deras sida. 

* Som en kuriosa kan nämnas att jag lärde mig stava Azerbajdzjan när jag gick i åttan. På nåt sätt känner jag mig mindre speciell nu när alla journalister och annat löst folk har tvingats lära sig stavningen också.

emmas guide till esc 2012: semifinal 2.

1. Serbien: Željko Joksimović - Nije Ljubav Stvar 

Andra semifinalen börjar betydligt bättre än den första. Det tristaste med Serbiens bidrag är att de inte får ha en full stråkorkester på scen, som i nationella finalen. Men det är bra ändå.

2. Makedonien: Kaliopi -  Crno I Belo

Makedonien synar Serbiens Balkanfioler och starka röst och höjer med distade gitarrer och energiska trummor. 

3. Nederländerna: Joan Franka - You And Me  

Tydligen beror indianskruden på att hon lekte cowboys och indianer med barndomsvännen låten handlar om, men jag har lite svårt att komma över utstyrseln tillräckligt mycket för att bilda mig nån uppfattning om låten.

4. Malta: Kurt Calleja - This Is The Night

Standard dansgolvslåt. Bortglömd efter sista tonen.

5. Vitryssland: Litesound - We Are The Heroes 

Lite sådär som man tänker sig att vitrysk rock nog låter. De har dessutom slagit två flugor i en smäll och designat mickstativ som även kan användas till att kommunicera med utomjordingar.

6. Portugal: Filipa Sousa - Vida Minha

Hon sjunger fint, men tyvärr lär det nog gå som det brukar för Portugal.

7. Ukraina: Gaitana - Be My Guest 

Ukraina gör det Ukraina alltid gör, med större röst än vanligt. 

8. Bulgarien: Sofi Marinova - Love Unlimited 

Etnodansgolv, igen? Nu börjar jag bli lite uttråkad.

9. Slovenien: Eva Boto - Verjamem

Molitva 2.0. Tyvärr verkar kören ha lämnat tyllbollarna de hade på huvudet innan hemma. When in doubt, ta alltid tyllbollen med dig. 

10. Kroatien: Nina Badrić - Nebo

Det är dramatiskt och pathos, men lämnar mig helt oberörd.

11. Sverige: Loreen - Euphoria

Den här lär ju inte behöva nån introduktion. Den stora frågan är ju om segern verkligen är så säker som den tidvis framställts. Eller har folk hunnit tröttna redan? 

12. Georgien: Anri Jokhadze - I'm A Joker 

Av titeln att döma kunde man kanske tro att det här är roligt. Det är det inte. Men det sätter sig på hjärnan. Tyvärr. 

13. Turkiet: Can Bonomo - Love Me Back 

Pippi på de sju haven möter Tusen och en natt.  Eventuellt var videon roligare än framträdandet men ladidadida går ju alltid hem.

14. Estland: Ott Lepland - Kuula

Kungen av ballader i årets tävling. Heja Estland! (Med en disclaimer: han lär ha börjat waila och grejer på repen. Nej. Nej. Nej.)

15. Slovakien: Max Jason Mai -  Don't Close Your Eyes 

Hoppsan, nu blev det ju lite metaladjacent. Men låt inte hårografin lura er, refrängen är riktigt catchy. Nån hade kommenterat på YouTube att sångaren ser ut som Ke$ha, nu är det allt jag ser.

16. Norge: Tooji - Stay

Norges svar på Eric Saade sjunger kanske inte så rent alla gånger, men det har väl aldrig varit ett problem i den här tävlingen. 

17. Bosnien & Herzegovina: Maya Sar - Korake Ti Znam 

Ännu en balkankvinna med en balkanballad, denna gång på flygel. Jag skulle kunna somna till det här, vilket är både ett positivt och negativt betyg. 

18. Litauen: Donny Montell - Love Is Blind

Ni vet hur dom i typ Idol och sånt brukar poängtera vikten av ögonkontakt med kameran och publiken för att gå hem i teve? Donny har en ögonbindel på sig i halva låten. För kärleken är blind, get it? Fast sen tar han av sig den, och då blir det disco. Jag vet inte om vi ska tolka det symboliskt också.

Till final: Serbien, Makedonien, Malta, Vitryssland, Ukraina, Sverige, Turkiet, Estland, Slovakien, Norge

semifinal 1: eftersnack.

Åtta rätt av tio är ju inte helt fel. Och det här lär ju låta som en efterkonstruktion, men jag hade inte Finland på min finallista först, men sen blev jag överfallen av patriotism och sparkade ut Grekland, eftersom jag trodde att Europa kanske äntligen skulle tröttnat på sånt där. Icke så. 

Vad gäller Montenegro vill jag bara säga att jag trodde att det var ett såntdär bidrag som kanske var roligt i deras grannländer. Men det visade sig att schampoobrist inte går hem nånstans. Bra så. 

I övrigt? De där ljuseffekterna på arenan är hemskt fina. Och så fort jag ser skymten av en programledare vill jag gå och gömma mig under en filt och hyperventilera.

på tal om udmurtiska...

Språktidningen uppmärksammar det ryska euroviisutbidraget med ett blogginlägg om språket udmurtiska*. Där får man bland annat lära sig att udmurtiska är ett finskt-ugriskt agglutinerande språk med sex affrikator, men också att språket har en verbform som i princip bara används till att skvallra. Det är som gjort för tanter på kafferep.

* om ni har svårt att förstå vad de ryska babusjkorna sjunger annat än Party for everybody! Dance! så beror det alltså på att resten av låten inte ens är meningen att låta som engelska. 

emmas guide till esc 2012: semifinal 1.

Nu är den tiden på året igen; tiden då vi uppmärksammar Sveriges plan att ta över Europa genom att ha ett finger med i varje bidrag i Eurovision Song Contest. Här är min traditionella guide till första semifinalen, som går av stapeln imorgon kväll.
 

1. Montenegro: Rambo Amadeus - Euro Neuro

Eventuellt är det kritik mot tävlingen, eventuellt är det humoristiskt, eventuellt fattar jag inte. Jag är okej med det. Men en trojansk häst (åsna?) är ju alltid bra att ha.

2. Island: Greta Salóme & Jónsi - Never Forget

Det är liksom isländsk natur destillerad till musik: en mullrande vulkan med ett plötsligt utbrott, snö över vidderna, och nån varm geysir här och där.

3. Grekland: Eleftheria Eleftheriou - Aphrodisiac
Ett grekiskt standardbidrag av den typ jag brukar kalla byxlös europop.

4. Lettland: Anmary - Beautiful Song
Substanslös pastellig tuggummipop.

5. Albanien: Rona Nishliu - Suus
Jag har ingen aning om vad hon sjunger, men det gör liksom ont ändå. Det är så grymt fint.

6. Rumänien: Mandinga - Zaleilah 

Jag misstänker visserligen att hon kanske också glömmer byxorna hemma, men så länge dragspelet och säckpipan är med så kan jag inte vara alltför kritisk.

7. Schweiz: Sinplus - Unbreakable
Gitarrbaserad kajalpoprock, som direkthämtad från Radio Novas spellista. 

8. Belgien: Iris - Would You?

I duellen Lettland - Belgien håller jag nog en hacka på denhär, såvida hon håller sina konstlade sångmaner i schack. Vad would you syftar på är mig något oklart, så jag gick och sökte upp texten på ESCs officiella hemsida. Det gav mig dock bara fler frågor än svar, för nu måste jag också fundera över varför GUY varenda gång är stavat med versaler.

9. Finland: Pernilla - När jag blundar

Den finaste mammahyllningen sen Spice Girls Mama. Det tog några lyssningar för mig att inse storheten; låt oss hoppas att Europa är mindre trögfattade. 

10. Israel: Izabo - Time

Om någon likt mig börjar fundera över om The Verve fortfarande existerar, kan jag (å Wikipedias vägnar) berätta att bandet splittrades för tredje gången 2009. Jag gillar idén, och att de verkar ha skippat de skrämmande clownerna på scenen, men efter ett tag får jag huvudvärk av den där slingan som låter som man-man-candy-candy (det är det inte).

11. San Marino: Valentina Monetta - The Social Network Song (Oh Oh - Uh - Oh Oh)

Eventuellt tar det mig ungefär tre minuter att söka värkmedicin, så att jag är tillbaka lagom tills den här låten är slut. Det är lite som när dendär gammelmostern har gått med på Facebook och är lite för överaktiv för att det ska vara gulligt längre.

12. Cypern: Ivi Adamou - La La Love

Cypern är ett såntdärnt land som man skulle önska att det gick bra för, men som aldrig riktigt har alla bitar på plats (vissa bitar kan de ju, dock. Som namn, till exempel. Christos Mylordos!). Fast nu! Det här är riktigt bra. Som en såndär dansgolvslåt med tillräckligt lång kjol!

13. Danmark: Soluna Samay - Should've Known Better

Danmark kör på samma linje som de senaste åren: gitarrbaserad poprock, inte så nyskapande men kompetent. För att vara lite mer minnesvärda har man i år valt att satsa på helt random klädsel istället.

14. Ryssland: Buranovskiye Babushki - Party For Everybody 

Min favorit är dendär minsta lilla tandlösa tanten som inte har en aning om vad som pågår största delen av tiden, men så kommer de till Boom boom boom! och hela ansiktet lyser upp när hon tänker att den här delen kan jag, och sjunger med av hjärtans fröjd, och sen återgår hon till att bara lalla med.

15. Ungern: Compact Disco - Sound Of Our Hearts

Denhär synthdängan känns lite väl monoton och sövande i relation till kvällens senhet. Det är inget fel på den, men jag orkar liksom inte jobba upp några större reaktioner varken för eller emot.

16. Österrike: Trackshittaz - Woki Mit Deim Popo

Tur då att Österrike kommer och gör mig arg så jag inte somnar totalt. Jag blir nästan nostalgisk efter Stereo Mike när jag hör/ser det här. Poledansa era neonrumpor tillbaka till åttiotalet, är ni snälla. 

17. Moldavien: Pasha Parfeny - Lăutar

Koreografin är bara nominellt bättre än Österrike, men kom igen katten, det svänger ju! Trumpeten ger nästan epic sax guy-vibbar.

18. Irland: Jedward - Waterline

Ifjol kom jag på mig själv med att hurra högt varenda gång Jedward fick poäng. Därför känns det tungt att behöva säga det här, men den här låten är helt värdelös. Sicket antiklimax. 

Till final (en tippning baserad på lika delar hjärta och hjärna): Montenegro, Island, Albanien, Rumänien, Finland, Cypern, Danmark, Ryssland, Moldavien, Irland.

på rein finsk.

Idag var det en kund som kommenterade att jag pratade så ren finska. Det tog jag som en komplimang. 

Jag tror visserligen inte att han menade det som det, för han frågade varifrån jag är hemma och följde upp med att säga att han gillar österbottnisk dialekt väldigt mycket (och följaktligen hade föredragit att jag drämt till med nåt pohojalaanenskt). Men ändå. Nästa gång det känns som att jag kunde bli såld på torget för en knippa morötter med den finska jag presterar kan det ju ändå vara trösterikt att tänka på.

Det händer förresten rätt ofta att jag på jobbet får kommentarer om hur bra svenska jag talar. I alla fall ofta i jämförelse med hur ofta det händer i vardagen sådär annars; det brukar mest bara hända när man pratar med nån rikssvensk som trodde att finlandssvenskar var lika påhittade som mumintrollen.

Däremot fick jag en gång höra av en engelskspråkig kund att min accent gör att man inte förstår ett dugg av vad jag säger. Om det var min amerikanska eller finländska accent som åsyftades förtäljer dock inte historien.

meanwhile, in america...

Inte för att nu gå ekokritisk bärsärkagång här, men att man ska göra ett Walden Woods tv-spel måste nog ändå vara det mest bakvända sen drive-in liquor stores. Tanken är väl god - kanske? - men Henry David Thoreau lär nog vända sig i sin grav och försöka kravla ut för att utkräva sin hämnd på den som hittat på idén. För att uppleva naturens skönhet och storhet virtuellt framför en dataskärm känns ju inte helt hundraprocentigt som något som herr Tillbaka-till-naturen skulle förespråkat.

så att. sånt.

Fördelen med att det inte finns så många finlandssvenska förlag mera är ju att man måste läsa så få refuseringsbrev.

om bristen på löss och andra förskräckligheter.

Jag såg Kristina från Duvemåla för första gången för ungefär tio år sedan, och den har aldrig lämnat mig. Speciellt musiken har hängt med genom åren, till den grad att när jag nu såg musikalen igen på Svenska Teatern, så upptäckte jag att jag såg den mycket på samma sätt som jag ser filmer baserade på böcker jag älskat sönder, som en version av något som redan finns i ryggraden.

Det ledde till att min omedelbara reaktion efter att vi pinsamt nog smet ut under den högst känsloladdade slutscenen för att hinna med tåget hem var denna: varför så lite löss?! Var var Fina-Kajsas solo?! Jag förstår att man behöver ändra om t.ex. Tänk att män som han kan finnas, som bygger på språklig förvirring, för att bättra passa finlandssvenskan (även om finlandssvenskarna i ärlighetens namn var hemskt få). Men hur ska folk veta att löss också kan ätas på smörgås, och att de kom till för att Gud kastade smågrus på en tiggare? 

Men bortsett från det var det magiskt.

symmetri vs. estetik.

Ibland står man inför sånadär avgörande tillfällen här i livet, då man tvingas göra val som får en att på djupet tänka igenom sina värderingar, vad man tror på och vad man prioriterar. Vad är egentligen viktigast för mig? Vilka värden baserar jag mina val på? Dessa stunder kan få en att se på sig själv på ett helt annat sätt, och kan lära en nya saker om sig själv; kan få ens tillvaros grundvalar att vackla.

Ganska ful.

Ganska fina.

Ett sådant tillfälle inföll till exempel häromveckan när jag skulle beställa dedär två första Hungerspelsböckerna. Jag hade den tredje från förr, den förhandsbeställde jag innan den kom ut och köpte följaktligen den enda versionen som då fanns. Och inte för att döma boken efter pärmen, men den är rent ut sagt ganska ful. 

Men nu när jag skulle beställa de två andra tvingades jag rannsaka mina prioriteringar. Nu har de ju getts ut i flera olika versioner, så vilken skulle jag välja? Jag är ett stort fan av symmetri och konsekvens, vilket skulle tala för att jag skulle fortsätta med samma serie som den jag redan hade. Men jag är också estet, vilket skulle tala för en version med finare omslag.

Några livsomvälvande sekunder senare hade jag valt estetik framom symmetri, och även framom ekonomi (de var tjugo cent dyrare). Så ytlig är jag.

 

Som kuriosa kan nämnas att jag stod inför samma val när jag skulle köpa sista Harry Potterboken. Då valde jag symmetri ("barnomslaget") framom estetik ("vuxenomslaget"). Men i det fallet handlade det också om kvantitetens grupptryck. Då var det ju 6 mot 1, nu var det ju 1 mot 2. 

den ena heter kalle, den andra eugen.

Hej, jag lever. Gör ni?

Med anledning av en systers och svägerskas födelsedagar packade vi i helgen in diverse familjemedlemmar, madrasser och krokodiler i ett par bilar och drog iväg till Åbo. I bilen ägnade vi oss till exempel åt att leka kurragömma och öva på avstavning av ordet solglasögon. I staden tillbringade vi tiden mest med att äta; raclette och indiskt och hotellfrukost och tårta och en och annan karamell. Och så hengaillade vi på det där stället med grisankan, simmade och åkte vattenrutschbana och hittade på egen vattengymnastik och åkte ferrari och gick omkring och kände oss oanständiga. Och så gick vi nu på stan och jag köpte en alldeles splendissimatisk klänning till vårens festligheter* och också en tuschpenna eller två. Och så träffade jag ett par gamla vänner och så spelade vi wordfeud och så for vi hem.

Mat.

* well, festlighet, i alla fall. om nån vill bjuda mig på andra festligheter är jag färdigt ekiperad och redo att ställa upp.