duktig flicka.

Idag har jag varit duktig. Jag steg upp klockan åtta i morse för att fara ut och springa (om man stiger upp i kristlig tid - eh, för tvåtusen år sen? - är det redan för varmt och man dör). Och resten av dagen har jag pretty much (mitt nya favorituttryck, tydligen) spenderat med studierelaterade aktiviteter. Läste ett kapitel var i Wes Jacksons Becoming Native To This Place och James Fenimore Coopers The Prairie (som för övrigt verkar vara en av de tråkigaste böckerna nånsin, hittills i alla fall) och sen läste jag igenom hela Susan Coopers King of Shadows. Om nån var intresserad. Lite tidsresa för att hengailla med Shakespeare och låta honom lösa ens emo-problem är ju aldrig fel.

Fredagskvällen spenderades bland annat i sällskap av Guitar Hero II. Jag rockar totalt, by the way. Och på ett skumt matställe där de hade åttiotalskväll och servitörerna hela tiden måste klappa och sjunga åt födelsedagsbarn och där vi inte fick dricka med en gång för
"I know this is gonna sound stupid, but we don't have any clean glasses". Sen fixade de vår efterrätt för tidigt också så glassen smalt och de måste göra nytt, göra om. Ah. Jag hade roligt.

Annars går livet sin gilla gång, en minut åt gången. Jag försökte skaffa en telefon, men vill inte betala 129,99 för en telefon som i princip fungerar som engångs-. Det blir nog att lita till Wal-Mart igen, denna institution av tillgänglighet.

Rumsatmosfären är sådär, vår fjärde rumskompis fortsätter att vara konstig och de andra tvås tålamod med henne försvann lika fort som hennes Orlando Bloom-affischer ramlar av väggarna - det vill meddetsamma (har ni nånsin vaknat på natten för att Orlando Bloom ramlar ner på er? Inte? Var glada för det ni, det är ingen trevlig upplevelse). På fredagskvällen runt tolvtiden, efter att ha suttit framför datorn och spelat World of Warcraft i vanlig ordning i några timmar kommer hon på att hennes grandma har blivit sjuk (igen) och hon måste åka tillbaka hemhem till Topeka (typ två timmars bilresa, gissar jag) genast. Utan att ha fått något telefonsamtal eller nånting. Så nu förväntas hon komma tillbaka nångång ikväll, högst troligen just precis när vi andra har slumrat in, för... det är nu bara så hon brukar göra. OB-obsessionen är också något av en gåta, med tanke på att hon lär vara homosexuell. Men han är väl rätt feminin?

Annars lever vi och mår bra, även om S & S för en stund sedan båda deklarerade att de kommer att fejla college (hm, är det därifrån uttrycket "va fejlas de?" kommer?). Tillochmed maten har varit till belåtenhet, trots att vi redan förra söndagen hann konstatera att vi nog aldrig kommer att äta middag i kafeterian igen en söndagkväll, de har tydligen mindre folk i arbete då och förplägnaden såg ut därefter. Inget sånt ikväll, dock, till all lycka. Hur många söndagkvällar med gummihamburgare på papperstallrikar jag skulle klara av är inte en sak jag gärna vill testa.