att visa helsingfors åt en amerikan, del två.

Min vän John brukade enligt egen utsago bry sig om alla möjliga saker, men sedan fick han förfärliga migränattacker så då slutade han upp med att bry sig. Så nuförtiden flyter han på och är nöjd med det mesta. Man skulle kunna tro att en sådan attityd leder till att det är lätt att hitta på något att fördriva en dag med, men between hans irriterande avsaknad av vilja och min irriterande kroniska beslutsångest är det de facto inte så. Jag har känt John sen augusti, Kelsey sen typ april, ändå var det så mycket lättare att fundera ut aktiviteter som hon skulle gilla. Vi gjorde sist och slutligen ungefär samma saker som veckan innan, men det gick i snabbare takt, så förutom att söka souvenirer på Salutorget, bestiga berg på Sveaborg och klättra ner i dödsförakt och leta efter det svarta fönstret vid presidentens palats, hann vi också sitta på en bänk och låtsas vänta på en buss som gick till Gäddvik, eller någon annanstans. Jag var så trött, så trött, och när jag sen tog tåget hem kändes det väldigt passande att jag satt i ett ensamt säte. De senaste dagarna har jag bara jobbat och tittat på fotboll och funderat på hur det kommer sig att jag har två vänner jag kan tänka mig att ringa och båda är skiftesarbetande i fasta förhållanden och att jag lika gärna kunde vara i Kansas. Och fortfarande är jag lika trött.

P.S. För att belysa att min egocentrism började redan i tidig ålder kan jag återberätta följande konversation som utspelades och inspelades när jag var typ tre eller så.
Mamma: "Nå berätta nu, Emma, vem var där i Vuokatti?"
Emma: "Emma."
Mamma: "Vem var annat där då?"
Emma: "Emma." D.S.