att visa helsingfors åt en amerikan, del två.

Min vän John brukade enligt egen utsago bry sig om alla möjliga saker, men sedan fick han förfärliga migränattacker så då slutade han upp med att bry sig. Så nuförtiden flyter han på och är nöjd med det mesta. Man skulle kunna tro att en sådan attityd leder till att det är lätt att hitta på något att fördriva en dag med, men between hans irriterande avsaknad av vilja och min irriterande kroniska beslutsångest är det de facto inte så. Jag har känt John sen augusti, Kelsey sen typ april, ändå var det så mycket lättare att fundera ut aktiviteter som hon skulle gilla. Vi gjorde sist och slutligen ungefär samma saker som veckan innan, men det gick i snabbare takt, så förutom att söka souvenirer på Salutorget, bestiga berg på Sveaborg och klättra ner i dödsförakt och leta efter det svarta fönstret vid presidentens palats, hann vi också sitta på en bänk och låtsas vänta på en buss som gick till Gäddvik, eller någon annanstans. Jag var så trött, så trött, och när jag sen tog tåget hem kändes det väldigt passande att jag satt i ett ensamt säte. De senaste dagarna har jag bara jobbat och tittat på fotboll och funderat på hur det kommer sig att jag har två vänner jag kan tänka mig att ringa och båda är skiftesarbetande i fasta förhållanden och att jag lika gärna kunde vara i Kansas. Och fortfarande är jag lika trött.

P.S. För att belysa att min egocentrism började redan i tidig ålder kan jag återberätta följande konversation som utspelades och inspelades när jag var typ tre eller så.
Mamma: "Nå berätta nu, Emma, vem var där i Vuokatti?"
Emma: "Emma."
Mamma: "Vem var annat där då?"
Emma: "Emma." D.S.

att visa helsingfors åt en amerikan, del ett.

Två av mina amerikaner studerar just nu i Estland, och det är ju löjligt nära Finland. Så två lördagar i sträck får jag besök; John kommer och hälsar på nästa vecka, och igår spenderade jag några timmar med Kelsey i vår hufvudstad.

Vi hade en väldigt avslappnad och trevlig dag. Vi traskade längs Mannerheim ner mot södra hamnen, gick omkring på marknaden, gick och tittade på Uspenskij och gick sen till saluhallen och plockade ihop lite äpplen & morötter, karelska piroger, körsbär och rökt lax, tog färjan ut till Sveaborg och picknickade, omringade av måsar som också ville ha fisk och gick runt därute tills det var dags att åka tillbaka igen, plocka på sig lite souvenirer och slutligen ta bussen till hamnen (hon) eller tåget hem (jag). Enligt uppgift är Finland trevligare än Estland, den rökta fisken den godaste fisk hon nånsin smakat* och finsk choklad till och med bättre än tysk, så hennes besök verkade ha avlöpt på bästa sätt. För min del var jag nöjd över att få träffa henne.

Idag har jag sovit/läst/tittat på tv hela dagen, med en paus på kvällen för min födelsedagsdejt med syster Liten; det skulle bli vietnamesiskt och Sex & the City, men matdelen uppsköts på obestämd tid p.g.a. olämpliga öppethållningstider. Oerhört skönt med en vilodag, huvudet dunkar och ögonen värker och jag vill bara sova. Och så fint att få komma hem till ett land där man vet vad fotboll är och sen få spendera kväll efter kväll med att titta på EM. Sånt gör mig glad.

* Hur mycket det sen säger är ju en annan sak. Den enda fisk hon åt när hon var liten var fiskpinnar.

hem-hemma.

Hem-hemma. Det första jag gjorde var, lite otippat, att köpa strumpor. Jag vaknar fortfarande klockan halv ett om nätterna, ligger vaken till fyra-fem och blir galet trött mitt på dagen. Tydligen är det lättare att svänga om dygnet när man måste; i julas när jag började jobba några timmar efter att jag kom hem kände jag mig inte speciellt jetlaggad, nu är det jetlag som definierar min existens.

Jag har fortfarande inte varit ute i skogen.
Jag har fortfarande inte sett havet.
Jag har fortfarande inte träffat mina älskade Ion Pluntisar.

Men det sista åtgärdas inom några minuter genom ett VIP-födelsedagskalas för enbart de alldeles speciellt inbjudna. Så månne det nu inte ska bli bra i alla fall.

The End.

Jag tror inte jag fattar. Det tar slut här. Inget mer. Inget mer. Jag försöker anpassa mig till tanken. "Are you ready to go home?" frågade Jonny. "I'm ready to go home, but I'm not sure I'm ready to leave," svarade jag. This is it. Jag har fortfarande fem dagar i Emporia, men den här dagen var sista dagen, för det har ingenting, ingenting med stället att göra. Nu ska jag ha detox; försöka få ut det ur blodet, försöka bli redo att åka hem. Jag sade hejdå idag, till Jordan, till Kira, till Erin, till Joseph, till Ashley, till Alli, till Joel, till Scott, till Ray, till Craig, till Suzanne, till John, till Jonny. Listan är ändlös. Ändlös. Det tar aldrig slut, och ändå är det just det det gör. Nu är det slut.

Soundtrack: Ben's Brother. För det är inte bara bra, det är precis så. A second, a minute, an hour, a day and its gone. Little by little it fritters away; try as you may you can never replace it. A moment of beauty you stumble upon; as long as you treasure whatever it is, whatever it is could never be wasted.

picknick med peter pan.

Sommarlov!

Later World Lit-tenten gick bra; förstås, tänkte jag nästan tillägga. Mytologin gick sådär; jag har vinglat på gränsen mellan A och B hela terminen och det blir nog slutligen ett B, men det är ju inte speciellt b (höhö). Hissan gick förvånansvärt bra i morse, gårdagskvällen spenderade jag i goda vänners lag med att säga hejdå åt mig själv och amerikanska inbördskriget var inte precis det främsta jag funderade på. Pianospelandet gick inte särdeles bra, jag var nervös och när jag är nervös börjar mina händer skaka och det är ju på det hela taget inte speciellt lämpligt när man vill hitta rätt tangenter. Nervositeten hjälptes inte så mycket av att jag gick ut på scenen och upptäckte att det sen i alla fall var Steinway-flygeln som stod där; ni vet den där Steinway-flygeln som jag har valt bort två gånger för att det ju inte var den jag skulle spela på framför juryn och därför aldrig hade spelat på förr. Hurra. Nå. Det är ju nästan löjligt vad betydelselöst detdär bedömandet är (det är väl 10% av mitt betyg eller liknande, och jag kommer ändå inte att få några studiepoäng hemma för det här, så det syns ingenstans i vilket fall som helst) så jag vet inte vad jag var nervös för. Eller jo, jag har inte spelat piano officiellt sen jag var åtta, och sannerligen inte för människor som har doktorstitlar i ämnet. Men ändå.

Picknicken var alldeles ljuvlig, vi stuvade nio personer i Jordans bil och åkte till Peter Pan park*. Där inmundigade vi allt från spenatsallad med hallonvinägrett till batong och jordgubbar och sen spelade vi ultimate frisbee och lekte i lekparken och hade fotosessioner med William Allen White vid en sjö. Och sen åkte vi tillbaka och spelade kort en stund och Kira gav mig en avskedspresent, hennes elefantskor, för att "that's the only thing I could think of to give you that would actually mean something" och jag kommer att gå sönder dem trots att de har rosa foder. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dehär människorna i mitt liv, och jag förstår inte hur jag ska kunna lämna dem. Men... sånt är livet?

Jag tog ovanligt få bilder igår kväll, och min kamera gillar inte skymning speciellt mycket, så de jag har är inte speciellt bra heller. Nu väntar jag bara på att K, K och E ska ladda upp sina tusentals bilder på fejsbukk så jag kan stjäla dem.

Nu har jag stängt en kappsäck och kan nästan se ljuset i tunneln. Kanske, kanske får jag hem mina saker i alla fall. Men nu ska jag nog ta en paus i packandet och gå ut istället, det är så soligt och jag får väl passa på att njuta medan jag har sommar runt mig och i mig. Ikväll blir det fest hos Kels och såvida det inte blir värrigare åskstormar kommer hela kalaset nog att hamna i poolen. That's fine with me.

* Enligt källor var det en man som lät bygga parken till sin dotters minne; och namnet lär komma av att hon aldrig kommer att växa upp, som Peter Pan. Är det inte lite groteskt?

emotional wreck: kärlek och tårar.

Plötsligt är allting så verkligt. Jag har spenderat kvällen med att gå igenom högar av papper för att se vad jag kan slänga, vad jag helst vill spara men kan undvara, vad jag absolut vill ta hem; vi hade floor meeting om att checka ut; jag hade min sista pianolektion idag.

Och jag pratar om att jag gjorde ett val om hur jag vill leva redan för ett och ett halvt år sedan genom att överhuvudtaget välja att komma hit och jag pratar om mig själv i termer som emotional wreck och det gör mig glad. Jag är så glad att upptäcka att jag faktiskt lever som jag vill, att jag har låtit mig själv komma nära, att älska de här människorna trots att jag vet att jag måste åka härifrån och jag inte vet när jag kommer att se dem igen. Det går emot allt jag byggt upp min tillvaro på, och jag är bara fruktansvärt glad åt att tårarna rinner när jag skriver det här. Och jag är tacksam bortom ord för att människor bara släppt in mig i sina liv helt förutsättningslöst, att de tycker om mig så mycket att de inte vill låta mig gå. Det är så absurdt och så underbart på samma gång.

Samtidigt vill jag ju så gärna komma hem till er. Jag älskar er också. Det finns så mycket kärlek i världen. Kärlek och tårar.

maskerad.

Är det inte märkligt att varje gång när jag borde skriva nån uppsats eller plugga till tent eller så sitter jag och bloggar istället? Men kanske är det ett bra ingångssätt, att komma i gång med skrivandet genom att skriva lite strunt först. Lite som att sjunga upp innan man sätter igång att skråla på riktigt (att det är något jag mycket sällan gör är ju sen en annan sak, jag kompenserar med skrivandet, kanske). Så först lite blogg, sen the public art of civil war commemoration och hur inbördeskriget förändrade synen på manhood och womanhood och hur nordstats- och sydstats- kvinnocommemoration (bra ord) skiljde sig från varandra.

Jag var på maskerad igår och efter att två gånger ha varit en medspelare till Pippi (en gång var jag Prusseluskan, en gång var jag Pippis pappa; jag skulle kanske visa bilder om jag hade några här, för jag var ganska fin båda gångerna) var jag henne själv igår (jag har faktiskt ingen bild av det heller, vilket ju är något av en flopp). Det kom lite hastigt på och jag hade inget att klä ut mig till så Erin föreslog Pippi och jag har ju faktiskt en grönrutig klänning som är väldigt pippiesque så jag tutade och körde. John undrade om jag skulle prata med dålig dubbning också, så jag föreslog att jag skulle prata svenska hela kvällen, men av någon anledning var det ingen som tyckte att det var en speciellt bra idé. De är så konstiga, de där amerikanerna. Här skulle jag nog också skriva nånting om Zach om jag visste vad jag skulle säga, annat än att han ser ut som Guldlock och brukade titta på Pippi när han var liten. Men kanske räcker det med att säga att jag är glad.

green week.

Det är grön vecka nu. Det tycker jag är bra, jag tycker om miljön, jag är väl inte kvasivegetarian för intet. På bilden ser ni mitt halsband (jag har gått vidare från t-shirt-stadiet och gör numera halsband till olika sammanhang. apparently.). En sak tycker jag dock är lite skojig: första punkten på listan över Martha Stewarts tips om hur man blir mer miljömedveten är att man ska köpa vatten i 5-galloncontainrar och fylla på flaskor för dagligt bruk. Okej, det är ju bättre än att köpa halvlitersflaska på halvlitersflaska, men really? Bästa tipset på att bli miljömedveten är att köpa vatten på flaska?

Här är en annan miljörelaterad historia: när jag just hade kommit hit var det nån random svensk som försökte prata med mig på msn.
Han: "Såå... Vad tycker du om miljöförstöring då?"
Jag: "Det är ju inte bra."
Han: "Vad gör du åt det då?"
Jag: "Flyger tvärs över jordklotet till ett ställe där de inte ens har sopsortering."

Idag lallade jag mig igenom vår mytologipresentation med stoltheten i behåll. Idag har jag också legat i gräset och känt jorden under mig Earth Day till ära. Och så hengajlade jag lite med Erin och Kira och tittade på American Idol bara för att Erin är kompis med en som är med (oj så bra han var också). Och sen har jag ätit karelska piroger med äggsmör och något misslyckad pannkaka med sylt och försökt komma på hur vi egentligen firar valborgsmässoafton. Så att. Inte illa alls.

piano.

Jag åt lunch tillsammans med en person som jag bara pratat med en gång tidigare. När han, över internet, fick reda på att jag spelade piano var hans reaktion YOU PLAY PIANO?????? THAT'S AWESOME!!!!!!!!!!. Versaler och överdriven användning av utrops- och frågetecken är grunden till varje god vänskap. Nu påstod jag då att jag övar ungefär fyrtiofem minuter om dagen, och eftersom jag de facto inte spelade varken igår eller dagen före, satsade jag på två timmars skuld-övning idag. Jag vet inte om Beach Hall kommer att vara öppen under lovet heller, så vi får se hur det blir med spelandet.

Samma person frågade också "I don't mean to be mean, but do you have many friends here?". Samt sa att J (vår gemensamma nämnare, f.ö.) var den svåraste personen i världen att få att gå på dejt. Jag hade på det hela taget ganska roligt åt honom.

vad är en vänskap, kan den förklaras...

Man må väl säga vad man vill om valentine's day (kommersiellt påfund/tanken är ju god), men sist och slutligen visar ju sig vänskap i saker vi gör, varje dag. Visst är det trevligt att höra saker i stil med "you're one of the coolest people I know", men det är minst lika betydelsefullt att märka det rent praktiskt. Att ha vänner som går med en i iskylt regn till filmuthyrningen och sen sitter och tittar på hela Pippi Longstocking i märklig, märklig dubbning* bara för att jag vill.

Jag hoppas att jag gör detsamma.

Vad de tyckte om filmen?
Jonny: "I just gotta say, Emma, that was a really awful movie."
John: "Well, it was... a movie."
Joel gick efter några minuter.

* Kling och Klang bryter på tyska. Efraim Långstrump bryter på ryska. Till exempel. Det är inte bara dubbningen som är märklig heller, Pippi heter olika saker när hon själv säger sitt hela namn och när hennes pappa gör det, till exempel.

hemlängtan och dess medicin.

När man har sån hemlängtan att man nästan börjar gråta av att se att JT visar luciakandidater är det bra att det finns människor som drar en ut i skogen. I löjligt varmt väder njuter vi höst, kastar smörgås, tar stigen ner mot flodbädden och följer den tills vi måste hitta på ett sätt att ta oss upp, diskuterar julgranar och vandrar vidare mot sjön och sitter där och pratar faffa, svensk politik och framtidsdrömmar.

- Sometimes I don't feel very alive, säger jag.
- From now on, you'll have to feel alive once every day, säger han.

(yeah, you bleed just to know you're alive)

skolarbetesangst.

Jag spenderade mesta delen av gårdagen med att försöka hitta på något att säga i dagens presentation (och missade därmed en skogspromenad... hade jag vetat att de for hade moralen nog flugit sin kos). Tog en Towers-paus efter kvällsmaten för att få lite andrum, men när aktiviteten inskränkte sig till att titta på the weather channel (visserligen med Greg som kommentator, men ändå) måste jag återvända. Mitt huvud klarade cirka en halvtimme till, sen gick jag tillbaka till loungen i South Tower och kröp ihop i fosterställning i en soffa medan John läste musikteori. Jag vet inte varför jag stressar över skolarbete, det är inte som att jag har stora problem. Men dagens presentation plus morgondagens dito plus de fyra kapitlena jag ännu inte har läst till imorgon plus boken som ska läsas och kommenteras tre gånger innan torsdag och poesirevideringen som ska in imorgon och frågorna till musikkapitlet som skulle lämnas in i dag och alla de böcker som hela tiden borde läsas bultar i tinningarna och nacken och ett plus ett blir så mycket mer än två när det är många ettor som adderas.

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag har andningshål att ta till, människor att leka vattenkrig i regnet med (nån som vill gå och leka i regnet i kortärmat och piratbyxor i mitten av oktober? inte?).
Och New York i nästa vecka.

(jag har tent dagen efter vi kommer hem från NY.)

been there, done that.

Har du nansin spenderat en kvall med att flata in parlor i nagons skagg?*
Har du tvingats betala fyrtio dollar for att fa hora att din dator inte gar att reparera?
Har du introducerat Lars Winnerback for en amerikansk publik?
Har du dansat tango med nagon som sager "you may be mean, but I still think you're beautiful"?
Har du blivit attackerad av spelkort?
Har du lart dej att attackera tillbaka?
Har du ingatt i beskrivningen av Finland pa Wikipedia?**
Har du fatt hora att du ar en san person som fortfarande kommer att vara en van om trettio ar?
Har du kant dej totalt hjalplos nar en van sager att hon vill ga alla fyra miles till Wal-Mart och tillbaka och racker bodeln yxan nar hon ska halshuggas?
Har du fatt en amerikansk fodelsedag?***
Har du langtat hem och velat stanna for evigt pa samma gang?

Been there, done that.

* en hel kvall ar val lite att ta i. Min julgransprydnad foll inte herrn i smaken, sa jag fick lov att sluta.
** nagot i stil med "Persons named Emma are known for their hand dexterity, likeableness, being ticklish" ... och nanting till jag inte kommer pa for tillfallet. Tva orsaker i en att inte tro pa Wikipedia - jag ar inte kittlig heller.
*** det var half-birthday fran borjan, men Johns logik holl inte riktigt hela vagen, sa 12 november kallas darmed min amerikanska fodelsedag i stallet.

apropa att vilja stanna langre...

Jordan: We have to come up with a plan to make Emma stay longer.
John: I have a rich uncle.
Jordan: Ok, so let's say you and her get married, he'd give her money then, right?
Greg: He could buy Finland and move it here, we could, like, place it above us so she's only an hour away.
Jag: Like stacking the boats in battleship?
Jordan: How fond is this guy of family?
John: Not very, he's kind of a bastard.
Greg: We could...
Jag: Steal his money?
Greg: No, but that's a good plan, I like that. Mine's a bit more vicious, though. We could kidnap him.
Ashley: Then who's gonna pay ransom?
Greg: He does it himself of course, if he's such a bastard we don't know if he's willing to do it for anyone else, but he's surely gonna pay up to stay alive
Jordan: Ok, another plan, this one takes marriage as well... John, you marry Greg, then Greg's and my brothers get married, and I marry Emma, and oh, she's family now.
Alla: Huh?
Jordan: Now we'll just have to get our brothers to marry each other, but they only sit in front of the computer all day anyway so it doesn't really matter, you know they'd do it, Greg, they could take turns in being the girl for the day. Or... we could put up a show. John, you can play a song, and Greg, you can be a clown...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can be the usher and beat people with a stick.
Greg: Ok.

breakfast, lunch and dinner.

Jag har just sett på hela the Breakfast Club för vad jag tror är första gången i mitt liv. På gräsmattan här utanför, dessutom. Pittoreskt så det förslår. Jag förstår dock fortfarande inte varför de kallade sig the Breakfast Club. Men man måste väl inte förstå allt här i världen. Jag, Kylie & Derrek har också testat Hornet's Nest idag, ett annat matställe på campuset, där det finns italiensk, mexikansk och amerikansk mat... samt glass! :D Trevlig upplevelse, och med all access-kort behövde jag bara betala en dollar. Gott så. Imorgon blir det helg, och jag ser ut att stanna i Emporia. Det kanske blir lite långtråkigt när de flesta åker hem, men samtidigt ser jag fram emot det också. Det går förvånansvärt bra att bo tillsammans med tre andra, men jag behöver lite distans ibland. You can take the girl out of Finland, but you can't take Finland out of the girl, så att säga. Så det blir nog bra. Hela stället är ju ändå inte övergivet; jag vet en del människor som stannar. Helt apropå ingenting måste jag också konstatera att jag nog aldrig får (?) äta ensam längre. John & Jordan har tydligen tagit det som sin största uppgift här i livet att hämta mig till sitt bord*. Konversationen vid dessa matstunder har också en förmåga att utveckla sig i de mest konstiga riktningar. Ibland funderar jag om amerikaner verkligen är helt kloka. Jag bör inte glömma bort frasen "fuzzy bunny ears", för det är lösenordet ifall de kommer på att börja sitta och stirra på mej igen. Det är bättre än Joe, i alla fall, han måste säga "i like men as more than friends" eller ge dem tio dollar. Allegedly.

Samtidigt, på annat håll i staden, bor mamman med sin son vägg i vägg med en barnmisshandlare.

* jag är inte egentligen så asocial som jag låter, det är bara det att jag aldrig lyckas få syn på nån ifall jag går till kafeterian ensam, så jag går och sätter mig vid ett bord, och nu har de tre gånger hojtat/hämtat mig till sitt bord, vilket börjar kännas lite fånigt i längden. Blindstyre.
på bilden: jag & kylie.

saker jag gillar med usa.

1. Människor. Människor som säger kom och ät med oss, be sociable. Människor som sätter sig ner bara för att du är en bekants bekant. Människor som du bara händelsevis råkar träffa och sen händelsevis går och spelar kort med och sen händelsevis tvingar att säga översättningsbyrå när de lägger en femma. Människor som kan kläcka ur sig vadsomhelst - från ett simpelt "Hey, what's up?" eller "I like your sunglasses, I have the same ones!"* till "Emma, I love you!" bara sådär på random. Människor som bara tittar in genom dörren och frågar hur det står till. Människor som bjuder in, bjuder hem, bjuder till. Och så vidare.
2. Ekorrar.
3. Mångfaldighet; inte bara etnisk sådan, även om den naturligtvis (?) är större än hemma. Men ta hus, till exempel. Glöm detaljplanering med rött tak och tegel. Vill du bygga ett litet hus? Sure, go ahead. Vill du bygga ett stort hus? Inga problem. Vill du bygga ett tegelhus? För all del. Vill du bygga ett grönt hus, ett blått hus, ett randigt hus, ett pepparkakshus? Ingen hindrar dej.
4. Vemsomhelst som fattar att skilja på alone och lonely har min respekt. Vilket mer är ett hyllningstal till det engelska språket i och för sig, men ni skulle inte tro hur mycket folk som pratar det här.
5. Professorer som är kunniga, inspirerande och ptja, talar engelska av naturen och ohejdad vana. Professorer som helt apropå ingenting kan sätta igång att citera stycken ur Beowulf eller som uppskattar din synpunkt och faktiskt vill höra den.
6. Cinnamon sticks.

... to be continued ...


* Jag undrar om Derrek verkligen har ett par 8,95€s Lindex-solglasögon. Men man vet ju aldrig, han kan ju ha det.

sommarnatt.

Man borde aldrig ha andra kvällar än såna som denna. Att bränna iväg omotiverat långt för att Twinmind brukade tycka om ett visst företags produkt och sen sitta i solnedgången på en daggvåt fotbollsplan och bli uppäten av myggor som missförstod det där med vad som skulle ätas och vem som skulle ta hand om ätandet. Det är så det ska vara, bara.

det vackraste ord som jag vet...

Det är konstigt att tankarna smälter bort i takt med att kylan i tårna också gör det. Det fanns ju så mycket att säga; gungande, karusellande i parken, kvällssol över sanden och bryggan som alltid ändrar utseende och käraste vännerna i låtskrivartakter gör sånt. Stimulerar, inspirerar, föder lycka.

Jag funderade häromdagen på en vän jag en gång hade. Det slog mig plötsligt att även om jag av naturen och ohejdad vana ser tillbaka på tiden i högstadiet som den värsta i mitt liv, fanns det även en tid då jag sa att jag var som lyckligast just där, just då. Jag har glömt, förträngt det fram tills nu. Det är så lätt att se allt i svart-vitt, det är så mycket enklare att processa saker som man kan ha en bestämd uppfattning om. När historier lämnar med öppna slut är det mycket svårare att sluta fundera ut en lämplig finalscen. Men inget är någonsin så enkelt som det gärna skulle få vara, och även om det kunde vara det ser vi till att hitta på tillkrånglande faktorer. Jag tror att jag har behövt skylla allt på andra tills nu, kanske jag äntligen har mognat så pass att jag kan inse att jag säkert bär en del av skulden. Någon gång ska jag komma så långt att jag kan förlåta. Men det är långt dit, åtminstone vad gäller den ena parten. Den andra skulle jag vilja träffa, prata med, men jag vet inte vad jag skulle säga. förlåt kan jag inte.

"reunion"

Jag tycker om människor. Speciellt mycket tycker jag om människor som tycker om mej, för jag är en egoist. Det jag däremot inte tycker om så värst mycket är människor som inte tycker om mej. Det känns liksom inte som att det är någon vits med det då.

Det finns människor jag aldrig vet hur jag ska hälsa på, trots att jag vill och tycker om dem. Sen finns det människor som jag inte har någon som helst intresse av att prata med längre. En av de goda sidorna med att flytta från hemstaden är att man inte träffar på sådana människor speciellt ofta.

Då kan man ju fråga sig hur det kommer sig att jag åker iväg till en middag som förmodas vara en reunion med flickorna från gymnasiegänget och sitter där bland en bunt människor av den senare typen* och ångrar att jag inte vände i dörren. Bumerangen sammanfattade känslan efter middagen med ett mycket passande ord: besk.

* Alla var inte sådana. En del av flickorna skulle nog ha fått komma på en reunion som jag hade satt ihop inbjudningslistan till. Men det gjorde liksom ingen skillnad varken till eller från.