inför halvblodsprinsen.

Nej, det blev ingen pressvisning av sjätte Harry Potter-filmen för min del. Tidigare i sommar fick jag ett erbjudande om att prata om den i radio, och efter ett visst velande bestämde jag mig för att åka ner till Helsingfors. Fast nu - efter att radiopersonen inte hört av sig destomera, och jag sökt fram kontaktinformation på eniro och kontaktat henne för mer information - visade det sig att jag sen heller inte behövdes. Jag är mer frustrerad över att bli behandlad som skit än något annat. Men det är väl bra. Nu ska jag se den som den ska ses - på midnattsvisning tillsammans med de bästa människorna. Och dessutom behöver jag inte prata i radio. Skål! som min kollega skulle ha sagt.

Inför premiären undrar jag: Hur har de lyckats med att få till en enhetlig film av en bok som är så splittrad - så mycket mörker, och så mycket trams (läs Won-Won)? Hur har de lyckats behålla spänningen i en film där så mycket berättas i samtal? Samt, hur har de lyckats med att göra en film som fungerar som en fristående film, då boken mer än någon av de tidigare är en del i serien snarare än en egen helhet?