dagens boktips.

Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara.

Nicole Krauss' Kärlekens historia handlar om Leo, en gammal man som är så ensam att han tappar växelpengar på golvet i affären med flit för att folk ska märka att han finns, och om Alma, en flicka som börjar söka ett sätt att göra sin mamma glad igen, men leds in på en jakt på den sanna historien bakom boken Kärlekens historia, eller varje flicka någonsin, och om andra människor, vars öden alla vävs in i varandra. De olika historierna är lite förvirrande - men inte så att man vill ge upp, bara så man vill läsa vidare för att förstå. Tidvis påminns jag om Jonathan Safran Foer - språkbehandlingen och dendär surrealistiska jakten som bara kan finnas i en roman - och det är ett av de bästa betygen jag kan ge. Det är en sån där bok som man blir alldeles lätt av, och vill citera varannan rad ur.

Det första språk som mänskligheten ägde var gesterna. ... Under Tystnadens tidsålder samtalade folk mer, inte mindre. ... Man skilde inte på språkliga gester och livsnödvändiga gester. Arbetet med att till exempel bygga ett hus eller tillaga en måltid var i lika hög grad ett uttryck som när man gjorde tecknet för Jag älskar dig eller Jag menar allvar. När en hand användes för att dölja ansiktet då man blivit skrämd av ett högt ljud var det något som blev sagt, och när fingrarna användes för att ta upp det som någon annan hade tappat sa man någonting; till och med när händerna var i vila var det något som blev sagt. Naturligtvis skedde missförstånd. Det hände att man kanske lyfte ett finger för att klia sig på näsan och om man just då råkade se på sin älskade, kunde den älskade ha misstolkat det som den inte helt olika gesten för Nu inser jag att det var fel att älska dig. Sådana misstag var hjärtslitande. Men ändå, bara för att folk visste hur lätt det kunde ske, för att de inte gick omkring och inbillade sig att de förstod allt som andra sa, hade de vant sig vid att avbryta varandra och fråga om de hade förstått rätt. Ibland var sådana missförstånd till och med önskvärda eftersom det gav folk en anledning att säga. Förlåt mig, jag kliade mig bara på näsan. Naturligtvis vet jag att jag alltid har gjort rätt i att älska dig. Eftersom dessa misstag skedde så ofta utvecklades gesten för att be om förlåtelse till sin allra enklaste form. Genom att helt enkelt öppna handen sa man: Förlåt mig.