klassträff (!).

Jag hade visserligen orerat vitt och brett om att jag aldrig skulle gå på klassträff, men man är väl inte mer än människa. Nyfikenhet, väns vilja och tron på att jag inget vet innan jag prövat gjorde att min lillajulsafton började i ett samlingshus mitt i en samling spöken från det förflutna. Högeligen levande och välmående av ljudvolymen att döma, och inte lika många skrämmande spöken som jag hade befarat, men ändock.

Det var bättre än förväntat (å andra sidan - med de anti-förväntningar jag hade, kunde det bli annat än bättre?). Det var roligt att träffa många människor och prata med dem och höra hur de har det. Vissa människor var roligare att träffa än andra, men så är det ju alltid. Mina klasser var de mest välrepresenterade, både lågstadie- och högstadieklassen hade slutit upp med imponerande stort manskap.


Men ändå. Jag vet inte. Tidvis kände jag mig malplacerad. Det var säkert till största delen, om inte fullständigt, mitt eget fel. Men ja... Jag försöker få något grepp om mina intryck från gårdagskvällen, och tänkte att det kanske skulle klarna om jag klädde tankarna i ord, men det verkar inte hjälpa. Jag får nog låta det sjunka in lite mer. Som helhet var kvällen ändå rolig, om inte annat för att vi fick chansen att besöka ett historiskt kulturarv*. Typ.

* jo, vi skjutsade två ex-klasskompisar till ett ställe dit det tydligen (enligt D:s utsago) hade företagits ett studiebesök på historielektionen i gymnasiet innan vi fortsatte mot metropolen J:stad. Tur att vi inte gick i PG... :P

klassträff.

Jag fick ett meddelande om en återträff för alla årskursare från högstadiet för ett par dagar sedan. Jag tänker inte gå, förstås, liknande försök har tidigare enbart slutat i bitterhet. Det är för tidigt, alldeles för tidigt - jag kommer fortfarande ihåg varför jag hatade högstadiet.

Det har dock fått mig att fundera över orsaken till klassträffar. Det må väl bero på min allmänt negativa inställning till mänskligheten och de uttryck den tar sig i praktiken, men jag förstår faktiskt varken varför man ordnar något sådant, eller varför man går.

Utgående från filmens underbara låtsasvärld har jag fått uppfattningen om att man går på klassträff för att
a) visa att man fortfarande hör till coola gänget eller
b) visa att man minsann inte hör till töntarna längre, utan till coola gänget.
Där har jag i alla fall inget att hämta, jag är fortfarande en a/o-social nörd (om ändock, åtminstone till viss grad, självvalt numera).

Kanske går man för att träffa människor man förlorat kontakten med. Men om man verkligen tycker om personerna, har man inte hållit kontakten då? Missförstå mig rätt, av dem jag gick i högstadiet med finns det många människor som är underbara, intressanta och värda mycket mer än dessa skriverier ger uttryck för, och jag om någon borde akta mig noga för att uttala mig om att hålla kontakten, tillochmed kontakten till mina syskon är nödtorftig ibland.

Men... vad händer efter "-hej, hur är det med dej nuförtiden? bra."? Man kan ändå inte berätta vad man har gjort under alla dessa år (även om de, de facto, inte är så många), och hur det kommer sig att man nu är en helt annan människa än då man träffades senast.

Kanske går det ändå att umgås naturligt. Men risken finns att det bara blir ett påklistrat, krystat umgänge som inte gläder någon.