klassträff.

Jag fick ett meddelande om en återträff för alla årskursare från högstadiet för ett par dagar sedan. Jag tänker inte gå, förstås, liknande försök har tidigare enbart slutat i bitterhet. Det är för tidigt, alldeles för tidigt - jag kommer fortfarande ihåg varför jag hatade högstadiet.

Det har dock fått mig att fundera över orsaken till klassträffar. Det må väl bero på min allmänt negativa inställning till mänskligheten och de uttryck den tar sig i praktiken, men jag förstår faktiskt varken varför man ordnar något sådant, eller varför man går.

Utgående från filmens underbara låtsasvärld har jag fått uppfattningen om att man går på klassträff för att
a) visa att man fortfarande hör till coola gänget eller
b) visa att man minsann inte hör till töntarna längre, utan till coola gänget.
Där har jag i alla fall inget att hämta, jag är fortfarande en a/o-social nörd (om ändock, åtminstone till viss grad, självvalt numera).

Kanske går man för att träffa människor man förlorat kontakten med. Men om man verkligen tycker om personerna, har man inte hållit kontakten då? Missförstå mig rätt, av dem jag gick i högstadiet med finns det många människor som är underbara, intressanta och värda mycket mer än dessa skriverier ger uttryck för, och jag om någon borde akta mig noga för att uttala mig om att hålla kontakten, tillochmed kontakten till mina syskon är nödtorftig ibland.

Men... vad händer efter "-hej, hur är det med dej nuförtiden? bra."? Man kan ändå inte berätta vad man har gjort under alla dessa år (även om de, de facto, inte är så många), och hur det kommer sig att man nu är en helt annan människa än då man träffades senast.

Kanske går det ändå att umgås naturligt. Men risken finns att det bara blir ett påklistrat, krystat umgänge som inte gläder någon.