En dag åkte vi med buss till the demilitarized zone (ett område på ungefär 2 km på vardera sidan gränsen) och nordkoreanska gränsen. Det var en av de mest speciella upplevelserna på hela resan. Innan vi for var hela Nordkorea något av ett skämt. Liksom, det finns väl inte? Det är fortfarande fullständigt ofattbart att det finns ett land som är så isolerat i dagens värld, men så mycket mera verkligt. Det är skrattretande att de har byggt en Propaganda Village där ingen bor, endast för att visa hur fint man har det i Nordkorea, men samtidigt finns det få saker som är mindre lustiga än att någon kan vara så världsfrånvänd att de kan tycka att det är en bra idé.
En annan sak som också står väldigt klart nu i efterskott är att det finns ett Korea. Det talas om att det är det enda landet i världen som är delat på grund av ideologiska orsaker, det talas om när nord och syd förenas, inte om. Sådär utifrån sett känns det ju ganska långt borta, men hoppet lever.
Vår första anhalt var ett ställe där man fick gå ner i en av tunnlarna som har grävts för att infiltrera Seoul; eller, om man hellre väljer den officiella nordkoreanska förklaringen, för att man grävde efter kol (som dock inte finns där). Det var aningen klaustrofobiskt. Och tänk att ha jobbat där hur länge som helst med att bomba och gräva en väg och sen kommer dom och upptäcker en så det var helt i onödan. Man fick inte fota i tunneln, så här poserar jag istället utanför tillsammans med ett gäng sydkoreanska studenter i kiva rosa pyjamasar. Vi fick för övrigt på förhand en lista på vad vi inte fick ha på oss, typ inte sandaler eller kjol eller ärmlöst eller trasiga jeans eller sportkläder eller... Jag måste tyvärr köpa nya skor, för jag hade bara med mig skor med öppna tår.
Vid gränsen måste soldaterna stå i nån strikt taekwondoposition och bära solglasögon för att inte visa några som helst känslor, men när vi fortfarande var lite längre borta var det inte så strikt. Notera att Syster Liten och jag har anammat soldatens, ävenledes varje japans, poseringsteknik. Notera även våra access passes runt halsen, som visar att vi hör till en turistgrupp och har rätt att vara där. Innan vi skulle till gränsen fick vi en lång föreläsning om att vi skulle få en bricka till som vi alltid, alltid skulle ha på vänstra sidan av skjortan och aldrig ta av den medan vi var där, för annars skulle nordkoreanerna skjuta oss, ungefär. Sen när de började dela ut dem märkte de att de hade för lite, så vår familj och typ två andra blev utan. Då var det plötsligt helt okej att inte ha dem, tyckte de, nog klarar vi oss. Mamma såg tydligen lite skeptisk ut, så vår amerikanske soldatguide lovade att skydda henne med sitt liv. Behovet uppstod dock aldrig.
Det här, mina damer och herrar, är gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Skillnaden är att i Nordkorea har de sand och i Sydkorea grus. Ser ni nordkoreanen som står där på trappan mittemot och tittar på oss i kikare? Det blåa huset i mitten används när representanter för de två länderna ska träffas. Tekniskt sett är halva huset i Nordkorea, så där har vi varit. Vår guide berättade att nordkoreanerna gillar sina kikare, så ibland står de rakt utanför fönstret och tittar in. Ibland leker de också Arga leken och står och stirrar på varandra tills nåndera ger upp.
Det här är the Bridge of No Return. Efter kriget frigav båda sidorna sina krigsfångar här, och så fick de gå åt vilket håll de ville, med villkoret att de aldrig fick återvända sen. Syd frigav nånting på 82 000 personer, 23 000 valde att stanna. Av de 13 000 som Nordkorea frigav var det ingen som ville stanna där. Notera också fågeln på bilden; eftersom nästan ingen bor i DMZ frodas där natur och djur som i vissa fall inte finns annanstans.
Och det här är Nordkorea. Enligt min erfarenhet finns där ganska mycket skog och ganska mycket dimma. Ser ni flaggstången? Den finns i Propaganda Village och är 160 meter hög och flaggan väger nästan 300 kg. Den byggdes för att Sydkorea hade en hög flaggstång i sin by och Nordkorea ville ha en högre. De hade en liknande "min flagga är större än din flagga"-fight inne i detdär blåa huset också, tills flaggorna blev så stora att de inte rymdes inne i huset längre.
Idag har jag bakat miniatyrjulstjärnor med äppel/kanelsylt. Det känns som det mest revolutionerande jag har gjort på länge, faktiskt. Om man vill ha julstjärnor, men ska servera sex andra sorters kakor också*, så kan de ju kännas lite stora. Så då kan man ju helt enkelt ta och skära degen i fyra bitar. Äppelsylten kom sig mest av att jag stod i affären och höll i en burk plommonsylt och tänkte att men vad i hela friden ska jag göra med all sylt som blir kvar efter baket? Att äta det med glass och majonnäs är ju ingen hit**. Då är det mer sannolikt att jag äter äppelsylt. Och så... och så blev det.
