persepolis.

Det doftar indonesiskt kaffe i min lägenhet och jag har julprydnaderna kvar. Jag vaknade i morse och beslöt mig för att bli en sån som tar itu med saker och ting meddetsamma istället att lämna allt tills senare. Imorgon är det precis en månad tills jag åker till USA. Jag kunde se fram emot det mer om jag inte hade dedär fyrtio sidorna som ska skrivas innan dess. Om jag inte hade lämnat allt strunt från förra terminen skulle nog dedär 1000 orden plus en kolumn, en recension och en personintervju som adderats nu inte vara så mycket.

Jag tittade på Persepolis igår. De trailers som visades innan filmen började var till 80% tecknade barnfilmer. Bara för att den är tecknad, liksom. Det är fascinerande hur enkla medel som behövs för att levandegöra något som historieböckerna bara tvångsmatar en, till evig glömska. I detdär kriget därborta, där x antal människor dog, där finns ju människor också, med vardagar. Tänk så enkelt det är att glömma bort det. Jag hade genomlevt en revolution och ett krig och nu höll en simpel kärlekshistoria på att ta livet av mig.

Jag ska inte klaga. Bara glädja mig åt utspillda kaffebönor, simmande ankor, gäster, och att om en månad får jag åka och hälsa på mina vänner.