research av olika slag.

Sitter här och läser dödsrunor. Ni kanske undrar om denhär dödsfixeringen är min nya grej - läsa dödsannonser, traska omkring på gravgårdar - fast det är faktiskt research till ett skolarbete (det sista!). Just den här uppgiften handlar om tabuord och eufemismer och sånt, och det är ju rätt remarkabelt ändå att av 16 texter undviker 7 helt och hållet ämnet döden. Bara en använder ordet die. Så att. Sånt sysslar jag med.

Jag har också researchat diskbråck eftersom tant Doktor igår funderade om jag kanske har fel på min diskus. Det är ju lite svårt att veta om man borde vila eller röra på sig. Fast nu har jag läst att man ska vara så aktiv som möjligt både vid diskbråck och ryggskott och ptja, all slags ryggkrämpor, så simhallen it is. Där finns ju också bastu, vilket kanske är bra, eftersom värme var bra mot nånting. Och kyla. Det som gäller är alltså att undvika rumstemperatur. Det är lite som med Gud, det är bättre att vara kall eller varm än ljum. Typ.

Anyway. Prokrastinerar mest. Tänk sen när jag inte har några skolarbeten som ska skrivas, vad ska jag då låta bli att göra? Spännande.

Har ni förresten tänkt på att Agatha Christie var rolig? Det är ju liksom inte det första man kommer att tänka på, men det är helt sant. Sådär nångång i högstadiet kanske hade jag en Christie-period, men jag genomgår just nu en Christie-renässans känner jag. Fast lite mer selektivt. Först Miss Marple. Nu Tommy & Tuppence, vilket föranledde humorkommentaren. För de bygger ju faktiskt på en såndär speciell torr, engelsk humor. Poirot skippar jag, tror jag.

Anyway. Nu är det nog dags för lunchpaus. Jag har ju jobbat så hårt.

på gravgården.

Delvis inspirerad av det här cyklade jag igår till gravgården och gick omkring där en timme eller så. Det är rätt fridfullt, att bara gå omkring där i solskenet och fågelkvittret och titta på gravstenar och fundera över vem de där personerna var. För tänk ändå hur många människor som är döda. Och tänk så många av dem som ingen kommer ihåg längre. Det enda som återstår är en sten med namn och datum, ibland en titel, ibland ingenting, eftersom tiden och mossan och väderleken har höljt även det i glömska. Vissa stenar har statyer och kors och taggtrådskronor, vissa har hamnat på sned eller gått sönder.

Jag tycker det är intressant också att se under vilken titel människorna går till eftervärlden. På en gravsten, till exempel, samsas guldsmedsmästaren Fredrik, hans maka Amanda, barnträdgårdslärarinnan Gertrud, trotjänarinnan Brita, guldsmeden Johannes och fil.magister Magnus. I en grav ligger en litteratör. Jag vet inte riktigt vad det är, men det låter som något jag vill bli när jag blir stor. Det finns många "enkor" också. Tänk att definieras som en person som en gång varit gift med en man som nu är död.

Och sen alla mysterier: hur kommer det sig att det finns en gravsten som det bara står "Erik" på, utan efternamn eller datum? Och hur hamnade "weaving manager Emanuel Cooper" på en gravgård i Vasa?

serenad.

Uffes tänder är gula, gula som kanel.
Andra uffar har vita, vita som kamel.
Några uffar borstar sina tänder små.
Visst har Uffe öron, men inte innanför.

R.I.P. Ulf Larsson.

prov och självmord.

Jag skulle egentligen ha prov måndag, tisdag, onsdag nästa vecka. Men prisa och lova Herren, hans snö är god*. Typ. Måndagsprovet (hissa) hålls som planerat, vi skippade bara en debatt för att hinna ikapp efter snölovet (jag klagar inte). Tisdagsprovet i mytologi, eller "the test, but I like to call it the quizzie, because it sounds so cute", flyttades till torsdagen. Onsdagsprovet i nyare världslitteratur har blivit flyttat per tillsvidare-basis, vi måste hinna med både Faidra och Candide innan dess och vi har inte ens börjat... På det hela taget inget beklagansvärt; not too shabby for Rachel, som jag skulle ha sagt om jag varit Rachel Green.

Men nu är jag ju inte det, och glad får man väl vara för det, eftersom Friends dödades för ett bra tag sen. På tal om dödades (oh vilken åsnebrygga) fick jag anledning att fundera över min antimainstreamitet (ptja, i brist på bättre ord så) igår. Btw, mamma, du kan nog sluta läsa nu, du kommer inte att gilla det. Anyway, jag sätter en viss stolthet i att inte vara som alla andra, men det har så till den grad blivit en instinkt att det ibland går på default utan nån speciell orsak, vilket ibland kan resultera i att jag dissar helt vettiga eller beundransvärda initiativ bara för sakens skull. Gårdagen lär vara den dag på året då flest människor begår självmord (lite märkligt, tyckte jag, jag skulle trott att det var idag), så någon har börjat med traditionen att skriva "Love" på armen som en slags motreaktion, för att visa medmänniskorna att man älskar dem, typ. Så när John visade upp sin arm måste jag ju förstås skriva "suicide" på min. Av ovan nämnda orsak, antar jag, kan inte komma på någon annan.

Men det hindrar ju ändå inte att det kan leda till rätt roliga situationer.
Joel: "Tomorrow's the most depressing night of the year."
John: "Look, Joel!" (visar upp sin arm) "Love!"
Jag: "Look, Joel!" (visar upp min arm) "Suicide!"
Glad vändag!

* On a wholly unrelated note, nästan: Har vi något annat ord för gud än gud på svenska? Dr Lingvistik & Mytologi konstaterade idag att hela raden indoeuropeiska gudar, á la Zeus, Dyus Pitar, Tiu, Jupiter, Deva, Deus, Zot samt semitiska Yahweh och den angliserade versionen därav, Jehovah, börjar på en alveolar/palatoalveolar. Jumala också, för all del. Är det här man ska komma dragandes med Tor?

P.S. Att det också står "Currant" på min arm har att göra med att Jordan inte ville bli sjuk, så jag sa att han skulle äta svarta vinbär. Sin vana trogen förstod ju John inte då vad jag sa, så jag måste bokstavera på min arm.

anna nicole smith är magisk!

Jag läste en notis i HBL idag att Jordan rättsläkare eller hennes kolleger ännu inte lyckats lista ut hur det kommer sig att Anna Nicole Smith icke är mera. I notisen stod det ungefär som så att man inte hittat några spår efter narkotika eller andra orsaker som kunde ha förorsakat hennes död. Man kunde faktiskt ha skrivit att "a team of doctors had examined the bod[y], and had concluded that [she] had [not] been poisioned, stabbed, shot, strangled, suffocated or (as far as they could tell) harmed at all. In fact, the report continued, in a tone of unmistakable bewilderment, [Anna Nicole Smith] appeared to be in perfect health - apart from the fact that [she was] dead".

Låter det bekant? Javisst. Det må bero på att jag har spenderat varje vaken minut tillsammans med min kandidatavhandling på sista tiden, men jag tycker det låter misstänkt likt ett dödsfall som åstadkommits av Avada Kedavra.

guddbaj, maj frend.

Jag har ju redan skrivit en minnesruna över min döende kaktus, men jag måste bara få delge er senaste (och sista) nytt: när jag kom till Vasa häromdagen hade även den sista tredjedelen gett upp livsgnistan, dragit sin sista suck, kolat vippen, helt enkelt, som en ballong man har släppt ut luften ur. Tragiskt värre, minsann.
(ber om ursäkt för bildkvaliteten, btw, min kamera har gone superman on me och bränner sönder med blotta ögat. typ.)

r.i.p. kinuskikaktus.

Har du nånsin undrat över hur en kaktus ser ut inuti? Jag kan berätta: som kinuski.

Jag har alltid trott att kaktusar är överlevare, såna där som man kan behandla hursomhelst och ändå stannar de kvar. Ungefär som sånadär annoying människor som pratar med sig själv på MSN och tror att de för en diskussion med en. Eller som Gordon Bullit.

Den första kaktusen jag fick till mitt hushålle, Rufus, han har överlevt både det ena och det andra, och blommar för fullt året om likväl (blommorna är troligen fejk, men ändå, han är ju grön och så). Nu i höstas fick jag så en andra kaktus av min mamma. En tredelad* sak som jag inte ska säga vad den ser ut som. Eller såg ut som, rättare sagt. Jag har faktiskt vattnat den, ibland. Men den ena lilla kaktusen började skrumpna ihop, som om den hade fått skrumplever. Om den är alkoholist har den allt lyckats dölja sitt missbruk rätt bra, för jag har då inte sett den hälla i sig sprit i alla fall. Dessutom tror jag inte kaktusar har levrar (däremot känslor, som konstaterat, j!). Jag gav upp hoppet och lät den dö, det fanns ju ändå två kvar. Frågade min mamma om råd huruvida man borde ta bort skrumpleverkaktusen, sådär som när man amputerar tår vid kallbrand och så, men hon trodde inte det. Nu på sistone har även den långa kaktusen sett lite deprimerad ut, alldeles brun och skruttig. Och nu när jag kom hem från klagorundan på stan så hade den gått och alldeles gått av! Och inuti fanns kinuski.

* Jag vet inte om kaktusen är tredelad, eller om det är tre kaktusar intårade i samma lilla kruka. Samma resultat, dock: tre gröna stickiga pinnar som står upp.

musikfunderingar på en buss.

En kväll på bussen hem, det skymmer ute och gatlamporna tänds. Det brandgula skenet lyser mot bakgrunden av en himmel som är nästan lila och komplementfärgad. I hörlurarna snurrar en nybränd skiva innehållande de mest konstiga låtar, allt från Jonas Gardell via Aqualung till Kelly Clarkson. Och tankarna föds, sätter sig ner på de tomma platserna i bussen, sitter där och gungar i takt till musiken.

Varför skämmas över sin musiksmak, till exempel? Att se ner på elitism överlag, men sedan fnysa när någon uttrycker ett positivt omdöme om en eller annan artist, bara för att denna inte tilltalar en själv, är ju bara hypokritiskt. Att fnysa, för att sedan sitta och få gåshud av densamma låten är ju fullständigt sinnesrubbat. Så: ja, jag tycker att Kelly Clarksons Breakaway är fin. För att inte tala om Aldrig ska jag sluta älska dig, men den är nästan så excentriskt parodischlager att jag är stolt; fulsnygg i överförd bemärkelse.

Sedan finns det band man är förhandsinställd på att gilla, bara för att de har en (vag) koppling till något man redan uppskattar från förut. Jag menar, Rooney bara måste ju vara bra, för Robert Schwartzman är så ljuvlig i The Princess Diaries, eller hur? Detsamma gäller ju filmer man tycker om, bara för att en viss skådespelare är med (Natalie Portman, Jason Isaacs, Charlize Theron, Ludivine Sagnier, nåndera Gyllenhaal) eller liknande.

Vidare: skivans tema måste vara död (vid sjutton års ålder?!); I'm 17 and tired of life, under my pillow is a knife; she'll always be seventeen... at such a young age she took her own life; if you should die before I leave, what on earth becomes of me; I watched you die, I heard you cry kanske ännu flera (du får en guldstjärna i kanten om du vet vilka sånger det handlar om). Det var inte meningen, however.

Mörkret blir tjockare utanför fönstret, och gatlyktorna lyser vitare, för att fortfarande komplettera, opponera. Alla vill synas, till och med eller speciellt gatlamporna. Man ska vara unik, stå ut, vara speciell - men inom vissa ramar förstås. Det är så modernt med indie att det är mer unikt att vara mainstream. Det är unikt att åka buss också, åtminstone just nu när regnet milt möter rutorna för att öka på trivselkänslan och helljusen känns nödvändiga igen efter en lång sommar. Som ensam passagerare ger jag ett leende i natten och stiger av i riktning mot väntande billyktor.

onsdag den tolfte april.

(Jag skriver en utförlig resebeskrivning den här gången. Skippa om du vill.)

Vi skulle ta tåget ner till Helsingfors mitt på dagen, så jag skrev en tent i förbifarten och sprang sedan iväg till stationen och hoppade på mjölktåget till Seinäjoki, där jag bytte till de andras tåg, där de hade blivit underhållna av en gubbe som berättat sin livshistoria ända tills dess. Mamma konstaterade att det nog var tur att vi hade kommit iväg nu, för hon skulle ha lämnat tillbaka en bok till grannfrun dagen före, men när hon sträckte fram handen upptäckte hon att hon tagit ett par elektriska skovärmare istället.

Vi sov natten hos moster med familj, där vi ägnade kvällen åt att söka efter Hulda i akvariet (där finns för övrigt också en klarblå fisk som alltid brukar återfinnas framför spegeln, den heter Carola) och att söka efter lämplig bröllopsrepertoar i Finlandssvenska sångboken. Därifrån kunde vi dra slutsatsen att vi finlandssvenskar nog har ett väldigt kämpigt och bekymmersamt liv, nästan alla sånger innehöll kamp och strid och ond, bråd dööd. Slutligen bestämde* vi oss för att sjunga Hard Rock Hallelujah istället.

* Nåja, bestämde är väl lite för mycket sagt. Det var på förslag i alla fall.

en traumatisk händelse.

Jag har aldrig varit mycket av en djurvän (eller vän av levande varelser överhuvudtaget?*) och antalet gånger jag har matat min systers kanin kan räknas på ena handens fingrar**, men trots det var det nog något av en traumatisk upplevelse när jag, på grund av mattes 39-gradiga feber, skickades ut i snöyran i söndags för att mata Mozart och hittade henne död. Jag såg inte till henne i buren när jag kom ut, så jag lockade lite innan jag fick syn på några morrhår som stack upp ur en snöhög och fladdrade lätt i vinden. Jag trodde först att det var ett kramdjur som låg utsträckt där, alldeles översnöat och stelfruset, innan jag insåg sanningen. Borstade av snön, och kunde inte riktigt förstå att pälsen kunde vara så mjuk och gosig fast dess ägare var så stel, men om jag inte förstod det förr, sade ögonen allt.

R.I.P. Mozart.

* Med 'vän' menar jag i det här sammanhanget bara en allmänt varmhjärtad känsla mot flercelliga organismer i omgivningen. Jag menar inte att jag hyser ett kroniskt hat mot allt och alla, men jag lever nog mer enligt en "guilty until proven innocent"-attityd än tvärtom, tror jag.

** En gång fick jag i uppgift att mata Kudde medan Allrakäraste Syster var borta, och det gjorde jag också, men dagen därpå fick jag en utskällning för att jag hade gett för lite gräs, så han kunde ha dött av hunger, så jag har inte brytt mig så hårt efter det.

dagens tv-utdrag.

Offer i Extreme Makeover: "If my wife could see me now, it would scare her to death"
Programledaren: "So we sent a videotape of David to his wife"

(hon dog inte)

klichéartat bullshit.

Hej bullen, jag har ett problem. Så fort jag skriver en inledning eller avslutning hemfaller jag till klichéartat bullshit. Det här har jag åstadkommit idag:

"Hem från festen skildrar något som kallas en 'god död'. Många människor känner kanske på samma sätt som Mazzarellas far att döden är en hök som cirklar över huvudet och bara väntar på att få slå sina klor i en. I moderns tappning väntar fågeln i stället snällt nere på marken på att man ska klättra upp på ryggen, innan den lyfter och sakta seglar genom luften. Inte så att den befriar en från ett uselt liv på marken, det bara är ett naturligt steg i utvecklingen. Alla föds vi med vingar, men alla lär sig inte flyga innan det är för sent."

Hjälp mig, innan jag trillar av dendär freaking höken och slår ihjäl mig och alla mina ambitioner.
Tack på förhand,
mvh Emma.

PS. Som vanligt är det inte flickan på bilden som har skrivit brevet.

in memoriam.

Nyårsfirandet började dramatiskt. Det som till en början framstod som en så god idé, nämligen att tända ett ljus inuti pepparkakshuset, blev sedermera att betrakta som något av ett IQ-befriat sätt att avsluta ett händelserikt år.

Det vore skönt att kunna berätta att ingen omkom i eldsvådan, men det skulle vara en lögn. Jag kan inte ens börja att beskriva hur stor smärtan är när jag nu måste berätta att en kämpande soldat inte klarade sig från debaclet med livet i behåll. Jag vill nu be om en tyst minut för att hedra vår fallna soldat, som ni kan se här på bilden ovan. Han syns också på den nedre bilden, till höger om den utstickande husdelen.