sportlovsresa.

Trötta på konstlade leenden och gubbar i slips styrde vi bilhjulen mot nordligare vidder, där riksdagskandidaterna hade precis lika konstlade leenden på likadana skyltar, bara namnen var annorlunda. Vi började i Uleåborg på Eden med att simma (egentligen började vi med att titta på Reba [??] på subtv, men det talar vi ganska tyst om). Trötta efter bilsittning, simning och bastning gick vi så för att intaga middag på hotellets restaurang. Grillad getost med färskpasta, rucolasås och rostade pumpafrön lät ju bra, tyckte jag, och beställde på svenska men pekade på finska. Maten kom, grillad kyckling? Ursäkta, sa jag, jag hade beställt getost. Kyparen (för övrigt tredje i raden att betjäna oss, månne svenska inte var så populärt?) såg frågande ut. Vuohenjuustoa. Oj, förlåt, förlåt, vi ska genast se till så att du får rätt mat, förlåt, du kan få efterrätt gratis som plåster på såren. Väntade tills de andra nästan hade ätit upp sina portioner och så kom kyparen dragandes med kyckling igen, den här gången inte ens med pasta. Övervägde mina möjligheter: a) klaga igen och svälta ihjäl innan jag får maten eller b) äta och se glad ut. Jag valde det senare, åtminstone till hälften; det var inte speciellt gott så jag såg knappast särdeles glad ut. Kyparen kom och plockade bort de andras tallrikar, nog fick du väl rätt mat denhär gången? Eh, eei... sa jag och han sa hyvänen aika, hyvänen aika, hyvänen aika. Fick både huvudrätt och efterrätt gratis i alla fall, alltid något.

Morgonen grydde så rosig och fager att vi aldrig ville vakna, och efter att ha intagit våfflor och annat hälsosamt styrde vi vidare mot Kemi och snöslottet. Det var imponerande, jo, men svinkallt (-8 ungefär, men det kändes mycket kallare). Jag förstår inte hur folk vill sova där, men 1561 människor hade gjort det ifjol, så tydligen är inte alla som jag (tack och lov för det, tänk hur världen skulle se ut). Besöket blev något kortare än planerat, trots en sväng via en souvenirbutik där vi bl.a. köpte knäckebröd med choklad mellan (mums...), så trots den sena starten kom vi till IKEA i Haparanda ungefär planenligt. Vi köpte allt utom det vi hade tänkt (för min del bl.a. en wokpanna och vinglas), som vanligt. Konceptet är ju likadant överallt, så det är ju inte så mycket att orda om; det som förvånade mej mest var de billiga priserna på restaurangen. Det är ju enda stället där man kan äta, så enligt normal praxis 'borde' det ju kosta hur mycket som helst, men lunch för fyra personer + två kaffekoppar för tjugo euro jämnt är snudd på revolutionerande. Kanelbulle för 5 kronor, en morotskaka för 10 - vi borde alltid fara dit på kaffe, no?

Efter två varv runt Haparanda City (oh yeah) för att händelsevis hitta en bokhandel (naturligtvis) gav vi upp och åkte tillbaka till hemlandet igen, närmare bestämt till Rokua Kuntokeskus. För att komma dit skulle man först köra långt, sen köra genom Kållby, sen Pörkenäs och mitt i allt i skogen fanns det ett stort upplyst hus. Utanför stod folk och rökte, i foajén satt bara pensionärer. Jag behöver inte åka på rehab, sa jag, jag är inte alkoholist eller Britney Spears. Ingenting hjälpte, där var vi och kunde inget annat. Efter en frukost utan våfflor (men mer än en selleri, i alla fall, vilket jag befarade i ett skede) gick jag & L på gym. Första gången jag var på gym frivilligt i mitt liv, bör kanske tilläggas. Men det var rätt roligt, faktiskt, vi hittade en favoritapparat och skrämde bort en tant (L menade att hon helt enkelt var färdig, men jag tror det berodde på Fountains of Wayne eller Orango eller vad vi nu hörde på). Sen gick vi och sökte simbassängen, vilket var svårare sagt än gjort, vi förvillade oss till alla möjliga konstiga draperi-utrymmen. Till sist frågade en tant om tytöt var menossa uimaan och pekade oss rätt. Lite plask och bubbel (eller, för L:s del, tio kilometer) senare tvingade vi kökspersonalen att ge oss lunch trots att lunchtiden var slut och sen... for vi hem, helt enkelt, så att säga.