Plötsligt är allting så verkligt. Jag har spenderat kvällen med att gå igenom högar av papper för att se vad jag kan slänga, vad jag helst vill spara men kan undvara, vad jag absolut vill ta hem; vi hade floor meeting om att checka ut; jag hade min sista pianolektion idag.
Och jag pratar om att jag gjorde ett val om hur jag vill leva redan för ett och ett halvt år sedan genom att överhuvudtaget välja att komma hit och jag pratar om mig själv i termer som emotional wreck och det gör mig glad. Jag är så glad att upptäcka att jag faktiskt lever som jag vill, att jag har låtit mig själv komma nära, att älska de här människorna trots att jag vet att jag måste åka härifrån och jag inte vet när jag kommer att se dem igen. Det går emot allt jag byggt upp min tillvaro på, och jag är bara fruktansvärt glad åt att tårarna rinner när jag skriver det här. Och jag är tacksam bortom ord för att människor bara släppt in mig i sina liv helt förutsättningslöst, att de tycker om mig så mycket att de inte vill låta mig gå. Det är så absurdt och så underbart på samma gång.
Samtidigt vill jag ju så gärna komma hem till er. Jag älskar er också. Det finns så mycket kärlek i världen. Kärlek och tårar.
2 kommentarer:
Jag är glad! Glad att du kommer hem men(tror jag) ännu mer för din reaktion. Detdär tycker jag är att leva. P
PS. Man skulle inte tro det men A. M.-tävlingen är avgjord och du vann inte.
DS
Jag känner igen det där! Visserligen var jag mycket yngre (och emotionellt omognare?) när jag slet upp min tillvaro i Harrisburg, PA, men visst kändes det som om man skulle ha lämnat en fysisk bit av hjärtat kvar hos var och en av de vänner som hann bli så viktiga för en. Trots det var inte den del av hjärtat som följde med hem ett dugg mindre.
Skicka en kommentar