andra schlagerveckan.

Jag vet inte om jag bara inte har förstått vår storhet, men det finns stunder då jag funderar på om det sen heller är en sån höjdare att bo i Finland. Upplägget "Hej, vi bjuder in artister till euroviisututtagningen så att det int är låtarna som tävlar och ingen nykomling har en chans" kan man ju säga vad man vill om, men man skulle ju tro att det i alla fall skulle leda till att artisterna skulle klara av vissa basgrejer i alla fall, som till exempel att sjunga. Men så roligt ska vi ju inte ha det. Ninja var irriterande, enerverande och örvärksframkallande. Jippu hade inte en speciellt bra låt, men det var något med hennes röst och scenpersonlighet jag gillade. Att hon hade stickasockor på sig på scen gav därtill upphov till en "what if"-jämförelse med Sverige, men det är sen en annan sak. De två bidragen som gick direkt vidare till finalen - Kristian Meurman och Mikael Konttinen - var inte speciellt spännande som låtar betraktade, men de kan i alla fall sjunga.

Vis av förra veckans fiasko hade jag den här lördagen streckat över två timmar från klockan ett och framåt i min kalender (nåja, bildligt talat i alla fall), så att jag kunde se på Melodifestivalen som streamades live i realtid. Det är ju så mycket mer än bara låtarna. Men de är ju viktigast förstås. Ola var som en märlig blandning av Skottland och 80-talet, på ett sådär småkatchigt, östeuropeiskt vis. Lasse Lindh kommer väl närmast den typ av musik som jag normalt lyssnar på, men i schlagersammanhang blir det lite väl menlöst. Första reaktionen på The Nicole var nog "Hurra, finnarna är inte de enda som kan sjunga falskt". Låten kunde vara rätt rolig annars, men sjunger man sådär borde man automatiskt bli diskvalificerad. Alexander Schöld var ju sådär småmysig på ett Jimmy Janssonskt vis, men hade ju ingen chans. Rongedal var min personliga favorit! Versen lät ju visserligen som nån annan låt (vilken?), men det var en Bee Gees-schlager helt i min smak. Med herrarna Rongedal behöver man ju dessutom inte sitta och vara nervös för att de ska missa tonerna. Samma sak gäller väl Sanna Nielsen, vars ballad var väldigt vacker, även om jag kanske personligen föredrog lite mindre wail. Andra Generationen var lite väl repetitiv. Och sen Häggkvist & Johnsson då, den stora skrällen. Det lät väldigt mycket som man tänkte sig att ett samarbete dessa två emellan skulle göra. Och visst var jag ju säker, som alla andra, på att de skulle gå direkt till final. Men ändå, det är inte utan att man nästan tycker lite synd om den som hamnar i duell mot dem i andra chansen, ingen annan kan väl verkligen ha en chans mot den här powerduetten? En annan småintressant aspekt av deras samarbete är ju att Carola plötsligt går under bara sitt efternamn, efter tjugofem år i branschen under bara förnamnet, liksom. Vad det nu beror på.

En positiv grej med att se hela showen var ju också att jag fick se Luuk och kompani. Björn Gustafsson var lite mindre rolig än vanligt, men det säger väl inte så mycket, det var ju roligt i alla fall. Nour El-Refai har ju fått rätt mycket kritik i svensk media, men hur kul kan man vara på två sekunder när artisterna kommer av scenen? Otacksamt jobb, to say the least. Jag tyckte ändå att hon gjorde det helt okej.