hejdå, tolv pianon.

Jag spenderade runt tre timmar i Beach Hall igår. Det hade indirekt att göra med den här bilden: tolv gamla pianon står mitt i aulan (som för övrigt har en remarkabel akustik; stå mitt under kupolen och klappa händerna och du är kung över hela världen) och skräpar.

Den direkta orsaken är vad som nu finns där dessa pianon har stått tidigare. På ett sätt är det ju lite trevligt, att lära känna ett piano och veta att om man ska spela ett stycke där F#2 ingår, ska man nog välja ett annat rum. Men på ett annat sätt är det ju lite himmelskt att spela på ett instrument som lyder ens minsta önskan. På ett tredje sätt är det ju lite mindre trevligt att upptäcka att det man trodde var pianots fel i själva verket beror på ens egen dålighet. Men det är ju en så världslig sak att det inte är klokt.

P.S. Apropå musik: efter många om och men har registreringskontoret rett ut att min oregistreradhet inte är deras fel, och därmed kan de heller inte göra något åt saken. Så där avslutas min amerikanska sångkarriär. Om jag nu inte kommer tillbaka förstås; av någon anledning har alla valt denna dag att försöka övertala mig att stanna. Enligt uppgift har John övertygat mina föräldrar om att de inte vill ha hem mig, men jag kan få bo hos Alli över sommaren, hon har ett extra rum. Inte ens bristen på översättningsinriktning var ett problem; det finns tydligen ett translation program vid K State. Om det gäller översättning engelska till svenska förtäljer inte historien. D.S.