dagens egoboost.

Jag har sagt det förr, men min fiction writing-grupp är den bästa i hela världen. Nu känns det här lite som självframhävning av tredje graden, men å andra sidan har jag väl aldrig haft några pretetentioner om att jag nånsin skriver om något annat än mig själv. So here it goes: min 'novell' (jag vet fortfarande inte vad jag ska kalla den) fick så mycket fint beröm idag att jag nästan tänkte börja gråta. Och sånt gör jag ju inte, så då kanske ni förstår vad det betyder.

Några utdrag ur den skrivna "kritiken":
by far this is my favorite! / Love the story! / On the whole I felt that this was an extraordinary work. / There are such beautiful images in this. The feeling of longing permeates the whole piece and makes me want to cry. / Wow. The description is amazing. Your language use is unbelievable. I felt like I was standing in the middle of Finland.

Fast det roligaste av allt var nog ändå att de diskuterade att fem sinnen-delen står för idealism och stereotypdelen står för realism. Realism alltså, den delen där jag pratar om att isbjörnar traskar omkring på gatorna och att vi inte dricker något annat än vodka eftersom det är så kallt att vattnet fryser till is. Jag tror att den amerikanska definitionen av realism skiljer sig något från min.

P.S. Om någon är intresserad av att läsa och bedöma själv, så borde du eventuellt om det fungerar kunna göra det här.