graduangst. igen.

Såhär kan jag tycka: att om det står i nån bok att icke-specificerat "folk" har kritiserat nånting, så borde det väl räcka med att jag hänvisar till sagda boks författare och låter honom/henne stå för att sagda folk inte är destomera specificerat. Jag kan väl inte rå för att författaren har tillåtits gömma sig bakom ett generellt passiv? Alternativet, att jag sådär över en helg helt magiskt skulle kunna hitta detta icke-specificerade folk för att kunna hänvisa till dem, känns varken speciellt lockande eller realistiskt.

Det är nämligen såhär, gott folk, att jag klockan 21:58 på valborgsmässoafton sitter och bråkar med den där gradun igen. Under dagens vappupiknik (som på grund av vädret hölls inomhus) berättade nämligen min vän R, som även hon har tänkt bli färdig i slutet av juni, att dokumentet ska skickas till tryckeriet allra senast måndag för att det ska kunna ske.

Eventuellt kan man ju tycka att herr handledare kunde ha sagt det häromdagen, när jag frågade hur snart jag behöver lämna in den. Men det är kanske för mycket begärt? Han hade ju heller ingen koll på vem jag skulle lämna in den till, eller så. På frågan var man binder in sin gradu fick jag svaret "Emma... you've been here for, how long? Shouldn't you know these things by now?". Jag kunde kontra med "Dear professor, you've been here for, how much longer? Shouldn't you know these things by now?".

Kontentan är alltså att helgen spenderas tillsammans med Mr Bowmont III, med frekventa pauser för att medelst ryggövningar förpassa disken till sin rättmätiga plats. Men det är väl bra på sitt sätt. Ju fortare jag måste lämna in den, desto snarare blir jag ju av med den. Då har jag ju också all tid i världen att leka med eventuella syskonbarn som råkar vara i faggorna. Så att, glad vapp och första maj!

ur "a concise dictionary of english slang" (1955)

BIKINI. Feminine bathing-dress, brief in appearance
--and popularity.

research av olika slag.

Sitter här och läser dödsrunor. Ni kanske undrar om denhär dödsfixeringen är min nya grej - läsa dödsannonser, traska omkring på gravgårdar - fast det är faktiskt research till ett skolarbete (det sista!). Just den här uppgiften handlar om tabuord och eufemismer och sånt, och det är ju rätt remarkabelt ändå att av 16 texter undviker 7 helt och hållet ämnet döden. Bara en använder ordet die. Så att. Sånt sysslar jag med.

Jag har också researchat diskbråck eftersom tant Doktor igår funderade om jag kanske har fel på min diskus. Det är ju lite svårt att veta om man borde vila eller röra på sig. Fast nu har jag läst att man ska vara så aktiv som möjligt både vid diskbråck och ryggskott och ptja, all slags ryggkrämpor, så simhallen it is. Där finns ju också bastu, vilket kanske är bra, eftersom värme var bra mot nånting. Och kyla. Det som gäller är alltså att undvika rumstemperatur. Det är lite som med Gud, det är bättre att vara kall eller varm än ljum. Typ.

Anyway. Prokrastinerar mest. Tänk sen när jag inte har några skolarbeten som ska skrivas, vad ska jag då låta bli att göra? Spännande.

Har ni förresten tänkt på att Agatha Christie var rolig? Det är ju liksom inte det första man kommer att tänka på, men det är helt sant. Sådär nångång i högstadiet kanske hade jag en Christie-period, men jag genomgår just nu en Christie-renässans känner jag. Fast lite mer selektivt. Först Miss Marple. Nu Tommy & Tuppence, vilket föranledde humorkommentaren. För de bygger ju faktiskt på en såndär speciell torr, engelsk humor. Poirot skippar jag, tror jag.

Anyway. Nu är det nog dags för lunchpaus. Jag har ju jobbat så hårt.

gradu- & ryggbestyr.

Jag har hämtat ut min gradu och diskuterat ändringar. En hel del ändringar kunde göras, en del ändringar kommer att göras. Jag siktar nu på att finjustera så mycket jag orkar, och ha den inbunden och inlämnad sjunde maj.

Jag har också uppsökt Studenthälsan. För tillfället känns det som att en och en halv timme i väntrummet gjorde mer skada åt ryggen än vad fysioterapibesöket kommer att vara till nytta, men det återstår att se. En ny remiss har jag i alla fall, och en tid på torsdag. Och en rygg som är i betydligt sämre skick än i går.

Nu ska jag gå och dricka kaffe i väntan på klagovisorna. Eventuellt läsa dödsannonser om jag hittar några. Later!

förresten...

Ifall nån undrade, så är det sånthär jag gömmer mig i buskage för.

bara så:

Idag har jag skrivit min sista tent. Ever.

VYY:n valitusviikko.

Tycker du också att spenatsoppan är för grön? Eller att studerande får för lite pengar, för dålig mat, för lite nakenhet och bara kålsallad? Störs du också av bristen på information, flickvänner och nakenhet?

Då kanske du ska ta en sväng via torget framför Mathilda & Tritonia* 16-ish imorgon och höra din frustration uttryckas i sång. Studentkårens klagovecka till ära uppträder VYK med några låtar ihopskrivna av genuina framförda klagomål. För att citera fjortonde versen av den ena: kaikki on niin paskaa.

* Med väderreservation. Vid regn står vi säkert och skrålar i biblioteket och blir omtyckta av alla som försöker vara flitiga studerande.

jag vill ha en mustasch.

Vill jag ha en sånhär mustaschmugg? Svar: JA. Hur har jag överlevt utan en, liksom?

helt oprovocerat.

Det var en konstig kväll igår. Först bestämde sig min rygg för att helt oprovocerat ge upp kontraktet och sen ville min bästa vän deportera mig till Karelien för att dö i tuberkulos så hon kan ärva mina miljoner. Relativt oprovocerat det också. Dessutom var det exakt en månad tills jag fyller kvartssekel. Fast det är en efterkonstruktion.

I morgon skriver jag min absolut sista tent* såsom studerande vid Vaasan yliopisto. Mazel tov!

* well, förutsatt att jag får godkänt, givetvis.

lajdidajdi mombasaan lala.

Jag har haft den här låten på hjärnan hela dan. Tyvärr kan jag inte mer av texten än "mombasaan". Och så lalala.

jag ville ju bara fota videkissorna.

Ibland när man står gömd i ett buskage tillsammans med ett 18-105mm-objektiv kan det kännas som att folk som går förbi kanske kan missuppfatta ens intentioner.

på gravgården.

Delvis inspirerad av det här cyklade jag igår till gravgården och gick omkring där en timme eller så. Det är rätt fridfullt, att bara gå omkring där i solskenet och fågelkvittret och titta på gravstenar och fundera över vem de där personerna var. För tänk ändå hur många människor som är döda. Och tänk så många av dem som ingen kommer ihåg längre. Det enda som återstår är en sten med namn och datum, ibland en titel, ibland ingenting, eftersom tiden och mossan och väderleken har höljt även det i glömska. Vissa stenar har statyer och kors och taggtrådskronor, vissa har hamnat på sned eller gått sönder.

Jag tycker det är intressant också att se under vilken titel människorna går till eftervärlden. På en gravsten, till exempel, samsas guldsmedsmästaren Fredrik, hans maka Amanda, barnträdgårdslärarinnan Gertrud, trotjänarinnan Brita, guldsmeden Johannes och fil.magister Magnus. I en grav ligger en litteratör. Jag vet inte riktigt vad det är, men det låter som något jag vill bli när jag blir stor. Det finns många "enkor" också. Tänk att definieras som en person som en gång varit gift med en man som nu är död.

Och sen alla mysterier: hur kommer det sig att det finns en gravsten som det bara står "Erik" på, utan efternamn eller datum? Och hur hamnade "weaving manager Emanuel Cooper" på en gravgård i Vasa?

jag läser och läser men kommer aldrig till slutet.

Det fanns en tid i mitt liv då jag inte kunde börja läsa en ny bok innan jag hade läst ut den gamla. Den tiden är slut. Mer eller mindre påbörjade just nu är:

• Douglas Coupland: Microslavar (det ligger ju i historiens natur, men jisses vad gammal den känns, redan. Datanördar som mejlar och frågar nån engelsman vad bollocks egentligen betyder istället för att googla, liksom, hallå nittiotal!)
  
• Anuradha Roy: En karta över omöjlig längtan (jag har flera gånger tittat en gång extra på den boken på biblioteket eftersom jag alltid inbillar mig att den är skriven av Arundhati Roy, som skrev den vackraste inträdeslitteraturen jag nånsin läst, The God of Small Things, så jag tänkte läsa den bara för att komma undan dendär dubbelkollen)
  
• Nick Hornby: 31 låtar (den har jag läst förr, iofs, men jag köpte den på loppis en gång och den har nu legat där på byrån bredvid sängen sen dess ungefär. Det är så lagom långa doser att läsa om man borde gå och sova men ändå vill läsa)
  
• Ulrika Kärnborg: Myrrha (den är bra skriven, men det tar emot att läsa vidare, för att det är så obehagligt)
  
• Inger Edelfeldt: Rit (igen en såndär snuttbok)
  
• Emily Brontë: Wuthering Heights (i egenskap av engelskastuderande och fd littvetare känner jag att jag borde läsa igenom dendär Works of the Brontë Sisters, men herr T har totalt förstört Jane Eyre för mig, och jag har lite svårt att komma igång igen)
  
• Bryan Peterson: Kreativ fotografering: Exponering (jo jag kör ju mest på auto och känsla, men jag tänkte att det kanske inte skulle vara helt dumt att veta lite vad man sysslar med också)

Fast jag har visst läst ut några böcker också. Couplands jPod, till exempel, som jag nämnde häromsistens. Den är helt hysteriskt rolig (och jag skulle litegrann vilja ha TV-serien på DVD). Och Åke Holmbergs Ture Sventon och Isabella. Han är allt bra klurig, den där Ture Sventon. Fast han åt inga temlor. Och så läste jag Carol Goodmans De döda språkens sjö. Den är som Den hemliga historien light. Och även om jag inte har något större intresse av att syssla med mord eller incest eller sånt där så blir jag i alla fall intresserad av att lära mig latin. Förresten tycker jag också att ni ska läsa Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap om ni inte har gjort det men är sugna på lite efterkrigstida engelsk feelgood. Så att sånt.

god i'm such a girl.

Jag slog två flugor i en smäll igår och firade att gradun var färdig samt sörjde över den uteblivna Italienresan med Cherry Garcia (med extra körsbär) och Before Sunrise. Det finns gånger då jag känner att dedär kvinnliga stereotyperna inte passar så bra in på mej. Det här var inte en sån gång.

vem behöver italien när man har finland?

i min handledares fack just nu...

Emma Dahlbacka

The Horse, the Howl and the Hatchet
Nature Representations in Ronia, the Robber's Daughter and Hatchet

Master's Thesis


(Om ni lyssnar noga kan ni höra hallelujakören här i bakgrunden)

askmoln hotar finlands flyg*.

RyanAir har för tillfället ställt in alla flyg tills klockan 13.00 på onsdag 21.4, så vi är fortfarande hårt på gång att dra på utlandsturné. Vårt flyg går ju inte förrän 13.35 på onsdag 21.4.

* Om någon läsare av någon underlig anledning inte har full koll på Vasas statyer, kan jag berätta att statyn på bilderna är rest "Suomen ilmailijille / Till Finlands flyg".

snälla eyjafjallajökull, kan jag få åka till italien?

Konserten gick alldeles utmärkt. Du missade troligen det bästa framträdandet VYK har gjort under min tid i kören. Jag menar, Mull' on heila ihana med dramatisering och allt, det blir inte mycket bättre än så. Nå, okej, de här gör ju det aaningen bättre, men typ såhär, fast utan folkdräkter och med lite mindre hängivenhet och med notpapper i handen.

Vi har (delar av) en annan Kostiainen-svit på programmet också, nämligen Pakkasen luku. Den är ett försök att besvärja bort kölden. Vi funderade på om man möjligen kunde ändra texten lite och försöka besvärja bort askmoln också, men vi får se hur det går. I nuläget ser det lite dåligt ut med Italienresan på grund av dendär Eyjafjallajökull. Fast det beror på vem man frågar förstås. J undrade vad vi har för plan B om vi inte kan åka, A sade godnatt med ett "jag hoppas vi ses i Italien på onsdag" och R menade att int hoppas det här någå, vi kommer att kunna åka.

Och jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att askmolnen skingras tills dess. Vi som tillochmed skulle kunna gå på fotboll, eftersom matchen sen i alla fall är på lördag - visserligen till ett betydligt dyrare pris, då matchen spelas 18.00 och sista tåget tillbaka till Castel San Giovanni går 19.15, så det innebär en övernattning i Milano. Men pengar är ju en världslig sak. Annat är det med italiensk fotboll. Så nu sitter vi på nålar och lever på hoppet.

visst kan man ju vara tacksam.

Jag undrar hur vanligt det egentligen är att människor svarar thank you när någon säger I love you till dem. Baserat på TV-serier skulle jag gissa på ungefär 90%.

inte bra, men helt okej.

Det går lite trögt med skrivandet idag. Alla delar är i princip där nu, de flesta referenserna är kontrollerade, de flesta punkterna på plats. Förutom abstraktet som fortfarande är halvfärdigt, och innehålls-förteckningen som är något av ett kaos, så är det Word-dokument som fortfarande går under namnet en början helt inlämningsbart. Det är inte färdigt på något sätt, men allt som händer med det från och med nu tills måndag är underordnat mina egna snarare än några yttre krav. Så det känns okej med en lite trögare dag, då jag lunchar med alla i landet varande damer i familjen samt min uppochhoppakomiker till systerson, går hem via Gina Tricot utifall att de skulle ha nån kjol som skriker Italien, läser Douglas Couplands jPod och skrattar högt i min ensamhet, städar lite halvhjärtat och känner kinderna återuppleva gårdagens två timmars cykeltur i solen. Och sen sjunger hela kvällen, både julsånger och karaoke. Helt okej.

P.S. Om du nån gång undrat hur jag ser ut när jag sjunger karaoke och läser texten i rutan men inte sen heller minns hur melodin går, voilá: här är en bild till dig. D.S.

god jul!

Fick just låtlistan för fredagens vårkonsert* samt Italien-konserterna, och jag vet inte hur det är med er, men jag tycker inte till exempel Marjatan jouluvirsi skriker vårkonsert direkt. Vi har tydligen just fått reda på att den ena konserten kommer att hållas i en kyrka och inte i en teater, som vi trodde. På grund av det ska vi tydligen sjunga både ovan nämnda sång plus tre andra julsånger. Och nånting ur Saint-Saëns-grejen vi gjorde i julas. Jisses. Ändå, i Italien är det ju ingen som förstår finska, så det gör väl inte så mycket (och lite Alleluia har väl aldrig skadat nån), men i Vasa finns det ju viss risk att en och annan i publiken förstår vad vi sjunger om. Och tror att vi har blivit spritt språngande galna.

* [REKLAM] På fredag 16.4 kl. 19.00 har Vaasan ylioppilaskuoro sin vårkonsert i konsthallen i stadshuset. Välkomna! [/REKLAM]

Kära rörgubbar,

vi måste prata. Det är inte jag, det är ni. Ni förstår, jag kan inte lita på er längre. Ni säger nånting, som till exempel att ni ska försvinna efter påsk, och sen gör ni nånting helt annat, som till exempel att börja borra en måndagmorgon när påsken redan är över. En relation kan inte fungera när parterna inte kan lita på varandra, det förstår ni väl? Jag förstår att det kanske kändes lustigt, att igen komma och störa när jag har en sista-veckan-innan-deadline-rush, men ärligt talat, är det inte ett lite gammalt skämt vid det här laget? Men jag uppfattar ironin, kära rörgubbar, det gör jag.

Men jag känner ändå att det räcker nu. Och nej, jag tror nog inte att vi kan fortsätta vara vänner heller. Det kräver tillit, förstår ni, kära rörgubbar. Och eventuellt nån slags affektion.
För att citera Fred & George: I won't be seeing you. Yeah, don't bother to keep in touch.

Mvh. Emma

sol ute, sol inne, sol i hjärta, gradu i sinne.

Det är såna här dagar - då solen värmer genom fönstret och man sitter inomhus med en hög böcker och kontrollerar att citat är korrekta in i minsta detalj - då man tänker att hej, det där med balkong, det skulle allt vara nåt.

10.4.2010 kl. 20:00.

Det har funnits gånger då jag inte varit helt övertygad om att vintern nånsin tar slut den här gången, men vet ni, jag tror att våren är här.

bones.

Alltså, jag har just tittat på det hundrade avsnittet av Bones och jag är riktigt aggraverad. Hundrade, liksom, det ska ju vara värsta showen, förslagsvis med ett sång- och dansnummer inkastat helt på random. Typ som när Booth låg i koma och hela avsnittet var en skruvad dröm och Dr Sweets sjöng en sång och Mötley Crüe dök upp där i slutet sådär helt på random - DET skulle ha kunnat vara det hundrade. Men det här? Jåjå, släng allt ni har gjort i fem år i sjön bara, gör det. Om inte nästa avsnitt innehåller en "nä vi skämta baa"-twist så säger jag upp bekantskapen. Bara så ni vet.

stammis.

P.S. Som vanligt är det ju inte tjejen i filmen som skrivit brevet. Eller, okej då, hon kanske skrev mellersta raden. Men det var inte hon som började. D.S.

count your blessings.

Gråtrista huvudvärksdagar kan det ibland vara svårt att komma ihåg vad som är så bra med att finnas, egentligen. Så man måste påminna sig själv. När jag ser på denhär bilden kan jag känna mig glad över:

• min blåa servis, som gör att vilken mat som helst ser god ut (säga vad man vill om tonfisk & burkchampinjoner, det är inte precis så att det sprätter i benen när man ser på det)
• körsbärstomater, för att de är goda och för att det den här tiden på året är ekonomiskt försvarbart att köpa dem istället för vanliga
  
• ljuset, som även en mulen dag är så starkt att man får huvudvärk
• min kamera, som gör att jag kan ta bilder så att jag kan komma ihåg att vara glad
  
• att snart äter jag pasta i Italien
  

superviktiga utredningar: mitt hår.

Jag är lite trött på mitt hår och har därför gått omkring och antastat människor i min närhet med frågor om hur jag borde klippa mig. Jag försökte föreslå en pixie-cut á la Carey Mulligan här till höger, men Syster Liten sa något i stil med "Nej. NEJ. NEJ!" och hänvisade sedan till de dahlbackanska öron jag har välsignats med.

En annan version som jag har funderat på är något slags bob/page-ig grej, men jag tycker man borde ha rakt hår för sånt. Fiabeth tyckte att det skulle fungera med lockar, åtminstone gjorde det det på femtiotalet, och illustrerade med en bild på Rihanna. Då hon knappast var född på femtiotalet är jag fortfarande inte riktigt säker på hur hon egentligen har tänkt det ska se ut. Syster Liten tyckte dock också att det verkade vara en helt bra idé, och vi förföljde därför en stackars ung kvinna på stan för att närmare granska hennes de facto lockiga bob.

Men jag är fortfarande lite tveksam. För minns ni dendär gången jag ville klippa mig som Paris Hilton, men kom hem från frissan och såg ut som en i The Beatles?

Så eftersom jag lider av kronisk beslutsångest, och jag antar att ni verkligen inte har någonting bättre för er än att fundera på min frisyr, tänkte jag öppna forumet för förslag och diskussioner. Eller kanske en omröstning, rentav, för att hålla traditionen vid liv. Jag upptäckte nämligen nyss att min blogg har en kategori som heter frisyrer och en gång höll jag en frisyrrelaterad omröstning som blev en väldig succé. Det var visserligen bara en person som röstade, men han gjorde det med desto mer inlevelse och bidrog till och med med ett diagram. Se och lär.

påsk.

Det är påsktredjedagsafton och jag har återvänt till ett Vasa höljt i en regndimma, men med snöfria gator. Under påsken har jag gratulerat till dopet, till 28 år samt till 1 år, 2 månader och 4 dagar. Och letat påskägg, ätit pascha, tittat på The Big Bang Theory samt helt spontant börjat skriva gradu en lördagkväll. Tur att vardagen kommer emot och ställer saker till rätta.

snart över.

Efter att än en gång ha väckts av en borr bredvid mitt öra efter en vrid&vänd-natt tröstar jag mig med att titta på den här tidtabellen för rörrenoveringen. Det börjar längst till vänster med måndag den 11 januari.Och titta, titta! Idag är det torsdag i 29 mars-veckan, och efter idag är det bara en pytteliten bit streck kvar, och det kommer jag dessutom inte att uppleva eftersom jag drar norrut på påsklov idag. Ja, han är sannerligen uppstånden, säger jag bara.

P.S. Eftersom jag fick det här schemat för läänge sen antar jag att det inte är att aprilskämt. Åtminstone hoppas jag det. Med hela min kropp och med hela min själ och med hela mitt förstånd. D.S.