adventskalender 2011, lucka tretton.

Lucka tretton. Vad kan du om skuldkrisen?

Hemskt lite. Oftast känns det som att det är en lek som dedär männen i kostym leker. Jag får inte vara med, och inte kan jag säga att jag vill heller. Ibland kan det kännas lite orättvist att de leker med mina leksaker, men det är nu så den här världen fungerar. Den mest konkreta inverkan den ekonomiska situationen har på mitt liv är att jag nog inte vågar säga upp mig utan att ha ett annat jobb. I övrigt handlar jag mjölk och makaroner som vanligt. Nångång ibland slår jag till och med på stort och köper ost.

a series of surrealistic events.

Idag på retoriklektionen lyssnade vi på ett radioprogram där min mammas kusin (väl?) pratade om nåt tal. Ni vet, han släktens kändis, han som Ahtisaari känner. Det var lite lustigt, tyckte jag.

Sen gick jag till en tygaffär och grävde i billiglådorna* och döm om min förvåning och dåndimp när jag hittar ett blått-rött tyg med texten University of Kansas och KU:s maskot på. Alltså. På riktigt? Varför?

Det var också lite surrealistiskt att Z och jag båda fick karaktärer från Madagaskar 2 i Kinderäggen jag hade köpt. Fast inte så värst, ändå.

Annars går jag mest och väntar på att mitt påskgräs ska växa.

* ÄR det verkligen billigt? Om tyg kostar 35 euro per kilo i fyndhörnan, motsvarande 6-10 euro per meter enligt skylten, och tyg kostar till exempel 5,90 per meter i 'riktiga' butiken, då är det ju inte alls billigt ju. Sen vad jag ska med tyg till är en annan sak. Jag skulle vilja sy ett lapptäcke men kanske inte att jag ändå börjar sy för hand. Nån måtta får det väl ändå vara.

få-tillbaka-pengar-dagen.

I fredags provade jag en jacka i en butik i den före detta tobaksstaden. Den var jättefin. Lite dyr, kanske, men expediten påpekade att jag råkade ha en sån tur att just den dagen skulle jag få en icke föraktlig rabatt. Jag skulle tänka på saken, sa jag, och åkte till en utrum/neutrumförvirrad stad för att utforska andra alternativ. Jag kunde dock inte komma från jackans lockrop, så innan kvällen var till ända återvände jag till butiken för att betala lösensumman och återförenas med den som ska värma mig i vinter när nätterna blir långa och kölden sätter in. X€ tack, sa tanten i kassan och jag blev lite fundersam. Kostade den inte Y€? frågade jag. Expediten gick och kollade på lappen och med expediten jag talat med tidigare på dagen, men nej, tyvärr. Jag kunde inte komma ihåg om hon faktiskt nämnt den specifika summan eller om hon bara sagt att den var rabatterad (det var den de facto i vilket fall som helst), så jag tänkte att jag säkert förstått fel, betalade det lite högre priset och fick min jacka.

Samma dag hämtade min mamma ut en vara som varit inlämnad till reparation. Expediten bad om en summa, men i och med att varan gått sönder vid första användningen borde det kanske ha gått på garantin. Sist och slutligen betalade hon ungefär hälften av det som begärts, och var glad och nöjd med den lösningen.

Följande förmiddag ringer telefonen. "Var det din dotter som köpte en jacka hos oss igår?" frågar en dam i luren och förklarar att hon kommit fram till att de tagit för mycket betalt, och "flickan är ju studerande, hon behöver pengar" så varsågod och kom och hämta ett kuvert från butiken.

Samma kväll ringer det också på dörren, och expediten från den senare butiken kommer och lämnar tillbaka pengarna åt mamma. Kunden ska inte behöva betala alls om varan går sönder genast, det känns inte rätt.

Det var en konstig dag. Men ganska fin.

mera pengar till folket!

Hör du till dem som påstår att det var bättre förr och att samhället är på väg helt åt skogs?

Då har du fel. Det är bättre nu.

Det har jag bevis på. Här skrev jag en gång om en kampanj som Citymarket körde, där man kunde köpa bestick till kampanjpris om man samlade stämplar, men att kupongen var värd sin vikt i guld (nåja) även om man inte ville ha några bestick, för när man hade handlat för 240 € kunde man lösa in kupongen och få tio cent i handen.

Nu gick jag till samma market idag och konstaterade att de har kört igång med en ny kampanj. Den här gången gäller det Jamie Olivers kastruller och stekpannor, men annars följer kampanjen samma mönster: du får en stämpel för varje 20 euro du handlar för, och kan handla produkterna med runt femtio procents rabatt. Men, hören och häpnen och lystren, man kan även lösa in sin stämpelfyllda kupong för att få penningvärdet i handen istället. Och några tio cent rör det sig inte om, minsann, nej, tjugo cent är det som gäller idag. Tjugo cent, ladies and gentlemen! Det är en ökning på 100%!

Och hör sen.

jag känner mig...

Jag känner mig rik, duktig, huvudvärkig, ryggstel, uppskattad, kär samt lat. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Rik för att jag just gick till bokhandeln och sålde mera böcker; fick femtiosju dollar cash i handen. Rik också för att jag är en såndär finlandssvensk som får pengar från sånadär finlandssvenska fonder och följaktligen får femhundra euro av Svenska studiefonden.

Duktig för att jag ofta känner mig duktig när jag gjort minsta lilla ärende, och nu har jag ju just både gått till internationella kontoret och fått ett väldigt flott papper (eh) där det står att jag har attendat det här universitetet och samtidigt klargjort att jag inte behöver anstränga mig alls för att få några intyg; de skickar dem direkt till Vasa; och för att jag som sagt sålt mera böcker och samtidigit köpt en 'blue book' till nästa tent (vad det nu ska vara bra för vet jag inte, men det är sen en annan sak). Sen har jag faktiskt också skrivit tent idag och studerat ganska flitigt en stund och spelat igenom mitt pianoprogram tre gånger.

Huvudvärkig för att jag har huvudvärk.

Ryggstel för att min rygg är stel. Därav troligen ovanstående påstående. Ryggstelheten tror jag beror på en kombination av de utmärkta sängarna här, mitt ihärdiga pluggande/ datorskärmstittande, samt att jag faktiskt tränade i går. Där ser ni, motion för bara ont med sig.

Uppskattad för att jag blev inbjuden till en "Goodbye party for the coolest Fin we know"-picnic imorgon. Nu säger det ju sådär lagom mycket att jag är den coolaste finländare de känner i och med att jag också är den enda. Men ändå. Uppskattad känner jag mig all the same.

Kär är jag i de finaste skorna i hela världen, och de är mina alldeles egna och det är ju så underbart så du kan inte tro. [ha]

Lat för att jag de facto sitter och bloggar istället för att läsa om the myths of Crete. Här vill jag bara citera Tristan Tzara och säga I am writing because it is as natural as pissing as being sick.

apropa att vilja stanna langre...

Jordan: We have to come up with a plan to make Emma stay longer.
John: I have a rich uncle.
Jordan: Ok, so let's say you and her get married, he'd give her money then, right?
Greg: He could buy Finland and move it here, we could, like, place it above us so she's only an hour away.
Jag: Like stacking the boats in battleship?
Jordan: How fond is this guy of family?
John: Not very, he's kind of a bastard.
Greg: We could...
Jag: Steal his money?
Greg: No, but that's a good plan, I like that. Mine's a bit more vicious, though. We could kidnap him.
Ashley: Then who's gonna pay ransom?
Greg: He does it himself of course, if he's such a bastard we don't know if he's willing to do it for anyone else, but he's surely gonna pay up to stay alive
Jordan: Ok, another plan, this one takes marriage as well... John, you marry Greg, then Greg's and my brothers get married, and I marry Emma, and oh, she's family now.
Alla: Huh?
Jordan: Now we'll just have to get our brothers to marry each other, but they only sit in front of the computer all day anyway so it doesn't really matter, you know they'd do it, Greg, they could take turns in being the girl for the day. Or... we could put up a show. John, you can play a song, and Greg, you can be a clown...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can be the usher and beat people with a stick.
Greg: Ok.

midsommar och annat.

Imorgon är det midsommarafton. Hela veckan har originalen på butikerna frågat vad vi har för planer; som om man borde ha några. De är ju befriade från sådana förpliktelser, de är ju gamla. Vad det nu är för logik. M försöker alltid protestera mot det, det lyckas aldrig. Ändock, grillipihvit är inhandlade, så om det räknas som planer, well, yes sir, we have no bananas. Mest innebär midsommaren ändock tre lediga dagar - men det är inte så bara (folk far på semester och frågar när jag har ledigt i sommar. - På tisdag, svarar jag). Nå, det är nu sist och slutligen inget problem att arbeta då man trivs.

Annat då? I något som troligtvis endast kan tillskrivas omedvetenhet om vem jag är och vad jag har skrivit om gav min kandidathandledare mig ett betyg som föranledde min mamma att köpa två liter körsbär. Addera falafelpita på turkpizzeria och motorcykelutfärd och firandet är komplett. Jag klagar inte.

Med anledning av veckobörjanets resa till hufvudstaden samlar jag ihop papper på löpande band. Det är dyrt att skaffa visum till demokratins och frihetens förlovade land. 80 €, 100 $, 30 € för passfoton plus då utgifterna för sagda utflykt till landets utkant. Jaja. It'd better be good. Hoppeligen hittar jag också ett par gröna jeans (on a wholly unrelated note).

Sommar innebär flashbackar, också. Jag åt lunch vid ett ankare idag. Man betjänar de mest skilda människor. Om man inte vill vara här, varför då vara?

till havs!

Jag har funnit mitt mål i livet, min längtans trängtan, min hjärtas dröm, if you will:
the Scholar Ship.

Tänk dig att åka runt på ett fartyg i fyra månader, studera tillexempel "worlds of art and culture" ombord och sen gå iland på fem kontinenter och sätta de teoretiska studierna i praktik vartefter. Det låter visserligen som något av en adelssysselsättning, du vet, spela shuffleboard på däck mellan varven... men ack, om jag hade 19 950 amerikanska dollar gömda i madrassen vet jag vad jag skulle spendera dem på!

tankar angående busspriser.

Jag skulle inte vilja bo i Kvevlax. Trots att jag nu på sistone jobbat så hårt med att få hankmodialekten att flyta alldeles som den ska (utan att lyckas till fullo, bör kanske tilläggas), skulle jag inte vilja bo där. Varför? Därför att det är ett slöseri med resurser, det är just vad det är. Det kostar 6,40 att åka sträckan Kvevlax-Vasa, vilket går på en kvart. Det kostar 8,40 att åka sträckan Jakobstad-Vasa, som tar en och en halv timme.
I ljuset av dessa fakta är det ju bara att konstatera att man ju nästan sparar pengar på att åka buss hem.

livets stora gåta.

Är det överhuvudtaget billigare att åka buss till Oravais än till Jakobstad från Vasa?
Det är livets stora gåta.

Lös den, och du blir mycket visare.

(eller åtminstone rikare/fattigare, beroende på vad svaret blir och om du har tänkt åka den sträckan. Så att.)