kvällens mest otippade.

Kvällens mest otippade var nog ändå Idol-Johans idol: Westlife-Bryan. Ni vet, han som visar fingret åt sina barn för att få se på fotboll?* Han är ju en såå bra låtförfattare, liksom. Tyvärr sjöng han dock inte mitt favoritparti av låten, så det var lite av ett antiklimax.

* Jag var bergsäker på att jag hade bloggat om dendär låten tidigare, men tydligen var det på någon annan sida. Jag vet inte hur många gånger jag har undrat över bridgepartiet i låten Real to me; han sjunger nånting om att det är så trevligt att dricka äkta engelskt te och se barnen springa runt i trädgården och sen kommer han till låtens klimax, där han för kung och fosterland drämmer i med "then I raise up my finger and watch football on tv!". Frågan är ju vilket finger det rör sig om.

omröstning.

Nu har jag hållit på att angsta över frågan lagom länge, så nu väljer jag "fråga publiken":
- Ska jag, eller ska jag inte, färga håret svart?

lönedag.

Det är inte klokt vad det är bra att vara förvärvsarbetande ungdom. Med en månadslön på 59,63 euro kan man ju åstadkomma smärre underverk!

Trevlig helg, förresten. Professor Sickly har tydligen tänkt vara borta i fyra veckor, så det blir ingen föreläsning imorgon (eller idag, för den delen). Apropå professor, eftersom man inte får kalla honom det, eftersom han inte är det; i min systers nya klass kallar eleverna alla manliga lärare "professorn! professorn!" och alla kvinnliga "fröken! fröken!". Now that's something.

snabb uppdatering av inget alls.

Dagarna bara går och går och aldrig kommer de till dörren. Saker jag borde göra inkluderar till exempel att skaffa ett hem åt Rufus kompis, ta ett allvarligt snack med dem som denajjar min access till nätet (tyvärr vet jag inte vem det är), gå med en praolapp till en affär i centrum samt kommentera en tyskas finska. Det får en nästan att inse varför dörren är så motbjudande.

Och nu har hösten kommit på riktigt! Det är ruggigt, regnigt, kallt och alldeles... alldeles underbart! Detta kräver glass.

jamie oliver v. föräldrar.

Programserien där Jamie Oliver besöker engelska skolor för att försöka förbättra maten där är något av det mest äckliga och skrämmande jag nånsin har sett. Jag vill inte påstå att jag alltid äter sådär superhälsosamt, men dedär människorna åt ju inget annat än skräp. Choklad och chips till lunch, liksom - varje dag. Barnen kände inte igen en potatis när de såg den.

Han fick i alla fall en del barn att äta nyttigare, och enligt Aftonbladet har 20 miljoner pund satsats på att införa näringsrikare mat i skolorna efter det. Nu "slår mammorna tillbaka mot Jamie", however, och för pizza & hamburgare till skolan lagom till lunchen.
"- Vi gör detta eftersom våra barn serveras avskyvärt skräp på skolan, säger en av mammorna."
"Han tvingar våra barn att bli kräsnare med maten", säger en annan. Många av barnen vägrade äta annat än skräpmat i början av programserien - är det inte kräset? OMG.

musikfunderingar på en buss.

En kväll på bussen hem, det skymmer ute och gatlamporna tänds. Det brandgula skenet lyser mot bakgrunden av en himmel som är nästan lila och komplementfärgad. I hörlurarna snurrar en nybränd skiva innehållande de mest konstiga låtar, allt från Jonas Gardell via Aqualung till Kelly Clarkson. Och tankarna föds, sätter sig ner på de tomma platserna i bussen, sitter där och gungar i takt till musiken.

Varför skämmas över sin musiksmak, till exempel? Att se ner på elitism överlag, men sedan fnysa när någon uttrycker ett positivt omdöme om en eller annan artist, bara för att denna inte tilltalar en själv, är ju bara hypokritiskt. Att fnysa, för att sedan sitta och få gåshud av densamma låten är ju fullständigt sinnesrubbat. Så: ja, jag tycker att Kelly Clarksons Breakaway är fin. För att inte tala om Aldrig ska jag sluta älska dig, men den är nästan så excentriskt parodischlager att jag är stolt; fulsnygg i överförd bemärkelse.

Sedan finns det band man är förhandsinställd på att gilla, bara för att de har en (vag) koppling till något man redan uppskattar från förut. Jag menar, Rooney bara måste ju vara bra, för Robert Schwartzman är så ljuvlig i The Princess Diaries, eller hur? Detsamma gäller ju filmer man tycker om, bara för att en viss skådespelare är med (Natalie Portman, Jason Isaacs, Charlize Theron, Ludivine Sagnier, nåndera Gyllenhaal) eller liknande.

Vidare: skivans tema måste vara död (vid sjutton års ålder?!); I'm 17 and tired of life, under my pillow is a knife; she'll always be seventeen... at such a young age she took her own life; if you should die before I leave, what on earth becomes of me; I watched you die, I heard you cry kanske ännu flera (du får en guldstjärna i kanten om du vet vilka sånger det handlar om). Det var inte meningen, however.

Mörkret blir tjockare utanför fönstret, och gatlyktorna lyser vitare, för att fortfarande komplettera, opponera. Alla vill synas, till och med eller speciellt gatlamporna. Man ska vara unik, stå ut, vara speciell - men inom vissa ramar förstås. Det är så modernt med indie att det är mer unikt att vara mainstream. Det är unikt att åka buss också, åtminstone just nu när regnet milt möter rutorna för att öka på trivselkänslan och helljusen känns nödvändiga igen efter en lång sommar. Som ensam passagerare ger jag ett leende i natten och stiger av i riktning mot väntande billyktor.

höstvesi/höstves.

Kan någon berätta ursprunget till namnet på orten Höstvesi/Höstves? Jag förstår inte, det låter jättekonstigt. Syksyvesi eller höstvatten skulle ju vara någorlunda förståeligt (albeit lite underligt namn), nu är det ju bara som en konstig kompromiss av ingenting. Hjälp!

verkligheten tränger sig på.

Great. Reeeally great. Igår var jag till skolan en sväng för att anmäla mig till några kurser, och det kändes helt underbart att gå omkring och titta på alla förstaåringar (fuksit) och veta att jag må vara förvirrad och allmänt inte veta så mycket, men jag är i alla fall inte en av fuksit mera. Så jag gick omkring och log åt min omvärld och solen sken och jag fick spendera tid med min käraste och jag fick sjunga och allt var nu helt enkelt ganska underbart.

Idag börjar dock verkligheten smyga sig på igen. Jag skulle gå och hämta årets klistermärke till mitt studiekort samt den nya kalendern, och jag tänkte att det kanske är en del folk där, så jag gick typ en halvtimme tidigare. Så kommer man till skolan och ser bara bordet där de säljer biljetter till tutustu fukseihin-bileet på onsdag... och en skylt där det står att tyvärr delar de nog inte ut några klistermärken idag, för Oodi är ur funktion. God. Då gick jag till biblioteket, för jag tänkte att jag kan ju i alla fall hämta kalendern... men se det gick ju inte utan årets klistermärke.

På något sätt börjar jag minnas att det fanns vissa aspekter av den här skolan som jag helt enkelt inte tyckte om så värst.

förmånligt erbjudande.

Det är intressant med affärer och deras superförmånliga erbjudanden. Man förstår ju i och för sig att man hellre skriver "du får 30% rabatt!" än att rent ut berätta att i och med att varan inte är så himla dyr från början rör sig rabatten om några cent. Affärer som basunerar ut jättebilliga erbjudanden som i slutändan innebär att varan blir dyrare än om man skulle köpa den till det normala priset finns ju också, och dem skulle man ju bara vilja stämma. Men det bästa erbjudandet jag har fått hittills var nog ändå följande:
I en lokal supermarket har de kört i gång en samlarkampanj, där man för varje köp över 10 euro får en stämpel, och efter fyra stämplar kan man få köpa ett bestickpar för ett subventionerat pris. Besticken är designvaror, helt fina och rabatten är det heller inget fel på, det rör sig om ungefär halva priset. Det bästa med erbjudandet är dock att det står att man kan dra nytta av stämplarna även om man inte vill köpa bestick: när man samlat hela kupongen full med stämplar - det vill säga handlat varor i butiken för minst 240 euro - kan man lösa in kupongen till reda pengar, till det sammanlagda värdet av (trumvirvel) 10 cent.

För att nyttja mig av ett äkta österbottniskt uttryck är det helt enkelt värr än assit.

planeten plutos väl och ve.

Jag har velat skriva om det här ämnet tidigare, men jag har rent ut sagt varit så chockad och mållös att jag helt enkelt inte kunnat få en fullständig mening ur fingrarna. När jag först läste nyheten i tidningen satte jag inte bara morgonkaffet i halsen, jag slet mitt hår och rev sönder mina kläder också, för det är ju fullständigt fruktansvärt: Pluto klassas inte längre som en planet.

Å andra sidan kan man ju tycka att det är lite småkul att 2500 vuxna människor sitter och debatterar, i en diskussion som för övrigt har kallats en av astronomernas hetaste någonsin, huruvida stackars lilla Pluto ska få klassas som en planet längre eller bli degraderad till dvärgplanet. Men det är ju bara hur man tar det.

sammanfattning inför skolstarten.

Imorgon* börjar verkligheten igen, så det känns som en lämplig tidpunkt att sammanfatta tillvaron.

Sommaren 2006 kommer jag att komma ihåg som sommaren då jag:
- lunchade i skolparken i skuggan under en lind. - gifte bort min syster (eller fick en bror till). - utökade min koreanska bekantskapskrets med ungefär 1100 %. - loopade Ilkka Jääskeläinen tills jag nästan inte skämdes mera (då kändes det som att det var dags att stänga av). - processade fram en fascination och ömhet för det finska språket med hjälp av Harry Potter, redan nämnda skiva och tid. - hade sommarlov, för en gångs skull, med allt vad det innebär av villavistelser, norgeresor och bokläsning.

Det kommande året ska jag:
- korrespondera mera, i synnerhet till min syster, men även annars. - börja studera finska. - förhoppningsvis skriva kandidatavhandlingen. - kolla in möjligheterna att åka på utbyte till Atlanta, GA (eller någon helt annanstans). - leva mera, tänka mindre. - ha kräftskiva. - börja på med någon form av organiserad idrott, typ balett, tennis eller judo. - gärna hitta ett band att sjunga i. - vara socialare.

* detta skrivs in fact den tredje september, söndag.

PS. Svågerns bror (finns det nån skum benämning på det släktförhållandet också, förresten? Det verkar ju finnas en hel massa konstiga ord för kusins systers bryllings bekant och så. Kommentera gärna om du vet!) har fixat en blogg med bröllopsbilder, kolla gärna in den här.

bröllop i havsnära miljö.

Du vet den där känslan man kan ha i bland när det känns som att någon i misstag har anmält en till ett 10 000-meterslopp och man bara pinnar på och försöker överleva ett fotnedslag i gången medan alla andra springer förbi som om de aldrig gjort annat? Eller när man kommer hem från jobbet, medveten om att man borde göra alla möjliga saker och helst faktiskt skulle ta itu med dem också, bara det fanns en möjlighet till det? Rummet omkring dig blir bara mindre och mindre av den yttre pressen och din kompis lovade att hon skulle slänga ner en repstege så att du kunde klättra upp, men antingen har hon glömt bort det eller så tar det bara så väldigt länge att hugga träkäpparna som ska fungera som stegpinnar.

Allt det är över.

Bröllopet blev ljuvligt välsignat. Varmt i ordets alla tänkbara betydelser, och glädjen bubblade fram i mungiporna och skosulorna så jag kunde knappt sitta stilla under festmåltiden utan sprang på och öppnade presenter och flöjtlådor i stället för att äta upp maten jag hade tagit (istället bevisades att jag ännu är ett barn, när pappa fick äta upp mina matrester). Klarinett-flöjt-duon blev ett totalt fiasko vad tonträffning beträffar, men jag bara skrattade. Och sen efteråt. Bestmannen och jag skjutsade brudparet istället för att städa undan (enligt tradition, bör tilläggas) och kom hem till ett mörkt hus när lugn och tystnad rådde för första gången på två veckor. Och sen bar det av till villan där lugnet fortsatte råda, trots middagssällskap på tidvis över trettio personer, och vi fick visa det Finland vi älskar - inklusive havet, stångtennisen och den turkiska pepparn, vilka fick ett varierande mottagande, den senast nämnda minst överväldigande vad beröm och jubelrop anbelangar.

Nu är det bara en veckas juvelsäljande kvar, sen blir det semester i ett par veckor innan vardagen tar vid igen, med nya utmaningar innefattande (men inte uteslutande) finskastudier och undersökande av utbytesmöjligheter för följande år. Jag återkommer nog i september.

pride & prejudice.

Sådär överlag brukar jag resa ragg mot sånt som av tradition anses vara speciellt typiskt kvinnligt. Men när det gäller Jane Austen, och då i synnerhet Pride and Prejudice, kan jag inte. Jag kan inte låta bli att beundra den lätt sarkastiskt ömsinta tonen, fullständigt älska Elizabeth Bennet och hennes sätt att linda in ironi i ett relativt politiskt korrekt skyddande omslagspapper och... tja, längta och trängta efter en mr Darcy.

Jag har i ett tidigare blogginlägg behandlat BBC-filmatiseringen - kontentan därav är att den är bra gjord - och kunde inte tänka mig att filmversionen med Keira Knightley i huvudrollen var bättre. Det var den inte heller, men filmen överträffade alla mina förväntningar.

Jag har läst eller hört någonstans att varenda flicka föreställer sig själv i rollen som Lizzie, och därför är det svårt att acceptera en skådespelerskas karaktärisering. Knightley är dock förvånande lätt att ta till sig, som en lite mer jordnära och mindre kontrollerad Elizabeth Bennet än BBC-versionens Jennifer Ehle. Matthew Macfadyen glänser till ibland, men han slåss i ett redan förlorat krig - Colin Firth är och förblir Mr Darcy i mina ögon. Mr Bingley i Simon Woods version är löjlig och verkar tidvis rentav mentalt handikappad, medan Brenda Blethyns Mrs Bennet ger ett mycket mer sympatiskt intryck än BBC:s Alison Steadmans snarast karikerade version. Omvandlingen från roman till film är jag (förvånansvärt) nöjd med, alla viktiga scener är på plats och omflyttningar av vissa samtal och episoder känns helt vettiga. Däremot känns det som att filmmediet är lite för begränsat, vissa bihandlingar får inte riktigt samma tyngd (ex. Lydias förskräckliga elopement), men det ligger ju bara i sakens natur. Ingen skulle trots allt orka sitta och titta på en 10 timmar lång film - även om det råkar handla om Pride and Prejudice.

Nu ska jag gå och titta på Emma (Kate Beckinsale-versionen).

blått - blått.

Gli Azzurri mot Les Bleus. Ojoj.

För övrigt är det jobb och ökenhetta och diverse bröllopsplaner som gäller. Sommaren går snabbt, snabbt, tänk så mycket saker som borde stökas undan innan brudparet anländer om sisådär en och en halv vecka, och tänk så mycket saker som ska göras sen. Det är ungefär i samma veva jag börjar arbeta 'på riktigt'. Nu har jag bara hoppat in lite och sålt nån diamantring här, nåt silverfotoalbum där, och konfirmerat systrar och lekt bullerby på villan och sådär.

sommarnatt.

Man borde aldrig ha andra kvällar än såna som denna. Att bränna iväg omotiverat långt för att Twinmind brukade tycka om ett visst företags produkt och sen sitta i solnedgången på en daggvåt fotbollsplan och bli uppäten av myggor som missförstod det där med vad som skulle ätas och vem som skulle ta hand om ätandet. Det är så det ska vara, bara.

backstreet's back. eller jag.

Efter diverse datorhaverier, utlandsresor och allmänt sommarlov är jag tillbaka med ett blogginlägg. Idag är det midsommardagen och solen skiner ute. Midsommarafton spenderades med god mat, goda vänner och gott skratt förlänger livet. Veckan innan spenderades på bilresa i våra västra grannland, innefattande (men inte uteslutande) kusins bröllop, som blev ack så vackert trots att bruden var allvarligt sjuk och inte hade ork att lyfta huvudet från kudden två dagar innan. Resans temaord blev "kumurin" samt "faksur". Och nu snackar vi faktiskt varken finska eller isländska, det är gammal hederlig hankmodialekt, min mammas modersmål som definitivt borde föräras en egen ordbok (för vem skulle annars förstå det?). Apropå finska tycker jag att det är jättekonstigt att 'fält' kan heta "tanner" på finska, det passar ju sig inte alls. Fröjden med det finska språket är ju att man kan räkna med att lägga till ett -i i slutet (eller eventuellt -lainen) och så låter det finskt, och nu plötsligt kommer nån och säger att slagfält heter taistelutanner. Jag förstår bara inte. Min tillvaros grundvalar vacklar. De har gjort det en hel del på sista tiden.

det vackraste ord som jag vet...

Det är konstigt att tankarna smälter bort i takt med att kylan i tårna också gör det. Det fanns ju så mycket att säga; gungande, karusellande i parken, kvällssol över sanden och bryggan som alltid ändrar utseende och käraste vännerna i låtskrivartakter gör sånt. Stimulerar, inspirerar, föder lycka.

Jag funderade häromdagen på en vän jag en gång hade. Det slog mig plötsligt att även om jag av naturen och ohejdad vana ser tillbaka på tiden i högstadiet som den värsta i mitt liv, fanns det även en tid då jag sa att jag var som lyckligast just där, just då. Jag har glömt, förträngt det fram tills nu. Det är så lätt att se allt i svart-vitt, det är så mycket enklare att processa saker som man kan ha en bestämd uppfattning om. När historier lämnar med öppna slut är det mycket svårare att sluta fundera ut en lämplig finalscen. Men inget är någonsin så enkelt som det gärna skulle få vara, och även om det kunde vara det ser vi till att hitta på tillkrånglande faktorer. Jag tror att jag har behövt skylla allt på andra tills nu, kanske jag äntligen har mognat så pass att jag kan inse att jag säkert bär en del av skulden. Någon gång ska jag komma så långt att jag kan förlåta. Men det är långt dit, åtminstone vad gäller den ena parten. Den andra skulle jag vilja träffa, prata med, men jag vet inte vad jag skulle säga. förlåt kan jag inte.

kultapari

Källan är ju inte den mest tillförlitliga kanske, men vore det inte oerhört trevligt om det vore sant att Jake Gyllenhaal & Natalie Portman är ett par? Det är ju en såndär 'drömlottning' som man själv kunde ha hittat på, de verkar ju båda så ljuvliga. Och tänk vilka vackra barn de skulle få!

en högeligen ofullständig lista över störande saker.

Här är några saker jag stör mig på:

• folk som skriver på exempelvis engelska utan att kunna stava rätt. För all del folk som stavar fel på svenska också, men det är en helt annan punkt. Varför 'briljera' på något man inte kan? Det blir bara löjligt, ungefär som artikeln om hockeyfansen i JT med mera häromsistens (finns inte på nätet, än i alla fall). Det var ett reportage om ett gäng flickor som hade samlats för att titta på ishockey-VM, de utmålades som ena riktiga entusiaster, och så säger den ena (som ansågs vara det största fanet) att hon har varit intresserad av ishockey sen OS. I vintras. Förlåt om jag klampar på nåns tår eller så, men hur kan man vilja basunera ut att man har varit hardcoreishockeydiggare i cirka två månader?
  
• gubben som säger "American Idol presenteras i samarbete med..." på TV4. Måste han säga [american ajjdåål]? Ända fram till sista stavelsen försöker han sig på amerikanskt uttal, sen blir det plötsligt svenska.
• brev som, adresserade till mig, börjar "Bäste Emma". Om ni ska tilltala min maskulina sida, använd åtminstone Klas-Göran.
  

sfp:s pr-gubbe borde få sparken.

Svenska folkpartiet hade för ett tag sen en helsidesannons på första sidan av varje finlandssvensk dagstidning jag råkade få syn på (JT, Hbl, ÖB, Vbl). Jag hittar tyvärr ingen variant av annonsen på nätet, men den bestod av en uppräkning av prestationer i stil med månlandning och kvinnlig rösträtt. Längst ner på sidan fanns en liten text där det stod något i stil med att SFP kanske inte har genomfört alla dessa saker helt på egen hand, men att man allt har åstadkommit mycket på hundra år.

Ursäkta? Kan någon förklara den här reklamen för mig? Vad har SFP överhuvudtaget att göra med till exempel den första månlandningen?