En gång blev jag tillfrågad om vad jag kommer att vara mest excited* att berätta åt människor när jag kommer hem**. Jag hade inget svar att ge sådär på direkten, kanske främst på grund av situationell närsynthet, för att frågan framfördes samma kväll som allt mer har kommit att bli den avgörande i min vistelse här. Skulle frågan upprepas nu skulle jag nämna störtregn, leriga stigar, släggkastning och dimma över öppna fält. Andra händelser som sticker ut är till exempel en tvåochenhalvtimmespromenad bortom järnvägen med plötsligt utvecklad hundskräck, dagen när jag första gången såg vattnet, och så igår då, letande efter stenar att kasta för att krossa sjöisen. Det krävs så lite. Sist och slutligen är det ju mest sällskapet det hänger på.
Nu ska jag gå och spela piano, och sen finns det nog ingen annan utväg än att ta en sväng till skogen. Efter temperaturer på 0-13 fahrenheit, är det plötsligt nånting på femtio och antingen är våren på väg eller så är jag i Kansas.
* Ursäkta svengelskan, men det blir så ibland. Dessutom passar varken uppjagad eller upphetsad, som min lilla ordbok föreslog, in.
** Huruvida dessa ögonblick faktiskt är något att dela med sig av, någonting man kan berätta om och få någon som inte var där att förstå vad de betydde får nu sen vara osagt. Jag tolkar inte frågan bokstavligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar