Tiden går så fort då man har roligt. Tiden går ännu fortare när man jobbar det mesta av den och sover resten. Men så kan det gå. Det gör sig i alla fall i diktform.
Jag är tillbaka i Emporia, i Kansas, i USA. Jag hade varit i landet i ungefär två minuter innan åsikten att jag borde komma tillbaka nästa år framfördes. Imorgon börjar skolan igen och det är så märkligt när allting är så vanligt men ändå inte alls. Det kändes jättetomt i vårt rum när jag steg in, Suzanne hade tyckt samma sak och ändå kan ingendera av oss säga vad som är borta. Ingen ny rumskamrat har vi fått i alla fall, och lika glada är vi väl för det (det har Greg däremot fått, och han verkade inte speciellt glad; det hade dock inte så mycket med personen i fråga att göra, utan bara med hans blotta existens... det, och det faktum att namnet Ben är så lätt att säga på ett argt sätt). Kafeterian har fått någon slags makeover, men maten verkar vara samma gamla.
"That was unsatisfactory."
"Home, sweet home."
Det var något problem med försäkringen så jag skickades till international office när jag ville betala de ljuva dryga 3000 dollar jag är skyldig universitetet. Där stod jag och betraktade ett antal asiater som med foldrar i handen och intimidation i ögonen påminde om den nya förvirrade utbyteselev jag var för ett halvår sedan. Det kändes som väldigt länge sedan. Å andra sidan känner jag mig alltsomoftast lika ny och förvirrad som då, så egentligen är det ju inte speciellt mycket som förändrats. (Int var det sen några problem, tanten tryckte på en knapp och så var det okej med den saken. Much ado about nothing, för att citera Billy.)
Nu sitter jag bara och fördriver tid tills det är tillåtet att gå och sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar