dagens i-landsproblem.

Jag jobbar ännu två dagar den här veckan, sen är det tänkt att jag ska bli arbetslös igen. Jag är redan rastlös. Jag vet inte vad jag ska göra med all min tid, och då har jag nu bara haft söndagen ledig. Jag borde titta på detdär Frenditavsnittet där Joey lär Ross att göra ingenting, jag kanske skulle lära mig nåt. Dessutom är det superfint väder och man borde passa på och njuta, men jag kan inte gå och hengailla i skolparken med lodisarna som jag brukar, för skolan har väl börjat, va? Problematiskt.

Meanwhile, in Africa....

när jag var liten var kolhydrater bra.

Idag när vi pratade om LCHF började jag tänka på en sång som vi sjöng när jag gick i lågstadiet. Den gick ungefär såhär: Hör upp kamrater, för det gäller kolhydrater. Dom hittar man i bröd och ris och i potater. Och för att växa och må bra måste alla mänskor ha ganska mycket kolhydrater varje dag.

Jag undrar vad man sjunger för sånger i skolorna nuförtiden.

korearesan, del tre: nordkorea.

En dag åkte vi med buss till the demilitarized zone (ett område på ungefär 2 km på vardera sidan gränsen) och nordkoreanska gränsen. Det var en av de mest speciella upplevelserna på hela resan. Innan vi for var hela Nordkorea något av ett skämt. Liksom, det finns väl inte? Det är fortfarande fullständigt ofattbart att det finns ett land som är så isolerat i dagens värld, men så mycket mera verkligt. Det är skrattretande att de har byggt en Propaganda Village där ingen bor, endast för att visa hur fint man har det i Nordkorea, men samtidigt finns det få saker som är mindre lustiga än att någon kan vara så världsfrånvänd att de kan tycka att det är en bra idé.

En annan sak som också står väldigt klart nu i efterskott är att det finns ett Korea. Det talas om att det är det enda landet i världen som är delat på grund av ideologiska orsaker, det talas om när nord och syd förenas, inte om. Sådär utifrån sett känns det ju ganska långt borta, men hoppet lever. 

 

Vår första anhalt var ett ställe där man fick gå ner i en av tunnlarna som har grävts för att infiltrera Seoul; eller, om man hellre väljer den officiella nordkoreanska förklaringen, för att man grävde efter kol (som dock inte finns där). Det var aningen klaustrofobiskt. Och tänk att ha jobbat där hur länge som helst med att bomba och gräva en väg och sen kommer dom och upptäcker en så det var helt i onödan. Man fick inte fota i tunneln, så här poserar jag istället utanför tillsammans med ett gäng sydkoreanska studenter i kiva rosa pyjamasar. Vi fick för övrigt på förhand en lista på vad vi inte fick ha på oss, typ inte sandaler eller kjol eller ärmlöst eller trasiga jeans eller sportkläder eller... Jag måste tyvärr köpa nya skor, för jag hade bara med mig skor med öppna tår.

 

Vid gränsen måste soldaterna stå i nån strikt taekwondoposition och bära solglasögon för att inte visa några som helst känslor, men när vi fortfarande var lite längre borta var det inte så strikt. Notera att Syster Liten och jag har anammat soldatens, ävenledes varje japans, poseringsteknik. Notera även våra access passes runt halsen, som visar att vi hör till en turistgrupp och har rätt att vara där. Innan vi skulle till gränsen fick vi en lång föreläsning om att vi skulle få en bricka till som vi alltid, alltid skulle ha på vänstra sidan av skjortan och aldrig ta av den medan vi var där, för annars skulle nordkoreanerna skjuta oss, ungefär. Sen när de började dela ut dem märkte de att de hade för lite, så vår familj och typ två andra blev utan. Då var det plötsligt helt okej att inte ha dem, tyckte de, nog klarar vi oss. Mamma såg tydligen lite skeptisk ut, så vår amerikanske soldatguide lovade att skydda henne med sitt liv. Behovet uppstod dock aldrig.

Det här, mina damer och herrar, är gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Skillnaden är att i Nordkorea har de sand och i Sydkorea grus. Ser ni nordkoreanen som står där på trappan mittemot och tittar på oss i kikare? Det blåa huset i mitten används när representanter för de två länderna ska träffas. Tekniskt sett är halva huset i Nordkorea, så där har vi varit. Vår guide berättade att nordkoreanerna gillar sina kikare, så ibland står de rakt utanför fönstret och tittar in. Ibland leker de också Arga leken och står och stirrar på varandra tills nåndera ger upp.

Det här är the Bridge of No Return. Efter kriget frigav båda sidorna sina krigsfångar här, och så fick de gå åt vilket håll de ville, med villkoret att de aldrig fick återvända sen. Syd frigav nånting på 82 000 personer, 23 000 valde att stanna. Av de 13 000 som Nordkorea frigav var det ingen som ville stanna där. Notera också fågeln på bilden; eftersom nästan ingen bor i DMZ frodas där natur och djur som i vissa fall inte finns annanstans.

Och det här är Nordkorea. Enligt min erfarenhet finns där ganska mycket skog och ganska mycket dimma. Ser ni flaggstången? Den finns i Propaganda Village och är 160 meter hög och flaggan väger nästan 300 kg. Den byggdes för att Sydkorea hade en hög flaggstång i sin by och Nordkorea ville ha en högre. De hade en liknande "min flagga är större än din flagga"-fight inne i detdär blåa huset också, tills flaggorna blev så stora att de inte rymdes inne i huset längre.

korearesan, del två: toaletter.

När vi besökte en folk village på Jeju-do fick vi bland annat bekanta
oss med hur toaletter såg ut på den gamla goda (?) tiden.
Lite sten, och så ett hål. Inte så invecklat, på det hela taget.

Nuförtiden är det lite mer högteknologiskt.
På kontrollpanelen kan man välja önskad
rumpsköljning eller -föning.

korearesan, del ett: mat.

Resan var bra på alla sätt och vis. Vi har hunnit med så mycket på de här två veckorna att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja; men med tanke på resmålet känns det logiskt att börja med maten. Vi har ätit mycket, och gott, och nytt. Fast också gammalt i och för sig, en gång smakade vi två år gammal kimchi. Och på en skala från inte starkt alls till nära-döden-upplevelse har bara en tugga uppnått sistnämnd nivå av starkhet.

Första kvällen när vi kom åt vi ribs som man grillade på bordet.

Varje måltid består av en massa sidorätter. Närmast i bild är nog
nån slags kimchi på rädisa eller rättika, skulle jag tro.

En dag besökte vi en traditionell matmarknad. Där kunde man till
exempel köpa vitlöksklyftor i lösvikt eller medicin gjord på en stackars
sköldpadda som låg på en pinne och sprattlade med benen.

Koreaner har inte så värst mycket efterrätter och kakor och sånt,
men de sötsaker som finns innehåller rätt ofta röda bönor.
Här äter vi sorbet med såna, med grönt te-smak närmast i bild.

I Korea finns det godis som ser ut som legobitar.

Vi åkte också till en fiskmarknad och tittade på alla möjliga skumma
fiskar och andra sjöodjur. När vi hade tittat färdigt valde vi ut en fisk
ur akvariet, och några minuter senare åt vi upp den, både rå och som soppa.

Sista kvällen på ön Jeju åt vi en gigantisk sushibuffé. Just när man
började känna sig mätt kom de in med en hoper rätter till.

there ain't no place like home.

När man kommer in genom ytterdörren, öppnar fönstrena på vid gavel och hör Happy Xmas (War Is Over) skråla mellan hustaken i den varma julikvällen, då vet man att man är hemma.

deathly hallows, part two.

När Warner Bros först offentliggjorde att sista Harry Potter-boken skulle delas in i två filmer var jag något skeptisk. Inte för att jag tyckte att materialet inte skulle räcka till, men bara för att det kändes som att beslutet snarare kom från ekonomiavdelningen än från historiens hjärta.

Men jag tar tillbaka allt. 

Det var såhär det skulle göras. Det behöver finnas rum för tystnad, för förklaringar, för känslospektra. Och det finns det. Deathly Hallows del två är en magnifik film.

Jag har egentligen bara en kritik. Nåja, två. Och nu kommer vi in på spoilerbeströdd mark, så läs inte vidare om du vill undvika spoilers.

SPOILERVARNING, alltså.

Den andra kritiken först, den som var en eftertanke: Jag saknade meningen "It did for me". Det säger en hel del om hur mycket som faktiskt har rymts in att det är den enda lilla detaljen jag saknade; det är egentligen grymt mycket bok som finns där (and then some). Det är som sagt bara en pikkujuttu, jag tyckte bara att det var lite märkligt att de behöll konversationen som går ut på att, a) du heter Severus därför att etc., och b) jag blev nästan placerad i Slytherin; och sen utelämnar meningen som mest driver hem punkt b. Nåjå.

Så min huvudsakliga kritik: Jag förstår att en film behöver action och sådär, det gör jag. Men efter att Harry så att säga återuppstår från de döda, har han övertaget. Det är ingen kamp längre, det är bara klockan som tickar mot ett oundvikligt slut, när Harry berättar vad som kommer att hända. Eller, så är det i boken i alla fall. I filmen duellerar de två vidare, det är en kamp till det bittra slutet, och Lord Voldythingy får aldrig veta att Snape aldrig var hans. Det är lite synd, tycker jag. 

Men annars, alltså. Vilken film! De sparade det bästa krutet till sist.

allt är relativt.

Ni kanske tycker att jag inte är en så värst aktiv bloggerska för tillfället.

Men tänk bara på, att från och med torsdag kommer jag att befinna mig i Sydkorea i två veckor framåt och troligen inte se åt en dator ens. Då minsann, då kommer ni allt att tycka att där i juni och början av juli, då när Emma ibland uppdaterade flera gånger i veckan till och med, då var livet allt ljuvligt.

Eller nåt. I don't know your life.

Ikväll har jag faktiskt packat, tro det eller ej. Åtminstone om man med 'packat' menar att jag tog fram resväskan, drog fram ett slumpmässigt urval toppar och kjolar ur garderoben, slängde dem i väskan och kände mig nöjd med mig själv. Och det gör man ju.

dagens i-landsproblem.

Alltså, det är så svårt det här med att ransonera olika saker. Liksom, jag hade vattenmelon hemma och tänkte att jag köper jordgubbar och gör smoothie på dem, men så kom jag mig aldrig för det och så hade jag plötsligt ätit upp melonen bara sådär, så då måstade jag gå och köpa mer melon, men då hade jag ju hunnit äta upp jordgubbarna så nu måste jag ju gå och köpa mer jordgubbar. 

Alltså, livet, hörni. Det är så invecklat.

there are two sides to every story.

Bild från Iltalehti.

Jag brydde mig hemskt lite om det monegaskiska bröllopet annars, men jag kunde inte låta bli att roas av att båda kvällstidningarna igår använde den här bilden på sina löpsedlar; den ena med en rubrik i stil med att bruden var så lycklig att hon grät, den andra sa att hon grät för att skandalerna överskuggade bröllopet. Bilder säger ju som bekant både ett och annat; så även löpsedlar.

hej jag heter emma och jag är arbetslös.

Det händer rätt ofta att folk, när de frågar vad jag gör och jag säger att jag är arbetslös, kommenterar nåt i stil med "arbetssökande, menar du" eller "du menar mellan två jobb". Jag vet inte riktigt vad det beror på. Är det för att arbetslöshet är så stigmatiserande att man helst undviker den termen helt, att det inte är politiskt korrekt att vara arbetslös? Är det tänkt som nån slags tröst, för att jag inte ska känna mig dålig? 

Jag tycker det är lite lustigt. För de vet ju (oftast) inte om jag verkligen är arbetssökande. Såvitt de vet så kan jag ju faktiskt ligga hemma på soffan och vara tillfreds med att leva på socialbidrag. Kanske försöker de bara försäkra sig om att jag faktiskt söker jobb, och inte bara snyltar på samhället för att jag är lat?

praktiken lider mot sitt slut.

Imorgon är det den sista juni. Det innebär bland annat att min kurs i elektronisk marknadsföring tar slut; men inte förrän vi har en sista kursdag. Den kommer högst troligen att spenderas främst med att dricka kaffe och äta bulla, men enligt uppgift ska vi också visa upp vad vi har gjort under praktiken. 

Detta har lett till att jag har gjort mer på webbsidan de senaste dagarna än jag har gjort under resten av juni sammanlagt. Typ. 

Igår spenderade jag till exempel några timmar med att mentalt peppa mig själv till att ringa till ett företag och fråga efter lösenord till deras bildbank. Sen när jag på en spektakulärt krasslig finska hade tagit mig igenom det samtalet, spenderade jag några timmar med att söka efter nämnda bildbank. Sist och slutligen gav jag upp och mejlade för att fråga den dumma frågan var den fanns. Det visade sig att det inte sen heller var en så dum fråga, snarare dumt av personen som gav mig inloggningsuppgifterna att inte också upplysa mig om att nämnda bildbank fanns på nån random underdomän.

Så idag har jag suttit och knåpat ihop en banner (eller två, man är ju flerspråkig) till en kampanj som pågår just nu. De blev inte så värst fina. Eller, snarare: deras färger följer inte riktigt den övriga färgskalan på sidan. 

Anyway. Det jag egentligen hade tänkt skriva var att om ni också vill titta på vad jag har gjort under praktiken, så hittas Öström Ur Guld Optik Ab:s webbsida än så länge här. Jag tar gärna emot kommentarer. Dock vill jag poängtera att sidan ännu till högsta grad är under konstruktion, så om du till exempel tänkte kommentera att finska delen av sidan i princip totalt saknar vettigt innehåll är det inte värt besväret.

must've been love, but it's over now.

freudianskt fellån?

Med anledning av den förestående resan till Sydkorea gick jag igår till biblioteket för att kanske låna nån bok om hur man ska bete sig där eller så*. 

Hem kom jag med en bok om Nordkorea och en bok om vilka kulturkrockar man kan uppleva när man kommer till Finland. Fail.

* eventuellt nån som skulle tackla frågan om hur man ska bära sig åt för att betala saker om man ska ge och ta emot med två händer och också håller i sin plånbok eller så. Till exempel. 

ssh, little emma has something to say:

Bloody marvellous.

sju sorters blommor.

Glad midsommar!

vissa saker är bättre i små doser.

Det är konstigt att man kan bli så mycket tröttare av att vara två på jobb än att vara ensam i affären. Men vissa saker är bättre i små doser, helt enkelt. 

Saker som också är bättre i små doser: grannar som disciplinerar sitt barn och sin hund på samma sätt, nämligen genom att skrika åt dem att hålla käften. Är det okej att hojta tillbaka att de gott kunde ta sitt eget råd och ÄLÄ HUUDA! nästa gång?

en helt vanlig dag.

Tiden går så fort då man har roligt. Som idag, till exempel. Först redde vi upp gårdagens kassa fram tills lunchen, och sen sprang jag tre varv till posten och så gick jag hem. Kiva.

gradu revisited.

I väntan på mitt adlibrispaket* gick jag igår till biblioteket för att lämna tillbaka den där Nicole Krauss-boken som jag av någon anledning bara inte får läst** och låna något mer läsvänligt. När jag fick syn på denhär boken kunde jag ju inte låta den stå kvar i hyllan.

Som trogna bloggläsare vet så skrev jag min gradu om bland annat Gary Paulsens Hatchet. Den här boken, Hatchet - The Return, är en uppföljare (eller ett alternativ till den andra uppföljaren, Brian's Winter, som i sig var ett alternativ till slutet av Hatchet. Jo, jag vet, det är lite skumt). Handlingen går ut på att Brian, som i den första boken överlevde cirka två månader i vildmarken efter en flygkrasch, nu ska återvända för att visa utbildare i överlevnad hur man överlever när det är på riktigt. Problemet är att jag inte köper vare sig premissen eller utförandet. Utbildarna vet i teorin hur man ska överleva, men vill ha Brians hjälp eftersom han har överlevt på riktigt. Ingen verkar inse det som är rätt självklart redan från början - att ett planerat äventyr inte blir överlevnad på riktigt även om en av de som råkar vara med en gång har upplevt det på riktigt. Sen att det kommer nåt åskväder och rör till det hjälper inte speciellt mycket; inte utbildaren i alla fall, för [SPOILER!] han får blixten i skallen och ligger i koma och märker ändå ingenting av allt detdär överlevandet.

Så sorry, Paulsen, what you sellin', I ain't buyin'. I ärlighetens namn var första boken inte heller nåt storverk precis, den råkade bara passa mitt resonemang. Däremot måste jag medge att det började klia lite i fingrarna av en önskan att nörda ner sig i litteraturanalys igen. Synd att fortsatta studier inom ämnet knappast ger mer jobb.

* 2 juni fick jag en orderbekräftelse där det sades att paketet skulle skickas inom 2-5 vardagar. Idag, 14 juni, fick jag meddelande om att paketet är skickat därifrån. De är typ lika bra på att räkna dagar som Apple.

** Jag förstår på riktigt inte. Jag älskade ju Kärlekens historia. Man utan minne var sämre, tyckte jag, men ändå bra. Great House, som jag nu har försökt läsa i två månader, är inte dålig på något sätt, men det var ingenting som drog mig till den heller. Jag hade helt trevligt medan jag läste, men jag glömde liksom bort att den existerade mellan varven och kom inte ihåg att börja läsa igen. Skumt.

strumpor gör att saker blir gjorda.

Idag har jag haft strumpor på mig. Jag har fått förvånansvärt mycket gjort, med tanke på att det var en ledig dag då jag hade tänkt få mycket gjort. Tydligen krävs det en strumpbeklädd dag nu och då för att lägenheten ska bli städad och annat såntdärnt som inte känns så viktigt med sand mellan tårna. 

Bilden har inte så mycket med nåt att göra.
Jag tyckte bara det ser ut som att de där sakerna jag har gjort
involverar typ spioneri och andra hemligstämplade grejer.
Vilket är helt sant. Nästan.

bröllop är mera dramatiska på film eller: OMG! BREAKING DAWN! eller: OMG! SHIRTLESS JACOB!

Just när man trodde att den ljuva sommarkvällen inte kunde bli bättre kommer trailern till första delen av sista Twilight-filmen. Och den är fullständigt makalös. Trailern berättar att filmens intrig är att Edward och Bella gifter sig. Punkt. För att göra det lite mera dramatiskt har de valt helt brutalt pompös musik. Och för att göra Team Jacob-arna glada har de slängt in ett klipp på tröjlös Jacob + en till totalt random bild på honom. You guys, den här filmen kommer att vara sämst ever, jag kan knappt bärga mig.

skandal!

Chockerande nyheter: när jag cyklade hem runt tiosnåret var det nästan snudd på småkyligt med bara ben och bara armar! Men bara nästan.

dethära livet är rätt awesome.

Om jag skulle komponera ihop den perfekta lediga sommardagen skulle den nog se rätt mycket ut som idag. Sova länge, vakna till strålande solsken. Lunch, stadssurr och loppisrunda med bästaste J, och så lite parkhäng med sololja, vattenflaska och en god bok. Och så middag bestående av allt jag vill ha en dag som denna: stekt halloumi, vattenmelon och granatäpple. 

Dessutom följer denna dag på en alldeles utmärkt helg, då jag bland annat fick träffa vasaflickorna. Som en helhet ger jag den förlängda helgen fem toasters av fem möjliga.

kunden har så sällan rätt.

Jag har jobbat första heldagen för sommaren idag. Det är studentdimission imorgon, jag är trött. På tal om det: jag förstår seriöst inte människor som kommer in dagen före studenten och propsar på att absolut måsta få nåt random stuff graverat genast samma dag. Okej, du kanske har bott under en sten och missat det, sånt händer. Men att framhärda med sina krav fastän butikspersonalen påpekar att eh, det är lite stressigt just nu, kanske det kan vänta? Ibland är det svårt, det där med att kunden alltid har rätt. 

Men annars bra. Jag överdoserar rabarber och imorgon ska jag jobba och gå på studentkalas och sen åka till Vasa och träffa mitt jengi för första gången på evigheter. Och sen ledig söndag, och ledig måndag också! Och om inte det får er på bra humör, här är en bild på ett gulligt djur och ett gulligt barn:

coolast i byn.

Systern med barnet och mannen och Imma (a.k.a. jag) var till Kälviä idag, där vi tittade på söta små djur och sådär lagom söta traktorer, såg hur det såg ut förrivääde och åt kimbap. Den här geten var totalt coolast i byyji.

Bakifrån ser hans horn ut som kaninöron.

sweet valley confidential: ten years on

Förutom ett schlagerspel förärade mig Syster Liten även Sweet Valley Confidential - Ten Years On... i födelsedagspresent. Då blev jag typ såhär glad:

Om ni har någon sorts relation till tvillingarnaböckerna rekommenderar jag den här boken varmt. Den är helt sjuk. Som Sunset Beach på speed, ungefär. Den utspelar sig tio år efter att Elizabeth och Jessica gick ut high school. De är numera osams på grund av att Jessica har committat THE ULTIMATE BETRAYAL. Så mycket får man veta av bakgrundstexten, men om ni inte vill veta nånting om innehållet, sluta att läsa det här och gå och läs boken istället. 

SPOILERVARNING, alltså.

Fast för att börja med det som fortfarande är som det alltid varit: 

Elizabeth and Jessica appeared interchangable, if you considered only their faces. 
   And what faces they were.
   Gorgeous. Absolutely amazing. The kind you couldn't stop looking at. Their eyes were shades of aqua that danced in the light like shards of precious stones, oval and fringed with thick, light brown lashes long enough to cast a shadow on their cheeks. Their silky blond hair, the cascading kind, fell just below their shoulders. And to complete the perfection, their rosy lips looked as if they were penciled on. There wasn't a thing wrong with their figures, either. It was as if billions of possibilities all fell together perfectly.
   Twice.

Men Jess och Liz har alltså inte pratat med varann på hela åtta månader, för just innan Elizabeth och Todd skulle gifta sig rymde Jessica hem till dem från sin andra make som är überrik och typ 40 år gammal och seglar runt på Rivieran och sådär. När nämnda frånrymda make kom för att vinna henne tillbaka tittade han en gång på Jessica och Todd, såg att nämen ni har ju haft sex med varann, Elizabeth är du helt dum i huvudet?, och så stack han därifrån och Elizabeth fick veta att Jessica och Todd en gång hade en affär och de är typ fortfarande kära i varandra. Elizabeth drar till New York och hittar både en och annan snubbe, men hon är aldrig riktigt hel för att en tvilling är ju som en del av henne och yada yada. Meanwhile planerar Todd nu att gifta sig med Jessica istället. Meanwhile är Steven gift med Cara Walker, men hon håller bara på att baka hela tiden, för han är otrogen hela tiden, men det är bara för att han är egentligen är gay och kär i Aaron Dallas. Lila är gift med Ken Matthews men de är också otrogna mot varandra och håller på att skiljas. Winston blev rik och en douchebag och förlorade alla sina vänner och sen dog han. Bruce Patman blev också mera rik, men han är ju däremot numera en reko kille, och bästa vän med Elizabeth, och också dödligt kär i henne för att hon var snäll mot honom när hans föräldrar dog. Och sen är det drama drama och hit och dit och sen blir tvillingarna sams igen och Elizabeth inser att hon älskade ju ändå inte Todd så att det var ju bara bra att dom var otrogna egentligen, och så inser hon också att Bruce är ju den som hon älskar passionerat och alla blir nöjda och glada. Förutom Winston, för han är ju död.

Och så blir det bröllop och alla strålar ikapp. "It was a fun wedding. Not a whole lot different from any Sweet Valley High dance, which, as everyone knows, is not a whole lot different from real life". Ain't that the truth.

medelålders damer gillar mumin.

Ännu angående ämnet förbryllande musikval kan jag rapportera om att när vi var inne i en damekipering idag spelades vem svänger på svansen i barfota dansen, jo muumin!

expert på elektronisk marknadsföring.

Mina damer och herrar, från och med idag är jag är fullärd inom ämnet elektronisk marknadsföring! Eller, well, lektionsdelen av kursen är slut i alla fall. Nu tar jag två dagar sommarledigt och sen börjar praktiken, vilken går ut på att jag gör precis samma sak som jag gjort de senaste fem somrarna samt fifflar ihop en webbsida åt företaget under lugnare stunder. 

Idag har jag också ätit sommarens första lösglass*, fått en hoper rabarber av en snäll moster, suttit på stranden i kortärmat efter nio på kvällen och konstaterat att det är länge ännu tills solen går ner samt fotat kvällssol och insett att jag fotade samma blommor för nästan exakt ett år sedan, fast då med en vacker ung dam i studentmössa i förgrunden. Så att, sånt. Vad har ni gjort?

 

* OPRAH WINFREY VAD DET ÄR DYRT! TVÅ OCH ÅTTIO FÖR EN BOLL ÄR INTE OKEJ! PÅ DEN GAMLA GODA TIDEN NÄR JAG VAR LITEN OCH GRÄSET VAR GRÖNARE OCH MÄNNISKORNA LYCKLIGARE FICK MAN EN BOLL LÖSGLASS FÖR SJU MARK!

the culinary experience of a lifetime*.

Dagens lunch, grilled cheese, fick mig att tänka på två saker:

1. Jag skulle vara helt värdelös på dendära lchfdieten.
2. Om någon hade sagt till mig innan jag åkte till USA att det område i mitt liv där året skulle ha den största konkreta inverkan skulle vara det kulinariska hade jag nog skrattat, högt. Shows how much I know.

* i en engelskabok användes just den där frasen, fast om fish and chips. Den har satt djupa spår.

spice girls är numera high brow.

Jag kom på en av dedär sakerna jag hade tänkt blogga om:

På en musikkurs i gymnasiet hade vi en gång en gruppdiskussion om musikvalet vid olika butiker och restauranger och andra offentliga sociala rum, och hur det reflekterar den önskvärda målgruppen och så vidare. Exempelvis var det en som konstaterade att musikvalet på det café jag och mina vänner frekventerade endast lockade s.k. hamppare*. 

Det här kom jag att tänka på när vi åt på Hotel Epoque på min födelsedag. Stället är annars rätt fancy, med golvbrunnar i vitt guld och så, och maten var grymt god. Men jag är fortfarande förbryllad över bakgrundsmusiken, som bland annat bestod av Spice Girls Viva Forever. Det var inte riktigt väntat, om man säger så.

När vi nu är inne på det här ämnet kommer man ju osökt att undra över vilken målgrupp Gina Tricot egentligen riktar sig till. Men det är kanske en annan historia. 

* termen användes här i en generellt nedsättande bemärkelse, inte för att beteckna vare sig hamburgare eller hamparökare. 

nervös, schmervös.

Jag var och sjöng med min pappa till den lokala baptistkyrkan igår. Det var annars helt fint och rätt, men jag var helt löjligt nervös. Det jag ogillar med nervositet är att det är så fysiskt; jag kan mentalt vara hur lugn som helst, men ändå står jag där och skakar som om jag hade Parkinsons. 

Fast sånt ska man ju inte skämta om, jag sa det en gång till en amerikan (yngre än jag, för övrigt) och han bara: seriously? och jag bara: haha, no, och han bara: aijaa, jag har det nämligen. Awkward. 

Anyway. Man blir väl mer nervös ju mer sällan man sjunger offentligt, och det är rätt länge sen sist. Nån som råkar vilja anlita mej för en keikka? Jag sjunger allt, bara det inte går högre än h*. Meriter: jag har tagit sånglektioner i ett par månader i USA, under vilka jag inte fick sjunga en enda sång, jag sökte en gång in till en kör och fick svaret nej, men kanske om du sjunger hosianna nästa gång, och så har jag sjungit för Björn & Benny. 

* lögn.

alltid är det nu nånting.

Det dåliga: Blogger fungerar fortfarande inte med Firefox.

Det braiga: tydligen går det hur bra som helst med Safari. 

Det braiga: nu kan jag blogga om alla dedär sakerna jag har gått och tänkt hela veckan att detdär ska jag blogga om, men så har jag inte kunnat p.g.a. tekniska orsaker.

Det dåliga: jag har ingen aning om vad det var för nåt. 

Så här är en bild på förgätmigejer istället. 

Yay, Blogger fungerar igen! Det firar vi med en bild på Neville Longbottom.

EDIT: Man ska inte ropa yay innan man är över bäcken, det buggar totalt fortfarande. Får se hur länge det tar innan det går att blogga normalt igen.

116 dead and counting.

Bilden är tagen från Daily Mail-artikeln.

Det här är så ofattbart sjukt. En tornado har dragit fram över Joplin, MO, och dödat över hundra människor och förvandlat stadiga byggnader till träflisor. Av alla naturkatastrofer är tornados och liknande fenomen de jag har svårast att föreställa mig all den förödelse de kan åstadkomma. Det är ju bara vind, och det går så oerhört snabbt, och mittiallt finns ingenting. Som såhär:

"While many residents had up to 17 minutes of warning, rain and hail may have drowned out the sirens. Larry Bruffy said he heard the first warning but looked out from his garage and saw nothing.

'Five minutes later, the second warning went off,' he said. 'By the time we tried to get under the house, it already went over us.'"

Nya tornadovarningar har utlysts för idag också för ett större område i Midwest. Jag får ont i magen. För det är ju inte bara människor det handlar om, det är ju mina människor också.

ja må jag leva.

Det är min födelsedag imorgon, men jag passade på att fira i helgen för att det å ena kalaset inte skulle bli för sen kväll och å andra kalaset skulle kunna bli en sen kväll. Det var totalt lajbans hela dagen lång. Vi lekte med uppdragbara leksaker och dinglade med benen och åt ostkaka och spelade schlagerspel* och gick på nöjesetablissemang och önskade Lipstick förgäves och sånt.

Jag hade bakat sånadäringa cupcakes.
Mest för att få använda muffinsformarna.

Lustigt nog hade både bror och syster
slagits av tanken att det som saknas i mitt liv
nog är en chiliplanta. Dom hade dock inga såna
där syster shoppade, så det blev en tomatplanta
istället. Tur var väl det; för inte för att jag inte
skulle gilla chili, men jag är ju ändå bara en
människa, jag behöver ju ingen chilifarm.

Typ såhär roligt hade vi.

* Min exilsyster förärade mig bland annat ett frågespel om schlager. Jag försökte föreslå att vi skulle spela det på det första kalaset, men mamma tyckte att det andra kalaset kanske hade bättre målgrupp. Jag försökte säga att det var ju inte lika kul, för J kanske skulle vinna mig, och tror ni inte att hon gjorde det också. På min födelsedag och allt. Höh.

dagens irritationsmoment.

Fine. Encrypta dina templates bäst du vill. Jag är ändå ingen guru* på kod så whatever. Men se nu till så att de fungerar då också. Att headern inte syns bara för att ett språkfilter är enablat är inte okej. Att headern annars bara syns på första sidan är inte helt normalt heller. Idioter.

* haha. jag kan typ göra en länk.

lådbilsrally i nykarleby.

Vi var och tittade på lådbilsrally till Nykarleby igår. Det var roligt. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska göra med över tvåhundra bilder av random kids.

Där var väl en cirka femtusen andra och tittade på.

De förevisade också några mikrobilar.

Random kid ska starta.

Idag råkar den här, lite mindre random snubben fylla år. Grattis pappa!

 

emmas guide till esc 2011, semifinal 2.

EDIT: Dethär inlägget återuppstod som ett utkast, så jag slänger upp det på nytt för att nu ha det här. Jag har inte ens ändrat min tippning i efterskott!

1. Bosnien & Herzegovina: Dino Merlin - Love In Rewind

En äldre herreman, en trumpet, en kontrabas, lite handviftningar, lite uåo. Det behöver inte vara så mycket mer invecklat än så. 

2. Österrike: Nadine Beiler - The Secret Is Love

I duellen Litauen - Österrike vinner den senare på knockout. Also: jag vill ha hennes hår. 

3. Nederländerna: 3JS - Never Alone

Oförarglig poprock.

4. Belgien: Witloof Bay - With Love Baby

Det här är tydligen vad man får om utgångspunkten är att göra en jingel till sajten witloofbay.be, och göra det a capella. Hur man kommer från den punkten till semifinal i Eurovision Song Contest är dock något oklart. 

5. Slovakien: TWiiNS - I'm Still Alive

Första tvillingparet ut ikväll. Syster Liten kommenterade om Albaniens sångerska att hon ser ut som en blandning av Desperate Housewives-Bree och Lord Voldemort; här har ni en blandning av Bree och Rachel Nichols. Två, dessutom. Jag får lite vibbar av Kroatien ifjol, dedär kvinnorna som stod och såg snygga ut och var favorittippade och sen inte ens gick till final. 

6. Ukraina: Mika Newton - Angel

Det var en gång en kvinna som blev arbetslös, deprimerad, började rita i sand, var med i Talang Ukraina, vann, och sen var hon med i ESC. Ja, alltså, det är hon som står där i bakgrunden. De har en sång också.

7. Moldavien: Zdob și Zdub - So Lucky

Minns ni 2005, då Moldavien hade med sig en trummande mormor på scenen? Då kom de på sjätte plats. Nu är samma band med igen, men har lämnat mormodern hemma. Tyvärr visade det sig att mormodern var det som var bra med dom. 

8. Sverige: Eric Saade - Popular

Oavsett diverse invändningar jag må ha angående exempelvis texten, prioritetsordningen show > sång och fraseringen har jag svårt att tänka mig att det inte blir finalplats för Sverige. 

9. Cypern: Christos Mylordos - San Aggelos S'Agapisa

Även om det vore roligt att stå och gunga sådär som en babymugg, så tror jag det är dags att hämta förfriskningar. 

10. Bulgarien: Poli Genova - Na Inat

Bulgariens svar på Pink har inte jättemycket till låt att komma med, men med ett bra framträdande kan det fungera ändå.

11. Makedonien: Vlatko Ilievski - Rusinka

En man med gitarr - det är nästan som Finland! Förutom alla dansarna som hoppar och står på huvudet och megafonen och den snurriga backdropen och dragspelet och folkdansen och armviftandet och ho!-ropen då. Men annars så.

12. Israel: Dana International - Ding Dong

Dana International är tillbaka! Eller, är det hon? Var är fjädrarna, glamouren, låten? GIMME SOME DRAMA!

13. Slovenien: Maja Keuc - No One

Det här gör mig förvirrad. Vill hon vara dendär byxlösa europopen eller pompösa balladen eller Hanna Pakarinen? Vet ej.

14. Rumänien: Hotel FM - Change

När kompet kör igång tror jag för en sekund att de ska börja sjunga Eloise. Men nej. I stället visar det sig att han, likt Paradisoskar, vill förändra världen, en trumpetfanfar i taget. Men jag medger: jag är en sucker för sånt här. 

15. Estland: Getter Jaani - Rockefeller Street 

Kate Bosworth bjuder på en glad popkaramell.

16. Vitryssland: Anastasiya Vinnikova - I Love Belarus

Reklampausen presenteras av Lukasjenko Corp.

17. Lettland: Musiqq - Angel In Disguise

Alltså vad vill han egentligen? Att jag ska döda honom? "Kill me with killa kiss", det här är eurovisionspoesi när den är som ljuvast. 

18. Danmark: A Friend In London - New Tomorrow

Jag misstänker att SVT ville ha Andreas Johnson med i panelen som förhandskommenterade låtarna bara för att han skulle få uttala sig om den här låten. Nytt? Nej. Bra? Ja. Slår ut Nederländerna med ren karisma.  

19. Irland: Jedward - Lipstick

Första reaktionen: WTH? Men jag gick och sjöng den här låten hela helgen och jo, jag fattar. Det är gräsligt irriterande, de är gräsligt irriterande, men om - och det är ett stort om - de kan hålla ihop låten sångmässigt kan de smälla till och vinna hela tjottaballongen. Eventuellt.

Till finalen tippar jag: Bosnien, Österrike, Slovakien, Ukraina, Sverige, Bulgarien, Rumänien, Estland, Danmark, Irland. Svårare att tippa än förra semin, tycker jag (och då vet vi ju hur det gick där).

bättre sent än aldrig.

Igår skrev jag på kontraktet för ett jobb som började i juni 2006. 

Dagen innan lämnade jag in ett papper som borde ha fyllts i för sisådär två månader sen. Till mitt försvar kan jag säga att jag aldrig någonsin förr har behövt anhålla skriftligen om att få ha mitt namn på min dörr.

jag vs. avokado.

Ända sen dendär avokadoincidenten i somras, då jag nästan högg av mitt eget finger, har mina föräldrar haft en tendens att alltid vilja ta bort stenen ur avokadosar innan de låter mig handskas med dem. Men när de inte är i närheten kan jag ju göra precis vad jag vill.

Så, ehrm, nu står det 2-0 till avokadon. Well played, avocado, well played.

 

EDIT: Hej, avokadoinlägget är tillbaka! Nu saknas bara semifinal 2-inlägget.

ihanimmat leijonat, ihanaa!

I fortsättningen när nån svensk frågar "Hur gick det riktigt den där gången när ni ledde med 5-1?" så kan man bara säga "Vi gjorde ett mål till och vann VM-guld. Hurså?". Lejonen skrev om historien i går kväll.

Det är något märkligt med ett finskt landslag som ligger under gång på gång, men fortsätter tro på sig själv, kämpar sig tillbaka och vinner. Det är något märkligt med en match där Finland lugnt och sansat tar 0-1 och gör det till 6-1, där Sverige ger upp. Det är något märkligt när man vaggas till sömns av biltutor och jubelrop på gatan utanför, när det är karnevalstämning i staden en helt vanlig söndagkväll. Helt vanlig, men så ovanlig. Så vacker, så skön, så efterlängtad, så euforisk.   

Märkligt, men förmårrat bra. Äntligen. Tack, Leijonat. Kiitos.

esc 2011, final: annandagen efter

Lördagens final börjar ju kännas som länge sedan redan, och annat känns viktigare, men en sista kommentar ännu:

Fel låt vann. Förstås. Men det är ju rätt logiskt sist och slutligen ändå, att om bidragen och poängen spretar alla möjliga vägar så är det mellanmjölken som vinner. Och hej, tänk så mycket intressant vi får lära oss om Azerbajdzjans politik helt plötsligt.

Och jag vann min & J:s interna tio-i-topp-tippning, så det är ju det viktigaste.

ihanaa leijonat, ihanaa!

På tal om final: Mikael Granlund borde få en guldmedalj bara för det där 1-0 målet. Helt sjukt. Och nu blir det Finland-Sverige i final på söndag då. Precis sådär som det ska vara.

emmas guide till esc 2011, final!

Blogger har varit nere hela dagen och mina senaste blogginlägg är fortfarande försvunna så jag bara antar att ni inte kommer ihåg vad jag tippade och säger att jag fick 10 rätt av 10 möjliga. Mmkay? 

Nånej. Jag hade gissat Slovakien och Bulgarien vidare, istället gick Slovenien och Moldavien. Till mitt försvar sa jag faktiskt efter att alla hade sjungit att jag ville byta ut det ena Slo-landet mot det andra. Also: Moldavien hade dumstrutar på huvudet. 

Men final! Imorgon! Tjoho! Om ni har sett hela semifinalerna har ni ju redan hört snuttar av de återstående låtarna, men ifall ni har missat dem, och framför allt för att det ska vara symmetriskt och konsekvent: här är mitt omdöme om the big five.

Frankrike: Amaury Vassili - Sognu

Den här är till och med segertippad, men personligen förstår jag det inte riktigt. Don't get me wrong - jag har ingenting emot att tillbringa tre minuter med att se på nån som ser ut sådär och lyssna på nån som sjunger sådär. Han sjunger på korsikanska dessutom, och jag har ju en viss fäbless för random språk som knappt någon talar. Men... inte så mycket till låt, va?

Italien: Raphael Gualazzi - Madness of Love

You guys, Italien är tillbaka! Det återstår att se hur det funkar på scenen, men jag gillar den här jazzdängan. Det är liksom... musik.

Storbritannien: Blue - I Can

Det var en gång, på den tiden då pojkband var det nya svarta, ett band som hette Blue. De var aldrig jättestora häromkring, men man läste väl brittiska poptidningar, man hade ju koll. Sen gick pojkbandstiden över. Och sen kom det plötsligt en tid då alla dedär gamla pojkbanden bestämde sig att göra comeback. Så här är nu Blue, lite äldre, lite mer erfarna, men spelandes på samma strängar. Jag tror på en bra placering, men vi ses nog inte i London nästa år i alla fall.

Tyskland: Lena - Taken By A Stranger

Det här gör mig så förvirrad. Lena vann ju ifjol med en såndär oförställd glädje. Och så ställer hon upp igen och det är mörkt, suggestivt, mystiskt, sensuellt. Bra, jo, för all del. Men jag kan inte riktigt connect the dots.

Spanien: Lucía Pérez - Que Me Quiten Lo Bailao

Macarena 2.0. Det finns till och med en koreografi! Det här är den där låten som "ingen gillar", men alla kan. 

Så vem vinner? Ja-a. Det beror på vad folk röstar på. Det kan ju te sig som en "no shit, Sherlock?"-kommentar, men jag menar, bland lågoddsarna hittar man både Frankrike och Irland, hur ställer man sig till det? Vi kan ju börja med de jag inte tror vinner: Litauen, Grekland, Ryssland, Italien, Schweiz, Moldavien, Rumänien, Österrike, Slovenien, Island, Spanien, Ukraina, Serbien, Georgien. Sen tror jag att Danmark och Estland förlorar på startnummer. Då har vi Finland, Bosnien & Herzegovina, Ungern, Irland, Sverige, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Azerbajdzjan.

Spontant säger jag Irland, faktiskt. Men de kan lika gärna komma sist. Vad tror ni?

esc 2011, semifinal ett: dagen efter.

Så var vi igång! Programledarna var lika töntiga som vanligt, men vykorten innan varje lands bidrag gillar jag mucho. Min tippning var väl inget vidare, 6/10 bara. Vad säger vi om det? Jag vet inte om det är juryns förtjänst, men överlag känns det som att man i år mer än någonsin faktiskt har skickat vidare bidrag på grund av meriter, snarare än vilket land de råkar vara.

De planenligt finalklara:

Ungern gjorde inget vidare framträdande, men låten tog henne vidare ändå. Azerbajdzjan verkar många spekulera om som semivinnare; jag tyckte inte att de gjorde det alls så bra som de kunde ha gjort. Men de får ju en chans till nu. En annan spekulerad semivinnare? Finland. Jee! Så bra, tack Europa. Jordgloben var fin och skjortan ful. Ryssland tippade jag vidare mest i egenskap av Ryssland, men han sjöng ju faktiskt helt okej igår också. Sliskpelle utan nån like, förstås, men det kunde ha varit värre. Grekland, snälla dumpa Stereo Mike. Mmkay? Slutligen Serbien, som gjorde en bra show, tyckte jag. 

De oplanerat finalklara:

Schweiz gick vidare! Det trodde jag som sagt inte, men röstade själv på dem, faktiskt. Och Island till final också; tänk att både Schweiz, Finland och Island gick vidare, vad är det som händer egentligen? Sen Litauen då, som nog vann på att vara den enda klassiska balladen, men för all del sjöng för allt vad tyget höll. Jag antog att endera Georgien eller Albanien skulle gå vidare, så det känns väl inte särdeles överraskande att Georgien knep en finalplats, speciellt med tanke på hur ofta Georgien har gått till final (alltid). Den som för mest oväsen vinner, eller?

De som oplanerat missade finalen:

Turkiet och Armenien, som båda brukar flyta till final per automatik, troligen främst på grund av deras icke föraktliga diaspora, misslyckades i år. Jag är mycket förvånad, men sett till respektive låt och framträdande är det helt rätt. Norge gick från vinnarfavorit till flopp på ett dygn eller så. Helt otippat, och synd. Men Sannfinländarna är säkert nöjda. Och så Albanien då, som fick ge vika för Georgien.

Imorgon är det dags igen, för tvillingkampen, Dana Internationals comeback och annat roligt. Återkommer med en guide för semifinal 2!

emmas guide till esc 2011, semifinal 1.

Imorgon börjar Eurovision Song Contest 2011! Traditionsenligt erbjuder jag er härmed den ultimata schlagerguiden. Vi börjar med det sämsta startfältet, ökar på på torsdag, och sen drämmer the big five (!) till riktigt ordentligt i finalen. 

1. Polen: Magdalena Tul - Jestem

Polens bidrag representerar en av grundtyperna i Eurovision Song Contest: europop sjungen av kvinna som glömt byxorna hemma. Det har gjorts bättre förr.

2. Norge: Stella Mwangi - Haba Haba

Om du är en av de där som har tänkt att det den här tävlingen saknar är lite afrikanska rytmer och swahili: grattis! Här är låten för dig. Om du annars bara tycker om dansant gladpop blir du nog inte heller besviken.

3. Albanien: Aurela Gaçe - Feel The Passion 

En dam sjunger ut sin passion till komp av distade elgitarrer. Med rött hår, dessutom. Alltid är det nu nån sån här som går hem.

4. Armenien : Emmy - Boom Boom

Se bidrag nummer ett. Men här kan man i alla fall sjunga med i Boom Boom Tjacka Tjacka. Om det nu sen är en bra sak lämnar jag osagt.

5. Turkiet: Yüksek Sadakat - Live It Up

Turkiet kom på en hedrande andraplats ifjol. "Why fix it if it ain't broken?" tänkte de, och skickade samma sak i år.  

6. Serbien: Nina - Čaroban 

Sextiotalet är tillbaka! Om du inte gillar det här till en början gör du det säkert efter att de hypnotiserat dig. För det är väl det som är tanken med backdropen?

7. Ryssland: Alexej Vorobjov - Get You

Tänk om Eric Saade var ryss och började sin låt med en slavisk klagovisa? 

8. Schweiz: Anna Rossinelli - In Love For A While

Den här låten tävlar troligen om samma publik som Paradisoskar-som-inte-är-död. Jag gillar det här, men sköna-men-inte-nödvändigtvis-minnesvärda låtar är en riskfylld kategori.

9. Georgien: Eldrine - One More Day

Epileptiker, beware! Albanien, ni har en konkurrent. Som skriker hårdare, och dessutom slänger in en random rap på köpet. Jag blir mest trött.

10. Finland: Paradise Oskar - Da Da Dam

En sak har han koll på i alla fall, vår gode Axel: nonsenstitlar är det nya svarta. That said, så har han ju fått frågor om titeln betyder något på finska. Svaret är alltså nej, för de som fortfarande undrar. I förhandstipsen har han till och med omnämnts som vinnare på sina håll. Kanske att ta i, men finalen känns rätt säker även utan blåvita glasögon.

11. Malta: Glen Vella - One Life

Tänk om Erik Saade var maltes och brukade använda solglasögon inomhus?

12. San Marino: Senit - Stand By

Hon kom, hon sjöng, hon glömdes bort.

13. Kroatien: Daria - Celebrate

Kroatiens chanser beror nog mest på om folk fortfarande köper klänningsbytartricket.

14. Island: Sjonni's Friends - Coming Home

Det här känns lite som när man sitter hemma och jammar, sådär skönt och behagligt, men rätt ofarligt. Island prenumererar i år på sympatirösterna: sångaren dog oväntat i januari, och hans vänner framför nu låten i hans ställe. 

15. Ungern: Kati Wolf - What About My Dreams?

En av favoriterna till att ta hem hela grejen på förhand, men inte precis det mest nyskapande som setts på en Eurovisionscen. Å andra sidan - när har det nånsin spelat roll? 

16. Portugal: Homens Da Luta - Luta É Alegria 

Det är lite politisk kris på gång i Portugal. Ifall du inte var medveten om det är Homens Da Luta här för att banka in det med ett plakat. Med ett leende på läpparna, naturligtvis.

17. Litauen: Evelina Sašenko - C'est Ma Vie

Disneyballad med teckenspråksrefräng, check.

18. Azerbajdzjan: Ell/Nikki - Running Scared

Azerbajdzjan gör det de brukar: hyr in nån random svensk att göra en låt, pusslar ihop några random människor att framföra låten; och lyckas (i motsats till t.ex. Danmark ifjol) göra det till en helhet. Inte så mycket hjärta, kanske, men effektivt och en säker finalist.

19. Grekland: Loukas Yiorkas feat. Stereo Mike - Watch My Dance

Om man kombinerar klassiskt grekiskt patos med nån random rappare kan det väl bara bli bra, eller? Eller? 

Till finalen tippar jag: Ungern, Azerbajdzjan, Norge, Turkiet, Serbien, Finland, Ryssland, Albanien, Armenien, Grekland. 

dagens i-landsproblem.

Kära Bullen,

jag har ett problem.

För ett tag sen satt jag och försökte lyssna på en föreläsning som var så tråkig att jag råkade köpa ett par skor istället. Idag fick jag paketet, men tyvärr är mitt skoskåp redan fullt.

Vad ska jag göra?


Mvh. Damsel in distress

P.S. Som vanligt är det inte skorna på bilden som har skrivit brevet. D.S.

esc-pepp, eller: å ny byris e tå ååter.

Det är bara en vecka till första semifinalen i Eurovision Song Contest. Jee! 

Jag började värma upp häromdagen med att lyssna på 2000-skivan medan jag diskade. Och det slog mig att om 1995 är det första ESC jag minns, så är 2000 av någon anledning nog det mest riktgivande året i min schlagerhistoria. Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Men det var ju året då Makedonien skickade 100% [schtåpåschtåm] Te Ljubam. Och Estland och Island deltog med de där låtarna som jag alltid brukar blanda ihop, "Tell me tell me tell me once, tell me twice, tell me there is no compromise ... 'cause I'm seventeen only once in a lifetime, read my mind". Och Brainstorm! Det händer visserligen att jag lyssnar på tävlingslåtarna ibland (oftast några veckor i april-maj, då), men vad jag kan komma på är Brainstorm det enda band vars musik jag efter ESC sen har sökt upp och lyssnat på helt... normalt*. 

Därför kan man ju tycka att det är lite konstigt att jag inte genast kommer på vilken låt som representerade Finland det året. När jag däremot gör det - Nina Åström, A Little Bit - kommer jag genast att tänka på att det bara var på grund av juryn den valdes; hade finska folket haft all makt skulle Nightwish ha vunnit överlägset. Syster Stor och jag tyckte att det var typ det värsta vi nånsin hört, typ OPERA med typ METAL! Vi var nog inte mogna för Nightwish. Kanske hade inte Europa varit det heller. I guess we'll never know.

* In the interest of full disclosure kan jag berätta att jag i lågstadiet köpte Arvingarnas kassett "För Alltid", men inte i nån direkt korrelation med deras framförande i ESC 1993. Jag var bara cool that way.

apokalypsen är nära.

Ni vet dendär Harry Potter-filmen som jag är helt innoissani över? Det slog mig alldeles nyss: den kommer ju ut 15e juli! Varför har ingen märkt nånting och slagit mig i huvudet med en wokpanna?!

JAG ÅKER JU TILL KOREA DEN FJORTONDE! Det här är nästan lika hemskt som då Prisoner of Azkaban hade premiär i typ hela världen i början av juni, men nån sadistisk människa hade bestämt att hej int går ju nån på bio i Finland på sommaren, vi lägger premiären i augusti istället. Jag var fem före att åka till Sverige bara för att gå på bio, helt seriöst. I och för sig tror jag att det var vid samma tidpunkt det smiddes planer om att åka till Sverige för att hälsa på Knut Knutsson och de andra på Antikrundan, och jag tror det var nåt om cykling, och jag har en vag aning om nån nyckelpigevagn, vilket jag inte vet vad det har nånting med nånting att göra. Och det tar jag ingen som helst ansvar för. Men ändå.

Finlandspremiären lär visserligen vara 13e, men om det gäller metropolen Jakobstad och om jag har tid att gå och se den då när jag håller på att börja packa återstår ju att se. Min medkännande vän J hann redan föreslå att de har väl biografer i Sydkorea också, men eh, åtminstone enligt Mugglenet har den premiär där i december, så att... vi får se.

ingen hyperventilation = vuxenpoäng

Vet ni, jag tror att jag håller på att bli vuxen.

Det har inget att göra med att jag fyller tjugosex om tjugotre dagar. Jag vet inte vad som är opp med det. De flesta dagar känner jag mig fortfarande som en jäkla amatör på det här med leveri. 

Men. Jag fick en inbjudan till en klassträff med högstadieklassen. Och min första reaktion var inte "HE-ELL TO THE NO!". Ingen knytnäve i maggropen. Ingen hyperventilation vid blotta tanken.

I stället undrade jag vem månne som kommer. Och tänkte att dendär efterrätten låter god.

"OMG YOU GUYS I CANNOT WAIT FOR THIS PART"

Har ni sett trailern för andra halvan av Deathly Hallows? Blir ni alldeles plottriga inombords bara av tanken? Önskar ni att det fanns en extremt vetenskaplig analys av densamma som dissekerar de knappa två minuterna in i minsta detalj?

Never fear, my dear. Forever Young Adult kommer med svaret på dina önskningar. I sin analys ställer de viktiga frågor såsom "when will it be July 15th?" och diskuterar diverse scener med insiktsfulla och belysande kommentarer, som "And then the trailer’s all, 'Don’t remember that stuff? Ok, how about  [X*] DYING?' which is just, like, really mean. Way to be a dick, trailer." och "But it’s SERIOUS action, you guys. So serious that Ron’s not even making any goofy faces. ... Ha ha, PSYCHE!".

* Analysen är inte spoilerfri, men av min stora godhet har jag utelämnat komprometterande namn.

lyckliga människor är tråkiga att se på.

Jag såg en stund på det prinserliga bröllopet igår när jag kom hem från skolan. Och det var visserligen vackert och lööv is in di äär och sånt, men jeez vad tråkig teve. Jag såg visserligen inte det egentliga bröllopet, satt på teven ungefär när det nygifta paret åkte från kyrkan, och när de hade kommit fram till Buckingham Palace fick man se folket på gatorna flytta sig i snigeltakt i ett par timmar, typ. Okej att inget speciellt spännande hände just då, men kunde de inte ha filmat random kungligheter och annat löst folk i lustiga hattar som anlände till palatset i alla fall? Kunde de inte ha visat denhär prästen som hjular i kyrkan efter att alla gått?

Säga vad man vill om svenskarna, men deras prinsesserliga bröllop var i alla fall bättre teve.

tadaa!

Jag skulle ta tag i det här med att hänga upp grejer på väggarna igen ikväll. Och ptja, lite längre kom jag ju. Men jag vet inte, på nåt sätt känns det ändå inte helt färdigt.

elementär matematik. eller?

Kära Apple,

ni är bra på många saker. Välfungerande teknologi, till exempel, och fin design, och superb marknadsföring. Och trevlig kundservice som pratar vacker svenska, till och med. 

Men elementär matematik är inte riktigt er grej, va? Eller är det jag som inte riktigt var uppmärksam på mattelektionerna i skolan? Det är nämligen en grej som jag inte får att stämma riktigt.

Som jag berättade tidigare gav min strömsladd till datorn upp samtidigt som hoppet om ett tolerant och jämlikt finländskt samhälle. Jag ringde Apple-supporten, som lovade skicka en ny (sladd, alltså; tyvärr lovades inget re: valresultatet). Gott så. Som uppföljning fick jag ett mejl om att reservdelen hade skickats den 19.4. I samma mejl stod det att jag ska skicka tillbaka den söndriga delen så att den når Apple inom 10 arbetsdagar från det att den nya delen skickats (19e, alltså). Mejlet var visserligen på finska, men työpäivä = arbetsdag, n'est-ce pas?

Jag fick paketet på torsdagen den tjugoförsta, då två eller tre arbetsdagar hade gått, beroende på hur man räknar. Så följde långfredag och påsklördag. På söndag, påskdagen fick jag ett nytt mejl som vänligen påminde mig om att hej, vi har inte fått dendär söndriga delen ännu, om vi inte får den inom fyra arbetsdagar får du stå för kostnaderna. 

Nu vet jag ju inte hur ni definierar arbetsdagar, men i min värld har det fortfarande bara gått tre arbetsdagar, även fast vi skulle slänga in måndag, annandag påsk, också. Eller? 

Inte för att jag har separationsångest eller så, jag har alla avsikter att skicka iväg paketet imorgon. Men ändå?

en hälsning