Idag är det internationella barnboksdagen. Det tänkte jag fira med att berätta om en jättefin bok som jag köpte på loppis häromdagen. Kajsa Kavat hjälper mormor är en karamell nästan lika god som de polkagrisar mormor kokar och (Kajsa) säljer på torget. Ett blad är sönderrivet och tejpat fast, så fin är den.
Jag skulle allt gärna vilja ha Kajsas och mormors trädgård - "om man nu kan kalla det för trädgård, när det bara får rum ett körsbärsträd och några krusbärsbuskar" - det är ju just precis det som behöver rymmas i en trädgård. Och så kanske några rabarbrar.
Och så satte hon igång med julstöket. Hon fick först lov att fråga mormor: Hur gör man julstök?
Men vet ni, den där Adrian, han är ju inte ens med i boken!
Nu är första april alldeles snart slut och jag har klarat mej hela dagen utan att bli lurad. Vad jag vet i alla fall. Lite kändes det som ett aprilskämt när optikern påstod att mina pupiller har flyttat på sig sen jag skaffade glasögon för fem år sedan, och jag hade lust att börja sjunga Karl Oskar, du narras april! Fast optikern hette inte Karl Oskar, så det skulle ju ha varit lite konstigt. En annan sak som också verkade som något av ett aprilskämt var övertidsminuterna i Finland-Norgematchen nyss. Men så roligt ska vi väl inte ha.
Titta, titta, jag har påskgräs! Jag min kaktusmördare som redan hann bli orolig att jag hade dödat det. Men nu när jag har klarat av att odla påskgräs kan jag ju avancera till orkidéer då.
Den andra bilden föreställer mitt andra påskpynt. Det fina med den här bildserien är att jag kan öka på den vartefter jag känner för det, tänkte jag. Fast sen började jag fundera och det enda jag kom på att rita under jorden var ett lik och det känns ju inte speciellt vårigt och glatt. Så om ni har några förslag är det bara att kommentera.
Idag på retoriklektionen lyssnade vi på ett radioprogram där min mammas kusin (väl?) pratade om nåt tal. Ni vet, han släktens kändis, han som Ahtisaari känner. Det var lite lustigt, tyckte jag.
Sen gick jag till en tygaffär och grävde i billiglådorna* och döm om min förvåning och dåndimp när jag hittar ett blått-rött tyg med texten University of Kansas och KU:s maskot på. Alltså. På riktigt? Varför?
Det var också lite surrealistiskt att Z och jag båda fick karaktärer från Madagaskar 2 i Kinderäggen jag hade köpt. Fast inte så värst, ändå.
Annars går jag mest och väntar på att mitt påskgräs ska växa.
* ÄR det verkligen billigt? Om tyg kostar 35 euro per kilo i fyndhörnan, motsvarande 6-10 euro per meter enligt skylten, och tyg kostar till exempel 5,90 per meter i 'riktiga' butiken, då är det ju inte alls billigt ju. Sen vad jag ska med tyg till är en annan sak. Jag skulle vilja sy ett lapptäcke men kanske inte att jag ändå börjar sy för hand. Nån måtta får det väl ändå vara.
Just nu borde jag sitta och skriva tent i finsk grammatik. Men det gör jag inte. Tydligen var jag inte anmäld. Det vill säga, tydligen hade jag inte anmält mig på båda ställena där man borde ha anmält sig. WTF?! Jag kunde ha varit hemma denhär helgen och förtjänat mitt levebröd, men nej, jag har spenderat två dagar tillsammans med finskans objektsformer för att mötas av en hånflinande tant som berättar att jag tyvärr får gå hem igen. #¤%&/()(/&%¤#!
Nu kanske någon tänker, men din jubelidiot, du har ju studerat där i fyra år, kanske du borde ha lärt dig hur man gör vid det här laget? Då svarar jag: a) Jag är humanist. Vi skriver inte tenter, vi skriver essäer. Och när vi skriver tenter är det oftast "klassrumstenter" som man inte behöver anmäla sig till. Jag minns inte när jag senast skulle ha haft en officiell tent. Och b) Förr i världen, då på den gamla goda tiden, skulle man anmäla sig till tent genom att skriva sitt namn på ett kuvert. Nuförtiden ska man anmäla sig via nätet till allt, kurser, tenter och som närvarande för läsåret. Så jag anmälde mig på nätet. Men tydligen räcker inte det, tydligen måste man anmäla sig på två olika ställen - nätet OCH ett kuvert - för att få den stora äran att berätta om vilka olika slags predikativ det finns i finskan. Ack, den ljuva teknologin, så den förenklar tillvaron.
Jag ska stämma dom för utebliven inkomst. Och för sveda och värk. Och för förorsakande av ovårdat språk. Och för försämrade relationer till det finska språket. Det är nästan som hets mot folkgrupp.
Jag citerar Håkan Hellström: jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans. Jag behöver få ge en smäll på nån annans käft, alltså. Vill nån ställa upp?
Nu är det ju vår och så (vadå -15 grader?), så då ska man ju städa. Här hittade jag en lista på feng shuiiga städningar man kan göra för att råda bot på ett och annat. Om man till exempel tycker att man inte har tid att njuta av livet ska man satsa den tid man inte har på att skrubba sitt badrum tills det skiner. Och om man tycker att man behöver mer kärlek och romans ska man städa bort alla grejer man har under sängen. Själv kan jag ju tycka att just den saken är aningen problematisk när det enda jag har under sängen är monster, och eftersom jag har hört att de inte finns på riktigt vet jag inte riktigt hur jag ska bli av med dem. Men jag dammsög i alla fall bort lite damm därifrån idag, så nu sitter jag här och bloggar och väntar på att drömprinsen ska ringa på dörren.
P.S. Hej mamma, nä, jag tror inte på feng shui och inte på horoskop heller. D.S.
I avdelningen "något omotiverade projekt" presenterar jag härmed mitt uppimpade duschdraperi. Före: helblått. Efter: blått med vita knutar. Den där ena krumeluren blev lite större än vad jag hade tänkt mig, men skissar man inte så blir det ju som det blir. Skissar och dispositioner och små ornament är ju bara för veklingar.
I en amerikansk Halpa-Halli som sålde Betsey Johnson och Tommy Hilfiger plockade jag på måfå upp The Mysterious Benedict Society av Trenton Lee Stewart. Den var fin, kostade fem dollar och i blurbarna nämndes Harry Potter och Roald Dahl, så det blev ett impulsköp. Vanligen är jag lite misstänksam när böcker sägs vara den nya Harry Potter*, för det betyder oftast att boken är en dålig ripoff som handlar om en pojke som upptäcker att han är en trollkarl. Men av baksidestexten att döma verkade det inte handla om nån trollkarlsskola, så jag tänkte att det nog var okej. Och visst var det okej, mer än okej; jag är beredd att utnämna denhär boken till , om inte årets läsupplevelse så i alla fall en av dem.
Boken handlar om Reynie, Kate, Sticky och Constance, fyra föräldralösa (typ) barn som svarar på en tidningsannons som efterlyser "a gifted child looking for special opportunities". Av alla som svarar på annonsen blir de fyra utvalda för sina speciella begåvningar - Reynie är logisk, Kate är praktisk, Sticky har fotografiskt minne och Constance är... ptja, trotsig - och får i uppdrag att stoppa något Hemskt från att hända. Ingen vet exakt vad det här hemska är, så det mesta är höljt i dunkel.
Målgruppen för den här boken är nog yngre än jag (barn och ungdom i åldern "orkar läsa 485 sidor"), men jag fullkomligt älskade den. Här finns inget av detdär nedvärderande "nu små barn ska jag lära er någonting"-didaktiska som finns i så dystert många böcker. Tvärtom, läsaren får lösa gåtor och mysterier tillsammans med karaktärerna och känna sig smart, och språket är inte heller upplöst enligt "Mor ror. Far är rar."-principen. Det är mustigt och roligt och spännande och fint.
Och visst förstår jag kopplingarna till Harry Potter (Dahl har jag inte läst tillräckligt mycket för att uttala mig)! Det har inget med magi att göra. Men Stewart skriver liksom Rowling med humor och värme, och dedär mysterierna presenteras på ett liknande sätt. Den här boken innehåller ju det där jag skrev min kandidatavhandling om, 'narrative clues'! Både dedär gåtorna som har en direkt koppling till handlingen och får sin lösning, och dedär små blinkningarna till läsaren, som till exempel att Constance heter Contraire i efternamn. Naturligtvis heter hon Contraire!
Nu är det ju alltid lite risk att man överreklamerar en bok, men jag rekommenderar definitivt den här boken för den som bara vill och kan (jag tror inte att den finns översatt - ännu åtminstone, det utkom 2007). Personligen siktar jag in mig på uppföljaren, The Mysterious Benedict Society and the Perilous Journey.
* Nu står det iofs inte så om den här boken, utan: "Like the Potter books, his story goes beyond mere adventures, delving into serious issues". Men ändå.
Jag har varit i skolan från 8-16 idag. Det är helt sjukt. Det finns en orsak till att jag studerar på universitet, och det är för att jag inte ska behöva ha sådana dagar.
Nåja. Det var lite självvalt, och danande både för karaktär och karriär. Jag deltog i en workshop där jag och en hoper andra studerande övade oss på EU-översättning och sånt, från finska (de andra) och svenska (jag) till engelska. Jag fick till exempel lära mig att Europaparlamentet har 1750 anställda översättare; och att man i 95% av fallen inte ska översätta mahdollisuudet till possibilities (90% om det är singularis). Det var intressant. Dessutom lärde jag mig också att de flesta EU-översättare jobbar i Luxemburg, inte i Bryssel. Det visste jag inte. Tänk att så många människor ens ryms i Lyxemburg, det är ju pyttelitet.
Sen jag skrev sist (nåja, bortsett från det inlägg jag skrev alldeles nyss) har jag också träffat världens vackraste lilla brorsdotter, som jag inte får kalla Elvis, trott att det blivit vår, ångrat mig, tittat på melodifestivalfinal med dresscode rött läppstift, utfört diverse random handlingar och köpt mjölk.
P.S. Om ni nånsin har undrat varför jag aldrig taggar något som 'översättning' kan jag berätta att det inte går, för det börjar på ö. Inte för att jag tror att ni har gjort det precis, men jag började undra själv nyss. D.S.
Ibland kan man bli lite nedstämd över sådär löjligt duktiga människor som typ ger ut sin debutroman vid fem års ålder. Då är det tur att det finns andra, också löjligt duktiga, människor som säger fina saker som att "En bok är som en gåta från ditt undermedvetna, det skickar ledtrådar till en. Jag behövde bli tillräckligt medkännande för att hantera de här liven jag skrev om, och jag behövde växa upp och bli en människa som kunde avsluta min roman.” Människan i fråga är Junot Diaz, vars The Brief Wondrous Life of Oscar Wao jag köpte på flygfältet i Chicago men inte ännu har börjat läsa, mest därför att jag förväntar mig en sådan läsupplevelse att jag inte kan tro annat än att jag blir besviken.
Så min första bok kommer till en bokhandel nära dig nångång under de närmaste hundra åren, då när jag har växt upp till en sån människa som kan avsluta min roman. Ids inte hålla andan tills dess.
Jag märkte just att Språktidningen har underrubriken För folk i gemen och versal. Det var nog det finaste jag läst hittills idag. Det gäller ju att gläda sig åt det lilla.
Min lägenhet doftar rent. Det gläder jag mig också åt. En sak som är rätt konstig är att jag egentligen tycker om att städa, och att ha rent, men ändå städar jag så sällan. Så går det när man är schizofren. Klas-Göran är en riktig smutsgris.
Ikväll får jag besök. Men nu ska jag spela gitarr.
Jag började läsa Twilight av två orsaker: dels därför att jag ville se vad fusset var om, dels därför att min vän K satt och läste stycken högt ur boken och skrattade (hon läste dem för att man ju inte kan hata något man inte ha läst). Bered er på en slakt.
Twilight och de tre följande böckerna i serien, New Moon, Eclipse och Breaking Dawn handlar om tonåringen Bella som flyttar till en gudsförgäten håla och träffar en vampyr och blir kär. Lyckligtvis är Edward "vegetarian", han äter inte människor, bara djur; men det är ju lite komplicerat ändå. Andra vampyrer vill attackera Bella, varulvar kommer in i bilden, och så vidare.
Jag kan ju börja med det positiva: böckerna har definitivt ett drag som gör att man vill läsa vidare; jag kan knappast hävda annat efter att ha läst 2000+ sidor på ungefär en vecka. Och de får ju folk att läsa, ett argument som alltid går hem i min värld.
Men det är nu ungefär allt. Språket är hemskt. Kliché radas på kliché. Stephenie Meyer är ungdomsbokens svar på Barbara Cartland eller Danielle Steel, både när det gäller stereotypiska könsroller (lustigt nog är Bella pre-Edward den som tar hand om mamman, men efter att hon träffar Edward kan hon inte ta ett steg utan att bli påkörd eller ramla omkull eller vadsomhelst så att Edward kan komma och rädda henne) och vad gäller intrigen som helhet. Vampyrtemat är egentligen väldigt sekundärt, en komplikation så god som någon (Edward kunde lika gärna helt enkelt ha hetat Montague), böckerna är honungsdrypande kärlekshistorier rakt igenom. En kyss tar fem sidor (tills Bella svimmar), det är fullständigt omöjligt att skriva namnet Edward utan att påpeka att han är det vackraste världen har sett nånsin och perfekt på alla sätt och vis och dessutom glittrar när han utsätts för solsken. Det blir lite tradigt i längden.
Vissa grejer är helt oförklarliga, till exempel att Meyer i andra boken hittar på att hej, nu ska vi göra lite litterära allusioner, för jag är minsann litt.vetare, och refererar till Romeo & Julia genom hela boken och sen refererar till Svindlande höjder genom hela tredje. Det är ju visserligen självklart att hon inspirerats av de verken, men ändå. Hon kunde ju ha gjort detsamma i första och fjärde boken i så fall. Konsistens, snälla. Böckerna tappar också sitt fokus vartefter. I fjärde boken finns det nästan inte längre ens nån röd tråd, saker bara händer efter varandra, lite planlöst sådär, som om författaren bara skriver sig fram till vad som ska hända.
Roligt hade jag i alla fall. Unintentionally, kanske. Men ändå. Nu måste jag bara se filmen. Jag har hört att det är en komedi.
Hemma, söta hemma. Och sånt. Kroppen anlände på söndag, väskan på måndag och huvudet på tisdag. Ungefär. Helt dyljetlaggad är jag kanske inte, men jag har i alla fall mindre ludd i huvudet idag, och ingen latent huvudvärk som ligger och sjuder där just under ytan i väntan på minsta provokation att sätta igång och hamra.
På tal om nånting helt annat så bjuder min skola på härliga paradoxer. Ena stunden känner jag mig som en specialutgåva i begränsat exemplar; andra stunden känner jag mig som en massproducerad piratkopia. Det första beror förstås på att jag är en svenskspråkig nål i en finsk höstack. Det andra tänker jag av respekt för den personliga integriteten (eller nånting sånt) illustrera med ett fiktivt exempel. Föreställ dig att jag heter Anna Blåbärspaj. För ett tag sen hade jag en kurs tillsammans med Anna Blåbär. Nu har jag en kurs tillsammans med Anna Blåbärssoppa. Tilläggas kan att varken Blåbärspaj/Blåbär/Blåbärssoppa eller de tre riktiga namnen finns med på listan över de femtio vanligaste finlandssvenska efternamnen mellan 1862 och 1980. Förnamnets originalitet kan jag å andra sidan knappast hävda. Visste ni förresten att Emma först påträffades i skrift i Sverige år 1766? Eller att det inte finns några -son-namn bland de tio populäraste efternamnen i Österbotten, jämfört med 10/10 i Sverige och 7/10 i Svenskfinland som helhet? Eller att det är ålänningarnas fel att Karlsson ligger i topp på den senare listan? Nå, nu vet ni.
Sadarja, jag har dragit fast dragkedjan pa kappsacken och har inga intentioner att oppna den igen forran jag nar Kinamuren. Sen ma jag nu ha glomt vad jag har glomt da.
Tva veckor var en ganska lampligt lang resa, det ska bli skont att aka hem nu (las: det ska bli skont att VARA hemma, sjalva akandet kunde jag gott skippa). Jag var lite orolig att jag skulle ha svart att lamna varen har nar det var runt sjuttio grader och nastan sa varmt att man ville ga in igen, men idag snoar det, sa no worries. Forutom att snon messar upp flygtiderna forstas. Alltid finns det ju nanting man kan ga och behova oroa sig over.
De senaste dagarna har jag bade varit en svang till KC och Topeka, bara for att. For att ata sushi eller mongolisk barbeque eller for att besoka Converse Outlet Store. Och sa har jag gatt omkring i skogen och i (mina personliga) spokstadskvarter och funderat pa att en bra sammanfattning av resan nog vore "det ar inte det att jag inte har det bra, det ar bara det att jag minns en tid da jag hade det battre". Och sa Twilight forstas, det blev en hel del Twilight. Kira och jag avslutade naturligtvis min vistelse med den heliga traditionen att dela en burk ny Ben & Jerry's (Imagine Whirled Peace). Pa tal om Kira sa ska hon hoppa i en sjo for valgorenhet idag, jag avundas inte henne overhuvudtaget. Jag kan vinterbada med bastu, men annars, nejtack. Annars har vi bowlat och spelat Mau och tittat pa Erins rehearsals och sant dar, ni vet, amerikanskt som att ata pancakes pa en diner.
So long folks, nasta gang vi hors gor vi det med a/o-prickar.
Igar gick vi omkring kortarmat, idag ar det under minus (25 F for tillfallet). Ah, Kansas.
Jag har varit har en vecka! Otroligt. Men sant. En vecka till, sen aker jag hem. Sant. Det ar underbart att vara har, men jag tror inte att jag kommer att ha nagra problem att aka hem. Sa pass reacklimatiserad har jag inte hunnit bli. Jag sa till John igar att jag visserligen hade forvantat mig att saker och ting skulle ha forandrats, men kanske inte sa har mycket. Han trodde att jag var sarkastisk. Det ar val sa det ska vara. Det ar val Obamas tal om forandring som har stallt till det... Nana. Men jag ar glad for de val jag har gjort.
Under veckan som gatt har jag varit pa shoppingtur (wuuhuu Emporia!), lekt i varldens coolaste lekpark, spelat spel, besokt zoo, lyssnat till jazz (John spelade ocksa!) och atit mexikanskt, kinesiskt och amerikanskt. Just nu ar jag ensam i Erin & Shawnas lagenhet och ska snart ga till bokhandeln. Eventuellt borde jag hitta ett par solglasogon ocksa, det ar det enda jag har kommit pa att jag glomt, och solen ar lite huvudvarksframkallande i langden. Senare blir det mera spel, alternativt filmmaraton med uberamerikanska filmer som Emma har lyckats missa hittills, sasom Team America och Boondock Saints.
Hej, halsningar fran vilda vastern! Har har vi det livat ska ni veta. Idag har vi demonstrerat hejvilt mot sadana lojliga pastaenden som att Gud hatar jultomten, Alice i Underlandet och Obama. Det var en som spottade pa oss och en sextioarig tant som visade fingret, men annars var det en framgangsrik demonstration. Vi (las: Evan & Kira) har ocksa bakat pekanpaj. Vi (las: Evan, Kira & jag) har ocksa atit pekanpaj. Och sa har jag borjat lasa Twilight for att kunna lasa upp lampliga stycken och skratta, vilket ledde till hot om att jag far sova pa soffan i natt.
Sen jag kom i lordags har jag upptackt mer av Emporia an jag gjorde pa ett helt ar, kanns det som. Det ar inte sant, forstas. Dessutom har jag gjort upptackter gallande gruppdynamik och andra forandringar som inte alla ar helt trevliga, men de har jag gott om tid att fundera over pa natterna nar jag vaknar runt en fyratiden (12 kroppslig tid) och inte kan somna om. Manga funderingar ar inte sanna, forstas. De bara fods i nattmorkret. Pa dagarna ar det dock ljust och soligt och Erin gar omkring i flipflops. Fast sa varmt ar det inte pa riktigt.
Den säger "Vi är äntligen på väg", den säger "det är dags att ge sig av genom luft och över hav".
Med anledning av en närstående händelse i mitt liv googlade jag texten till "När vi gräver guld i USA" och kan bara konstatera att den texten minsann inte vinner några guldmedaljer. En gång när GES var på besök i Jakobstad råkade jag befinna mig på deras konsert* och den enda låten jag ville höra var den ovan nämnda, men vi började åka hem och just när vi kom till bilen hörde vi att de började spela den. Det har lämnat djupa spår i min själ, ska ni veta.
Jag har penga-å-passi (om några quarters räknas som pengar?). Jag har en ny tandborste. Jag har te gjort på rågblommor med smak av tjära och citron. Jag har enligt läraren fått studiepoäng för nån lingvistikkurs jag inte gått. Jag har en tyllkjol. Jag har rödluvorna.
Jag klarar mig nog. Även om jag inte vet vilken jacka jag ska ta med för tiodygnsprognosen visade på temperaturer mellan 3 och 12 grader; och A sa att det har varit över tjugo häromsistens därborta. (J:s kommentar: Då får du väl stanna inomhus tills det blir varmare. Jag: Alltså... plus. J: Jamen då behöver du ju inga kläder alls). Det fixar sig.
Nä hörni, alla ni flickor jag har försakat och alla ni som trott på allting som jag gjort, vill ni följa med mej västerut? Jag tänkt som fa jag, åtminstone. Om ni hadd missa de.
* Jag vill bara klargöra att jag inte var på GES-konsert, utan på nåt blandjox. Var det Popkalaset? I så fall var jag nog mest där på Håkan Hellström-konsert.
Jag köpte just en flygbiljett. Igen. Det finns liksom inga gränser. Eller, nåja. Mest är det ju det att jag är så hängiven grannspråksdidaktiken numera att inte ens en åttaföreläsning en måndag morgon i jetlaggat tillstånd kan hålla mig borta. Eller så fick man inte vara borta första gången på en kurs, nåndera, jag minns inte riktigt vilken. Samtidigt vill jag passa på att påpeka att Vasa är en större stad än Kronoby (sic) och ergo borde ha större möjligheter att ordna transport till/från flygfältet annan än sådan som kräver att man betalar ungefär lika mycket som flygbiljetten kostade. Speciellt som "Det internationella Vasa utvecklas och visar vägen för hela Österbotten", som det så vackert heter på flygplatsens nätsida. Som en liten kuriositet - eller en rolig historia för att illustrera hur smart jag är, if you will - kan jag dessutom påpeka att det inte är någon bra idé att promenera hela vägen från flygfältet. Jag kan visserligen inte ta åt mig äran för att ha gjort hela den promenaden på motorväg och allt, men tillräckligt för att inse att det, som sagt, inte är någon bra idé.
Om någon för övrigt har något att säga om nån postkolonialistisk aspekt av V.S.Naipauls Miguel Street, typ som diasporalitteratur eller så, känn dej för allt i världen fri att berätta, gärna i 1000 ord.
Enligt uppgift ska nån elgrejs bytas i huset. Det kommer att ta ungefär 30 minuter och ske 11.2-13.2 kl.7:00-21:00. Elapparater tar ingen skada, men det är tillrådligt att stänga av persondatorn medan det sker, enligt anslaget. Siis häh? Hur ska man veta när då? Ska man ha datorn avstängd i tre dagar? Jo morjens, säger jag.
Idag har jag gått på stan och sökt tuliaiset en stund. Jag kom hem med två skivor Sibelius, en chokladplatta och ett paket plåster med muminfigurer på. Och mjölk, men den har jag inte tänkt ta med mig.
vad fint att du ville titta ut. Välkommen. Jag ska lära dig allt jag vet om onödiga saker, och när du blir lite större ska du få alla dedär leksakerna vi tittade på som du är för liten för nu. Fast kanske inte dockskåpsservisen, om du inte vill förstås.
Om du finns i Vasanejden och tycker om att sjunga, komsi komsi på provsjungning till Vaasan Ylioppilaskuoro imorgon tisdag 3.2 rum D221 i Tervahovi, kl. 16.00 eller 18.00. Speciellt om du är sopran. Du behöver inte studera vid Yliopisto. Du behöver inte studera alls. Du behöver inte ens kunna finska. Musik är ett gränsöverskridande språk. Typ.
(slut på reklam)
Jag lämnade in två arbeten idag. Jag kollade också resultatet från renässanskursen och blev häppihäppi. Okej, jag är en nörd, men när man nu en gång lämnar in något vettigt och inte bara en sida substans och fem sidor flum så är det ju trevligt att få uppskattning för det också.
Annars är följande blivande moder på BB och de blivande tanterna sitter och väntar på nyheter. Spiennande, som Kinder sku säga.
Igår lärde jag mig att man inte får ha fler än tvåhundra sp i sin kandidatexamen och vad munalukko är för något.
Det första lärde jag mig för att jag tänkte gå och hämta ut mina kandipapper och studiehandledaren skrattade åt mina antal kurser. Tillsammans kom vi fram till att jag inte ska ta ut dem innan jag har gått grundstudierna i svenska, och att det finns nån kurs som heter tieteenteoria som jag inte visste att jag måste gå.
Det senare lärde jag mig för att jag spelade Alias. På finska. Med finskspråkiga. Mitt lag vann inte kan jag ju säga, men vi kom andra i alla fall. Visserligen av två lag, men ändå, inte förlorade vi. Jag bidrog med en sällan hörd råddigågga av finska, svenska och engelska, men alla sätt är ju som bekant bra utom de dåliga. Roligt var det ju hursomhelst, vilket var tanken.
Idag har jag lärt mig att mina kunskaper i journalistiskt skrivande är helt sikabra. Och att det finns nånting som heter liitynnäinen som är ett så revolutionärt koncept att det nog inte finns nån svensk term för det. Så att, så bra har jag det.
VYK sjöng vivat academia, vivant professores idag för våra professorer. Den sången hade de önskat. Det tycker jag är lite roligt. Men man behöver väl bli lite hyllad ibland. Speciellt om man är lärare, kan jag tro. Det är ju mera klagovisor annars.
Annars är det väl som vanligt. Lite prickigare, kanske. Och mer Austen. Jag började läsa Mansfield Park och kände mig också nödgad att börja titta på Stolthet och fördom som middagssällskap (jo, jag bor ensam så jag brukar konversera med min tv över matbordet istället). För man kan ju aldrig göra något med måtta, det är allt eller inget som gäller, antingen mord eller austenkoma.
Guld och brons, tre bland fem bästa. Vi som aldrig är bra när det gäller. Det är stort.
Men hur anorektiska var inte dedär medaljerna egentligen? Ekonomisk recession i all ära, men nog kunde vi väl ändå ha haft råd att ge dem medaljer som syns på mer än två meters håll?
På tal om att vinna medaljer så tycker jag att snowboardare är ganska roliga. Markku Koski som vann VM-guld häromdagen testade hoppen han vann med ett par dagar före. Så kan man ju också göra. Jag hade tänkt dra paralleller till han där som vann OS-guld och jobbade 10 timmar om dagen med sitt företag, fast nu när jag googlade mig själv så upptäckte jag att han åkte ju inte snowboard ens. Så det var ju en lagom bra parallell. Men ändå.
I övriga nyheter håller mina tulpaner på att dö. Och så låter Regina Spektors låt "On the Radio" som Emilias "Big Big World" i början.
Igår tog jag bort julpyntet. Det var nästan så att det kändes lite onödigt att plocka bort påskriset, för snart är det ju aktuellt. Men ändå. Fjorton tulpaner kom in i mitt liv och gjorde att julen kändes lite långt borta.
Jag är nu inne på femte sidan av minst sex av en analys av två detektivromaner och känner mig helt sjukt duktig, så jag tänkte berätta det så att ni andra kan göra det också.
Igår köpte jag majsmjöl så att jag kan baka majsbröd. Jag är ju inte så mycket för det där med att baka men det händer ju att man blir tillfälligt sinnesförvirrad, eller att man bara längtar tillbaka. Jag gjorde tsatsiki igår också. Jag är ju inte så mycket för det där med att laga mat men det händer ju att man blir tillfälligt sinnesförvirrad, eller att man bara måste ha tsatsiki.
På tal om att längta tillbaka tycker jag att det är lite sorgligt att jag inte får träffa dethär fyrverkeriet till människa när jag hälsar på i E-town. Menatt, jag kunde ju ha valt att hälsa på nångång som inte var dedär fyra månaderna av hans liv då han inte är i Kansas. Jag får ju skylla mig själv. Men det är lite lustigt att nånstans kan kännas ännu längre bort än nån annanstans fast den första stansen kanske egentligen är närmare än den andra stansen. Det spelar ju ingen roll, egentligen.
Nå int vet jag. Int hadd jag nånting viktigt att berätta. Jag bara tog en liten paus.
Vissa dagar händer inget. Andra dagar händer allt. Idag är nog en andra dag. Idag blir Barack Obama USAs 44/43e president* på riktigt. Konståknings-EM börjar. Och subtv börjar sända Pushing Daisies. De har alla ungefär lika mycket tyngd i min värld. Nånä. Men ändå. Sen har jag en lektion i finsk grammatik också, men den räknas inte. Det har jag ju varje dag. Förutom när jag skolkar.
Men alltså. Obama! Jee.
* Det beror ju på hur man räknar. Å ena sidan kan man räkna såhär: först var en gubbe president, sen kom en annan gubbe, då var han den andra, sen kom en till gubbe, då var han den tredje. Om man räknar så blir Obama den 43e. Å andra sidan kan man räkna såhär: först var en gubbe president, sen kom en annan gubbe, då var han den andra, sen kom den första gubben igen, men han var ju nästan som pånyttfödd vid det laget, så vi räknar honom som en ny gubbe. Om man räknar så blir Obama den 44e. Officiellt är han den 44e.
Jag känner inte mina grannar. Jag bor i ett höghus på sex våningar, i min trappa bor det ungefär 25 andra och jag känner ingen av dem. Jag hälsar. Spekulerar i huruvida en välkomstskylt med en katt på antyder att det bor en dam bakom dörren. Luktar mig till att någon ska äta fisk till middag. Får veta att någonstans bor det någon som heter Virtanen och har en vit hund, för det var inte hos mig. Men jag känner ingen.
Så visst är det ju mest fint ändå att man lite får lära känna sina grannar, sådär på håll, genom deras musiksmak. Att jag personligen inte är ett fan av techno är ju inte deras fel.
EDIT: En natt senare har jag lärt känna mina grannar alldeles tillräckligt och kan konstatera att de är djävulens barn. Synd på en sån god vänskap.
Idag har jag lärt mig att det heter öppenhjärtigt och inte öppenhjärtligt. Det var väl på tiden. Till mitt försvar vill jag påpeka att googleträffarna visar att jag inte är ensam: 16 900 mot 16 800. Fifty-sixty, ungefär.
Det lärde jag mig därför att jag skrev en recension om en dokumentär. Det var väl en konstig sak att skriva recension om, tycker ni kanske. Det tycker jag också. Men jag är ju lite konstig.
I morse stod jag i aulan i Tjärhovet och använde mina sinnen. Det var också lite konstigt. Men inte mitt fel. Då lärde jag mig också att Mauri Juho Palomäki är född 1931 och var en mångsidig och inspirerande lärare. Omgivningen är mindre inspirerande. Det är inte heller mitt fel.
Jag trodde ett tag att jag skulle måsta leva resten av mitt liv instängd i en brun lädersko för att dragkedjan fastnat. Fast sen kom jag på att skon hade ju snörning också. Vilken upptäckt.
Upptäckte också att jag är dålig på finska.
Sen har jag också fått veta att tre fiskpinnar är för lite för en växande ungdom. Detta faktum gjorde att jag kom lite för sent till skolan. Sånt händer.
Det doftar indonesiskt kaffe i min lägenhet och jag har julprydnaderna kvar. Jag vaknade i morse och beslöt mig för att bli en sån som tar itu med saker och ting meddetsamma istället att lämna allt tills senare. Imorgon är det precis en månad tills jag åker till USA. Jag kunde se fram emot det mer om jag inte hade dedär fyrtio sidorna som ska skrivas innan dess. Om jag inte hade lämnat allt strunt från förra terminen skulle nog dedär 1000 orden plus en kolumn, en recension och en personintervju som adderats nu inte vara så mycket.
Jag tittade på Persepolis igår. De trailers som visades innan filmen började var till 80% tecknade barnfilmer. Bara för att den är tecknad, liksom. Det är fascinerande hur enkla medel som behövs för att levandegöra något som historieböckerna bara tvångsmatar en, till evig glömska. I detdär kriget därborta, där x antal människor dog, där finns ju människor också, med vardagar. Tänk så enkelt det är att glömma bort det. Jag hade genomlevt en revolution och ett krig och nu höll en simpel kärlekshistoria på att ta livet av mig.
Jag ska inte klaga. Bara glädja mig åt utspillda kaffebönor, simmande ankor, gäster, och att om en månad får jag åka och hälsa på mina vänner.
Lycka är en gul plastanka i stålmannenkostym. På sant. Jag skulle visa en bild, men jag har min kamerasladd hemhemma, så tyvärr. Ni får ta mig på mitt ord.
Idag har jag skrivit ekokritiskt om Prospero vs. Caliban. Jag är uppe i 1508 ord av 2500 nu. Det går lite trögt. Den är så motsträvig. Jag sa till J igår att jag inte hade kunnat skriva alls, för att jag läste igenom vad jag hade skrivit tidigare och det var så bra att jag inte ville förstöra det. Typ så.
Imorgon har jag en superrolig skoldag: först föreläsning 8-10. Och sen paus. Och sen föreläsning 14-16. Tjofaderittanlej. Finsk grammatik dendär senare också. Jo tjena. Den blir säkert välbesökt.
Men jag har ju min anka så det blir nog bra, ska ni se.
...for I have sinned. Jag bekänner: jag var inte det minsta medveten om att Finlands euroviisututtagningar började igår innan jag råkade bläddra förbi där när det var reklampaus i Let's Dance*. Men hjälp vad tidigt de börjar. Final 31.1, hur tidigt är inte det? Heelt konstigt.
Men alltså. Tapani Kansa. Han är ju typ hundra år och har varit i branschen åttio år. Så man tycker ju att han borde klara av att sjunga sin sång även om publiken applåderar lite. Eller är han inte van vid att få applåder? Han avbröt sin låt och måste börja om för att han inte kom in rätt för att publiken på sisådär tjugo personer var så högljudda. Jo tjena, honom skickar vi till Ryssland. Där är folk tysta, har jag hört. Det blev ju inte bättre sen heller, då kom det en som gick under artistnamnet Tiara för att hon var som en prinsessa och så sjöng hon typ hårdrock/hiphopwannabe. Det var ju passande. Att döma av snabbgenomgången hade Kwan lånat en låt som Backstreet Boys glömt kvar på nittiotalet och Riikka fick publikens (läs: J:s och min) röst eftersom det var lite etno. Fast Tapani Kansa och Kwan gick vidare, förstås, precis som publiken förutspådde.
Ja, vi elsker dette landet.
* Låt mig klargöra: jag tittade på det programmet endast därtill nödd och tvungen (vad hände med den tröjan, förresten?). Jag fick välja mellan att titta på Let's Dance och hyra film, så vi hyrde film, och ändå måste jag titta på Let's Dance. Knas. För att citera Syster Liten: vad är opp med det?
En gång i mörkaste höstas kom jag på mig själv med att tänka "Oj vad pigg jag är, tänk att höstmörkret inte har gjort mig till en såndär sovis*". Det slog till nu istället, fast vi går mot ljusare tider. Men rosa saker brukar ju göra mej lite nedstämd, så kanske är det de rosa himlarna vi har haft på sistone som gör det. Kontentan är i alla fall att jag sover mer än jag är vaken. Vill, åtminstone. Hur ett sånt leverne går att kombinera med skolgång och ett allmänt civiliserat beteende återstår ju att se. Idag fungerade det utmärkt; jag hade en föreläsning från klockan åtta, sen gick jag hem och sov till halv tre, ungefär. Hälsosamt. Min mor spekulerade att jag hade lågt HB, så jag tänkte att jag kunde gå och ge blod för att kolla. Det har jag ju ändå tänkt göra i fem år, ungefär. Synd bara att min vän som jag hade tänkt dra med mig är en såndär immigrant med hepatit och sitter i karantän. Nå, att hon inte kan komma med är ju en bra ursäkt för att inte gå med när hon har tänkt släpa mig på gym. Rättvisemärkt vardag.
I andra nyheter från den blåsiga staden kan jag berätta att min digibox/kort har gått sönder. Även om det är uppbyggande för den moraliska ståndaktigheten tycker jag att det är lite onödigt. Det är också lite onödigt långt att traska till den gigantiska affären där jag köpte den och klaga. Enligt Google Maps tar det 29 minuter att gå dit, men då ska man vara försiktig, enligt dem. En sväng via sjukhuset på grund av överkörning ingår inte i tidskalkylen. Det är ju sjukt kallt nu dessutom. Trettio-fyrtio minusgrader, minst**. Min termometer är lite sådan att man själv kan hitta på vad det är för temperatur, för det syns inte alls vad den står. Jag kan ju inte vara samhällsintresserad och titta på nyheterna på morgonen och få reda på det där heller, för som sagt så funkar min teve inte. Det är som en ond cirkel.
Så vad gör man om man har läst ut sina julklappsböcker och inte har nån tv att titta på? Jo, tackar som frågar, jag har minsann gjort lite skolarbete också. Om det är någon som är intresserad av att veta vilka tre olika typer som ingår i Crystal & Davy's definition av archaism kan ni konsultera min innovativt benämnda uppsats "A Stylistic Analysis of 'Ecclesiasticus' as a Religious Text", numera trefjärdedelsklar. Den är superintressant.
* Om jag verkligen tänkte ordet 'sovis' kan jag inte gå ed på, det vore ju rätt otippat. ** Om någon tycker att jag överdriver kan ni ju betänka att om det som minst är fyrtio minusgrader så kan det ju vara allt från -39 till +100 eller så. Tänkte bara påpeka det.
Man brukar ju börja det nya året med att se tillbaka på det gamla och summera vad man gjort under året, vad man lärt sig och på vilka sätt man har blivit en ny, mycket bättre människa. Men orka minnas vad man har gjort, så därför stjäl jag idén från nån annan blogg (till den bättre mänskligheten hör tydligen inte bättre källhänvisningar) och presenterar mitt år som den fejsbukknörd jag är: genom utvalda statusar från året. Såhär spenderade jag alltså 2008:
Januari
1/9 Emma thinks a month has gone by insanely quickly.
1/9 Emma is struggling to find a place for icebears and martallar before the 15th.
1/10 Emma has a visa, a train ticket and a bag of turkish pepper - pretty much all set for the trip back, in other words!
Februari
2/1 Emma thoroughly enjoys feeding Americans Finnish candy.
2/4 Emma just had something of an epiphany regarding "football".
2/6 Emma thinks celebrating runebergsdagen and fastlagstisdagen without the cakes does not work at all.
2/17 Emma is utterly confused about the weird accents in the dubbed Pippi Longstocking, but very happy about the company.
Mars
3/12 Emma har inlett flipflopsäsongen.
3/16 Emma thinks the Swedish people / jury is ridiculously reactionary. fel låt vann! :P.
3/17 Emma is off to Texas first thing in the morning.
April
4/7 Emma is having bipolar homesickness/home[sic]ness.
4/23 Emma earlier said to her mother: "Idag är det ganska kallt, det är bara 19 grader."
Maj
5/6 Emma has a cow with her old poetry teacher. We had a plan!
5/14 Emma never thought she'd use "had to play on" and "the steinway" in the same sentence... but there's a first for everything, i guess.
5/17 Emma thinks there should be a legal limit to how many goodbyes a person has to take in a day.
5/25 Emma is back in the land of water, woods and good chocolate. Oh, and the wrongest song did not win.
Juni
6/4 Emma is off to Helsinki two Saturdays in a row for American visits! Yay :).
6/19 Emma has a four-day weekend ahead of her: sleep! sea! sleep! sauna! sleep!
6/22 Emma thinks the best thing about today's game is both teams are good enough not to feel like ridiculous winners.
6/27 Emma hereby invites anyone for coffee in the Great Wall of China, where she lives from 16.7 on. Kinda.
6/30 Emma thinks secrets are way overrated, especially if they concern diamond rings.
Juli
7/6 Emma has spent her first night in the new apartment!
7/9 Emma left and does not know how to come back: kroniskt söndagkvällsförvriden.
7/16 Emma has a new phone! I guess it's true what they say, in Kokkola, they get things done, in Jeppis, they do not.
Augusti
8/2 Emma is on the road with Ion Plunt!
8/4 Emma 's apartment will be red, yellow, green, grey, brown and blue... and a little bit orange.
8/15 Emma has joined the dark side again... or is there a red one?
8/30 Emma suffers from the most ridiculous injury known to mankind: handache from crocheting too much. Seriously.
September
9/9 Emma is trying to find her inner soprano.
9/16 Emma in the renaissance version would be hanged, cut in four pieces and burned.
9/17 Emma finds Finnish as foreign as Catalán.
Oktober
10/6 Emma is cheating on the pesto with the tsatsiki.
10/12 Emma needs to meet someone, since she is allergic to fur and therefore cannot become a catlady. Or are there fishladies?
10/15 Emma is going fallbreaking to Åbo & Stockholm first thing in the morning.
10/31 Emma hears it's snowing at home... now if that isn't freaky enough for halloween I don't know what is.
November
11/4 Emma is setting her hopes to the American people. Come on, vote for change!
11/5 Emma is quite speechless. Congratulations, and good luck! Welll done, people.
11/14 Emma is three months away from Kansas.
11/22 Emma got real polkagrisar at the real julmarknad!
11/27 Emma now knows the answer to the question she will ask herself when she goes to bed at 8 PM.
December
12/4 Emma welcomes everyone to Vasa church tonight 7 pm for a night filled of harmonious angelic singing... well, sound at least.
12/8 Emma will go home to an overcrowded house this Christmas... and I can't wait! Yay!
12/14 Emma went to the woods to cut down a Christmas tree with her dad today; and is 2 months away from Emporia.
12/27 Emma is off to see the funniest reindeers in Finland tomorrow.
Julen har varit alldeles fullständigt galen, på bästa tänkbara sätt. Nu är vi åtta personer i huset och det känns ju väldigt lite. Vart försvann alla människor? Jag är trött nu, alldeles utmattad, men det har varit alldeles underbart att få umgås med hela extended familyn med alla mina föräldrar och syskon med makar och bröder och kusiner och mostrar med makar och småkusiner och diverse hattifnattar och småtroll. Bara umgås. Tomten var snällare än väntat, renarna i Iso-Syöte var mindre roliga än utlovat, kimchin var godare än jag mindes, vakvattnet var precis så kallt som det brukar, alten var lika låg som vanligt och granen var inhemsk och vacker. Imorgon packar jag ihop grejerna för ett första återvändande till Vasa, urladdad men oj så laddad med positiv energi.
Idag är det internationella barnboksdagen. Det tänkte jag fira med att berätta om en jättefin bok som jag köpte på loppis häromdagen. Kajsa Kavat hjälper mormor är en karamell nästan lika god som de polkagrisar mormor kokar och (Kajsa) säljer på torget. Ett blad är sönderrivet och tejpat fast, så fin är den.
