mera pengar till folket!

Hör du till dem som påstår att det var bättre förr och att samhället är på väg helt åt skogs?

Då har du fel. Det är bättre nu.

Det har jag bevis på. Här skrev jag en gång om en kampanj som Citymarket körde, där man kunde köpa bestick till kampanjpris om man samlade stämplar, men att kupongen var värd sin vikt i guld (nåja) även om man inte ville ha några bestick, för när man hade handlat för 240 € kunde man lösa in kupongen och få tio cent i handen.

Nu gick jag till samma market idag och konstaterade att de har kört igång med en ny kampanj. Den här gången gäller det Jamie Olivers kastruller och stekpannor, men annars följer kampanjen samma mönster: du får en stämpel för varje 20 euro du handlar för, och kan handla produkterna med runt femtio procents rabatt. Men, hören och häpnen och lystren, man kan även lösa in sin stämpelfyllda kupong för att få penningvärdet i handen istället. Och några tio cent rör det sig inte om, minsann, nej, tjugo cent är det som gäller idag. Tjugo cent, ladies and gentlemen! Det är en ökning på 100%!

Och hör sen.

låt mig regrediera ifred.

I min bokhylla har jag tre barnbokshyllor, den nästsenaste boken jag köpte var Bagar Bengtsson, och två av mina fyra senast inhandlade filmer är Astrid Lindgren-filmatiseringar. Jag satt och tittade på Bröderna Lejonhjärta häromkvällen och tänkte först att oj, så fint, men började sen tänka att vad handlar det här om egentligen, glorifierar hon inte kollektivt självmord?

Fast sen tänkte jag att sluta tänka så fasligt,
låt mig regrediera ifred istället.

P.S. En annan sak som jag en gång tänkt om Bröderna Lejonhjärta, det där om att den boken nästan är hets mot folkgrupp, eller i alla fall svartmålar hela den finländska befolkningen kan ni läsa här.

på begäran:

Jag ser ut ungefär så här,
men oftast är jag mindre suddig i verkligheten.

inredningsprojekt, del ett.

Nu börjar min lägenhet se någorlunda presentabel ut; åtminstone om man ser den från en viss vinkel. En del av mina inredningsprojekt är också på plats. Till exempel detta, min släkttavla. Egentligen ville jag ha en massa svartvita foton i egna ramar, men en hyreslägenhet sätter ju vissa gränser för hur många hål i väggen man kan göra. Så det fick bli ett collage av inskannade gamla bilder i en stor ram. Efter lite velande hit och dit och och testing testing och dopp i vattenpottar (tavlan, inte jag) hänger den nu på väggen ovanför pianot och ser så fin ut så! Förutom en fin väggprydnad har jag också fått en icke föraktlig släktkännedom på köpet; där finns sex generation representerade, från Janne & Kaisa Johanna till Emma Charlotta (ser ni vem som är vem? ;))

jonas hassen khemiri.

Igår tittade jag på Babel Special, där Jonas Hassen Khemiri bland annat berättade att ett uttryck han använder för mycket är "det finns en dimension av..." och jag tänkte att om det finns någon jag alltid blir lite starstruck och groupiesque när jag ser eller hör eller läser eller träffar* så är det Jonas Hassen Khemiri. Och idag råkar jag surfa in här och läser när Jonas Hassen Khemiri skriver om den stad som Syster Yster flyger till imorgon och kan inte sluta skratta åt Om Kairo vill skryta med sin sfinx så svarar New York: Get a nose job.

* Jamenvisst, det händer ju jätteofta! Åtminstone en gång. Där satt vi, i varsin ända av ett auditorium, han längst framme på scen, och jag längst bak inknycklad i en rad mellan två tjocka tanter med turkosa stickatröjor och pärlhalsband, och han såg åt mitt håll och jag kände att vi hade en connection, och jag är övertygad om att han kände precis samma sak.

kylskåpspoesi.

Ledighet ger tydligen inspiration, så igår satte jag igång med flera projekt som bara legat och väntat på skrivbordet och i hjärnan åtminstone hela sommaren, om inte längre. Det var kärlek vid första ögonkastet för mig när jag hittade de här kylskåpspoesi-pärlorna i en liten hobbyaffär i Emporia. Problemet med att ha dem som armband är att de troligen kommer att svänga runt, och man behöver därför hitta pärlor som fungerar på båda sidorna, och det har pärlfabrikörerna inte beaktat, så det blev nu som det blev. Min favoritkombination är brilliant/monster.

gambler-to-be.

Har man klöver ess i öronen behöver man ju ett matchande tärningshalsband. Nu behöver jag bara utveckla ett spelberoende and I'm good to go.

sommarlov och OS.

Fyra (4!) timmar jobb kvar innan jag tar sommarlov. Det firar jag utan kamékaka, möjligen med nya örhängen (klöver ess!) och definitivt med ny frisyr. Det blev kort och mörkt och ganska rött.

Nu är jag trött. Jag steg upp kvart före sex i morse trots att jag var ledig. Trots min enorma insats blev det "bara" en fjärdeplats för Hanna-Maria. I övrigt tycker jag bara att det är lite, lite orättvist att en som är en månad yngre än jag har tolv OS-guld. Jag har ju inte ens ett enda.

jag köper mig lycklig.

Den här tiden förra året var jag i full gång med förberedelserna inför den Stora Resan. Jag tänkte jag skulle gå tillbaka i tiden i bloggen för att läsa klagomål på hur jobbigt det var med visumansökningar och sånt, så där så att jag blir glad att jag inte behöver åka nu; men juli 2007 är den enda månad jag inte har skrivit ett enda inlägg sen jag började blogga här december 2005. SÅ fullt upp hade jag tydligen.

I brist på visumansökningar och andra skojiga saker att slänga pengar på, muntrar jag upp mig själv med diverse andra köp. Idag köpte jag världens finaste lilla my-halsband (jaja, så går det när man är på jobb; har man inga kunder hamnar man ju att handla själv), och nyss fick jag ett bekräftelsemejl från CDON att mitt paket är på väg, ett paket innehållande (jag citerar) Oh Laura - A Song Inside, Winnerbäck Lars - Med Sol, Goo Goo Dolls - Dizzy Up samt DVD - Astrid Lindgren Mat. Mm, mat, goott (kanske ostkaka från Katthult?). Nåja. Den sistnämnda ser jag mest fram emot, för den innehåller Kajsa Kavat och det finns väl inget finare, speciellt nu när det lackar mot jul.

veckans scoop.

Det är mycket inredning just nu. Jag (eh, mest pappa) har tillverkat en bokhylla av en gammal kälke, sågat och målat hyllplan till köket (gult), knyckt gamla hartwallbackar; och till helgen blir det en IKEA-resa med de bästaste vännerna.

Och sen måste man ju ha saker att hänga på väggarna också (förutom LP-skivorna ovanför köksfönstret och alla gamla släktfoton jag håller på och skannar in...). Den här notisen har jag klippt ut ur lokaltidningen; den ska jag nog rama in och hänga på en hedersplats:

Guillou köpte glass i Esse
På torsdagen var den svenske författaren Jan Guillou inne på Kjellman & Co Livsmedel i Esse. Det var Gun-Borg Sundqvist som satt i kassan och hon kände genast igen honom.
- Jag har ju läst hans böcker. Jag funderade om jag skulle säga något, men tänkte sedan att han säkert vill vara anonym. Han skrattade lite, han är säkert van med att bli igenkänd.
Den kände författaren hade sällskap av en kvinna. Han handlade två flaskor vatten, glass, lakritsstänger och choklad.
Kaj Wistbacka som har illustrerat många av Guillous böcker har sina rötter i Terjärv. Kanske har det något att göra med författarens besök i nejden?

Jag undrar om det ordnas några såna där rundturer, typ "I Guillous fotspår"? Kanske kan man få veta exakt vilken typ av lakrits han köpte. För att inte tala om chokladen; var den månne Fazer eller Marabou?!

å ena sidan, å andra sidan.

Å ena sidan funderar jag på prepositioner. På att homesick kanske likaväl kan betyda sick of home och att några små, små bokstäver gör en sådan enorm skillnad.

Å andra sidan skiner solen både bokstavligen och bildligen. Jag har fått hem min syster på besök från främmande land. Jag spenderade en trevlig gårdagskväll tillsammans med mina-nästan-grannar-numera och Stefan Sundström, Susanne Alfvengren och Apan Anders i vuxentappning (därav vissa kanske trevligare än andra). Och jag ska kanske, hoppeligen, möjligen få se Lars Winnerbäck nästa helg. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir av. Om inte för någon annan orsak, så för att jag inte tror att jag nånsin återhämtar mig från pessimismens dunkla vatten om så inte sker (det har påpekats både en och annan gång från flera håll att jag håller på att drunkna där).

Jakobs dagar har inneburit förvånansvärt lite extrakunder; inte en gång har jag fått prata engelska (lessen i ögat). Jag fortsatte utklädningstraditionen från förra årets gammaldags torg i ensamt majestät i affären idag, från fjolårets tjugotal körde jag i år på sextiotal med prickig byxdress, mammas studentskor (?) och rakt trollhår. Den enda reaktionen jag fick angående mitt utseende var en kommentar om att jag har skickat iväg min syster till FM, och några sådana anspråk kan jag ju då rakt inte göra. Lite road är jag dock över relationen till den jag misstogs för; jag börjar misstänka att Twinmind väljer sina vänner utgående från någon typ av utseendekriterier.

Ikväll blev det igen en sväng till den före detta tobaksstaden för att bonga kändisar och dylikt. Jag gick ett varv, såg/lyssnade till stadens stoltheter (sedermera, efter den tidigare stolthetens åtal och läxor), gick ett till varv och körde sen hem, tillfreds med min lördagsunderhållning. Det är ju så vackert med människor som gör det de älskar.

humör, väder, service och flyttande.

I morse när jag cyklade till jobbet var jag på jättebra humör. Det var skönt att cykla, det var lite halvkallt sådär och jag var i tid så jag måste inte cykla mig halvt fördärvad. Då tänkte jag att det får allt vara nog med apati nu, nu ska jag börja leva igen. Sen kom jag förstås till arbetet, och det hade varit ett himla trassel med nån kund och jag hamnar att vara ensam i affären på måndag (första Jakobs Dagar-dagen?!), så då var det slut på det goda humöret ett tag, men sen var det något som var hemskt roligt, så jag tänkte börja gråta av skratt och då blev det bra igen.

Alla klagar på vädret men personligen tycker jag inte att det kunde vara bättre.

I morgon ska jag köra till grannstaden i norr för att köpa en telefon, därför att servicen vid vår lokala telefonhandlare gör mig förbittrad så till den grad att min bästa vän tyckte det var pinsamt. På förlovningskalas hos min andra bästa vän i helgen tänkte jag nästan starta slagsmål med en försäljare, på den nivån är det. Men jag ville ju inte ställa till med nån scen. Vi fokuserade på kvällens huvudperson istället, kattungen...

Och till helgen ska jag flytta! Min mamma tycker att vi borde flytta innan Syster Yster kommer hem utomlandsifrån, så det blir att flänga iväg till Vasa nu på lördag för att passa in kånkandet med mitt arbetsschema och hennes flygschema. Man kunde ju tro att jag därför skulle ha fullt upp med att packa nu, men det är ju så mycket trevligare att läsa I döda språks sällskap. En bok om väldigt gamla språk av Ola Wikander. Så därför ska jag göra det istället.

kontaktannons.

Sökes: Initiativrik person som kan gräva ner mina rötter i marken för att förhindra att jag försvinner härifrån. Du får gärna vara bra på att spela gitarr. Svar till: Kroniskt söndagkvällsförvriden.

det är den tiden på dygnet nu; med undantaget att det inte längre är en parentes, ett svagt ögonblick, ett undantag som bekräftar regeln. jag flyter på, varken här eller där, och kan intet annat. jag behöver något att se fram emot, något att hålla fast vid. i don't know where to go, i don't know what to do, tell me how to find my way back home. (ben's brother)

ockhams rakkniv.

Känner ni till principen Ockhams rakkniv? Förenklat sagt går det ungefär ut på att man kan anta att den enklaste förklaringen i en situation är den rätta. Låt mig illustrera.

Tänk dig följande helt hypotetiska scenario: Du och din fästmö ska gifta er. Du vill att vigselringen ska vara en överraskning, så du går ensam till guldsmedsaffären för att köpa den och lämnar sen in den för gravering. Lite senare går din fästmö in till samma guldsmedsaffär i ett annat ärende. Just då råkar en annan kund fråga efter ringen som funnits i fönstret, men som inte längre finns där. Expediten säger att den är såld, men det går ju bra att beställa en till. Kunden vill gärna pröva ringen innan hon bestämmer sig för att köpa en. Expediten vet att det är din fästmö, som alltså befinner sig i affären, som ska få ringen och frågar i ett ögonblick av glömska försynt av din fästmö om det skulle gå bra att den andra kunden fick prova ringen. Fästmön får så i misstag reda på vilken ring hon ska få. Båda kvinnorna provar ringen. Den passar perfekt på kunden som kommit in senare, men är för stor för din fästmö. Expediten beställer en ny, mindre ring åt din fästmö, men du får inget veta, eftersom du i så fall skulle få reda på att din fästmö vet vilken ring hon ska få. Fästmön ber expediten ringa henne när ringen kommit, så att hon kan prova att den passar innan den graveras, och man sen ska ringa till dig. Ett tag senare anländer ringen till affären. Expediten ringer din fästmö och berättar att ringen kommit. Din fästmö säger åt expediten att ringa dig istället, eftersom hon ju inte skulle veta om ringen. Expediten ber om ursäkt och ringer dig istället. Expediten meddelar dig att ringen kommit, och du svarar förvirrat att du inte har beställt nån ring, bara lämnat in den för gravering. Expediten säger att det måste ha blivit ett missförstånd, ursäktar sig och lägger på. Din fästmö ringer upp affären och hoppas att expediten inte har hunnit ringa dig, eftersom hon just insåg att du inte vet att hon vet, och därför inte vet om någon beställd ring, för om du visste det så skulle du ju veta att hon vet. Expediten vill stoppa upp ringen i din fästmös ändalykt.

Ni förstår principen, va?

P.S. Som vanligt är det inte tjejen i filmen som skrivit brevet.

lägenhet, sångböcker, leksaker och mejl.

I morse klockan halv tio, efter att jag just räknat igenom kassan efter att ha fått ut kassasammandraget (vi har haft nåt mysko halvt strömavbrott tre dagar i rad så att det inte har gått att kånnekta till servern, helskumt) ringde min telefon. Halv tio, vem ringer mig då? tänkte jag, kanske ringer de äntligen om min nya telefon* som jag beställde för sisådär en månad sen och som jag ännu inte fått? Nej, så roligt ska vi inte ha det. Det var ännu roligare: jag fick erbjudande om två lägenheter i Vasa, så imorgon ska jag gå och titta på dem. Hurra. Jag drömmer gardiner och bokhyllor och småpet just nu, och har ett års inneboende inredningslängtan att få utlopp för. Tjohej. Som om inte ledig dag gjorde morgondagen tillräckligt seframemotelig.

Och så är det ju andra semifinalen ikväll och jag vill så gärna, så gärna att Spanien ska få vinna alltihopa, men en av årets största modetrender är ju 'Ryssland vinner allt' så man kan ju inte vara alltför optimistisk. Jag är glad bara jag orkar hålla mig vaken. Jag är fortfarande trött, och rådet jag fick av den kokkolensiska optikern som jag sprättade iväg till på min senaste lediga dag, nämligen att ha på mig glasögonen oftare, känns som om det skulle ha motsatt effekt.

Sen har jag sökt en sångbok och valt mellan disney-musikal och pop-rock; valde den senare (den hade ju Hallelujah; och Ben's Brother!) och lekt med mammas och pappas nya leksak (de kåpipejstade Bror Stors inköp av systemkamera) och mejlat min creative writing-professor och sagt att tyvärr kan jag inte komma och möta henne vecka 30, men för all del kan jag väl mejla min story till nån finsk amazing writer och översättare. Så att sånt.

* Ett meddelande åt dem som hört mig göra mig lustig över det att den svarta heter grön och den gröna som jag ska få heter gul, och nu tänker "den är ju visst gul": jo, den ser ju gul ut på bilderna, men den ser grön ut på riktigt. Sådetså.

det är detaljerna som gör det.

På den första bilden en mugg, och på den andra två objudna gäster i röken; jag vet inte vem.

Annat som gjort min midsommar är barndomens drömmat, bastubad, hav, luft, stenar, presenningar, vaniljsås, familj, sällskapsspel, småsmå kusinbarn, myggor, blommiga kjolar, fotbollsmuggar, knivhot, hundar, väderomslag, och kvällsljus. Batterierna är laddade, åtminstone lite grann, och fortfarande återstår nästan två dagars semester.

att visa helsingfors åt en amerikan, del två.

Min vän John brukade enligt egen utsago bry sig om alla möjliga saker, men sedan fick han förfärliga migränattacker så då slutade han upp med att bry sig. Så nuförtiden flyter han på och är nöjd med det mesta. Man skulle kunna tro att en sådan attityd leder till att det är lätt att hitta på något att fördriva en dag med, men between hans irriterande avsaknad av vilja och min irriterande kroniska beslutsångest är det de facto inte så. Jag har känt John sen augusti, Kelsey sen typ april, ändå var det så mycket lättare att fundera ut aktiviteter som hon skulle gilla. Vi gjorde sist och slutligen ungefär samma saker som veckan innan, men det gick i snabbare takt, så förutom att söka souvenirer på Salutorget, bestiga berg på Sveaborg och klättra ner i dödsförakt och leta efter det svarta fönstret vid presidentens palats, hann vi också sitta på en bänk och låtsas vänta på en buss som gick till Gäddvik, eller någon annanstans. Jag var så trött, så trött, och när jag sen tog tåget hem kändes det väldigt passande att jag satt i ett ensamt säte. De senaste dagarna har jag bara jobbat och tittat på fotboll och funderat på hur det kommer sig att jag har två vänner jag kan tänka mig att ringa och båda är skiftesarbetande i fasta förhållanden och att jag lika gärna kunde vara i Kansas. Och fortfarande är jag lika trött.

P.S. För att belysa att min egocentrism började redan i tidig ålder kan jag återberätta följande konversation som utspelades och inspelades när jag var typ tre eller så.
Mamma: "Nå berätta nu, Emma, vem var där i Vuokatti?"
Emma: "Emma."
Mamma: "Vem var annat där då?"
Emma: "Emma." D.S.

i'm not in kansas anymore.

Det fanns en tid när rubriken

Tornadoes bring destruction to Chapman, Manhattan

inte skulle betyda nånting alls. Men sen bodde jag ett år tillsammans med en flicka från Chapman och spenderade tacksägelseveckan i Manhattan samt skaffade mig 4-5 nära vänner därifrån och plötsligt betyder det nånting annat.

Men alla lär vara alright, så det tackar vi för.

apati.

Först tänkte jag måla en tavla av Stålmannen. Sen tänkte jag börja på med att göra ett album av senaste år. Men sen började jag titta på bilder och inspirationen tappades bort nånstans där bland alla dessa minnen. Så nu sitter jag och bloggar istället, utan inspiration det också.

Ledig dag idag. Senast jag hade en ledig dag, det vill säga i förrgår, söndag, kraschlandade jag och sov bort hela dagen. Jag hade tänkt vara mer produktiv idag och har faktiskt gjort det jag hade planerat att göra, nämligen skicka hela två mejl, men förutom det ligger det ett täcke av apati över hela min tillvaro, på något sätt. Igår var jag inte på födelsedagskaffe hos min farbror, för han slutade fylla år när han var tjugotre, men vi åt tårta i alla fall och åter(?)upplevde krigstiden, då de steg upp fyra på morgonen för att hinna slå höet i rian innan alla andra dagliga bestyr skulle tas hand om. Och här sitter jag.

att visa helsingfors åt en amerikan, del ett.

Två av mina amerikaner studerar just nu i Estland, och det är ju löjligt nära Finland. Så två lördagar i sträck får jag besök; John kommer och hälsar på nästa vecka, och igår spenderade jag några timmar med Kelsey i vår hufvudstad.

Vi hade en väldigt avslappnad och trevlig dag. Vi traskade längs Mannerheim ner mot södra hamnen, gick omkring på marknaden, gick och tittade på Uspenskij och gick sen till saluhallen och plockade ihop lite äpplen & morötter, karelska piroger, körsbär och rökt lax, tog färjan ut till Sveaborg och picknickade, omringade av måsar som också ville ha fisk och gick runt därute tills det var dags att åka tillbaka igen, plocka på sig lite souvenirer och slutligen ta bussen till hamnen (hon) eller tåget hem (jag). Enligt uppgift är Finland trevligare än Estland, den rökta fisken den godaste fisk hon nånsin smakat* och finsk choklad till och med bättre än tysk, så hennes besök verkade ha avlöpt på bästa sätt. För min del var jag nöjd över att få träffa henne.

Idag har jag sovit/läst/tittat på tv hela dagen, med en paus på kvällen för min födelsedagsdejt med syster Liten; det skulle bli vietnamesiskt och Sex & the City, men matdelen uppsköts på obestämd tid p.g.a. olämpliga öppethållningstider. Oerhört skönt med en vilodag, huvudet dunkar och ögonen värker och jag vill bara sova. Och så fint att få komma hem till ett land där man vet vad fotboll är och sen få spendera kväll efter kväll med att titta på EM. Sånt gör mig glad.

* Hur mycket det sen säger är ju en annan sak. Den enda fisk hon åt när hon var liten var fiskpinnar.