emotional wreck: kärlek och tårar.

Plötsligt är allting så verkligt. Jag har spenderat kvällen med att gå igenom högar av papper för att se vad jag kan slänga, vad jag helst vill spara men kan undvara, vad jag absolut vill ta hem; vi hade floor meeting om att checka ut; jag hade min sista pianolektion idag.

Och jag pratar om att jag gjorde ett val om hur jag vill leva redan för ett och ett halvt år sedan genom att överhuvudtaget välja att komma hit och jag pratar om mig själv i termer som emotional wreck och det gör mig glad. Jag är så glad att upptäcka att jag faktiskt lever som jag vill, att jag har låtit mig själv komma nära, att älska de här människorna trots att jag vet att jag måste åka härifrån och jag inte vet när jag kommer att se dem igen. Det går emot allt jag byggt upp min tillvaro på, och jag är bara fruktansvärt glad åt att tårarna rinner när jag skriver det här. Och jag är tacksam bortom ord för att människor bara släppt in mig i sina liv helt förutsättningslöst, att de tycker om mig så mycket att de inte vill låta mig gå. Det är så absurdt och så underbart på samma gång.

Samtidigt vill jag ju så gärna komma hem till er. Jag älskar er också. Det finns så mycket kärlek i världen. Kärlek och tårar.

helgen i sammanfattning.

Jag har haft en väldigt lång helg, känns det som. Med det menar jag dock inte att jag känner mig speciellt utvilad. Men sånt händer.

Fredagskvällen började på Applebee's, där servitören kände sig nödgad att flera gånger fråga om Kelsey och jag skulle betala tillsammans eller separat. Sen skulle vi gå och titta på något band men vi ville inte betala, så då gick vi och sjöng karaoke istället. K blev erbjuden att gifta sig med nån saudiarab som ville ta med henne hem, så hon sprang och gömde sig i en garderob.

På lördagen åkte vi först till Topeka och åt lunch på HuHot, en mongolisk grill där man plockar åt sig rå mat från buffén och sen ser på när de steker den. Det var mycket delikat och mycket exotiskt. Vi var en vända via Ks mammas hus också och tittade (de bygger en biograf i källaren!) innan vi sen styrde vidare mot Lawrence. Jag blev fullständigt förälskad i Lawrence; ifall jag hade 20000 dollar i madrassen skulle jag absolut ta K på orden när hon föreslår att jag ska komma till KU nästnästa år och bo med henne. Det är en gammal hippiestad, så det känns väldigt vänligt och småskaligt trots storleken (bara universitetet har lika mycket folk som hela Emporia), och på det hela taget känns det som en mer komprimerad stad än de flesta amerikanska städer jag besökt. Lite mindre bilcentrerat, lite mer som hemma. Och det finns en massa vintagebutiker där man kan hitta alla möjliga trevliga saker. Jag shoppade faktiskt inte så mycket, förvånansvärt nog. Men jag råkade slänga mina älskade pilotsolglasögon i golvet häromsistens så jag köpte ett par fakefarers istället och är mycket nöjd. Den butik vi troligen spenderade mest tid i var dock en matbutik (!). Inte vilken matbutik som helst, dock; K gick och drömde sig bort till sommaren i Tyskland bland Kinderägg, nutella och milka och jag gick omkring och åh-ade åt turkin pippuri, fazermint och römmegröt. Och blåbärspepparkakor! Sen gick vi förstås ett varv till Ben & Jerry's glassbaren förrän vi åkte tillbaka till Emporia och fortsatte kvällen med att gå på castparty med Erin och en massa galna teatermänniskor.

Idag var det konsert med kören och det gick helt bra.

Och sen har jag sovit. Och bitchat med Erin så att Jordan nästan inte vågade sitta vid vårt bord i matsalen. Och planerat en intervention med ovannämnda två samt Kira. Alla pratar om alla möjliga skolarbeten som de borde göra så till den grad att jag är övertygad om att det finns nånting jag borde göra också, men jag vet inte vad det skulle vara. Så jag ska nog gå och sova i stället.

tornado! nästan.

En av de få saker som kunde göra en dag som gårdagen bättre är en tornado. Vi lyckades inte riktigt, men det var tornadovarning och blåste och regnade och åskade alldeles hujsigt (tornadolarmet lär ha gått tre gånger i Olathe, för övrigt). Det låter lite paradoxalt kanske, men det är något väldigt tryggt och lugnande med ett ordentligt åskväder utanför. Jag sover som en liten bebis. Vilket i sig är ett ganska paradoxalt uttryck, eftersom bebisar vaknar hela tiden för att de har en sån väldig lust att skrika. Men inget sånt, alltså.

Nu har jag lämnat in vad jag tror är sista uppsatsen för året (den sista vid ESU för evigt?!). Jag prokrastinerade inte alls, jag hade drygt en och en halv timme kvar till deadline när jag lämnade in den strax efter tre. Det är den bästa uppsats jag nånsin skrivit, och den handlar precis om det som uppgiften gällde. Ungefär. Vet ni, jag kanske tar J på orden och blir glasblåsare i stället.

Nu är det helg, trallala. Det blir nog bra, ska ni se.

första maj.

I morse åt jag en donut till frukost. De brukar aldrig ha donuttar till frukosten, så att de hade det på första maj var ju lite sådär sammanträffligt. Tillsammans med donuten åt jag också sirapsindränkta french toast sticks och kakaopuffar. Jag älskar att äta hälsosamt. Incidentally kan jag tillägga att jag också älskar min metabolism, men det är sen ett annat kapitel. Kanske.

En dag som börjar så kan ju bara fortsätta med ändlöst solsken, klänning, lektioner som aldrig vill ta slut och sen en picknick i det grönaste av gräs med jordgubbar och vindruvor och mera donuts och, ptja, de traditionella beef stroganoff-smörgåsarna som hör högtiden till.

Det är väldeligt solsken i mina bloggposter just nu men jag vet inte riktigt om det är på grund av eller trots att jag är inne på den allra sistaste månaden. Det ryser lite i mitt skelett när människor påpekar hur få dagar det är kvar till finals week och jag misstänker att det inte har något med ovilja till plugg att göra (nåja, lite kanske; jag har en mytologiuppsats som ska lämnas in i morgon och jag kan ju säga som så att jag inte skrev speciellt mycket på filten i parken). Men sånt händer. Man får ju bara ta och leva så mycket man kan så gott det går tills man dör.

On that note: på lördag ska jag åka till Lawrence med Kelsey! Det ser jag fram emot.

glad vapp!

Så här ska man fira varje vapp, tycker jag.

En annan sak jag också tycker är att 'glada vappen' är det fånigaste man kan hälsa varann. Jag må önska dej den gladaste av valborgsmässoaftnar, men jag önskar dej också en god jul och en glad påsk, inte glada vappen, inte goda julen och inte glada påsken. Och för all del inte glada annandagen faren. Såatt. Sånt.

Snart ska jag gå och hälsa glad vapp åt såna som vet vad vappen handlar om och happy mapula åt såna som inte gör det. Jag är klädd i den vårigaste av klänningar, mina kinder är varma av en eftermiddag på gräsmattan, det är fortfarande tjugofyra grader ute och jag är så lycklig att finnas till för det är såna här dagar livet är till för.

dagens egoboost.

Jag har sagt det förr, men min fiction writing-grupp är den bästa i hela världen. Nu känns det här lite som självframhävning av tredje graden, men å andra sidan har jag väl aldrig haft några pretetentioner om att jag nånsin skriver om något annat än mig själv. So here it goes: min 'novell' (jag vet fortfarande inte vad jag ska kalla den) fick så mycket fint beröm idag att jag nästan tänkte börja gråta. Och sånt gör jag ju inte, så då kanske ni förstår vad det betyder.

Några utdrag ur den skrivna "kritiken":
by far this is my favorite! / Love the story! / On the whole I felt that this was an extraordinary work. / There are such beautiful images in this. The feeling of longing permeates the whole piece and makes me want to cry. / Wow. The description is amazing. Your language use is unbelievable. I felt like I was standing in the middle of Finland.

Fast det roligaste av allt var nog ändå att de diskuterade att fem sinnen-delen står för idealism och stereotypdelen står för realism. Realism alltså, den delen där jag pratar om att isbjörnar traskar omkring på gatorna och att vi inte dricker något annat än vodka eftersom det är så kallt att vattnet fryser till is. Jag tror att den amerikanska definitionen av realism skiljer sig något från min.

P.S. Om någon är intresserad av att läsa och bedöma själv, så borde du eventuellt om det fungerar kunna göra det här.

saker som gjort mig glad idag.

Tjugoåttonde april känns som ett sådant där datum då nånting speciellt händer. Kanske hade jag en gång en vän som fyllde år då, kanske såg jag en gång fram emot något som hände den dagen så mycket att datumet blivit inpräntat i hjärnan fastän orsaken för länge sen passerat och glömts bort, eller kanske är det bara ett väldigt symmetriskt och trevligt datum.

Idag frågade några asiater om var man kan öva piano och sång, och det gjorde mig glad att jag kunde berätta det för dem. Andra saker som gjort mig glad var solskenet (alltid), tanken på att vi ska diskutera min novell (?) imorgon för jag vill så gärna höra vad de andra har att säga om den, att läsa igenom min hissaessä i morse innan jag printade ut den och upptäcka att det nästan låter som att jag vet vad jag pratar om fastän det bara är påhitt alltihop, att Kelsey, Alli, Jonny och John försökte övertala mig att stanna och K föreslog att vi kunde bo tillsammans nästa år (fast jag ska inte), körövningen för att det är ju så roligt att sjunga, en promenad med Z för att han brukade också sjunga och för att mina händer är kalla i sig själva, en närmare två timmar lång tupplur (det är så trevligt att sova), ett guldigt hårband, att vi tittade på South Park på hissalektionen och lärde oss mycket om inbördeskriget, tanken på att guida amerikaner i Helsingfors i en dag i juni trots att jag inte känner staden så bra själv, jordgubbssmoothie från Sonic, ett alldeles jättefint ruttet spökhus där det säkert finns lönngångar och skrymslen att gömma sig i, pilaffris som smakade gott och säkert ganska mycket annat också.

Och snart är det vapp och förstamaj och det är ju rätt trevligt. K hade researchat Estland etc. och träffat på förstamaj och var alldeles på att gå på picknick, och det är ju aldrig fel, speciellt inte när väderkartan visar en sisådär 23-24 grader till mitten av veckan. Men jag är fortfarande lite förvirrad om hur man firar vappen (förutom att folk super ner sig i rosktunnor). Anna och Marjaana och jag hade vilda diskussioner häromsistens men vi blev ledda in på ett sidospår när det visade sig att potatissallad och korv förknippas med vappen, nej midsommar, nej nyår. Så det enda jag har kommit på att berätta är att vi dricker fermented lemonade with raisins på majlindo och det är ingen som tycker att det låter speciellt gott. Det blir nog en picknick med KoolAid och donuts eller nåt sånt. För det är ju nästan samma sak.

disabled.

Jag är litegranna kriminell. Tror jag. Jag är inte riktigt säker på vad jag har gjort, men tydligen är det fel. Facebook har disejblat mitt konto och det här är orsaken (tagen från FAQ):

Why was I disabled? Facebook enforces limits on the site in order to prevent certain actions that can be considered abusive. Your account has been disabled for persistent and rapid use of a certain feature. Unfortunately, for security reasons, we will not be able to further explain these limits.

What are the limits? Unfortunately, Facebook cannot provide any specifics on the rate limits that we enforce. Please know, however, that the speed at which you are acting and the sheer number of actions you have made are both taken into account.

Och det förklarar ju verkligen allt. Så forgive me father, for I have sinned, jag har gjort nånting väldigt skumt och olagligt men tyvärr kan jag inte berätta vad för då skulle jag nog bryta mot reglerna igen. Jag känner mig väldigt Kafka-esque.

maskerad.

Är det inte märkligt att varje gång när jag borde skriva nån uppsats eller plugga till tent eller så sitter jag och bloggar istället? Men kanske är det ett bra ingångssätt, att komma i gång med skrivandet genom att skriva lite strunt först. Lite som att sjunga upp innan man sätter igång att skråla på riktigt (att det är något jag mycket sällan gör är ju sen en annan sak, jag kompenserar med skrivandet, kanske). Så först lite blogg, sen the public art of civil war commemoration och hur inbördeskriget förändrade synen på manhood och womanhood och hur nordstats- och sydstats- kvinnocommemoration (bra ord) skiljde sig från varandra.

Jag var på maskerad igår och efter att två gånger ha varit en medspelare till Pippi (en gång var jag Prusseluskan, en gång var jag Pippis pappa; jag skulle kanske visa bilder om jag hade några här, för jag var ganska fin båda gångerna) var jag henne själv igår (jag har faktiskt ingen bild av det heller, vilket ju är något av en flopp). Det kom lite hastigt på och jag hade inget att klä ut mig till så Erin föreslog Pippi och jag har ju faktiskt en grönrutig klänning som är väldigt pippiesque så jag tutade och körde. John undrade om jag skulle prata med dålig dubbning också, så jag föreslog att jag skulle prata svenska hela kvällen, men av någon anledning var det ingen som tyckte att det var en speciellt bra idé. De är så konstiga, de där amerikanerna. Här skulle jag nog också skriva nånting om Zach om jag visste vad jag skulle säga, annat än att han ser ut som Guldlock och brukade titta på Pippi när han var liten. Men kanske räcker det med att säga att jag är glad.

väder.

Väderprat igen: jag hade tänkt ta en tupplur, men det åskar och regnar så det står härliga till, så jag vill bara gå ut och singa in the rain i stället (varför jag sitter inne och bloggar i stället är en annan historia). Jag fullkomligt älskar det här vädret. Och igår var det nog trettio grader där ett tag och jag låg och solade tills jag inte stod ut med värmen mera och jag fullkomligt älskar det vädret också. Vad lära vi härav? Jag älskar väder.

EDIT: Det var tydligen Severe Thunderstorm Warning (vilket är en grad värre än en dito watch, har jag fått lära mig), så det kanske var lika bra att jag aldrig gick ut.

det vackraste ord som jag vet.

Som sista projekt i fiction writing-kursen fick vi skriva vad vi ville. Vi kunde lämna in något vi skrivit till en uppgift tidigare under terminen eller skriva nytt, en novell eller en short-short. Jag skrev ihop en, eh, jag vet inte vad, som heter Facts about Finland. Den består av två integrerade delar; en med fem sektioner, en för varje sinne, och en del med tre sektioner där gränsen mellan fiktion och verklighet brutalt utsuddas, sådär som när man suddar tills det går hål i pappret. Hörselsektionen innehåller bl.a. the sound of the most beautiful words I know, och där fick jag fundera litegrann. Dels skrev jag ihop just det lite i hastiga taget och hann inte riktigt fundera och smaka som jag kanske borde. Dels känns många av orden som jag vet att jag tycker om inte så värst svenska (och det var viktigt): portmonnä, papiljotter, paraply (alla börjar på p). Och sen låg det ju en viss tanke bakom betydelsen också, även om jag inte översatte alls, utan bara slungade ut dem som de konstverk de är, vilket innebär att ingen kommer förstå dem. Men de har en betydelse för mig?

Orden: islossning, lä, stiltje, tystnad, tö och utomskärs.

green week.

Det är grön vecka nu. Det tycker jag är bra, jag tycker om miljön, jag är väl inte kvasivegetarian för intet. På bilden ser ni mitt halsband (jag har gått vidare från t-shirt-stadiet och gör numera halsband till olika sammanhang. apparently.). En sak tycker jag dock är lite skojig: första punkten på listan över Martha Stewarts tips om hur man blir mer miljömedveten är att man ska köpa vatten i 5-galloncontainrar och fylla på flaskor för dagligt bruk. Okej, det är ju bättre än att köpa halvlitersflaska på halvlitersflaska, men really? Bästa tipset på att bli miljömedveten är att köpa vatten på flaska?

Här är en annan miljörelaterad historia: när jag just hade kommit hit var det nån random svensk som försökte prata med mig på msn.
Han: "Såå... Vad tycker du om miljöförstöring då?"
Jag: "Det är ju inte bra."
Han: "Vad gör du åt det då?"
Jag: "Flyger tvärs över jordklotet till ett ställe där de inte ens har sopsortering."

Idag lallade jag mig igenom vår mytologipresentation med stoltheten i behåll. Idag har jag också legat i gräset och känt jorden under mig Earth Day till ära. Och så hengajlade jag lite med Erin och Kira och tittade på American Idol bara för att Erin är kompis med en som är med (oj så bra han var också). Och sen har jag ätit karelska piroger med äggsmör och något misslyckad pannkaka med sylt och försökt komma på hur vi egentligen firar valborgsmässoafton. Så att. Inte illa alls.

mytologi och ljuspunkter.

Klockan är sex på kvällen, det är tjugotre grader ute och jag sitter inne framför datorn. Hurra. Vi ska ha ett föredrag om Paris på tisdagens mytologilektion. Hurra. Vi ska inte göra nån serietidning, dockteater, eller sketch (i motsats till vissa andra), men vi tänkte föreslå att vi kan göra det på tre olika språk om de vill. På så sätt har de ju i alla fall valt den tråkiga presentationen på engelska. Jag är inte så dum som jag ser ut.

Men man kan ju inte ta det så hårt. Det är ju faktiskt soligt. Jag åt jordgubbar till frukost i morse (it's like summer in a bowl!) och Kelsey hade dubbelkollat med läraren som leder deras europaresa, så nu är det säkert att de (John & Kelsey; vad jag vet iaf) kommer ett varv till Finland och hälsar på! Så på det hela taget är livet ju ganska underbart.

ibland har man dagar då...

Ibland har man ju sånadär dagar då man ligger raklång i gräset, då man börjar sjunga Yellow Lemontree så fort nån inleder en mening med "I wonder how...", slår sig själv på ryggen med en foxtail, dansar omkring på en parkeringsplats till den tysta musiken, ser på presidentdebatt på tv och gissar svaren förrän de säger dem, man får höra att K ska stanna i alla fall som en trendsettare, hint, hint, sjunger Mmmbop bara för att se om J verkligen skulle göra allvar av sitt mordhot (nej), går barfota på asfalt och gräs och känner livet i tårna, provar Willie Nelsons glass som en följd av att andra J ska rösta på Colbert i presidentvalet och Colbert har ju en glass och K vill ha för att man nämner ordet och själv är man ju inte svårövertalad, man får choklad av sin hissalärare för att klassen var så duktig i hissaprovet (= ingen underkänd, medeltal 83/100, lägsta poäng 62) och sånt.

Ibland följs såna dagar av morgnar när man har food day i fiction writing och man bara sitter och äter och pratar strunt om konserter och senior pranks tills bara en halvtimme av lektionen återstår och läraren kommer på att man kanske borde göra nånting vettigt i alla fall, men man bara säger nej och så pratar man lite mera strunt tills en kvart återstår och tre människor läser fina historier och sen går vi vidare med våra liv.

dagens fråga.

Undrig idag är Emma som undrar hur soligt / blåsigt / molnigt det ska vara för att just den aspekten ska visa sig i yahoos femdagarsväderprognos. Det står en siffra för varje dag och sen en liten bild: en sol, ett moln, en regndroppe o.s.v. Igår var det röda löv som virvlade runt och 20; det var en sån där dag på våren ni vet när folk kommer till skolan följande dag alldeles röda i ansiktet och säger att de somnade på terrassen. Idag är det också röda löv som virvlar runt och 22. Men i justnu-rutan står det tjugo och en rund gul boll. Så att. Sånt funderar jag på.

förkortningar.

"Varför har engelskan så konstiga förkortningar?" frågade jag min lingvistikprofessor idag, även om det inte hade så mycket med lingvistiska äventyr att göra, men i brist på andra så*. Först förstod han inte alls vad jag menade (jag gav som exempel that is - i.e., och han trodde jag menade that's; oj så konstigt). Och sen var han alldeles förvånad för han hade tydligen aldrig tänkt på det förut och trodde att ordet abbreviate betyder "översätt till latin, och förkorta därefter". Nåja, inte riktigt, men nästan; han lät i alla fall förvånad när jag sa att vi bokstavligen förkortar ord (mr G påpekade speciellt till oss svensktalande studerande när jag hade academic writing hemma att for example inte förkortas f.ex.; tydligen händer det rätt ofta att vi skriver så även i akademiska uppsatser). Han hade inte så mycket svar att ge i alla fall, men det var rätt intressant att se att ingen av de andra studerandena ens visste vad i.e. var en förkortning av på riktigt (id est); den har totalt tappat sin tidigare 'betydelse', det är lite som en död metafor som har tappat sin metaforiskhet.

* Vi brukar börja varje lektion med linguistic adventures, då man får dela med sig av alla spännande lingvistiska äventyr man har varit med om sedan senaste lektion. De har inte nödvändigtvis alltid precis med lingvistik att göra, men herr professor är glad och nöjd och fladdrar iväg på alla möjliga sidospår (första lektionen spenderade han ungefär en halvtimme med att redogöra för en av studenternas efternamn, att det kom från nån by i Irland och vad dess latinska namn var, o.s.v.). Grabben i stolen bredvid konstaterade en gång att vi slipper ha lektion överhuvudtaget om vi bara har typ tio lingvistiska äventyr varje gång, så man försöker ju dra sitt strå till stacken.

later world literature.

Imorgon har jag tent. Den handlar om Flauberts Madame Bovary, Dostojevskis Notes from Underground och ett antal dikter av Baudelaire.

Jag kan inte alls med Madame Bovary, hon skapar problem för att hon vill ha dramatik och blåser upp småsaker och klagar över allt utan att göra nånting för att förbättra. Ibland undrar jag om jag inte hatar henne mest av allt för att hon inte bara heter Emma, hon påminner om mig annars också. Faktum kvarstår dock: jag gillade inte speciellt mycket att tvingas läsa den boken igen (läste den till litthissakursen när jag studerade litteraturvetenskap också).

Fast sen började jag läsa Dostojevski och tänkte att kanske Flaubert inte är så illa när allt kommer omkring. Huvudpersonen är en man som spenderar veckor med att fundera om han kanske ska stöta ihop med en man på gatan, och sen bestämmer han sig för att göra det och planerar in i minsta detalj och skaffar nya kläder för att han måste ju se bra ut när han stöter ihop med dendär andra mannen och sen sist och slutligen gör han det inte heller. Hela första halvan av boken är bara en monolog där han filosoferar om vad som är fel med världen. Han är vad som är fel med världen, tycker jag. Jag blev lite ledsen, för jag tyckte ju om Brott och straff, i alla fall tills alldeles i slutet. Jag förstår inte varför vi måste läsa det här dravlet.

Och sen Baudelaire, då. Jag vet inte, att rota i det groteska bara för att det är groteskt är inte riktigt något som talar till mig. Fast å andra sidan innehåller en av mitt livs två publicerade dikter en strof i stil med "det ligger ett kadaver på vägen när vi åker hem / så vackert", så jag är kanske inte one to talk.

Det hjälper ju inte att professorn mycket väl kan vara den tråkigaste gubben i världen. Men, han är i alla fall inte sämre än min favoritmr T, så det finns ju en silverlinje / guldkant*.

Fast det finns ju några roliga saker också: I en av sina dikter nämner Baudelaire Torneå. Pojken bredvid mej har fint hår, fina skor och dåligt inflytande. Och i slutet av kursen ska vi läsa Marjane Satrapis Persepolis, det ser jag fram emot.

* Är det inte lustigt att vi har kanter av guld och engelskingar silver (silver lining)? Jag undrar om det finns nåt språk som har brons.

tro, hopp och kärlek.

I något skede tänkte jag länka till den här sidan*, för att jag tyckte det var lite roligt. I samma veva hade jag tänkt lägga till ett Men; att jag behöver tro, hopp och kärlek, att det är så lätt att gå in i något slags vacuum och omedvetet förtränga att det finns något annat någon annanstans, men att det är så mycket svårare när man pratar tvillingarnaböcker, schlager och Muhammed Ali, och då blir en tioeurossedel på Kelseys anslagstavla plötsligt värd så mycket mer och att jag i dessa dagar växlar mellan jag-vill-hem-NU och jag-vill-aldrig-härifrån sisådär tio gånger om dagen.

Fast just nu skiner solen och jag har just suttit på scenen i konsertsalen och valt bort en Steinway-flygel och för en gångs skull känt att kanske det ska gå bra att spela inför skrämmande jury-människor, och allt detdär känns ganska irrelevant just nu. Fast nu skrev jag ju det i alla fall.

* Fredag den 11 april bloggar Jonas Gardell om Jakobstad, lördag den 12 april bloggar Jonas Gardell om Vasa, söndag den 13 april bloggar Jonas Gardell om Emporia. Okej, detdär sista var ett påhitt, men erkänn att det skulle ha varit fullständigt passande på ett lite sådär otippat vis.

och svaret är...

När jag nu ändå håller på och visar bilder tänkte jag också passa på att berätta vad som är svaret på den stora frågan: ingenting.

Jag vet att ni knappt har kunnat sova av funderingar hur det skulle gå.

i'm dreaming of a white april.

Här är det också vitt... fast kanske inte på samma sätt som hemma.

inte pessimist, bara realist.

Syster Liten klagade en gång på att jag aldrig visar entusiasm för nånting. Här är orsaken: då går det bara åt Hades domän. Jag är inte pessimist, bara realist. Här går jag och skuttar omkring och ser fram emot nästa fredag, då jag ska se Goo Goo Dolls på K State. Jag har sällan sett fram emot nånting så mycket.

Och whaddya know, konserten är inställd.

Jag är inte pessimist, bara realist.

you know you're in kansas when...

Jag bildgooglade nyss för att hitta en jayhawksbild till det förra inlägget, och ramlade över den här sidan, och visserligen fanns det en del jag inte kopplar till, men jag hade rätt roligt åt en del. Här är ett smakprov, hela listan hittar ni via länken ovan.

You know you're in Kansas when...

• You know the meaning of Rock Chalk Jayhawk.
  
• Your closest neighbor is more than a mile away, and you can still see him from your front porch.
• Except in Johnson County, a Mercedes Benz is not a status symbol. A Ford F150 4x4 is.
• A shotgun is your idea of instant messaging.
• The radio buttons on a new car are all preset to country.
• You've had classes canceled for heat and snow in the same month.
  
• You can properly pronounce Salina, Basehor, Schoenchen, Kechi, Olathe, Chautauqua and Osawatomie.
• What in the world is a vegetarian special? We don't even know what that is much less serve it at the local diner.
• You prefer the Little Apple over the Big Apple as a place to live.
• You really do think Sunflowers are beautiful.
  
• You go to Wal-Mart to shop.
• You know the real way to pronounce the name of Clintons state and the river... arKANSAS.
• It's a bottle or a can of pop here. Soda is something you bake a cake with.

• You actually get these jokes and pass them on to other friends from Kansas.

rock chalk jayhawk!

En gång var jag med om att avbryta en skivinspelning så att vi kunde åka hem och titta på ishockey. Igår när jag kom till körövningen, började Dr B med att säga att alla vi som hade kommit dit skulle få ekonomisk ersättning för att vi överhuvudtaget kom... och fortsatte sen med att meddela att vi måste sluta 8.05 istället för 9, eftersom han hade ett [harkel, harkel] möte klockan 8.20.

Det var ett blått campus igår; kliv in och en teleporter tar dig till Lawrence (lustigt nog inte speciellt blått idag). Rock Chalk Jayhawk överallt; till min stora lycka har jag ju linguistics och fick idag också reda på var det kommer ifrån

Och vilken match. Memphis och Kansas turades om att leda, men Memphis var i ledning i slutet; de missar tre av fyra freethrows, medan KU sätter sina; det är sekunder kvar och Memphis leder med tre poäng. Supermario får en helt ny innebörd när Mario Chalmers helt kallt sätter en trepoängare med 2.1 sekunder kvar; matchen går till övertid och 63-63 blir 75-68. Jayhawks är nationella mästare i basket.

bipolar.

Ena stunden har jag löjligt roligt och kan inte förstå att jag måste åka härifrån om en och en halv månad. I nästa stund sitter jag och maniar över bortkastade stunder och tycker att tjugoåttonde maj inte kan komma snart nog. Bipolar vadå? Just nu skulle jag bara vilja komma hem så att jag slipper obsessa (för det botar säkert allt).

I en av dessa bortkastade stunder tittade jag på Så ska det låta, och sen dess har jag tjejlyssnat på Oh Lauras Release Me; jag gör revolutionerande upptäckter sisådär två år efter alla andra. Men om någon vill ge mig A Song Inside My Head, A Devil In My Bed i födelsedagspresent lovar jag att inte slänga presentpappret i ansiktet på givaren.

ruby slippers.

Jag tycker om symbolik. Jag tycker också om skor. Därför har jag ett par röda, glänsande skor som jag köpt i Kansas. Sen när jag är hemma och vill tillbaka kan jag bara sätta på mig mina skor och så är jag här. Tänker jag mig.

P.S. Om någon behöver en förklaring till det här inlägget kan jag hjälpa er genom att säga att innan jag kom hit var de enda kansanerna jag kände till Stålmannen, Meg från Sunset Beach och Dorothy i Trollkarlen från Oz. Efter att ha spenderat åtta månader här har jag också lärt mig att Barack Obamas mamma är från Kansas. D.S.

backwards.

Just nu håller jag nästan på att läsa på hissaprov. Så därför tänkte jag blogga lite. Erin och jag diskuterade häromdagen om saker som är backwards med Emporia. Jag kommenterade att för mig är det ju rätt svårt att avgöra om saker och ting är backwards med Emporia eller med USA, men en sak vi båda kunde enas om var det som syns på bilden: drive through liquor store. Om jag vore polis och ville haffa nån för DUI skulle jag slå läger här bredvid. På det hela taget finns det mycket mer drive-through (igen, bilsamhälle), men drive-through bankomater är ju lite mer vettigt.

vårtecken.

den riktiga ranten.

Jag tänkte att det kanske kunde vara intressant för er att få en inblick i vad jag håller på med om dagarna. Därför kåpipejstar jag här in en text som jag skrev i läxa tills idag och läste upp för klassen. Förra gången skulle vi skriva alfabetshistorier (=26 meningar som börjar med nästa bokstav i alfabetet, första med a, andra med b och så vidare; därtill skulle en mening vara ett fragment och en bestå av exakt 100 ord). Den här gången gäller det rants. Till nästa gång ska vi skriva apologies. Jag tänkte skriva Ilkka Kanervas.

Kanske är det i alla fall bäst att också tillägga den disclaimer jag lade till innan jag började läsa: "I've used the same subject that I did in the intro-course last semester, and they accused me of being hostile, so keep in mind, people, this is Fiction Writing."

These people can’t do anything right. You’d think that if they know the optical cord to the motherboard is faulty, they could just switch it out, right? Even I could tell them that, and I’m not the one claiming to be an expert on computers. But no, this is America, we don’t deal with foreigners, we don’t help crazy European people with their crazy European computers. We just charge forty dollars to tell them we can’t do anything, that’s what we do. Not that it helps much to have a functioning computer here anyway, of course, this retard of a country is at the absolute bottom of the technological development ladder. You know, you can make internet calls to people in the Israeli desert without problems, you can call the smallest technologically challenged village in Cyprus without problems, but try calling Kansas, USA, and you’ll run into trouble! You know, someone told me about this Californian dude who visited the Finnish countryside and marvelled at the cellphone reception; he lived in Silicon Valley and often lost reception near his house there. In Silicon Valley, for God’s sake! So there you go, America, maybe you should reconsider your opinion about yourself, maybe you’re not the center of the world after all, maybe you actually could learn something from other people! You know, when I first came here, I thought it was just a bunch of stereotypes the whole thing about Americans thinking they’re better than everyone else and not caring about the rest of the world. I really thought they were just stereotypes, but when something like this happens, you can’t help wondering if it isn’t true after all. Well, you know what, America, I have an equation for you: This is the middle of nowhere, Kansas is, that’s what everyone says. Well, if Kansas is the middle of nowhere and Kansas also is the middle of America, that means America is nowhere. Get it, people? America is nowhere, nothing, no one cares about you and your petty little problems. Millions of people die everywhere, everyday, but no one cares if they live in Sudan or Nepal or whatever, but as soon as some American nobody dies, we’re supposed to be all sad and enraged and hold quiet minutes and remember them forever and ever and all that crap. Well, I don’t care, alright? I. Don't. Care.

Reaktionen? Massa skratt och stora applåder. Jag älskar min fiction writing-grupp.

fråga.

Vad händer om man tvättar en klänning gjord av 58 % acetate och 42 % rayon vanligt fast man bara får tvätta i kemtvätt?

hejdå, tolv pianon.

Jag spenderade runt tre timmar i Beach Hall igår. Det hade indirekt att göra med den här bilden: tolv gamla pianon står mitt i aulan (som för övrigt har en remarkabel akustik; stå mitt under kupolen och klappa händerna och du är kung över hela världen) och skräpar.

Den direkta orsaken är vad som nu finns där dessa pianon har stått tidigare. På ett sätt är det ju lite trevligt, att lära känna ett piano och veta att om man ska spela ett stycke där F#2 ingår, ska man nog välja ett annat rum. Men på ett annat sätt är det ju lite himmelskt att spela på ett instrument som lyder ens minsta önskan. På ett tredje sätt är det ju lite mindre trevligt att upptäcka att det man trodde var pianots fel i själva verket beror på ens egen dålighet. Men det är ju en så världslig sak att det inte är klokt.

P.S. Apropå musik: efter många om och men har registreringskontoret rett ut att min oregistreradhet inte är deras fel, och därmed kan de heller inte göra något åt saken. Så där avslutas min amerikanska sångkarriär. Om jag nu inte kommer tillbaka förstås; av någon anledning har alla valt denna dag att försöka övertala mig att stanna. Enligt uppgift har John övertygat mina föräldrar om att de inte vill ha hem mig, men jag kan få bo hos Alli över sommaren, hon har ett extra rum. Inte ens bristen på översättningsinriktning var ett problem; det finns tydligen ett translation program vid K State. Om det gäller översättning engelska till svenska förtäljer inte historien. D.S.

min goda sida.

Jag har blivit en bättre människa sen igår.

Igår gick jag förbi Alpha Kappa Lambdas bord där de försökte bota domestic violence för fulla muggar. "Help stop domestic violence!", sa John. "I like domestic violence", sa jag och gick förbi. Sådär som jag brukar, uppmanare till självmord som jag är.

Idag gick jag också förbi AKLs bord där de fortfarande försökte bota våldet i hemmen. "C'mon, Emma", sa Joel. "Alright, how much do you want?" sa jag och drog fram min pengapung. "A dollar", sa han. "I give you a dollar and you cure domestic violence?" sa jag. "Really?" Han kunde inte riktigt svara på det, men han fick min peng i alla fall. För jag har ju blivit en bättre människa, som inte bara är emot saker för att vara emot. Är du inte stolt, mamma?

rant*.

Det ser ganska lovande ut med en fortsättning av mina sånglektioner, trots att jag inte är inskriven i kursen. Men nu är det nu frågan om jag ens vill. Låt oss för ett ögonblick förbise det faktum att jag inte har fått sjunga en endaste sång under kursen. Det som stör mig för tillfället är detta: jag mejlade läraren igår och frågade ifall ska komma på lektion idag, då det inte är helt klart ännu att jag får fortsätta (förra veckan kom jag dit bara för att höra att hon inte kan undervisa mig om jag inte är registrerad), men hon svarade att jo, kom, för all del. Det var alltså igår kväll, dagen före idag. Idag kom jag dit, såg en lapp på dörren där det stod att alla eftermiddagslektioner var inställda p.g.a. nån föreläsare som var på besök. Bara för säkerhets skull (det kunde ju ha varit ett åh, så roligt aprilskämt) knackade jag på i alla fall, "Didn't you see the note?", frågade hon.

Jo, jag såg lappen; jag såg också mejlet du skrev IGÅR KVÄLL, kärring.

Jag vet inte så mycket om akademisk praxis, men är det vanligt att random föreläsare kommer på oväntat besök och ställer in vanliga lärares lektioner sådär bara för att de ska dricka Gevalia eller nåt?

* jag har i läxa till nästa fiction writing-lektion att skriva en rant; bra med övning.

finland, finland, finland.

I slutet av april ordnar Office of International Education en infodag, då lågstadieelever får komma och lära sig om olika kulturer. De efterlyste foton från olika länder, och jag valde som hastigast ut följande fyra foton för att illustrera Finland.


Såhär i efterhand har jag funderat över vilken bild jag ger av vårt land. Jag gör en Homekorva och citerar vad jag själv skrev i en kursuvärdering i höstas: I come from a country that defines itself primarily through natural tropes and myths - we are not e.g. the land of the free or brave, we are the land of a thousand lakes; the forest is referred to as our 'green gold', and so on. A lot of people voluntarily spend the greater part of their summer vacations in small cottages by the seaside or a lake without electricity and running water and only an outhouse [...] That said, this course has also made me reflect more on my stance towards nature in relation to the national stance and contemplate whether this is just a romanticized version of what people actually think.

Vilken bild av mitt land vill jag projicera? Om folk överhuvudtaget vet något om Finland, har det generellt sett med köld att göra - är det inte kallt där? Vore det inte ett perfekt tillfälle att visa något mer? Vad är något mer? Vad är Finland?

google.

Alltid nu och då roar jag mig med att titta efter vilka webbsökningar som lett till min blogg. Man märker en viss säsongsbetoning; det var mycket sedermåltid där ett tag, nu är det pampas nationaldag och bokens och rosens dag.

Sen finns det de där som återkommer med jämna mellanrum: läkarordbok, nån variant av i Indialand bak Himalayas strand, vad är en vänskap samt en uppkomling: borttagning av födelsemärke.

Sist och slutligen finns ju också dedär lite otippade sökorden: diskare sökes universum, potatismjöl substitut och nu senast, sex spring break. Tänk så besvikna somliga måste bli.

om kläder.

Det finns många olika forum att ge utlopp för kreativitet i. Just nu är det kläder som gäller för min del. Och är det inte så att man har mer idéer när man inte har möjlighet att förverkliga dem? Just nu drömmer jag om en symaskin och restbitar, enfärgade t-shirts, tygkassar och textilfärger. "När jag kommer hem ska jag..." När jag kommer hem har jag troligen tappat geisten och gått vidare till en annan fas; skriverier, kanske, eller musik. Jag ser fram emot hösten också, då får jag äntligen en tom lägenhet att fylla precis som jag vill igen. Tanken har slagit mig nu och då att göra något av mitt nuvarande levnadsutrymme, men jag flyttar ju just härifrån, vad är det för vits... Och vad kan man göra? Man blir instängd, inskränkt, kreativt handikappad.

Men det var kläder jag hade tänkt skriva om. Jag minns inte om jag har skrivit om det förr - jag vet att jag har tänkt på det många gånger - men människor har verkligen en annan inställning till kläder här. Nu påstår jag inte att varenda finländare planerar sin klädsel med omsorg varje morgon; eller att alla amerikaner drar på sig första bästa plagg som råkar finnas till hands. Men för att skära alla över samma kam för ett ögonblick och generalisera hejvilt: folk bryr sig mer om kläder hemma än här. Att gå omkring på campuset hemma och betrakta människor är som att sitta på första raden på Paris modevecka när man jämför med människorna här. Det är gratis t-shirts från diverse evenemang och sportshorts eller jeans som gäller. Jag säger inte att det nödvändigtvis är något negativt; på det hela taget visar det ju på en mera avslappnad inställning till yta överhuvudtaget, vem bryr sig om hur man ser ut? Det är annorlunda, bara. För mig erbjuder klädsel ett utloppsforum för både kreativitet och personlighet. Men framför allt tycker jag att det är roligt; mestadels är orsaken till vad jag råkar ha på mig inte att det är passande i sammanhanget, utan att jag har lust. Så idag har jag på mig två bälten. Och imorgon ska jag nog ha en fluga i håret. Sen gör det just detsamma om människor i matsalen vänder sig om för att titta på mina strumpor, jag tar inget ansvar för deras nackspärr.

bara ett kort meddelande.

Boven är hittad; eller åtminstone nycklarna. Så nu ska vi inte få nytt lås heller. Så att. Allt är som vanligt i trygga lilla Emporia.

paranoid.

Innan jag kom hit funderade jag lite på säkerhet, trygghet. Jag skulle ju inte studera på en bakgata i slummen i New York, precis, så det var aldrig något större bekymmer; men visst snuddade tankarna vid alla dessa skolskjutningar och våldsbrott, och jag undrade om det skulle märkas i vardagen. Kan man gå ut ensam om kvällarna?

Så kom jag hit och konstaterade att jag inte behöver oroa mig mer över min säkerhet här än hemma. Det finns en klisterlapp på dörren till Plumb Hall, en pistol med ett rött streck tvärsöver, det är allt.

I december fick vi en dag ett mejl om att det funnits ett bombhot mot PH. Men vid det laget var byggnaden genomsökt och det hade konstaterats att det bara var ett tomt hot, så det var aldrig speciellt skrämmande.

I natt vaknade jag av brandlarmet. Vi har haft ett antal brandövningar under hösten, så det är ingen som reagerar på larmet annat än med ilska över att bli väckt; jag sov ungefär två timmar i natt så jag ondgjorde mig med alla andra. Idag har det dock kommit fram att larmet slogs på för att dölja ett inbrott, där det stals några verktyg, en kärra... och nycklar. Huvudnycklar.

Det kändes som något av ett skämt först att de håller byggnaderna låsta 24h i dygnet nu, att man behöver studiekort för att slippa in genom dörren. Det måste ju ha varit nån studerande som stal nycklarna, då slipper de ju in ändå. Men sen hade vi ett möte där vår RA var så alldeles allvarlig och pratade om att det ska bytas lås i alla dörrar men det tar några dagar innan de hinner med oss och att RAna kommer att patrullera varje halvtimme och plötsligt är jag övertygad om att någon kommer att mörda mig medan jag sover. Eller i alla fall ta sig in och stjäla våra saker. Bara p.g.a. ödets ironi kommer min dator säkert att bli stulen.

Jag inser att jag bara är paranoid, att alla är på sin vakt så till den grad att jag inte förstår hur någon skulle lyckas ha nåt roligt alls med sina olovandes tagna nycklar. Men ändå. Jag kommer nog att uggla på rummet en hel del tills vi får ny nyckel. Alternativt hålla mig undan tillsammans med nån stor och stark beskyddare. Nåndera.

påskannandag?

Påsken har förflutit relativt obemärkt, och annandagen ännu mer så. Nu klagar jag inte speciellt mycket över att skolan började igen idag, det betyder att folk är här och jag har sällskap. Men sådär överlag: om det är något det här landet behöver, är det annandagar. Annandagar är ett av mänsklighetens bästa påhitt nånsin, men det har inte gått upp för amerikanerna. Nej, här jobbar vi och står i fastän vi inte borde både annandag påsk, annandag jul och annandag far. Om inte det bevisar amerikanernas dumhet, vet jag inte vad som gör.

Och inga påskägg har de heller. Eller, de har påskägg, men de är den totala motsatsen till våra: plastägg med grejs inuti. Och så ska man leta efter dem i trädgården, sådär som Lotta på Bråkmakargatan. Om J bodde i Finland skulle han fira påsk på villan och gömma äggen i havet, påstår han. Lite glad över att han inte är min pappa är jag allt.

Vi fick ut våra worldlittenter idag. Han anmärkte att det kanske var lite för lätt och ville ha tips på hur han kunde göra nästa tent svårare. Ingen gav några förslag. Så förvånande.

texasresa, dag 4.

På torsdagen steg vi upp klockan sju, checkade ut så fort gubben var på plats klockan åtta och satte oss sedan i bilen. Ungefär tolv timmar senare var vi framme i Emporia. Tjohej. Jag ska nog inte åka bil på ett tag.

Här är förresten två bilder från hostellet. När vi kom dit såg vi å ena sidan en herrgårdsaktig byggnad, å andra sidan en barack. Vi skämtade om att M säkert hamnar att sova i baracken, medan vi får sova i herrgården. Och visst var det så!

texasresa, dag 3.

Vår andra dag i San Antonio var ganska klart uppdelat i två olika delar (M sade efteråt att hade han vetat hur den andra delen skulle bli, hade han nog dragit ut på första delen lite mer).

Del ett: disc golf (typ som golf, fast med frisbee istället för boll). Matt spelade, Anna coachade och jag fotade kaktusar.

Intermission: jorden runt på åtta meter. Namnet Denmarket, Copenhagen gjorde att vi bara måste gå in, i en möbelaffär där alla böcker på hyllorna var på danska. Är det inte underbart? Vi hittade en jättebekväm stol/soffa också, men det är ju detdär med kappsäcken på flygplanet. Sen gick vi över till den indiska restaurangen bredvid.

Del två: shopping, shopping, shopping. Yeah, baby! Jag fick igen konstatera vad jag redan konstaterat i New York i höstas: jag gillar Forever 21. Jag har varit där två gånger på varje resa och aldrig lyckats gå ut utan att handla nånting. Om det sen är en bra sak är ju en annan sak. Jag gillar skor också. Jag har startat en ny tradition att alltid köpa väska och skor på varje resa, som en souvenir, liksom. Som jag konstaterade i affären (till expeditens stora glädje, f.ö.), "We are women, these are shoes. Do you really need a reason?" That's my story and I'm sticking to it. Jag köpte i alla fall inga Converse den här gången.

texasresa, dag 2.

Tisdag morgon steg vi upp klockan sju och satte oss i bilen (en hyrd Nissan Almira, om nån undrade) och styrde kosan mot San Antonio, med en avstickare in i Austin för att se hur huvudstaden ser ut - tillräckligt mycket för att tro att det är en trevligare stad än Dallas, men inte så lockande att jag lär återvända. Det var för övrigt inte speciellt svårt att hitta ner, vi kunde ta I35 ända från Emporia till San Antonio; än en gång påminns man om hur mycket det här landet är strukturerat kring biltrafik.

Om det hade känts som att vi lämnat USA innan, var det inget emot hur det kändes när vi kom till San Antonio. Vi hade två servitriser på första restaurangen, eftersom den första inte förstod vad vi ville ha när vi beställde 'water'. En av SA:s attraktioner är en marknad där man säljer mexikanskt hantverk. Och så vidare; det märks att mexikanska gränsen inte är speciellt långt borta. Jag klagar dock inte, San Antonio är en jättevacker stad som känns varm på fler sätt än temperaturmässigt och igen - maten är, hur ska jag uttrycka det, annat än det som serveras i kafeterian här. Den första dagen strosade vi mest kring, på marknaden och på the riverwalk. Anna och jag var eniga i omdömet att kombinationen SA riverwalk, solsken, värme och Ben&Jerry's definitivt har något himmelskt över sig.

texasresa, dag 1.

Tillbaka från Texas, något mindre rastlös och något mer pank. Det var en trevlig resa, skönt att komma ifrån, skönt att komma till värmen, skönt att få äta riktigt, riktigt god mat.

Första dagen åkte vi ner via Oklahoma (vars slogan kunde vara "som Kansas, fast rödare") till Dallas. Vi började med att beställa delikat mexikansk mat av en underbar gammal tant och sen ägnade vi en god stund åt att leta efter vårt hostel, eftersom huset som fanns på den adressen vi hade var ett helt vanligt lägenhetskomplex. Det var en helt vanlig lägenhet också - Anna och jag bodde i en tvåvåningslägenhet med fem sängar att välja mellan, kök med Dr Pepper i, eget badrum samt mer garderober än jag nånsin haft i mina lägenheter. Matt delade en fyrasängslägenhet med fyra andra... Vi utforskade Dallas lite grann, med dess ankor och metallkor, men jag förstod nog lite varför människor sa till mig innan, "Why would you go there?". Det kändes som att en halvdag räckte, faktiskt.

de där stunderna.

Kanske finns det en orsak till att stiga upp klockan sju på morgonen fast man inte måste. Då kan man gå och lägga sig tidigt. Och då missar man ju dedär stunderna när sent har blivit mindre sent och man blir söndagkvällsförvriden fastän det är fredag eller tisdag. Spöktimmen. Då när nätterna blir långa och kölden sätter in; kölden som inte har nånting med temperaturen att göra. Då man undrar om det faktiskt finns en skillnad mellan alone och lonely, då man undrar varför man gör allt så komplicerat, då man stirrar på en liten klockformad ikon och undrar och andas in, andas ut.

Ibland händer det sig att dedär stunderna punkteras av nån random svensk som försöker pracka på en finska julsånger fastän det är påsk. Ibland rinner tiden bara i väg, i ett vacuum av längtan, drömmar och ensamhet. Ibland händer det sig tillochmed att man tar sitt förnuft till fånga och går och lägger sig i stället och tänker att allt blir bra när morgonen gryr. Men månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får, och därför går det som det går. Ibland vältrar man sig i dedär stunderna, hälsar melankolin som en gammal vän; en vän man framför allt är glad att se, men som alltid bär med sig dedär stråna av avoghet, gamla fejder man helst undviker att tänka på, gamla minnen man hellre ser i svartvitt än i färg. Ibland låter man fingrarna löpa sitt eget lopp över tangenterna, i hopp om att man nånstans från sitt undermedvetna ska kunna plocka fram en ljusning, en lättnad, en gryning eller en orsak till att stänga av. Ibland lyckas det.

(lars winnerbäck - under månen)

spring break, dag två/tre.

Allt detdär som man ser på tv om spring break-wuuhuu är sant. Det är sex, drugs and rock'n'roll all the way, baby. De två senaste dagarna har jag läst en och en halv bok, samt tittat på 3/4 säsong av Grey's Anatomy. Jag har också traskat runt i skogen och förundrat mig över växter som ser som om nån klistrat dit dem. Lite äventyr hade jag idag också, när jag kom tillbaka till internatet och upptäckte att dörren var låst. Det lustiga i historien är ju att jag alltid bär omkring på min börs som innehåller studiekortet (som fungerar som nyckelkort till ytterdörren), rumsnyckeln, pengar och dylikt även om jag inte skulle behöva annat än nyckeln. Fast idag tänkte jag att det är väl onödigt, jag kan ju bara ta nyckeln i fickan. Fast det var nu inte så mycket till äventyr sist och slutligen, jag gick och ryckte i tre andra dörrar tills jag hittade en som var öppen trots att lampan lyste rött.


Nej nu, nu drar jag från kalla vindar och stickamössor till Texas och plus tjugograder. So long!

P.S. Fel låt vann, förstås. Hur reaktionärt är det inte att välja Charlotte Perrelli till schlagerrepresentant? Det är ju bara såå -99.

kycklingbrist.

Slutligen (kanske) vill jag också visa en bild som inte har något att göra med dagens göromål (eller någon annan dags, faktiskt), utan bara visar lite miljö från gemenskapsrummet (öh, nånting ditåt) mellan South och Central Morse.

Fast mest tog jag den här bilden så att jag skulle få kommentera - lite påskbetonat, faktiskt - att det inte finns några kycklingar därinne. Vad jag vet.

På tal om påsk, förresten: Trevlig St. Patrick's Day!

piano.

Jag åt lunch tillsammans med en person som jag bara pratat med en gång tidigare. När han, över internet, fick reda på att jag spelade piano var hans reaktion YOU PLAY PIANO?????? THAT'S AWESOME!!!!!!!!!!. Versaler och överdriven användning av utrops- och frågetecken är grunden till varje god vänskap. Nu påstod jag då att jag övar ungefär fyrtiofem minuter om dagen, och eftersom jag de facto inte spelade varken igår eller dagen före, satsade jag på två timmars skuld-övning idag. Jag vet inte om Beach Hall kommer att vara öppen under lovet heller, så vi får se hur det blir med spelandet.

Samma person frågade också "I don't mean to be mean, but do you have many friends here?". Samt sa att J (vår gemensamma nämnare, f.ö.) var den svåraste personen i världen att få att gå på dejt. Jag hade på det hela taget ganska roligt åt honom.

ledighetslektyr.

Jag har också gått till biblioteket för att låna underhållning. Som ni kanske eller kanske inte märker håller jag mig fortfarande till barnavdelningen (man får ju inte överanstränga sig): jag kom därifrån med andra delen av Philip Pullmans hajp-trilogi, The Subtle Knife, samt Patricia C. Wredes Speaking with Dragons, uppföljaren till Dealing with Dragons som jag läste till ungdomslitteraturkursen i höstas och gillade starkt.

Pullman lånade jag mest för att jag köpte första delen Northern Lights* på London Heathrow i julas för att bli av med den extratid jag plötsligt och till min stora glädje (harkel) hade till förfogande, för att se vad fusset var om och för att jag när jag skrev min kandidatavhandling fick tips om att den trilogin kunde användas som jämförelse, eftersom Pullman också, som J.K.Rowling, lär använda 'narrative clues'. Nu måste jag ju läsa uppföljaren bara för att jag läste första boken, även om jag inte riktigt förstod hajpen. Det jag tyckte var roligast med den boken var att det fanns varelser som heter nälkäinens och pansarbjørne, och jag tvivlar på att det är det som fascinerat de flesta Pullman-fans.

* Jepp, det är värt att påpeka att det inte står The Golden Compass på pärmen. Nåja, inte överst i alla fall, det står faktiskt ganska braskande att boken filmatiserats under den titeln. Men ändå. Hurra för original.

källbrott.

Jepp, nu har jag både källbrott och superbra humor. Eftersom jag misstänker att jag kommer att få lite lång tid emellanåt under emporianska dagarna, tänkte jag inleda fotoserien Spring Break för att dokumentera mina göromål.

Idag, denna första dag, har jag till exempel handlat mat, eftersom kafeterian kommer att vara stängd mesta delen av tiden (jag vet inte när de öppnar igen, faktiskt. Söndag, kanske.) Eftersom mina kokmöjligheter är begränsade till en mikro har jag planerat att njuta av gourmeträtter såsom nudlar och mac-n-cheese. Och glass, förstås.

på väg!

Hostel är bokat i Dallas tisdagnatt och San Antonio onsdag-torsdag. Plötsligt är vi faktiskt på väg och allt blir nog så bra, så bra, ska ni se. Det blir mycket körande, speciellt på torsdag då vi ska köra hela vägen tillbaka till Emporia, men vi kom fram till att vi hellre gör så och har en dag då vi inte kör alls, än att köra minst fyra timmar varje dag. Mycket längre än så har vi inte planerat; San Antonio lär väl innebära lite Alamo och strandpromenad, men på det hela taget är resan ganska öppen, och bra känns det. Huvudsaken är miljöombyte, och det får vi ju i vilket fall som helst. I can't wait!

(på det hela taget kan nog det mesta lösas med glass och kannibaler, förresten.)

den här dagen är helt värdelös.

I mitt ena inneröra sjunger Tomas Andersson Wij
Den här dagen är helt värdelös.

I det andra sjunger Jessica Einarsson
Aj aj, får inte tänka såna tankar nu.

För jag har inte ens nån orsak. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med mej själv. Jag började nästan gråta på sånglektionen idag för att hon försökte få mig att sjunga mellanregister med luft och jag ville stå och skrika en halvtimme och fråga om allting jag nånsin lärt mig är helt fel och om att sjunga hälsosamt är att sjunga med nån annans röst än min då sjunger jag hellre av hjärtat tills jag går sönder. Jag saknar Heli. Incidentally vet jag inte om jag får fortsätta med lektionerna heller eftersom min klåpare till advisor inte har registrerat mig till kursen tydligen, och nu är det ju alldeles försent, och det gör mig bara argare att det ju egentligen är mitt fel. Och så mår jag fysiskt dåligt också för jag har smällt i mig en hel chokladplatta på två dagar för jag fick paket igår. Och snart ska jag gå och planera spring breaksresan och det får mig också att må dåligt för jag ser fram emot den och bävar samtidigt för det känns ju så dumt att tränga sig på nån annans resa men jag klarar inte att stanna här i tio dagar när jag knappt klarar en. Nu ska jag gå och sparka på ett träd en stund och sen ska jag tvätta ansiktet och inse att jag har allt i världen att vara tacksam för och ingenting att klaga på överhuvudtaget.

önskelista.

Kära påskharen, jag önskar mig

• initiativförmåga
• sinnesfrid
• resesällskap*

Gärna snart. Mvh. Emma.

* Om nån har lust att turista i USA de två sista veckorna i maj, let me know. Jag kreverar utan miljöombyte.

sommartid.

Sommartid, hej hej, sommartid. På något sätt känns det som att en timme hit eller dit spelar mycket mindre roll här, där mörkret är mindre påträngande. Det är nu nåt påhitt bara, som gör att gemene man förlorar tre dollar i året*. Men sommartid har vi nu i alla fall.

Vad vi också har är en korridor som luktar död fisk och våt hund, samt solsken och tretton grader. Den kombinationen har gjort att jag spenderat merparten av eftermiddagen utomhus, i sällskap av The Mysterious Death of Mary Rogers, min iPod (är det inte konstigt att den inte har något namn förresten?) och min kamera, vars antingen laddningsbara batterier, batteriladdare eller adapter har beslutat att ge upp. Jee. Boken var mindre spännande än den låter - den är till min hissakurs och jag ska skriva en essä baserad på den tills fredag - så kameran lockade mera. Jag är enormt fascinerad av ett gäng rotknölar som finns vid sjöstranden. Första gången jag såg dem trodde jag att det var djur som stod uppradade (nåja, trodde och trodde; trodde i brist på annat att tro, snarast). De gör sig dock inte speciellt bra på bild; eller, snarare, jag gör dem inte speciellt bra på bild. Så då fotade jag en bänk istället.

* Jag minns inte om det var just tre dollar, men det var nån som hade gjort en undersökning om det; att egentligen är det ju då meningen att man ska vinna pengar på vintertid-sommartid, men det fungerar alltså inte så. Jag förstår inte överhuvudtaget var pengarna kommer in i bilden. Men så förstår jag ju å andra sidan rätt lite överlag.

andra chansen.

"Sibel, vad säger du om skrällen att Johnson & Häggkvist inte gick vidare?"
"Helt fantastiskt!"
(från Nöjesnytt-intervju direkt efter programmet.)

På det hela taget ser det väl ut att bli en riktigt bra final. Sibels powerballad förtjänade en plats i finalen, tycker jag. Däremot stör jag mig på texten varje gång jag hör den - "you and I belong together, we share a hidden past". Vad [infoga valfritt franskt uttryck] betyder det? Reinkarnation? Vi har vänsterprasslat med varandra i hemlighet i tre år? Skriv gärna in till programmet och berätta. Och sen Skrällen då. Det är ju inte utan att man undrar över om Andreas Johnson sköt sig i foten när han började duetta. Menmen, nyckelharpa går före Carola, det verkar vara en logisk prioritering.

en ekvation.

Om A=B och A=C är C=B.

Såhär:
Emporia = the middle of nowhere.
Emporia = the middle of the United States.
The United States = nowhere.

(jag var alltid jättelovande i matematik)

snö och midterm.

Jag trodde det var meningen att våren skulle komma tidigare här än hemma. Och jag förstår inte vad J menade när han häromdagen sa att det skulle snöa på fredag och tillade att jag borde vara glad, jag gillar ju snö. Huh? Bara för att jag vill ha snöbollskrig en solig kramsnödag eller för att jag skrattar åt lediga dagar på grund av snö betyder det väl inte att jag gillar snö. Tss. Såna som bor i ett rum med söndrigt batteri (hej, jag är finlandssvensk) tycker inte om kyla heller. Att det mest beror på lathet från vår sida att det aldrig har blivit fixat är irrelevant.

Jag hade worldlit-tent idag. Jag hade läst ungefär tio minuter, men herr professor är väldigt, vad ska vi säga, ingående och upprepande, så jag förväntar mig inget mindre än ett A. Det innebär i alla fall slutet på midterm-grejsimojs. Tror jag. Jee. Det betyder å andra sidan att jag har brukat upp 3/4 av min tid här. Hoppsan. Vänta, när hände det?

om pojkband och (inte) om schlager.

Här kunde jag för ett par dagar sen ha skrivit till exempel om mitt folks val av schlagerrepresentant, Charlotte Perelllis utseende, min motvilliga svaghet för Linda Bengtzing samt Nordmans otippade 'woohoo'-inslag. Men det var då, det. Istället ska jag skriva om nånting mycket mer aktuellt: pojkband!

När jag var hemma i julas lyssnade jag på något slags 10-årskrönika eller hipphipphurra, vi fyller nåt antal år eller liknande på radio x3m när jag körde hem från stan. De spelade upp x3mlistan från vilket år det nu sen var, och etta var Hanson med låten I will come to you. Jag lyssnade mycket på Hanson ett tag; lyssnade mycket på det där sättet som bara en tolvårig flicka kan göra mellan väggar (och tak!) fullständigt täckta av planscher och utklipp på desamma artister som snurrar i skivspelaren. Min favorithanson var Zac, den yngsta, och följaktligen (det var i alla fall en logisk följd då) var min favoritlåt Lucy, den enda låt där han sjöng solo. Nåja, det lustiga med julepisoden var i alla fall att jag inte kände igen låten alls. Jag trodde att känna igen låtar var som att cykla (jag kan ju fortfarande sjunga Fives It's the things you do, inklusive rap-partiet. Om det är nånting jag borde skryta med är ju sen annan sak). Men tydligen inte, den där låten lät helt obekant.

Nåja, det var ju en intressant historia. Men jag kom att tänka på den nu, för Hanson kom lite otippat in i mitt liv igen ikväll. Det roliga med att dela internetuppkoppling med ett hundratal andra är att man också kan dela iTunesbibliotek (helt lagligt, såvitt jag förstår?). Utifallatt man råkar tröttna på sin egen musiksamling kan man bara koppla upp sig till nån annans och lyssna på deras musik istället. Men "Jeff's Music" och liknande bibliotekstitlar säger ju inte så mycket om innehållet, så ibland kan man ju råka på de mest märkliga blandningar. Nu ikväll råkade jag alltså på någon Caitlin, som verkar hysa en enorm passion för musikalmusik, Disney och... pojkband. Och tror ni inte hon gillar Hanson också? Så nu har jag lyssnat på Lucy igen och konstaterat att den inte var riktigt lika bra som jag minns den.

Men mina pojkbandsrelaterade upplevelser på sista tiden slutar inte där. Igår fick jag höra en låt av antingen Backstreet Boys eller N'Sync (jag måste medge att det känns ganska bra att jag inte kan säga vilkendera det var. Om jag vore tillräckligt vetgirig skulle jag säkert hitta svaret i Caitlins bibliotek, men nån gräns får det väl ändå vara). I kafeterian. Medan jag åt. Hurra. Den sjöngs av en hoper highschoolelever som hade invaderat våra liv, vår matkö och vår matro. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det kan jag dock säga, att jag skulle allt tycka det vore lite pinsamt att åka till ett universitet och sjunga en BSB-låt om jag var högstadie/gymnasieelev. Men kanske är det bara jag.

dagens politiska inlägg.

Just när folk hade börjat prata som om Obama redan varit vald till president kommer Hillary tillbaka. Det kan ju inte vara bra för demokraterna som helhet. Smutskasta tillräckligt och mittiallt blir det en sjuttiofyraåring som styr världen, och det är det väl ingen som vill? Han hinner väl starta tre krig innan han efter två veckor som president sparkar hinken eller går in i gödselbranschen eller, helt eufemismfritt, går och dör, och så blir nån som verkligen ingen har röstat på president istället. Hurra.

På tal om presidenter utvecklade jag idag på historielektionen en jättebra teori. Jag fick lära mig att Washington satte exempel med att inte sitta längre än två perioder som president, och den enda amerikanska president som brutit mot den traditionen är FDR (efter honom hittade man på en lag). Så jag tänkte som såhär, att UKK satt ju också länge. Kanske är det så att om man är känd under tre initialer så sitter man länge som president?

Min teori höll i ungefär en timme tills jag gick på lunch och J i förbifarten* råkade nämna JFK. Så mycket för den teorin.

Därtill fick jag också lära mig att trots att George Washington är så en så väldigt hyllad figur i amerikansk historia, är det ingen som följer hans råd så värst. Han gav två råd: 1. Blanda er inte i andras affärer, invadera inte andra länder, håll er till att sköta om Amerika; och 2. Ha inte politiska partier. Heja!

* när han räknade upp ett utvalt fåtal av de världsledare jag har dödat under de senaste hundra åren... Jag berättade att J & G spenderade hela gårkvällen med att försöka exorcera demonerna ur mig genom att slå mig; J uttryckte sin förvåning över att de två fortfarande levde; vid närmare eftertanke kom han på att han faktiskt inte sett nåndera idag och påminde mig om att det ju faktiskt inte är okej för mig att döda folk längre. Är det inte logiskt?

en hä-ärlig dag som i...går.

Min damer och herrar, first things first: Jag, Emmalotta Viktualia Rullgardina BoGustavsdotter Knästrump ser fram emot den adertonde april. Goo Goo Dolls spelar vid K State och jag har biljett. Goo Goo Dolls, baby!

Gårdagen var bara en sån där dag när precis allting var underbart. Jag köpte biljett. Jag hörde av J LXI. Jag skulle gå till gymmet men solen sken så lockande, så pockande så jag skuttade ut i skogen i stället och lämnade vinterjackan bakom mig. Skuttade, helt på riktigt. Jag skulle gå och hämta posten och jag tänkte för mig själv att jag aldrig har lyckats öppna vår postbox förr, skulle det inte vara just typiskt att jag skulle lyckas just idag? And so I did, och jag fick paket. Jag hade på mig cypernklänning 2.0; det kanske inte är ett exempel på hur saker bara gick som de skulle, men ibland är det bara så att man (jag?) kan bli glad av vad man har på sig. Jag lyckades till och med fråga frågor som en helt normal människa. Jag friade till J också, dagen till ära, men han svarade nej. Vilket iofs också kanske var bäst så. Och sen på kvällen gick jag och såg Gaelic Storm som spelade irländsk musik och var sådär glada och sprittande som irländska musiker ska vara, och det framkallade samma gamla vanliga reaktioner hos mig: jag ska flytta till Skottland och lära mig skottiska och att spela säckpipa och sen ska jag flytta till Irland och lära mig iriska och tin whistla hela dagen lång, och så ska jag öva lite på faffas dragspel igen ("ladies and gentlemen, the sexiest instrument in the world - the accordion!).

Nu hoppas jag att det här inte betyder att en bra dag inträffar en gång vart fjärde år. Men jag tror inte det: jag ska fortfarande få gå på konsert, solen skiner fortfarande och det är ännu varmare och snart kommer melodifestivalen och jag ska nog ta på mig en kjol idag, bara utifallatt.