vårtecken.

den riktiga ranten.

Jag tänkte att det kanske kunde vara intressant för er att få en inblick i vad jag håller på med om dagarna. Därför kåpipejstar jag här in en text som jag skrev i läxa tills idag och läste upp för klassen. Förra gången skulle vi skriva alfabetshistorier (=26 meningar som börjar med nästa bokstav i alfabetet, första med a, andra med b och så vidare; därtill skulle en mening vara ett fragment och en bestå av exakt 100 ord). Den här gången gäller det rants. Till nästa gång ska vi skriva apologies. Jag tänkte skriva Ilkka Kanervas.

Kanske är det i alla fall bäst att också tillägga den disclaimer jag lade till innan jag började läsa: "I've used the same subject that I did in the intro-course last semester, and they accused me of being hostile, so keep in mind, people, this is Fiction Writing."

These people can’t do anything right. You’d think that if they know the optical cord to the motherboard is faulty, they could just switch it out, right? Even I could tell them that, and I’m not the one claiming to be an expert on computers. But no, this is America, we don’t deal with foreigners, we don’t help crazy European people with their crazy European computers. We just charge forty dollars to tell them we can’t do anything, that’s what we do. Not that it helps much to have a functioning computer here anyway, of course, this retard of a country is at the absolute bottom of the technological development ladder. You know, you can make internet calls to people in the Israeli desert without problems, you can call the smallest technologically challenged village in Cyprus without problems, but try calling Kansas, USA, and you’ll run into trouble! You know, someone told me about this Californian dude who visited the Finnish countryside and marvelled at the cellphone reception; he lived in Silicon Valley and often lost reception near his house there. In Silicon Valley, for God’s sake! So there you go, America, maybe you should reconsider your opinion about yourself, maybe you’re not the center of the world after all, maybe you actually could learn something from other people! You know, when I first came here, I thought it was just a bunch of stereotypes the whole thing about Americans thinking they’re better than everyone else and not caring about the rest of the world. I really thought they were just stereotypes, but when something like this happens, you can’t help wondering if it isn’t true after all. Well, you know what, America, I have an equation for you: This is the middle of nowhere, Kansas is, that’s what everyone says. Well, if Kansas is the middle of nowhere and Kansas also is the middle of America, that means America is nowhere. Get it, people? America is nowhere, nothing, no one cares about you and your petty little problems. Millions of people die everywhere, everyday, but no one cares if they live in Sudan or Nepal or whatever, but as soon as some American nobody dies, we’re supposed to be all sad and enraged and hold quiet minutes and remember them forever and ever and all that crap. Well, I don’t care, alright? I. Don't. Care.

Reaktionen? Massa skratt och stora applåder. Jag älskar min fiction writing-grupp.

fråga.

Vad händer om man tvättar en klänning gjord av 58 % acetate och 42 % rayon vanligt fast man bara får tvätta i kemtvätt?

hejdå, tolv pianon.

Jag spenderade runt tre timmar i Beach Hall igår. Det hade indirekt att göra med den här bilden: tolv gamla pianon står mitt i aulan (som för övrigt har en remarkabel akustik; stå mitt under kupolen och klappa händerna och du är kung över hela världen) och skräpar.

Den direkta orsaken är vad som nu finns där dessa pianon har stått tidigare. På ett sätt är det ju lite trevligt, att lära känna ett piano och veta att om man ska spela ett stycke där F#2 ingår, ska man nog välja ett annat rum. Men på ett annat sätt är det ju lite himmelskt att spela på ett instrument som lyder ens minsta önskan. På ett tredje sätt är det ju lite mindre trevligt att upptäcka att det man trodde var pianots fel i själva verket beror på ens egen dålighet. Men det är ju en så världslig sak att det inte är klokt.

P.S. Apropå musik: efter många om och men har registreringskontoret rett ut att min oregistreradhet inte är deras fel, och därmed kan de heller inte göra något åt saken. Så där avslutas min amerikanska sångkarriär. Om jag nu inte kommer tillbaka förstås; av någon anledning har alla valt denna dag att försöka övertala mig att stanna. Enligt uppgift har John övertygat mina föräldrar om att de inte vill ha hem mig, men jag kan få bo hos Alli över sommaren, hon har ett extra rum. Inte ens bristen på översättningsinriktning var ett problem; det finns tydligen ett translation program vid K State. Om det gäller översättning engelska till svenska förtäljer inte historien. D.S.

min goda sida.

Jag har blivit en bättre människa sen igår.

Igår gick jag förbi Alpha Kappa Lambdas bord där de försökte bota domestic violence för fulla muggar. "Help stop domestic violence!", sa John. "I like domestic violence", sa jag och gick förbi. Sådär som jag brukar, uppmanare till självmord som jag är.

Idag gick jag också förbi AKLs bord där de fortfarande försökte bota våldet i hemmen. "C'mon, Emma", sa Joel. "Alright, how much do you want?" sa jag och drog fram min pengapung. "A dollar", sa han. "I give you a dollar and you cure domestic violence?" sa jag. "Really?" Han kunde inte riktigt svara på det, men han fick min peng i alla fall. För jag har ju blivit en bättre människa, som inte bara är emot saker för att vara emot. Är du inte stolt, mamma?

rant*.

Det ser ganska lovande ut med en fortsättning av mina sånglektioner, trots att jag inte är inskriven i kursen. Men nu är det nu frågan om jag ens vill. Låt oss för ett ögonblick förbise det faktum att jag inte har fått sjunga en endaste sång under kursen. Det som stör mig för tillfället är detta: jag mejlade läraren igår och frågade ifall ska komma på lektion idag, då det inte är helt klart ännu att jag får fortsätta (förra veckan kom jag dit bara för att höra att hon inte kan undervisa mig om jag inte är registrerad), men hon svarade att jo, kom, för all del. Det var alltså igår kväll, dagen före idag. Idag kom jag dit, såg en lapp på dörren där det stod att alla eftermiddagslektioner var inställda p.g.a. nån föreläsare som var på besök. Bara för säkerhets skull (det kunde ju ha varit ett åh, så roligt aprilskämt) knackade jag på i alla fall, "Didn't you see the note?", frågade hon.

Jo, jag såg lappen; jag såg också mejlet du skrev IGÅR KVÄLL, kärring.

Jag vet inte så mycket om akademisk praxis, men är det vanligt att random föreläsare kommer på oväntat besök och ställer in vanliga lärares lektioner sådär bara för att de ska dricka Gevalia eller nåt?

* jag har i läxa till nästa fiction writing-lektion att skriva en rant; bra med övning.

finland, finland, finland.

I slutet av april ordnar Office of International Education en infodag, då lågstadieelever får komma och lära sig om olika kulturer. De efterlyste foton från olika länder, och jag valde som hastigast ut följande fyra foton för att illustrera Finland.


Såhär i efterhand har jag funderat över vilken bild jag ger av vårt land. Jag gör en Homekorva och citerar vad jag själv skrev i en kursuvärdering i höstas: I come from a country that defines itself primarily through natural tropes and myths - we are not e.g. the land of the free or brave, we are the land of a thousand lakes; the forest is referred to as our 'green gold', and so on. A lot of people voluntarily spend the greater part of their summer vacations in small cottages by the seaside or a lake without electricity and running water and only an outhouse [...] That said, this course has also made me reflect more on my stance towards nature in relation to the national stance and contemplate whether this is just a romanticized version of what people actually think.

Vilken bild av mitt land vill jag projicera? Om folk överhuvudtaget vet något om Finland, har det generellt sett med köld att göra - är det inte kallt där? Vore det inte ett perfekt tillfälle att visa något mer? Vad är något mer? Vad är Finland?

google.

Alltid nu och då roar jag mig med att titta efter vilka webbsökningar som lett till min blogg. Man märker en viss säsongsbetoning; det var mycket sedermåltid där ett tag, nu är det pampas nationaldag och bokens och rosens dag.

Sen finns det de där som återkommer med jämna mellanrum: läkarordbok, nån variant av i Indialand bak Himalayas strand, vad är en vänskap samt en uppkomling: borttagning av födelsemärke.

Sist och slutligen finns ju också dedär lite otippade sökorden: diskare sökes universum, potatismjöl substitut och nu senast, sex spring break. Tänk så besvikna somliga måste bli.

om kläder.

Det finns många olika forum att ge utlopp för kreativitet i. Just nu är det kläder som gäller för min del. Och är det inte så att man har mer idéer när man inte har möjlighet att förverkliga dem? Just nu drömmer jag om en symaskin och restbitar, enfärgade t-shirts, tygkassar och textilfärger. "När jag kommer hem ska jag..." När jag kommer hem har jag troligen tappat geisten och gått vidare till en annan fas; skriverier, kanske, eller musik. Jag ser fram emot hösten också, då får jag äntligen en tom lägenhet att fylla precis som jag vill igen. Tanken har slagit mig nu och då att göra något av mitt nuvarande levnadsutrymme, men jag flyttar ju just härifrån, vad är det för vits... Och vad kan man göra? Man blir instängd, inskränkt, kreativt handikappad.

Men det var kläder jag hade tänkt skriva om. Jag minns inte om jag har skrivit om det förr - jag vet att jag har tänkt på det många gånger - men människor har verkligen en annan inställning till kläder här. Nu påstår jag inte att varenda finländare planerar sin klädsel med omsorg varje morgon; eller att alla amerikaner drar på sig första bästa plagg som råkar finnas till hands. Men för att skära alla över samma kam för ett ögonblick och generalisera hejvilt: folk bryr sig mer om kläder hemma än här. Att gå omkring på campuset hemma och betrakta människor är som att sitta på första raden på Paris modevecka när man jämför med människorna här. Det är gratis t-shirts från diverse evenemang och sportshorts eller jeans som gäller. Jag säger inte att det nödvändigtvis är något negativt; på det hela taget visar det ju på en mera avslappnad inställning till yta överhuvudtaget, vem bryr sig om hur man ser ut? Det är annorlunda, bara. För mig erbjuder klädsel ett utloppsforum för både kreativitet och personlighet. Men framför allt tycker jag att det är roligt; mestadels är orsaken till vad jag råkar ha på mig inte att det är passande i sammanhanget, utan att jag har lust. Så idag har jag på mig två bälten. Och imorgon ska jag nog ha en fluga i håret. Sen gör det just detsamma om människor i matsalen vänder sig om för att titta på mina strumpor, jag tar inget ansvar för deras nackspärr.

bara ett kort meddelande.

Boven är hittad; eller åtminstone nycklarna. Så nu ska vi inte få nytt lås heller. Så att. Allt är som vanligt i trygga lilla Emporia.

paranoid.

Innan jag kom hit funderade jag lite på säkerhet, trygghet. Jag skulle ju inte studera på en bakgata i slummen i New York, precis, så det var aldrig något större bekymmer; men visst snuddade tankarna vid alla dessa skolskjutningar och våldsbrott, och jag undrade om det skulle märkas i vardagen. Kan man gå ut ensam om kvällarna?

Så kom jag hit och konstaterade att jag inte behöver oroa mig mer över min säkerhet här än hemma. Det finns en klisterlapp på dörren till Plumb Hall, en pistol med ett rött streck tvärsöver, det är allt.

I december fick vi en dag ett mejl om att det funnits ett bombhot mot PH. Men vid det laget var byggnaden genomsökt och det hade konstaterats att det bara var ett tomt hot, så det var aldrig speciellt skrämmande.

I natt vaknade jag av brandlarmet. Vi har haft ett antal brandövningar under hösten, så det är ingen som reagerar på larmet annat än med ilska över att bli väckt; jag sov ungefär två timmar i natt så jag ondgjorde mig med alla andra. Idag har det dock kommit fram att larmet slogs på för att dölja ett inbrott, där det stals några verktyg, en kärra... och nycklar. Huvudnycklar.

Det kändes som något av ett skämt först att de håller byggnaderna låsta 24h i dygnet nu, att man behöver studiekort för att slippa in genom dörren. Det måste ju ha varit nån studerande som stal nycklarna, då slipper de ju in ändå. Men sen hade vi ett möte där vår RA var så alldeles allvarlig och pratade om att det ska bytas lås i alla dörrar men det tar några dagar innan de hinner med oss och att RAna kommer att patrullera varje halvtimme och plötsligt är jag övertygad om att någon kommer att mörda mig medan jag sover. Eller i alla fall ta sig in och stjäla våra saker. Bara p.g.a. ödets ironi kommer min dator säkert att bli stulen.

Jag inser att jag bara är paranoid, att alla är på sin vakt så till den grad att jag inte förstår hur någon skulle lyckas ha nåt roligt alls med sina olovandes tagna nycklar. Men ändå. Jag kommer nog att uggla på rummet en hel del tills vi får ny nyckel. Alternativt hålla mig undan tillsammans med nån stor och stark beskyddare. Nåndera.

påskannandag?

Påsken har förflutit relativt obemärkt, och annandagen ännu mer så. Nu klagar jag inte speciellt mycket över att skolan började igen idag, det betyder att folk är här och jag har sällskap. Men sådär överlag: om det är något det här landet behöver, är det annandagar. Annandagar är ett av mänsklighetens bästa påhitt nånsin, men det har inte gått upp för amerikanerna. Nej, här jobbar vi och står i fastän vi inte borde både annandag påsk, annandag jul och annandag far. Om inte det bevisar amerikanernas dumhet, vet jag inte vad som gör.

Och inga påskägg har de heller. Eller, de har påskägg, men de är den totala motsatsen till våra: plastägg med grejs inuti. Och så ska man leta efter dem i trädgården, sådär som Lotta på Bråkmakargatan. Om J bodde i Finland skulle han fira påsk på villan och gömma äggen i havet, påstår han. Lite glad över att han inte är min pappa är jag allt.

Vi fick ut våra worldlittenter idag. Han anmärkte att det kanske var lite för lätt och ville ha tips på hur han kunde göra nästa tent svårare. Ingen gav några förslag. Så förvånande.

texasresa, dag 4.

På torsdagen steg vi upp klockan sju, checkade ut så fort gubben var på plats klockan åtta och satte oss sedan i bilen. Ungefär tolv timmar senare var vi framme i Emporia. Tjohej. Jag ska nog inte åka bil på ett tag.

Här är förresten två bilder från hostellet. När vi kom dit såg vi å ena sidan en herrgårdsaktig byggnad, å andra sidan en barack. Vi skämtade om att M säkert hamnar att sova i baracken, medan vi får sova i herrgården. Och visst var det så!

texasresa, dag 3.

Vår andra dag i San Antonio var ganska klart uppdelat i två olika delar (M sade efteråt att hade han vetat hur den andra delen skulle bli, hade han nog dragit ut på första delen lite mer).

Del ett: disc golf (typ som golf, fast med frisbee istället för boll). Matt spelade, Anna coachade och jag fotade kaktusar.

Intermission: jorden runt på åtta meter. Namnet Denmarket, Copenhagen gjorde att vi bara måste gå in, i en möbelaffär där alla böcker på hyllorna var på danska. Är det inte underbart? Vi hittade en jättebekväm stol/soffa också, men det är ju detdär med kappsäcken på flygplanet. Sen gick vi över till den indiska restaurangen bredvid.

Del två: shopping, shopping, shopping. Yeah, baby! Jag fick igen konstatera vad jag redan konstaterat i New York i höstas: jag gillar Forever 21. Jag har varit där två gånger på varje resa och aldrig lyckats gå ut utan att handla nånting. Om det sen är en bra sak är ju en annan sak. Jag gillar skor också. Jag har startat en ny tradition att alltid köpa väska och skor på varje resa, som en souvenir, liksom. Som jag konstaterade i affären (till expeditens stora glädje, f.ö.), "We are women, these are shoes. Do you really need a reason?" That's my story and I'm sticking to it. Jag köpte i alla fall inga Converse den här gången.

texasresa, dag 2.

Tisdag morgon steg vi upp klockan sju och satte oss i bilen (en hyrd Nissan Almira, om nån undrade) och styrde kosan mot San Antonio, med en avstickare in i Austin för att se hur huvudstaden ser ut - tillräckligt mycket för att tro att det är en trevligare stad än Dallas, men inte så lockande att jag lär återvända. Det var för övrigt inte speciellt svårt att hitta ner, vi kunde ta I35 ända från Emporia till San Antonio; än en gång påminns man om hur mycket det här landet är strukturerat kring biltrafik.

Om det hade känts som att vi lämnat USA innan, var det inget emot hur det kändes när vi kom till San Antonio. Vi hade två servitriser på första restaurangen, eftersom den första inte förstod vad vi ville ha när vi beställde 'water'. En av SA:s attraktioner är en marknad där man säljer mexikanskt hantverk. Och så vidare; det märks att mexikanska gränsen inte är speciellt långt borta. Jag klagar dock inte, San Antonio är en jättevacker stad som känns varm på fler sätt än temperaturmässigt och igen - maten är, hur ska jag uttrycka det, annat än det som serveras i kafeterian här. Den första dagen strosade vi mest kring, på marknaden och på the riverwalk. Anna och jag var eniga i omdömet att kombinationen SA riverwalk, solsken, värme och Ben&Jerry's definitivt har något himmelskt över sig.

texasresa, dag 1.

Tillbaka från Texas, något mindre rastlös och något mer pank. Det var en trevlig resa, skönt att komma ifrån, skönt att komma till värmen, skönt att få äta riktigt, riktigt god mat.

Första dagen åkte vi ner via Oklahoma (vars slogan kunde vara "som Kansas, fast rödare") till Dallas. Vi började med att beställa delikat mexikansk mat av en underbar gammal tant och sen ägnade vi en god stund åt att leta efter vårt hostel, eftersom huset som fanns på den adressen vi hade var ett helt vanligt lägenhetskomplex. Det var en helt vanlig lägenhet också - Anna och jag bodde i en tvåvåningslägenhet med fem sängar att välja mellan, kök med Dr Pepper i, eget badrum samt mer garderober än jag nånsin haft i mina lägenheter. Matt delade en fyrasängslägenhet med fyra andra... Vi utforskade Dallas lite grann, med dess ankor och metallkor, men jag förstod nog lite varför människor sa till mig innan, "Why would you go there?". Det kändes som att en halvdag räckte, faktiskt.

de där stunderna.

Kanske finns det en orsak till att stiga upp klockan sju på morgonen fast man inte måste. Då kan man gå och lägga sig tidigt. Och då missar man ju dedär stunderna när sent har blivit mindre sent och man blir söndagkvällsförvriden fastän det är fredag eller tisdag. Spöktimmen. Då när nätterna blir långa och kölden sätter in; kölden som inte har nånting med temperaturen att göra. Då man undrar om det faktiskt finns en skillnad mellan alone och lonely, då man undrar varför man gör allt så komplicerat, då man stirrar på en liten klockformad ikon och undrar och andas in, andas ut.

Ibland händer det sig att dedär stunderna punkteras av nån random svensk som försöker pracka på en finska julsånger fastän det är påsk. Ibland rinner tiden bara i väg, i ett vacuum av längtan, drömmar och ensamhet. Ibland händer det sig tillochmed att man tar sitt förnuft till fånga och går och lägger sig i stället och tänker att allt blir bra när morgonen gryr. Men månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får, och därför går det som det går. Ibland vältrar man sig i dedär stunderna, hälsar melankolin som en gammal vän; en vän man framför allt är glad att se, men som alltid bär med sig dedär stråna av avoghet, gamla fejder man helst undviker att tänka på, gamla minnen man hellre ser i svartvitt än i färg. Ibland låter man fingrarna löpa sitt eget lopp över tangenterna, i hopp om att man nånstans från sitt undermedvetna ska kunna plocka fram en ljusning, en lättnad, en gryning eller en orsak till att stänga av. Ibland lyckas det.

(lars winnerbäck - under månen)

spring break, dag två/tre.

Allt detdär som man ser på tv om spring break-wuuhuu är sant. Det är sex, drugs and rock'n'roll all the way, baby. De två senaste dagarna har jag läst en och en halv bok, samt tittat på 3/4 säsong av Grey's Anatomy. Jag har också traskat runt i skogen och förundrat mig över växter som ser som om nån klistrat dit dem. Lite äventyr hade jag idag också, när jag kom tillbaka till internatet och upptäckte att dörren var låst. Det lustiga i historien är ju att jag alltid bär omkring på min börs som innehåller studiekortet (som fungerar som nyckelkort till ytterdörren), rumsnyckeln, pengar och dylikt även om jag inte skulle behöva annat än nyckeln. Fast idag tänkte jag att det är väl onödigt, jag kan ju bara ta nyckeln i fickan. Fast det var nu inte så mycket till äventyr sist och slutligen, jag gick och ryckte i tre andra dörrar tills jag hittade en som var öppen trots att lampan lyste rött.


Nej nu, nu drar jag från kalla vindar och stickamössor till Texas och plus tjugograder. So long!

P.S. Fel låt vann, förstås. Hur reaktionärt är det inte att välja Charlotte Perrelli till schlagerrepresentant? Det är ju bara såå -99.

kycklingbrist.

Slutligen (kanske) vill jag också visa en bild som inte har något att göra med dagens göromål (eller någon annan dags, faktiskt), utan bara visar lite miljö från gemenskapsrummet (öh, nånting ditåt) mellan South och Central Morse.

Fast mest tog jag den här bilden så att jag skulle få kommentera - lite påskbetonat, faktiskt - att det inte finns några kycklingar därinne. Vad jag vet.

På tal om påsk, förresten: Trevlig St. Patrick's Day!

piano.

Jag åt lunch tillsammans med en person som jag bara pratat med en gång tidigare. När han, över internet, fick reda på att jag spelade piano var hans reaktion YOU PLAY PIANO?????? THAT'S AWESOME!!!!!!!!!!. Versaler och överdriven användning av utrops- och frågetecken är grunden till varje god vänskap. Nu påstod jag då att jag övar ungefär fyrtiofem minuter om dagen, och eftersom jag de facto inte spelade varken igår eller dagen före, satsade jag på två timmars skuld-övning idag. Jag vet inte om Beach Hall kommer att vara öppen under lovet heller, så vi får se hur det blir med spelandet.

Samma person frågade också "I don't mean to be mean, but do you have many friends here?". Samt sa att J (vår gemensamma nämnare, f.ö.) var den svåraste personen i världen att få att gå på dejt. Jag hade på det hela taget ganska roligt åt honom.

ledighetslektyr.

Jag har också gått till biblioteket för att låna underhållning. Som ni kanske eller kanske inte märker håller jag mig fortfarande till barnavdelningen (man får ju inte överanstränga sig): jag kom därifrån med andra delen av Philip Pullmans hajp-trilogi, The Subtle Knife, samt Patricia C. Wredes Speaking with Dragons, uppföljaren till Dealing with Dragons som jag läste till ungdomslitteraturkursen i höstas och gillade starkt.

Pullman lånade jag mest för att jag köpte första delen Northern Lights* på London Heathrow i julas för att bli av med den extratid jag plötsligt och till min stora glädje (harkel) hade till förfogande, för att se vad fusset var om och för att jag när jag skrev min kandidatavhandling fick tips om att den trilogin kunde användas som jämförelse, eftersom Pullman också, som J.K.Rowling, lär använda 'narrative clues'. Nu måste jag ju läsa uppföljaren bara för att jag läste första boken, även om jag inte riktigt förstod hajpen. Det jag tyckte var roligast med den boken var att det fanns varelser som heter nälkäinens och pansarbjørne, och jag tvivlar på att det är det som fascinerat de flesta Pullman-fans.

* Jepp, det är värt att påpeka att det inte står The Golden Compass på pärmen. Nåja, inte överst i alla fall, det står faktiskt ganska braskande att boken filmatiserats under den titeln. Men ändå. Hurra för original.

källbrott.

Jepp, nu har jag både källbrott och superbra humor. Eftersom jag misstänker att jag kommer att få lite lång tid emellanåt under emporianska dagarna, tänkte jag inleda fotoserien Spring Break för att dokumentera mina göromål.

Idag, denna första dag, har jag till exempel handlat mat, eftersom kafeterian kommer att vara stängd mesta delen av tiden (jag vet inte när de öppnar igen, faktiskt. Söndag, kanske.) Eftersom mina kokmöjligheter är begränsade till en mikro har jag planerat att njuta av gourmeträtter såsom nudlar och mac-n-cheese. Och glass, förstås.

på väg!

Hostel är bokat i Dallas tisdagnatt och San Antonio onsdag-torsdag. Plötsligt är vi faktiskt på väg och allt blir nog så bra, så bra, ska ni se. Det blir mycket körande, speciellt på torsdag då vi ska köra hela vägen tillbaka till Emporia, men vi kom fram till att vi hellre gör så och har en dag då vi inte kör alls, än att köra minst fyra timmar varje dag. Mycket längre än så har vi inte planerat; San Antonio lär väl innebära lite Alamo och strandpromenad, men på det hela taget är resan ganska öppen, och bra känns det. Huvudsaken är miljöombyte, och det får vi ju i vilket fall som helst. I can't wait!

(på det hela taget kan nog det mesta lösas med glass och kannibaler, förresten.)

den här dagen är helt värdelös.

I mitt ena inneröra sjunger Tomas Andersson Wij
Den här dagen är helt värdelös.

I det andra sjunger Jessica Einarsson
Aj aj, får inte tänka såna tankar nu.

För jag har inte ens nån orsak. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med mej själv. Jag började nästan gråta på sånglektionen idag för att hon försökte få mig att sjunga mellanregister med luft och jag ville stå och skrika en halvtimme och fråga om allting jag nånsin lärt mig är helt fel och om att sjunga hälsosamt är att sjunga med nån annans röst än min då sjunger jag hellre av hjärtat tills jag går sönder. Jag saknar Heli. Incidentally vet jag inte om jag får fortsätta med lektionerna heller eftersom min klåpare till advisor inte har registrerat mig till kursen tydligen, och nu är det ju alldeles försent, och det gör mig bara argare att det ju egentligen är mitt fel. Och så mår jag fysiskt dåligt också för jag har smällt i mig en hel chokladplatta på två dagar för jag fick paket igår. Och snart ska jag gå och planera spring breaksresan och det får mig också att må dåligt för jag ser fram emot den och bävar samtidigt för det känns ju så dumt att tränga sig på nån annans resa men jag klarar inte att stanna här i tio dagar när jag knappt klarar en. Nu ska jag gå och sparka på ett träd en stund och sen ska jag tvätta ansiktet och inse att jag har allt i världen att vara tacksam för och ingenting att klaga på överhuvudtaget.

önskelista.

Kära påskharen, jag önskar mig

• initiativförmåga
• sinnesfrid
• resesällskap*

Gärna snart. Mvh. Emma.

* Om nån har lust att turista i USA de två sista veckorna i maj, let me know. Jag kreverar utan miljöombyte.

sommartid.

Sommartid, hej hej, sommartid. På något sätt känns det som att en timme hit eller dit spelar mycket mindre roll här, där mörkret är mindre påträngande. Det är nu nåt påhitt bara, som gör att gemene man förlorar tre dollar i året*. Men sommartid har vi nu i alla fall.

Vad vi också har är en korridor som luktar död fisk och våt hund, samt solsken och tretton grader. Den kombinationen har gjort att jag spenderat merparten av eftermiddagen utomhus, i sällskap av The Mysterious Death of Mary Rogers, min iPod (är det inte konstigt att den inte har något namn förresten?) och min kamera, vars antingen laddningsbara batterier, batteriladdare eller adapter har beslutat att ge upp. Jee. Boken var mindre spännande än den låter - den är till min hissakurs och jag ska skriva en essä baserad på den tills fredag - så kameran lockade mera. Jag är enormt fascinerad av ett gäng rotknölar som finns vid sjöstranden. Första gången jag såg dem trodde jag att det var djur som stod uppradade (nåja, trodde och trodde; trodde i brist på annat att tro, snarast). De gör sig dock inte speciellt bra på bild; eller, snarare, jag gör dem inte speciellt bra på bild. Så då fotade jag en bänk istället.

* Jag minns inte om det var just tre dollar, men det var nån som hade gjort en undersökning om det; att egentligen är det ju då meningen att man ska vinna pengar på vintertid-sommartid, men det fungerar alltså inte så. Jag förstår inte överhuvudtaget var pengarna kommer in i bilden. Men så förstår jag ju å andra sidan rätt lite överlag.

andra chansen.

"Sibel, vad säger du om skrällen att Johnson & Häggkvist inte gick vidare?"
"Helt fantastiskt!"
(från Nöjesnytt-intervju direkt efter programmet.)

På det hela taget ser det väl ut att bli en riktigt bra final. Sibels powerballad förtjänade en plats i finalen, tycker jag. Däremot stör jag mig på texten varje gång jag hör den - "you and I belong together, we share a hidden past". Vad [infoga valfritt franskt uttryck] betyder det? Reinkarnation? Vi har vänsterprasslat med varandra i hemlighet i tre år? Skriv gärna in till programmet och berätta. Och sen Skrällen då. Det är ju inte utan att man undrar över om Andreas Johnson sköt sig i foten när han började duetta. Menmen, nyckelharpa går före Carola, det verkar vara en logisk prioritering.

en ekvation.

Om A=B och A=C är C=B.

Såhär:
Emporia = the middle of nowhere.
Emporia = the middle of the United States.
The United States = nowhere.

(jag var alltid jättelovande i matematik)

snö och midterm.

Jag trodde det var meningen att våren skulle komma tidigare här än hemma. Och jag förstår inte vad J menade när han häromdagen sa att det skulle snöa på fredag och tillade att jag borde vara glad, jag gillar ju snö. Huh? Bara för att jag vill ha snöbollskrig en solig kramsnödag eller för att jag skrattar åt lediga dagar på grund av snö betyder det väl inte att jag gillar snö. Tss. Såna som bor i ett rum med söndrigt batteri (hej, jag är finlandssvensk) tycker inte om kyla heller. Att det mest beror på lathet från vår sida att det aldrig har blivit fixat är irrelevant.

Jag hade worldlit-tent idag. Jag hade läst ungefär tio minuter, men herr professor är väldigt, vad ska vi säga, ingående och upprepande, så jag förväntar mig inget mindre än ett A. Det innebär i alla fall slutet på midterm-grejsimojs. Tror jag. Jee. Det betyder å andra sidan att jag har brukat upp 3/4 av min tid här. Hoppsan. Vänta, när hände det?

om pojkband och (inte) om schlager.

Här kunde jag för ett par dagar sen ha skrivit till exempel om mitt folks val av schlagerrepresentant, Charlotte Perelllis utseende, min motvilliga svaghet för Linda Bengtzing samt Nordmans otippade 'woohoo'-inslag. Men det var då, det. Istället ska jag skriva om nånting mycket mer aktuellt: pojkband!

När jag var hemma i julas lyssnade jag på något slags 10-årskrönika eller hipphipphurra, vi fyller nåt antal år eller liknande på radio x3m när jag körde hem från stan. De spelade upp x3mlistan från vilket år det nu sen var, och etta var Hanson med låten I will come to you. Jag lyssnade mycket på Hanson ett tag; lyssnade mycket på det där sättet som bara en tolvårig flicka kan göra mellan väggar (och tak!) fullständigt täckta av planscher och utklipp på desamma artister som snurrar i skivspelaren. Min favorithanson var Zac, den yngsta, och följaktligen (det var i alla fall en logisk följd då) var min favoritlåt Lucy, den enda låt där han sjöng solo. Nåja, det lustiga med julepisoden var i alla fall att jag inte kände igen låten alls. Jag trodde att känna igen låtar var som att cykla (jag kan ju fortfarande sjunga Fives It's the things you do, inklusive rap-partiet. Om det är nånting jag borde skryta med är ju sen annan sak). Men tydligen inte, den där låten lät helt obekant.

Nåja, det var ju en intressant historia. Men jag kom att tänka på den nu, för Hanson kom lite otippat in i mitt liv igen ikväll. Det roliga med att dela internetuppkoppling med ett hundratal andra är att man också kan dela iTunesbibliotek (helt lagligt, såvitt jag förstår?). Utifallatt man råkar tröttna på sin egen musiksamling kan man bara koppla upp sig till nån annans och lyssna på deras musik istället. Men "Jeff's Music" och liknande bibliotekstitlar säger ju inte så mycket om innehållet, så ibland kan man ju råka på de mest märkliga blandningar. Nu ikväll råkade jag alltså på någon Caitlin, som verkar hysa en enorm passion för musikalmusik, Disney och... pojkband. Och tror ni inte hon gillar Hanson också? Så nu har jag lyssnat på Lucy igen och konstaterat att den inte var riktigt lika bra som jag minns den.

Men mina pojkbandsrelaterade upplevelser på sista tiden slutar inte där. Igår fick jag höra en låt av antingen Backstreet Boys eller N'Sync (jag måste medge att det känns ganska bra att jag inte kan säga vilkendera det var. Om jag vore tillräckligt vetgirig skulle jag säkert hitta svaret i Caitlins bibliotek, men nån gräns får det väl ändå vara). I kafeterian. Medan jag åt. Hurra. Den sjöngs av en hoper highschoolelever som hade invaderat våra liv, vår matkö och vår matro. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det kan jag dock säga, att jag skulle allt tycka det vore lite pinsamt att åka till ett universitet och sjunga en BSB-låt om jag var högstadie/gymnasieelev. Men kanske är det bara jag.

dagens politiska inlägg.

Just när folk hade börjat prata som om Obama redan varit vald till president kommer Hillary tillbaka. Det kan ju inte vara bra för demokraterna som helhet. Smutskasta tillräckligt och mittiallt blir det en sjuttiofyraåring som styr världen, och det är det väl ingen som vill? Han hinner väl starta tre krig innan han efter två veckor som president sparkar hinken eller går in i gödselbranschen eller, helt eufemismfritt, går och dör, och så blir nån som verkligen ingen har röstat på president istället. Hurra.

På tal om presidenter utvecklade jag idag på historielektionen en jättebra teori. Jag fick lära mig att Washington satte exempel med att inte sitta längre än två perioder som president, och den enda amerikanska president som brutit mot den traditionen är FDR (efter honom hittade man på en lag). Så jag tänkte som såhär, att UKK satt ju också länge. Kanske är det så att om man är känd under tre initialer så sitter man länge som president?

Min teori höll i ungefär en timme tills jag gick på lunch och J i förbifarten* råkade nämna JFK. Så mycket för den teorin.

Därtill fick jag också lära mig att trots att George Washington är så en så väldigt hyllad figur i amerikansk historia, är det ingen som följer hans råd så värst. Han gav två råd: 1. Blanda er inte i andras affärer, invadera inte andra länder, håll er till att sköta om Amerika; och 2. Ha inte politiska partier. Heja!

* när han räknade upp ett utvalt fåtal av de världsledare jag har dödat under de senaste hundra åren... Jag berättade att J & G spenderade hela gårkvällen med att försöka exorcera demonerna ur mig genom att slå mig; J uttryckte sin förvåning över att de två fortfarande levde; vid närmare eftertanke kom han på att han faktiskt inte sett nåndera idag och påminde mig om att det ju faktiskt inte är okej för mig att döda folk längre. Är det inte logiskt?

en hä-ärlig dag som i...går.

Min damer och herrar, first things first: Jag, Emmalotta Viktualia Rullgardina BoGustavsdotter Knästrump ser fram emot den adertonde april. Goo Goo Dolls spelar vid K State och jag har biljett. Goo Goo Dolls, baby!

Gårdagen var bara en sån där dag när precis allting var underbart. Jag köpte biljett. Jag hörde av J LXI. Jag skulle gå till gymmet men solen sken så lockande, så pockande så jag skuttade ut i skogen i stället och lämnade vinterjackan bakom mig. Skuttade, helt på riktigt. Jag skulle gå och hämta posten och jag tänkte för mig själv att jag aldrig har lyckats öppna vår postbox förr, skulle det inte vara just typiskt att jag skulle lyckas just idag? And so I did, och jag fick paket. Jag hade på mig cypernklänning 2.0; det kanske inte är ett exempel på hur saker bara gick som de skulle, men ibland är det bara så att man (jag?) kan bli glad av vad man har på sig. Jag lyckades till och med fråga frågor som en helt normal människa. Jag friade till J också, dagen till ära, men han svarade nej. Vilket iofs också kanske var bäst så. Och sen på kvällen gick jag och såg Gaelic Storm som spelade irländsk musik och var sådär glada och sprittande som irländska musiker ska vara, och det framkallade samma gamla vanliga reaktioner hos mig: jag ska flytta till Skottland och lära mig skottiska och att spela säckpipa och sen ska jag flytta till Irland och lära mig iriska och tin whistla hela dagen lång, och så ska jag öva lite på faffas dragspel igen ("ladies and gentlemen, the sexiest instrument in the world - the accordion!).

Nu hoppas jag att det här inte betyder att en bra dag inträffar en gång vart fjärde år. Men jag tror inte det: jag ska fortfarande få gå på konsert, solen skiner fortfarande och det är ännu varmare och snart kommer melodifestivalen och jag ska nog ta på mig en kjol idag, bara utifallatt.

mobbningsfri vecka.

Jag har ju tidigare konstaterat att jag skyller en hel del saker på Amerika. Häromdagen beslöt jag mig: i en veckas tid ska jag inte fälla en enda kommentar á la amerikaner är lata, dumma, okunniga eller liknande stereotyper.

Men det är ju så svårt. Vad gör man när de på TV har en omröstning dit man kan ringa och rösta både från USA och Kanada och sen meddelar resultatet inledandes med: "Voters all around the world have decided..."? Eller när J berättar för J om nån sida han har hittat på nätet och säger "You have to click on the British flag, if you click on the American flag it just leads you to a bunch of crap"?

det kom som ett brev på posten.

Dear Emma:

In recognition of your scholarly achievement as a freshman, we would like to extend to you an invitation to become a member of Phi Eta Sigma, the national scholastic honor society for freshmen. As a student who has obtained a grade point average of 3.5 or higher in at least one semester of your freshman year, you qualify to become a member of Phi Eta Sigma at Emporia State University.

Det är ju väldigt hedersamt och så, men som fjärdeårsstuderande måste jag nog tyvärr tacka nej.

lärarcitat och lingvistik.

Jakobstads gymnasiums elevtidning Geten har målat ränder som nog aldrig går ur. Inte nog med att Geten Testar framstår som det mest gloriösa påfundet någonsin; jag sitter också och skriver ner lärarcitat i marginalen av mitt anteckningsblock.

"We're such a diverse people: different ethnicities, religions, genders and so on."
Visste ni att det finns både kvinnor och män i USA? Jo, det är riktigt sant.

Imorgon är det lingvistiktent och jag tvivlar på min förmåga. Jag spenderar mesta delen av lektionerna med att fundera över saker såsom varför 'boy' och 'pojke' är så lika varandra när det är typ det enda finska lånordet i det svenska språket. Jag borde gå en etymologikurs i stället. Men tycker ni inte att jag borde ha lärt mig fonetik vid det här laget, efter Fonetiikan ja kielitieteen perusteet, Phonetics and Pronuncitation, Grammatik & Språkvård I och Grunderna i Kommunikation? Det tycker jag.

glamour, noveller och asiater.

Jag tycker det är oerhört lustigt att ordet 'glamour' kommer från ordet 'grammar'.

Idag har vi distribuerat våra noveller. Framför oss har vi ett par veckor av dissektioner. Jag är inte nöjd med Thin, Healthy and Happy. På tal om att vara nöjd skrattade jag lite åt mig själv när jag fick ut mytologiprovet idag. Åh nej, min vackra A-rad är förstörd. Så b (hö, hö). Nåja. Det var en bisak (a b-thing. I'm on fire).

Igår på körövningen satt jag bredvid en sydkorean. När jag sa att jag var från Finland sa hon att hon aldrig hade träffat en finländare förr. Sen sa hon att hon trodde att Finland var "clean and... mysterious". Så nu vet ni det. På tal om att prata med asiater har jag märkt att jag är mycket mer pratsam när jag pratar med asiatiska främlingar än andra. Vilken diskriminering.

Nästa vecka får vi poetbesök i vår fiktionklass. Gissa vad vi också ska ha? Food day. Jepp. Det är ju trevligt för all del, men R och jag skrattade nog lite senast när vi för andra gången under terminen skulle ha det. Det var några idag som med glansig, drömmande blick pratade om vad Steven (kanske?) hade tagit med sig sist. Jag ska göra en kupp och ta med mig resten av turkinpippuripåsen. Moahahahaha. Om den inte har möglat.

oscar.

I cirka tio års tid har Oscarsgalan varit en av institutionerna i mitt års tvtittande. Jag tror det började 1997; jag minns att jag var besviken på att Leonardo diCaprio inte kom. Enligt tillförlitliga uppgifter á la Okej* berodde det på att han i sin tur var besviken över att inte ha blivit nominerad för bästa manliga huvudroll i Titanic. Stackars Leo, och stackars mej.

Att titta på Oscarsgalan brukar ju dock innebära vissa omständligheter, i och med att Österbotten och Hollywood har lite olika tidszoner (för all del Egentliga Finland också, jag har testat den versionen också). De första åren var det bandning som gällde; trots longplay och tidsrestriktioner för tacktal lyckades jag åtminstone ett år med konsttricket att inte få med vinnaren av kategorin Bästa Film på bandet. På senare tid har jag prövat både att stanna uppe hela natten och att ställa väckarklockan på 3.00. Men under över alla under, i år kunde jag titta på galan i realtid utan att ställa om mina sovrutiner över huvudtaget! Så märkligt.

Jag tänker inte kommentera vinnare eller så, jag måste medge att jag sett väldigt få av filmerna. Fyra saker vill jag ändå konstatera:

1. Jag finner det ganska lustigt att tre av fem nominerade sånger var från filmen Enchanted, och ingen av dem vann.
2. Det låter kanske lite elakt att säga det, men Tilda Swinton är ett levande bevis på att det krävs mer än utseende i Hollywood, speciellt för kvinnliga skådespelerskor. Hon hade dessutom på sig en sopsäck. Jag vet inte om det är förolämpande eller genialt, men en frisk fläkt var det i vilket fall som helst.
3. Är det bara jag som tycker att det är lite märkligt att landet filmerna gjorts i betonades så mycket i kategorin Bästa Utländska Film? "And the winner is... Austria!", liksom. Om jag nånsin presenterade en kategori, skulle jag säga "and the winner is... USA!"
4. Jag är kär i James McAvoy. (lite lustigt förresten att vilken engelskspråkig dialekt som helst är attraktiv... utom amerikansk då.)
   

* Vad är det för ett tidningsnamn förresten? På tal om Okej så kan jag berätta en historia om första gången jag köpte en okejtidning; tanten i kiosken (Zorro!) bläddrade i den och frågade om det var en porrtidning jag köpte. Jag var elva år (?) och inte speciellt intresserad av paparazzibilderna av Enrique Iglesias och hans vänner på strandsemester.

deltävling 3, finland.

Hej hå. Jag tror jag saknar en betydande del av den finska folksjälen. Det är nånting väldigt fint med det faktum att majoriteten av årets bidrag i den finländska ESC-uttagningen går på finska. Men det betyder inte att jag gillar det mer för det. Nu har alla bidragen visats och jag har ingen tillstymmelse till favorit. Missförstå mig rätt, det har inte med språket att göra. Nej, det har med [infoga valfri passande orsak] att göra.

Den tredje deltävlingen bjöd på en tangodrottning (ah, Finland, Finland, Finland, the country where I wanna be; för att citera Monty Python), en dragqueen (det är ju lite schlagerspirit i alla fall; men scenkläderna gick i svart och vitt, what's up with that?) en svårdefinierbar dam som framförde vad som nog, om man sträcker på tårna, kunde sägas vara min favorit samt finsk hevi (inte heavy).

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, så istället ska jag berätta en söt liten historia på tal om heavy. Min vän G har klippt håret, runt 20-30 centimeter av det. Han berättade att han satt i sin bil och lyssnade på nån låt och skulle börja headbanga, men sen märkte han att han inte hade nåt hår att headbanga med, så han blev ledsen och började nästan gråta. Är det inte rörande?

melodifestivalen, del 3.

Den här deltävlingen kändes jämnare än de tidigare, tycker jag. Oftast brukar man ju kunna peka ut om inte vinnarna så i alla fall de fem som skulle gå vidare till nästa omgång, men det kändes helt öppet även efter att alla hade uppträtt tyckte jag. Jag kan inte påstå att jag hade någon favorit heller. Däremot många frågor.

BWO hade ju intressant utstyrsel i alla fall. Det jag satt och undrade över hela låten var vad kvinnan i bandet egentligen har för uppgift. Gjorde hon nånting annat än satt där, samt sade två meningar?
Mickey Huskic var för menlös och för falsk. I stället satt jag och funderade på att det skulle allt vara bra coolt att kunna ett slaviskt språk.
Frida feat. Headline var lite väl tjofaderittanlej för min del. Dessutom: måste hon nödvändigtvis inkorporera 'dunka' i den där låten så att alla ska fatta att det är hon som gör dendär andra låten som lär vara både grafisk och sönderspelad, men som jag undflytt i min exil? Men jag kan ju åtminstone inte klaga på att man inte minns låten.
Thérése Anderssons låt var lite väl råddig. Jag gillade operaschlagern Golden Star för ett par år sedan, men det här var inte min tekopp.
Patrik Isaksson lät som... Patrik Isaksson. Fint golv.
Caracola verkar ha förstått vad schlager handlar om - färg och djup poesi á la ooh doobopalala. Två frågor: 1. Har deras namn nånting med Carola att göra? och 2. Hur kommer det sig att jag blev förvånad över att de sjöng bra? Usch så fördomsfull jag är.
Ainbusks låt var också ganska menlös. Jag har ingen aning om vad de sjöng.
Och så till sist, oj, så besviken jag blev på Eskobar! Platt fall. Jag förväntade mig verkligen mer av dem. Som en liten jätteintressant kuriositetshistoria kan jag berätta att de hade keikka i Jakobstad i slutet av maj år 2002. I stället för att gå och lyssna satt jag hemma och tittade på Eurovision Song Contest och åt födelsedagstårta med mina vänner. Jepp, det är så jag prioriterar.

Roliga mellanakter också tyckte jag, Nour El-Refai var ännu bättre än tidigare, Björn Gustafsson var lika adorabel som alltid (även om jag måste medge att jag inte fattade grejen med dendär franska sången?) och Kristian Luuk var ännu roligare än vanligt (hans favoritskiva var rolig).

mystisk amerikansk mat.

När man är på resa i andra länder (eller för all del inomlands också, ibland) är ju mat en av dedär sakerna som gör att man mest märker att man inte är hemma längre.

Det kan gälla mattider, till exempel, jag minns att när jag först kom hit tänkte på hur ovanligt det är att resa nånstans där de äter samma tid som man är van vid - men det kanske reflekterar faktumet att de flesta resor i mitt liv har gått till Sydeuropa. Här behövde jag i alla fall inte vänja mig vid några nya matrutiner.

Det kan också gälla hur man äter. Frågan "So do all people in Europe eat with knife and fork?" som jag mötte i början har blivit något av en klassiker i min värld. Amerikaner äter med gaffel. Punkt.

Det kan gälla matkulturen i sin helhet, inställningen till mat. Här äter man ute mycket oftare än hemma, verkar det som. Hemma går man på restaurang för att fira födelsedagar. Här går man för att man råkar ha lust. Förstås är det ju skillnad på vilken slags 'restaurang' man går till, och det verkar som att det är vanligare att folk äter ute hemma också. Men kanske gäller det bara mig personligen, jag vet inte.

Och sen är det ju själva maten då, vad man äter. Amerikaner äter en del konstiga saker. Jag åt just brunch, så mina exempel är något frukostbetonade. Biscuits and gravy, till exempel, något slags fluffiga små semmelaktiga saker som äts tillsammans med vitsås. Jag var högeligen skeptisk till att börja med, men nu äter jag det regelbundet. En annan grej som jag har reagerat på är sausage. När jag tänker 'korv' tänker jag inte på vad som närmast liknar maletköttsbiffar. Nu kan jag inte berätta om de ändå smakar korv, min pseudovegetarianism säger stopp. Men det är lite intressant, ändå, tycker jag. Sen har vi ju förstås JellO, som också övergår mitt förstånd. Enligt J & J har jag inte gett det en ärlig chans. Men kom igen, smaksatt gelatin? Sen måste det väl erkännas att många fördomar om amerikansk mat är sanna också; "you've clearly not been in America long enough" fick jag höra häromsistens angående min tydligen för hälsosamma matbricka. Påpekas bör kanske att där bl.a. ingick en pizzabit.

dagens fråga.

Dagens fråga: Varför heter Nancy Drew Kitty Drew på svenska? För det första förstår jag inte riktigt varför man skulle översätta namnet överhuvudtaget. För det andra, varför inte översätta efternamnet när man ändå håller på? Och sist, men sannerligen inte minst: varför KITTY? Det hade ju varit en sak om hon i svensk översättning hetat Inga Olofsson*, men Kitty? Finns det nån som heter det?

* Jag finner det alltid lite lustigt när karaktärer i amerikanska filmer ska vara utlänningar. Svenskor heter alltid typ Inga eller Elsa (eller Ikea...). I Veronica Mars finns det en receptionist som heter just Inga Olofsson. Hon pratar dock med något slags tysk brytning. Och sen har vi ju förstås de joddlande finländskorna i Earth Girls Are Easy som kom på tal häromsistens...

ledigt.

I måndags var det President's Day, då vissa har ledigt. Inte vi. Däremot har vi ledigt på fredag, av ingen särskild orsak ("Last year, the Faculty Senate and the Board of Regents approved Emporia State having an extra day without classes during the spring semester. Friday, February 22, 2008 there will be no classes.") Det är ju trevligt. Omotiverade lov är de roligaste. Men det lär nog bli ett ganska stillsamt lov, alla verkar ta den extra dagen som en uppmaning att åka hem över helgen. Å andra sidan fick jag första säsongen av Veronica Mars på posten igår, så jag planerar en helg av VM, glass och förhoppningsvis mycket skrivande - imorgon ska en första plan för vår feature story, som ska workshoppas, in, och efter helgen ska den vara klar. Jag har inga idéer. Heja.

Dock skulle det nog kanske ha varit bättre om paketet kommit på beräknad nedkomstdag - imorgon. Mytologitenten imorgon kräver viss uppmärksamhet. Å andra sidan gick ju hissaprovet okej även om det fanns saker som lockade mera... Nåja. Jag ska nog läsa. Men Zoiks! har show ikväll också, det kan man ju inte missa. Å andra sidan (många andra sidor idag) är det sällan jag har någon studiemoral kvar 10.30 PM, så det är inte så att jag skulle läsa då i alla fall.

Anyway. Det var ju en spännande historia. Jag sitter bara och fördriver tid i väntan på att lunchrushen ska ha lugnat ner sig någorlunda så att jag inte behöver köa i kafeterian. Och lyssnar på skivan som också fanns i mitt paket: Rachael Yamagata - Happenstance. En av de saker jag såg fram emot med att komma till USA var att handla skivor jag inte får tag på hemma*... Det har dock bara blivit två hittills av de jag planerade köpa innan jag kom** - Rooney och nu Yamagata. Det blir nog en Lori McKenna ännu, bara jag hittar den rätta till rätt pris. Lite country måste man väl investera i när man en gång är här.

* Nåja, får tag på och får tag på. Utan helt hujsiga fraktavgifter, i alla fall.
** Inte med det sagt att jag gick tomhänt ut från Virgin Megastore i NYC. Men K's Choice, Modest Mouse, Beth Orton och Shout Out Louds var mer impulsköp.

influensa.

Det kanske är en lite annan sak när vi inte har internat hemma, men ändock, jag tror inte att någon vid mitt universitet hemma skulle skicka ut information om en influensaepidemi.

Here are some tips to stay well: 1. Wash your hands well and often. Use hand sanitizer if soap and water are not available. 2. Get lots of rest and drink plenty of liquids. 3. Stay away from large gatherings, and from people who are coughing. Those with coughs should cover their mouth with a tissue while coughing then wash their hands, or cough into a shirt sleeve.

På en vessadörr fanns det också en lapp där det stod att man ska komma ihåg att tvätta händerna, eftersom det är influensa på gång. Man skulle ju hoppas att folk tvättar händerna annars också efter att ha använt toaletten, men vad vet jag. Det här är ju landet där det finns skyltar i restaurangvessor om att alla anställda måste tvätta händerna.

Men det är nu sen en annan sak. På det hela taget visar det ju på en annan slags empati för de studerande, även om det förstås är i allas intresse att vi hålls friska. I höstas fick alla som ville dessutom influensavaccin gratis. Nu lär det vara nåt annat virus som ställer till det, men jag har hållit mig frisk hittills i alla fall; det gör nu just detsamma för mig om det beror på sprutan eller nånting annat.

procrastination och filmrecension.

Okej, så jag har kanske inte pluggat SÅ mycket till morgondagens hissaprov. Men se det såhär: jag är här bara en kort, kort tid; är det inte viktigare att satsa på att umgås med sina vänner och sånt än att få bra vitsord i ett ämne man inte ens studerar normalt? Nä, just det. Det är superviktigt att se på när J försöker få en apa att spränga ballonger och undersöka på hur många klick man på Wikipedia kan ta sig från exempelvis känguru till kärnvapen (2). Så det så.

Vi var på bio igår och såg Definitely, Maybe. Abigail Breslin är dotter till Ryan Reynolds, som just håller på att skiljas från mamman, och vill höra historien om hur de två blev kära in the first place. Efter viss övertalning går han med på att berätta, men det finns tre flickvänner med i bilden, och han ändrar namnen så att dottern själv ska få gissa sig till vem som är hennes mamma.
Som chickflick betraktad var den över medeltalet, skulle jag säga. Det var ett ganska intressant upplägg, och det gjorde dessutom att filmen inte var så förutsägbar. Helt okej underhållning, alltså. Titeln har däremot redan blivit sönderanvänd.

andra schlagerveckan.

Jag vet inte om jag bara inte har förstått vår storhet, men det finns stunder då jag funderar på om det sen heller är en sån höjdare att bo i Finland. Upplägget "Hej, vi bjuder in artister till euroviisututtagningen så att det int är låtarna som tävlar och ingen nykomling har en chans" kan man ju säga vad man vill om, men man skulle ju tro att det i alla fall skulle leda till att artisterna skulle klara av vissa basgrejer i alla fall, som till exempel att sjunga. Men så roligt ska vi ju inte ha det. Ninja var irriterande, enerverande och örvärksframkallande. Jippu hade inte en speciellt bra låt, men det var något med hennes röst och scenpersonlighet jag gillade. Att hon hade stickasockor på sig på scen gav därtill upphov till en "what if"-jämförelse med Sverige, men det är sen en annan sak. De två bidragen som gick direkt vidare till finalen - Kristian Meurman och Mikael Konttinen - var inte speciellt spännande som låtar betraktade, men de kan i alla fall sjunga.

Vis av förra veckans fiasko hade jag den här lördagen streckat över två timmar från klockan ett och framåt i min kalender (nåja, bildligt talat i alla fall), så att jag kunde se på Melodifestivalen som streamades live i realtid. Det är ju så mycket mer än bara låtarna. Men de är ju viktigast förstås. Ola var som en märlig blandning av Skottland och 80-talet, på ett sådär småkatchigt, östeuropeiskt vis. Lasse Lindh kommer väl närmast den typ av musik som jag normalt lyssnar på, men i schlagersammanhang blir det lite väl menlöst. Första reaktionen på The Nicole var nog "Hurra, finnarna är inte de enda som kan sjunga falskt". Låten kunde vara rätt rolig annars, men sjunger man sådär borde man automatiskt bli diskvalificerad. Alexander Schöld var ju sådär småmysig på ett Jimmy Janssonskt vis, men hade ju ingen chans. Rongedal var min personliga favorit! Versen lät ju visserligen som nån annan låt (vilken?), men det var en Bee Gees-schlager helt i min smak. Med herrarna Rongedal behöver man ju dessutom inte sitta och vara nervös för att de ska missa tonerna. Samma sak gäller väl Sanna Nielsen, vars ballad var väldigt vacker, även om jag kanske personligen föredrog lite mindre wail. Andra Generationen var lite väl repetitiv. Och sen Häggkvist & Johnsson då, den stora skrällen. Det lät väldigt mycket som man tänkte sig att ett samarbete dessa två emellan skulle göra. Och visst var jag ju säker, som alla andra, på att de skulle gå direkt till final. Men ändå, det är inte utan att man nästan tycker lite synd om den som hamnar i duell mot dem i andra chansen, ingen annan kan väl verkligen ha en chans mot den här powerduetten? En annan småintressant aspekt av deras samarbete är ju att Carola plötsligt går under bara sitt efternamn, efter tjugofem år i branschen under bara förnamnet, liksom. Vad det nu beror på.

En positiv grej med att se hela showen var ju också att jag fick se Luuk och kompani. Björn Gustafsson var lite mindre rolig än vanligt, men det säger väl inte så mycket, det var ju roligt i alla fall. Nour El-Refai har ju fått rätt mycket kritik i svensk media, men hur kul kan man vara på två sekunder när artisterna kommer av scenen? Otacksamt jobb, to say the least. Jag tyckte ändå att hon gjorde det helt okej.

vad är en vänskap, kan den förklaras...

Man må väl säga vad man vill om valentine's day (kommersiellt påfund/tanken är ju god), men sist och slutligen visar ju sig vänskap i saker vi gör, varje dag. Visst är det trevligt att höra saker i stil med "you're one of the coolest people I know", men det är minst lika betydelsefullt att märka det rent praktiskt. Att ha vänner som går med en i iskylt regn till filmuthyrningen och sen sitter och tittar på hela Pippi Longstocking i märklig, märklig dubbning* bara för att jag vill.

Jag hoppas att jag gör detsamma.

Vad de tyckte om filmen?
Jonny: "I just gotta say, Emma, that was a really awful movie."
John: "Well, it was... a movie."
Joel gick efter några minuter.

* Kling och Klang bryter på tyska. Efraim Långstrump bryter på ryska. Till exempel. Det är inte bara dubbningen som är märklig heller, Pippi heter olika saker när hon själv säger sitt hela namn och när hennes pappa gör det, till exempel.

prov och självmord.

Jag skulle egentligen ha prov måndag, tisdag, onsdag nästa vecka. Men prisa och lova Herren, hans snö är god*. Typ. Måndagsprovet (hissa) hålls som planerat, vi skippade bara en debatt för att hinna ikapp efter snölovet (jag klagar inte). Tisdagsprovet i mytologi, eller "the test, but I like to call it the quizzie, because it sounds so cute", flyttades till torsdagen. Onsdagsprovet i nyare världslitteratur har blivit flyttat per tillsvidare-basis, vi måste hinna med både Faidra och Candide innan dess och vi har inte ens börjat... På det hela taget inget beklagansvärt; not too shabby for Rachel, som jag skulle ha sagt om jag varit Rachel Green.

Men nu är jag ju inte det, och glad får man väl vara för det, eftersom Friends dödades för ett bra tag sen. På tal om dödades (oh vilken åsnebrygga) fick jag anledning att fundera över min antimainstreamitet (ptja, i brist på bättre ord så) igår. Btw, mamma, du kan nog sluta läsa nu, du kommer inte att gilla det. Anyway, jag sätter en viss stolthet i att inte vara som alla andra, men det har så till den grad blivit en instinkt att det ibland går på default utan nån speciell orsak, vilket ibland kan resultera i att jag dissar helt vettiga eller beundransvärda initiativ bara för sakens skull. Gårdagen lär vara den dag på året då flest människor begår självmord (lite märkligt, tyckte jag, jag skulle trott att det var idag), så någon har börjat med traditionen att skriva "Love" på armen som en slags motreaktion, för att visa medmänniskorna att man älskar dem, typ. Så när John visade upp sin arm måste jag ju förstås skriva "suicide" på min. Av ovan nämnda orsak, antar jag, kan inte komma på någon annan.

Men det hindrar ju ändå inte att det kan leda till rätt roliga situationer.
Joel: "Tomorrow's the most depressing night of the year."
John: "Look, Joel!" (visar upp sin arm) "Love!"
Jag: "Look, Joel!" (visar upp min arm) "Suicide!"
Glad vändag!

* On a wholly unrelated note, nästan: Har vi något annat ord för gud än gud på svenska? Dr Lingvistik & Mytologi konstaterade idag att hela raden indoeuropeiska gudar, á la Zeus, Dyus Pitar, Tiu, Jupiter, Deva, Deus, Zot samt semitiska Yahweh och den angliserade versionen därav, Jehovah, börjar på en alveolar/palatoalveolar. Jumala också, för all del. Är det här man ska komma dragandes med Tor?

P.S. Att det också står "Currant" på min arm har att göra med att Jordan inte ville bli sjuk, så jag sa att han skulle äta svarta vinbär. Sin vana trogen förstod ju John inte då vad jag sa, så jag måste bokstavera på min arm.

listor på diverse mer eller mindre ointressanta saker.

Det var nånting jag hade tänkt blogga om egentligen, men jag minns inte vad, så det blir lite random listor istället.

Märkliga saker:
- jag trodde jag hade en lång dag i skolan idag, men sen spelade jag piano i närmare tre timmar och ändå blev det så mycket tid över att youtuba Parlamentet.
- frysfacket är inte tillräckligt kallt för att hålla glass, men morötterna fryser i kylskåpet.
- oändlig motivationsbrist.

Planer framöver:
- se om allhjärtana* är lika hypat i verkligheten som på TV.
- troligen spendera densamma dagen tillsammans med skolans stolta impro-sällskap Zoiks! med inbjudna gästen komikern Kyle Cease.
- adoptera en demigod.
- träna.
- se på Pippi Longstocking med åtminstone en svenskamerikansk pippioskuld och en redan pippifrälst vegetarian**. Jag hyser inte stort hopp till att lyckas tvinga nån annan, men vi får se.
- skriva en story om en sextonåring som ligger på sjukhus.
- hitta motivation.

Sånglektionsrelaterade saker:
- idag berättade jag på lingvistiklektionen om att sångläraren sa åt mig att jag måste hitta ett [i] i bakre delen av munnen; lingvistikprofessorn bara skrattade åt mig eftersom det är en front vowel. (spännande, jag vet)
- idag började vi faktiskt sjunga en sång (!). Jag ska sjunga tyska som om det vore italienska, och sen ska hennes minnesotakompis ge mig svensk repertoar.
- detta föranledde en debatt om huruvida det är mer logiskt att finska eller svenska låter bättre i sjungen tappning.

* Kan Alla Helgons Dag kan väl Alla Hjärtans Dag?
** Jag vet inte vad t.ex. vegetarianism har med saken att göra, men jag har fått andrahandslära mig bloggsäkerhet, så man kan ju inte skriva ut namn, så man får väl improvisera så gott det går. Man kunde ju använda initialer, som jag brukade göra förr, men det har sina sidor. Samma sidor som för ett tag sen diskuterades när jag konstaterade att min uppfattning om USA för evigt kommer att vara formad av min vistelse här. Jag kommer till exempel alltid att tro att varenda amerikan har ett namn som börjar på J. Lite som att varenda människa i Italien heter Mario. Det har jag nämligen upplevt. Allegedly. J trodde inte på mig när jag sa det, men när jag började ge mig in på förklaringar som innefattade Kina under Ming-perioden gav han upp. Han brukar göra det, oftast. Så ofta att han häromsistens konstaterade att vi är som arketypen av ett dåligt äktenskap. Detta bara för att jag nickade en liten stund. Jag vet inte, amerikaner är konstiga.

diggiloser i exil.

Jag är ytterst besviken på SVT. I egenskap av diggiloser i exil får jag ju ty mig till internet när det gäller att titta på schlager, vilket i och för sig har sina positiva sidor (man behöver inte lyssna på hela Kari Tapios låt) men också negativa: SVT lägger bara upp de låtar som inte gick vidare. De som annars brukar ha ett så utmärkt webbutbud. Tydligen är det några regler som står i vägen, men de har de nog hittat på själv, YLE har minsann upp hela showen på nätet.

Ändock. Med hjälp av Youtube har jag kunnat skrapa ihop något slags uppfattning, som bland annat innefattar följande: Christer Sjögren och Kari Tapio skulle allt vara sjangdåbla representanter, åtminstone i kombination. Hönsnätsbur? WTF? Jag tror YLEs schlagerpengar är slut efter förra årets spektakel. Amy Diamond andas ljudligt. Har E-Type nånsin sjungit förut? Och sist: jag kan bara ställa mig i raden (som verkar bestå av hela Sveriges befolkning) av människor som fallit pladask för Björn Gustafsson. Helt hysteriskt omotiverat roligt.

historieuppsats.

Om man låter sina elever titta på Pocahontas på lektionen och drar in Britney Spears och Lindsay Lohan när man ska förklara vad en bra respektive dålig thesis är måste man ju uppskatta ett arbete med namnet "A Whole New World" som innehåller meningen "the new world that was imposed upon the native peoples of America was not the shining, shimmering, splendid new world that the Europeans encountered". Väl?

(Grattis om du fattar referensen. Du får ett extra plus i kanten om du kan säga vad som rimmar på splendid.)

ständigt detta väder...

Måndag: sol och en högsta temperatur på +18 celsiusgrader.
Tisdag: dimma, regn, åska, blåst.
Onsdag: sol, tjugo centimeter snö, runt -5 grader och inställda lektioner.

bara en sak...

Heja Kansas! Så ska det se ut.

super i dagarna tre.

Igår var det Superbowl. Denna årets "fotboll"shändelse firas snarast som nationell helgdag. "Fotboll" v. fotboll är nog ett av de ämnen jag har debatterat mest under tiden jag har varit här - inte så mycket om sporterna i sig, egentligen, även om jag förstås försvarar min fotboll så till den grad att diskussionerna börjar handla om någonting annat än det jag opponerar mig mot, d.v.s. namnet. Efter gårdagens match kan jag i alla fall medge att jag förstår varför man ser på den där sporten (säga vad man vill om våra Hornets, men att jag gick och såg alla våra hemmamatcher här i höstas bottnar nog i andra orsaker än rent spelsmässiga kvalitéer...). Det hann bli nagelbiteri innan matchen var slut (jo, jag hann utveckla preferenser angående vilket lag som borde vinna också, tänka sig... men det blev ju så bra, så bra). Det som jag dock finner lite småroligt är att det finns två kategorier av superbowl-tittare: de som tittar för matchens skull, och de som tittar för reklamens skull. Jepp, reklam (ni hittar dem på myspace om ni vill se...). Jag skulle kommentera saken mer, men jag vet ärligt talat inte vad man ska säga.

Rubriken är kanske lite missvisande, för officiellt är det inget superbt med den här dagen. Men det har varit supervarmt idag, om det räknas? Det borde ju vara supermonday, för imorgon är det supertuesday! 22 stater (väl?) ska välja presidentkandidater och kanske kanske visar det sig vem som blir kandidat. Jag är den första att klaga över USA:s invecklade valsystem*, men ändå reagerade jag nog på de kommentarer som hördes i hissaklassrummet när läraren i morse konstaterade att det hålls caucus imorgon (demokraterna) och på lördag (republikanerna). "What's a caucus?"** Överlag tycker jag ändå att människor verkar rätt engagerade i presidentvalet (eller så rör jag mig bara i såna kretsar), så det var lite förvånande, faktiskt. Resultat lär det ju bli i alla fall, vare sig mina medstuderande vet hur man gör för att rösta eller inte. Jag hoppas på Obama.

Men det är ju faktiskt också både Runebergsdag och fastlagstisdag imorgon, och utan båda de tillhörande bakverken försmäktar jag i detta land. Jag tjuvstartade dock innan jag kom hit, så jag ska väl överleva.

* Det ger mig dock ännu en anledning att påpeka att amerikaner är dumma, vilket jag förstås utnyttjar bäst jag kan. Förklaringarna går nämligen alltid ut på att the founding fathers tyckte att gemene man var för dum för att kunna avgöra sånt, så därför inrättades elektorsystemet och sånt. Tydligen är folk fortfarande för dumma.
** Vad jag förstår är det primärval där man röstar genom att gå till partiets typ valvaka eller motsvarande, istället för att ha röstningssedlar etc. Varför? Det är billigare för staten, för det är partierna som betalar...

roten till allt ont.

Greg framförde idag åsikten att det inte är speciellt trevligt eller ickerasistiskt att skylla allt här i världen på amerikaner. "If I ever come to Finland, I'll be like, you worship dogs, you... Finlandians". Det skadade snarare än hjälpte hans resonemang (som f.ö. hade sina drag av sanningar i sig självt) iofs, i och med att det nu inte hade nånting med saken att göra då menatt, så kan det ju vara i bland. Det ledde i alla fall till litegranna förbättring, jag fick tummen upp när jag lite senare sa "John, you lazy am... person". Men någon hund är allt begraven någonstans (se där, jag fick in hundar igen, full circle if I ever saw one), för första lektionen var inställd idag, så jag kunde ha sovit till halv elva, men istället steg jag upp nästan tidigare än normalt för att gå till rec centret och träna. På riktigt. Och inte vill jag nu skylla det helt på Amerika, men, i ärlighetens namn - var annars har jag varit? Amerika är roten till allt ont, så är det bara.

Jag har haft en hur rolig kväll som helst. Vi skulle gå och hyra film, och bland andra* saker vi hittade där fanns också Pixy Sticks (jag tror de hette så, kanske?). Och jag har ju aldrig smakat såna, och det är ju skandalöst som aldrig förr ("what were you, raised in a cave or something?") så såna måste vi ju köpa, förstås. Jag var inte så värst imponerad av det smaksatta sockret, men det sporrade mig att gå hela den långa vägen till mitt rum för att hämta turkin pippuri, salmiakchoklad och supersalta dragster. Det enda som kunde ha roat mig mer än att minerna när Greg, John, Jordan, Ray och Johnny (Kira fegade ur) smakade på dessa finländska delikatesser** skulle ha varit att ha en filmkamera för att dokumentera det hela. Låt oss bara säga att jag nog aldrig kommer att lyckas få dem att äta nånting jag bjuder dem på igen.

* Jo, där fanns mycket att titta och hitta på. Mary-Kate & Ashley! Mary-Kate & Ashley! Mary-Kate & Ashley! "You know, if you had watched this Mary-Kate & Ashley movie, you'd never have had to go to therapy"; Pippi! "We totally need to have a Pippi marathon" "Alright, but only if we do the Hannibal marathon first... and a Saw marathon" "Yeah right, because you didn't just say you wouldn't watch any of the Saw films again while in college after doing two Saw marathons in like two months"; planer på att stjäla en grottman från bokhandeln á la Ocean's eleven; lurendrejeri (eller påstått sådant) för att det är billigare att hyra en endollarsfilm än att få en endollarsfilm på köpet när man hyr en premiärfilm. Och så vidare.
** Dragster är faktiskt från Sverige, och de smakade mycket mer gummi än vad jag hade tänkt mig. Sicken flopp. Det skulle aldrig ha hänt om de var från Finland. Se där, jag kan skylla på annat än Amerika!