happy halloween!

Jepp, jag har karvat mitt livs första pumpa, ätit mitt livs första pumpapaj samt för första gången sett en vän sätta en pumpa över huvudet och tända på den. Åtminstone två av dessa riter lär vara traditionsenliga.

Så... New York. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Bara att vandra omkring där är en upplevelse. Vi åkte runt downtown med en röd turistbuss i Greenwich Village, Soho. Vi åkte ut till frihetsgudinnan i regnväder och plåtade bilder som vilken turist som helst. Vi försökte åka upp i Emporia State, nej jag menar Empire State Building, men regnet innebar zero visibility så det var inte lönt. Vi shoppade runt Times Square, Soho, såg Ground Zero och kyrkan där alldeles bredvid där inte en enda fönsterruta gick sönder. Vi trängdes med märkesgalna människor på Century 21, vi drack Starbucks och handlade Converse AllStars i parti och minut. Vi gick på Museum of Modern Art, där de flesta av mina favoritkonstnärer slåss med utsikten. Tyvärr var Dalís the Persistence of Memory utlånad. Vi festade nätterna igenom med andra hostelmänniskor och italienska technoproducenter och harvardstudenter och befann oss plötsligt på de allra mest märkliga ställen. Vi åkte metro hit och dit, både dit vi skulle och annanstans, "Sorry I didn't call you earlier, but we just spent two hours in the subway". Vi träffade människor från Australien, England, Frankrike, Schweiz men nästan inga amerikaner. Vi åt indiskt och blev upplärda om hur man ger dricks så till den grad att vi gav så lite vi kunde. Jag hamnade mitt emellan inre splittringar i gruppen. Vi blev lurade/missförstådda av en taxichaufför som började med att säga att vi aldrig kommer att hinna i tid och sen körde oss till andra sidan stan så att vi säkert inte skulle göra det. Vi såg standupkomedi.

Och så vidare.

reality hits me in the head

Jag kom hem till en musiktent, en bokrecension om en bok jag ännu inte hade läst, en artikelpresentation som skulle gås igenom, samt förstås det vanliga läsandet. Igår fick jag sen veta att jag också borde skriva ett skådespel till idag, samt att en draft for longer paper ska vara in fredag, vilket betyder att pretty much hela veckan lär gå åt till att hitta källor och så vidare. På planet till Minneapolis bestämde sig min kropp också för att bli förkyld, så den där långa natten jag planerade för att råda bot på en vecka med för lite sömn flög all världens väg när jag inte kunde andas. Det här stället är en sån underbar välkomstkommitte.

helg, please?

(vilken tur att halloween låter en hugga knivar i saker)

NYC.

Minä olen kotona, sleep-deprived, fattig, med sore throat och ingen som helst uppfattning om hur man pratar varken ett språk eller annat. Tosi, tosi ihanaa, kuitenkin. En resa helt olik någon annan, en stad helt olik någon annan och med option på tillbakaresa. Nångång ska jag skriva mera och berätta om sevärdheter eller levavärdheter, men just nu får det duga med att säga att jag lever och mår och det mesta var alldeles, alldeles... alldeles underbart.

(det finns en anda i dublin, men den är skadlig för mej).

en sista lägesrapport innan new york...

Imorgon åker jag till det stora äpplet!! (situationen kräver dubbla utropstecken) Apropå äpplen åt jag äpplen och caramel som avskedsmiddag. Det var gott. Idag har jag valt kurser. Jag ska läsa amerikansk historia fram till 1877, samurajlitteratur (i tre timmar på måndagkvällar...), senare världslitteratur, modern lingvistik och mytologi. Och spela piano! (det är nästan så att jag dubblar utropstecknet där också) och kanske ta sånglektioner också, men jag måste gå på audition i januari och se om jag får och om de har tid med mej. Men kanske. :) Igår lekte vi jul. Lyssnade på Bing, klippte snöflingor och åt glass (jag åt Johns glass, vi har ett väldigt väl fungerande äktenskap). Och sen ska vi fira lucia, hur man nu gör det utan krona och sånt. Fast först är det förstås Halloween; om exakt en vecka ska vi karva pumpor. Jag har också ringt American Airlines idag och bokat om min biljett. Är det dumt att betala 150 dollar för tre dagar extra? Jag vet inte. Det tänker jag göra i alla fall. 15e åker jag från Kansas City, 16e är jag hemma. 15e börjar skolan igen. Nu måste jag eh, packa, hitta på ett ämne att skriva uppsats om, betala min telefonräkning, läsa en artikel, läsa till tenten jag har dagen efter att vi kommer hem samt eventuellt sova lite innan vi ska åka klockan fem imorgon bitti. Vi hörs om ungefär en vecka!

matchmakeri, spöken och kokologi.

En kväll av matchmakeri ledde till att jag är gift med John, Kira är min flickvän, jag dejtar Greg och är hopplöst förälskad i Jordan, som krossar mitt hjärta för han är upptagen. Det är lite komplicerat, och vissa bråk uppstår, men no worries, jag har två gummispöken som numera är politiskt korrekta. Det var egentligen Johns spöken, men eftersom jag med dem enligt uppgift på trettio sekunder kan få honom på bra humör en dålig dag fick jag dem. Den politiska korrektheten följde efter att Greg eldade upp ena lite. Vilket ju var hemskt på alla sätt och vis, men inte hemskt till den grad att man börjar gråta och springa ut ur rummet om man är helt odeprimerad; vi funderar på att ringa polisen eller föräldrarna. There's only so much anyone can do. Vi har grävt djupt i våra inren också med hjälp av Kiras bok om kokofoni, kokologi, kokkonst, japansk psykologi. Det har inte stämt perfekt alla gånger, men det är säkert bara för att vi inte är japaner. Skogen var mindre tillfredsställande än vanligt (eller sällskapet, kanske, depressionen), men vi har i alla fall utsett slagplatsen för snöbollskrig (vi övade lite med höstlövskrig). Och så väntade vi på John, men sen beslöt vi att han hatade oss och åkte till JavaCat själva och diskuterade med John (IV? fast han heter egentligen Cedric. Allegedly.), den roligaste kaféarbetaren ever (jo, det finns faktiskt folk som överträffar Trends personal i kundbetjäning!) och drack TrainWreck, ååvslippona av allt som tillverkats under kvällen (Greg), eller för mycket socker (Kira) eller is med kaffesmak (jag). Och sen staring contest, förstås. En helt vanlig dag, alltså, i landet långborta.

Två dagar kvar!

tredje gången gillt?

Efter att ha insett att Bowmont Jr inte vet att den har en cd-rom-drive, testat både saker folk som vet (Simon) och folk som inte vet (jag) föreslagit utan resultat, lovats skjuts av Jordan, vars bil sist och slutligen hade slut på acku och inte åkte nånstans alls, väntat på att John skulle komma tillbaka, åkt till Staples, klagat, fått välja mellan att få en ny dator eller lämna den på 3-5 veckors service, åkt tillbaka till internatet för att hämta lådorna, som tydligen behövs för att få lämna tillbaka nånting och som jag var på vippen att slänga häromdan efter att ha haft dem liggande i denna sophög som är min vrå av vårt rum, återvänt till Staples, fått en ny, åkt tillbaka, installerat Vista på svenska den här gången istället för finska som sist och kontrollerat att en E: finns känner jag mig nu någotsånär harmonisk med tillvaron. Om ytterligare datorproblem uppstår lär nog all harmoni vara försvunnen ur mitt liv för evigt. Typ. Det var bättre förr. Med sagor och tända ljus och sånt, ni vet.

Associationer är lustiga. Som jag berättade tidigare fick vi senaste gång i American Indian-kursen i uppgift att skriva vår självbiografi till följande gång, dvs idag. Vi fick inte veta nån orsak eller några riktlinjer - på frågan hur lång den skulle vara svarade läraren: as long as a woman's skirt - long enough to cover the subject, but short enough to keep it interesting. En flicka meddelade att hon hade skrivit sex sidor, men att hon hade skrivit 150 sidor om samma ämne hennes freshmanyear. HUH? sa vi andra. Jag skrev enligt principen fria associationer, och på mina en och en halv sidor hann jag dra in både självmordsstatistik, Jonatan Johansson (?!) och utedass. Jag skrev inte på svenska, men inledde med en mening á la "this will never be a true story of my life" och kunde därför sluta närsomhelst, tyckte jag. Tyvärr kommer jag troligen att missa varför vi gör detta, eftersom jag skolkar nästa gång. Syndens lön är döden, så att säga; eller nånting i den stilen åtminstone.

Bowmont III har nu också fyllts bland annat med gamla bilder, som jag nu följaktligen sitter och tittar på. Det innebär a) att jag nog får lite hemlängtan, och b) att jag vill färga tillbaka mörkret i mitt hår typ nu genast (dessutom fick jag en akut längtan efter lugg, även om jag inte kan ha det för den bara lockar sig). Jepp. Jag ska återgå till bilderna nu, kanske några vettigare följder också följer.

detta är upp.

Jag borde skriva min självbiografi tills torsdag.

Jepp.

Jag funderade på att skriva den helt på svenska, bara för att. Mitt språk är en viktig del av mig, utan det vet jag inte vad som lämnar. Dessutom skulle det bara vara roligt att höra lärarens reaktion. Han är visserligen den enda lärare här som eventuellt skulle låta mig get away with it. Men, kanske inte ändå. Vi får se.

Det här börjar bli löjligt intill skrämmande, men jag och CD-rom-drives tycks inte vara kompatibla. Sannerligen jag säger eder, den nya verkar också sakna en optisk konnektion. Oder, datorn märker i alla fall inte att det finns en CD-rom-drive. Hurra. En googling visar att det tydligen är en av fördelarna med Windows Vista, sånt händer. Now isn't that just marvellous.

skolarbetesangst.

Jag spenderade mesta delen av gårdagen med att försöka hitta på något att säga i dagens presentation (och missade därmed en skogspromenad... hade jag vetat att de for hade moralen nog flugit sin kos). Tog en Towers-paus efter kvällsmaten för att få lite andrum, men när aktiviteten inskränkte sig till att titta på the weather channel (visserligen med Greg som kommentator, men ändå) måste jag återvända. Mitt huvud klarade cirka en halvtimme till, sen gick jag tillbaka till loungen i South Tower och kröp ihop i fosterställning i en soffa medan John läste musikteori. Jag vet inte varför jag stressar över skolarbete, det är inte som att jag har stora problem. Men dagens presentation plus morgondagens dito plus de fyra kapitlena jag ännu inte har läst till imorgon plus boken som ska läsas och kommenteras tre gånger innan torsdag och poesirevideringen som ska in imorgon och frågorna till musikkapitlet som skulle lämnas in i dag och alla de böcker som hela tiden borde läsas bultar i tinningarna och nacken och ett plus ett blir så mycket mer än två när det är många ettor som adderas.

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag har andningshål att ta till, människor att leka vattenkrig i regnet med (nån som vill gå och leka i regnet i kortärmat och piratbyxor i mitten av oktober? inte?).
Och New York i nästa vecka.

(jag har tent dagen efter vi kommer hem från NY.)

bilder...

...finns nu uppe på delpheena.pixbox.se, ett album av diverse bilder som samlats i kameran under en månad av datorlöshet.

Det var för övrigt tydligen inte homecoming denhär helgen sen heller, utan nästa vecka. Det är bra då man är med.
Två kvällar i sträck har till stora delar ägnats åt spelet Taboo, ett ordförklaringsspel där det finns ett antal ord man inte får säga (lite lustigt förresten att jag spelat det på två språk, men ingetdera av dem svenska). Det är lite frustrerande när man ibland inte förstår orden, men dels är det ju faktiskt ett alldeles utmärkt sätt att öva språkförmågan, dels har jag trots detta handikapp klarat mej bra (avd. så bra att jag och Jordan inte får vara på samma lag), dels har jag fått hjälp av motståndarlaget och dels finns det ju faktiskt sätt att komma runt sånt (avd. a sweater that's not gay för straight jacket; ett ord som jag ju nog egentligen kan, men ibland kopplar det ju bara inte). Ett annat roligt spel är annars också Boxers and Briefs, en roligare version av Apples to Apples, som jag nämnde om tidigare. Där gäller det att välja vad domaren tycker är roligt eller sant (en av var) av påståenden i olika kategorier, typ I have, I like, I am, I don't och så vidare. Jag tror nog att jag hamnar att handla julklappsspel innan jag åker hem :P

(på bilden ännu ett annat spel, dock ganska tråkigt... och jo, vi gör nog annat än spelar sällskapsspel också :P)

det är visst nån som är tillbaka...

Härmed introducerar jag Bowmont Jr (och utlyser på samma gång en tävling om ett bättre namn) och förklarar mej återförenad med ett skandinaviskt tangentbord (sådär lagom tills jag hade lärt mej det amerikanska). Halleluja!

[never been better]

brist pa vilja eller bara inte medveten om den?

Efter andlosa utfragningar angaende allt fran "Om du skulle stalla dej upp och brista ut i sang i kafeterian just nu, vilken sang skulle du sjunga?" via "Vad ar din favoritgronsak?" till "So... what now, Emma?" har jag bara fatt konstatera att a) jag ar inte speciellt iderik, b) jag har ingen aning om vad jag vill, c) jag vill inte mycket, eller d) all of the above. Igar kvall skulle vi nodvandigtvis hitta pa nagon arts&crafts att skicka i fodelsedagspresent at Jen (jag ar saker pa att du skulle ha uppskattat att fa en segelbat gjord av glasspinnar eller en video dar jag spelar kop varm korv pa valthorn, j, men tyvarr genomforde vi ingen av ideerna) - jag ar inte riktigt saker pa varfor, de fragade vad jag helst ville gora och jag sa att jag helst ville vara hemma och fira min basta vans fodelsedag, men hur det sen utvecklades har jag ingen aning om - men jag var omattligt oiderik. Tills halvelvatiden ungefar, da jag kom pa att jag ville ha Ben&Jerry's. Sa jag hade tydligen en vilja i alla fall. Pa vagen diskuterade vi butikers oppethallningstider och jag fick veta att den basta tiden att aka och handla mat ar mitt i natten. Sa nu vet ni det.

Imorgon ar det homecoming. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det ar, fastan jag har upplevt en redan. Men kung & drottning ska valjas (jag har inte rostat) och parad ska hallas och match ska spelas och jag har tillochmed investerat i en ESU-hoodie, for det borjar bli hostigt har och det kan nog bli ratt kallt pa stadion. Sa det blir sakert superspannande. Typ.

Midterm-grades har getts och jag ar lojligt upprymd.

Avstandet till New York mats inte langre i kilometer (eller, for den delen, i crackers (25 sek) och laptops (3 minuter och nanting)), utan i tid: en och en halv vecka. Jee!

pissmyror.

I American Nature Writing har vi tacklat Thoreau (tyvarr inte bokstavligen; jag kunde ha gravt ner boken eller eldat upp den eller tagit liknande attitydformedlande aktion) och gatt vidare till Edward Abbeys Desert Solitaire, vilket jag uppskattar omattligt (ska ha en 15-minuters presentation om ett kapitel ur den nasta vecka, vilket jag uppskattar mattligt). Jag bara tyckte det var lite lustigt nar han skrev om myror och anvande ordet pismires - pissmyror?! Sure enough, en snabb googling ger vid handen att pis- betyder urin och att myre troligen kommer fran det skandinaviska ordet myra. Sa nu visste jag det. Det ar sa fint nar man far lara sig nat nytt varje dag.

(jag sag forresten tva myggor i dag i duschen, det var som en halsning hemifran)

allt och ingenting.

efter veckor, manader av tjat borde jag ta tag i nanting for att forbattra min egen tillvaro och plotsligt kan det skjutas pa framtiden.

jag borjade skriva en systerdikt i helgen, en home [sic] bara for att jag inte vill att nan ska vara orolig for det finns ingen orsak. men jag har aldrig kunnat skriva sant. till slut blev det bara citat. the closest to heaven that i'll ever be and i don't want to go home right now kommer alltid alltid att vara har, dar, vi, da. men fastan jag inte forsokte skriva en karleksdikt blev det anda inte nanting jag vill visa. are you okay? i am. i am.

daugava kommer ocksa alltid att finnas i kansas, usa. john sa att han hade lyssnat mer pa den och bestamt sig for att han gillade den. det ar lustigt for dragningskraften har alltid funnits i texterna for mig och han ma vara halvsvensk men det enda ord han kan ar oversattningsbyra och det namns inte ens pa skivan. den snurrar hos mig med, tidvis, tidvis, tidvis. jag alskar det implicita. det gar kvallar ibland nar jag inte ens undrar vad du gor.

det gar kvallar ibland nar jag inte ens undrar vad jag gor.

sa fort jag bestamt mej for att stanna borjar jag langta hem.

been there, done that.

Har du nansin spenderat en kvall med att flata in parlor i nagons skagg?*
Har du tvingats betala fyrtio dollar for att fa hora att din dator inte gar att reparera?
Har du introducerat Lars Winnerback for en amerikansk publik?
Har du dansat tango med nagon som sager "you may be mean, but I still think you're beautiful"?
Har du blivit attackerad av spelkort?
Har du lart dej att attackera tillbaka?
Har du ingatt i beskrivningen av Finland pa Wikipedia?**
Har du fatt hora att du ar en san person som fortfarande kommer att vara en van om trettio ar?
Har du kant dej totalt hjalplos nar en van sager att hon vill ga alla fyra miles till Wal-Mart och tillbaka och racker bodeln yxan nar hon ska halshuggas?
Har du fatt en amerikansk fodelsedag?***
Har du langtat hem och velat stanna for evigt pa samma gang?

Been there, done that.

* en hel kvall ar val lite att ta i. Min julgransprydnad foll inte herrn i smaken, sa jag fick lov att sluta.
** nagot i stil med "Persons named Emma are known for their hand dexterity, likeableness, being ticklish" ... och nanting till jag inte kommer pa for tillfallet. Tva orsaker i en att inte tro pa Wikipedia - jag ar inte kittlig heller.
*** det var half-birthday fran borjan, men Johns logik holl inte riktigt hela vagen, sa 12 november kallas darmed min amerikanska fodelsedag i stallet.

sammantraffanden (?)

Det ar lustigt hur saker och ting bara verkar hanga ihop. Ett exempel ar mina kurser; jag valde dem helt pa basis av vad som verkade roligt, men det ar som om de ar planerade att ga in i varandra. I American Nature Writing laser jag The Ecological Indian (som jag f.o. borde lasa fardigt typ nu, eftersom jag ska lamna in en essa om den i mitten av nasta vecka. Jag har last typ halva), som American Indian in Literature-lararen refererade till igar. I AmInd-kursen, a andra sidan, borjade vi just lasa/se pa Shakespeare's The Tempest, och jag kan inte sluta att tanka Nat Fields ur King of Shadows som vi laste i Young Adult Literature-kursen (och just darfor stor jag mig nagot otroligt pa Ariel i filmversionen vi ser pa - en fullstandigt galen narcissist ikladd endast guldfargade strings (?!)).

Ett annat, lite mer livsomvalvande, exempel pa hur saker bara verkar meant to be ar foljande: de manniskor jag atminstone just nu spenderar mest tid med larde jag kanna genom att John var rumskompis med Andy, som var god van med min rumskompis Suzanne fran tidigare. Inte sa konstigt, kanske. Det som gor det mera lustigt ar att Andy hoppade av college och atervande till hemstaden efter Labor Day. Han var bara har tillrackligt lange for att presentera mej for mina vanner. (Ja, hela universum snurrar runt mej.)

For ovrigt: jag lekte diskussionsledare angaende en dikt igar, det gick battre an jag forvantade mej men anda ganska skit, eftersom folk sa saker jag hade tankt saga sa att jag sen inte hade nanting att komma med. Ser mera framemot nasta vecka, da min dikt ska diskuteras. Det ska bli intressant att se vad de har att saga om Homesick (ett utdrag: "I hate everything about this country: I hate shirts that look like people cut away the sweat stains under their armpits and I hate referring to football as soccer and I hate that they cook vegetables until they all taste the same and I hate that I can never tell the difference between a 1 and a 7 and I hate that I always say present in stead of introduce and").

apropa att vilja stanna langre...

Jordan: We have to come up with a plan to make Emma stay longer.
John: I have a rich uncle.
Jordan: Ok, so let's say you and her get married, he'd give her money then, right?
Greg: He could buy Finland and move it here, we could, like, place it above us so she's only an hour away.
Jag: Like stacking the boats in battleship?
Jordan: How fond is this guy of family?
John: Not very, he's kind of a bastard.
Greg: We could...
Jag: Steal his money?
Greg: No, but that's a good plan, I like that. Mine's a bit more vicious, though. We could kidnap him.
Ashley: Then who's gonna pay ransom?
Greg: He does it himself of course, if he's such a bastard we don't know if he's willing to do it for anyone else, but he's surely gonna pay up to stay alive
Jordan: Ok, another plan, this one takes marriage as well... John, you marry Greg, then Greg's and my brothers get married, and I marry Emma, and oh, she's family now.
Alla: Huh?
Jordan: Now we'll just have to get our brothers to marry each other, but they only sit in front of the computer all day anyway so it doesn't really matter, you know they'd do it, Greg, they could take turns in being the girl for the day. Or... we could put up a show. John, you can play a song, and Greg, you can be a clown...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can be the usher and beat people with a stick.
Greg: Ok.

jag vill aldrig aka hem...

Efter middag, en omgang Sorry, diverse luktsprej, en runda till bowlinghallen bara for att hora att det var fullbokat tva timmar framat samt visst kortspelsattackerande, gick jag, Jordan & John till skogs, foljda av Erin & Greg en stund senare. Klockan ar atta pa kvallen och jag har pa mig shorts och armlos topp. Det ar ridiculous att ga omkring kladd sa har den har tiden pa dygnet, den har tiden pa aret, sager jag. Varfor?

Balansera pa stenmuren. Ett grasfalt ligger oppet mot horisonten, dimman ligger som ett trolskt tacke over landskapet. Jag vill bara springa rakt ut och gora piruetter.

"Look at Emma, I've never seen her smile like that, quick, get a picture".

Regnet borjar falla, forst stillsamt, sen hardare och vi springer sa fort vi kan mot tunneln under vagen och jag kan inte sluta skratta. Till skogen ska vi, det finns till och med en sjo, en riktig. Morkret, regnet, leran, spindelnaten ar ingenting. Backarna ar leriga, men fanga ogonblicket, rann ner, om du ramlar finns det nagon som tar emot.

Pa vag tillbaka pastar jag att John inte kan kasta slagga med mej. Han ar av annan asikt.
Jag kan flyga.

flum om senaste tiden.

Allt ar ju relativt. Jag loper i alla fall ingen risk att kastas ut ur landet for att min rygg bara tillater mig att ligga med benen i vadret sa att jag missar alla obligatoriska lektioner medan min femariga son borde foljas till skolan etc. Sa livet ar helt bra, kan man saga. Jag har spenderat morgonen med att renskriva dikter som ska lamnas in imorgon, och bs:a om det finlandska inbordeskriget som bakgrund till min lasupplevelse av en ungdomsbok som utspelar sig under amerikanska frihetskriget. Apropa bs, sa spelade jag det haromdan (det dar de spelar i How to lose a guy in ten days, ni vet :P), jag vann och raddade darmed till de andras (las: Jordan) strategi totalt. Strategi? Ha, jag skrattar strategi rakt upp i ansiktet! Vi spelade ocksa president ("you're cheney!" "that's not a very nice thing to say to somebody") och apples to apples, vilket var roligt (finns det hemma? man har ett kort med ett ord pa och sa ska man valja ett kort som man tycker motsvarar och sa ar man alla domare i tur och ordning... bra forklaring, jag vet. Men det paminner lite om rappakalja bara att man inte hittar pa saker sjalv.). Och Shantel har flyttat ut, btw, sa jag det? Det har ar sammanhangande sa det forslar... Jo, hon tankte ju flytta, men sen gjorde hon inte det, och sen skulle hon mittiallt flytta i allafall till helgen, och sen flyttade hon samma dag i alla fall. Men hon kom och gjorde Play Doh pa vart floormeeting igar iallafall, antar val att Suzanne och hon kanske lyckas vara vanner i alla fall. I helgen sag jag min forsta "fotboll"smatch, det var kallt som i Finland och jag forstod inte sa mycket mer an att en har bollen och alla andra tacklar honom. Men det var roligt i alla fall. Fore det var Suzanne, jag & Kylie ut och at med Suzannes mamma & syster Becca (det var ju family day). Kinesiskt, min fortune cookie berattade att min familj kommer att vara viktigare for mej an nagonsin det har aret. Naturligtvis, det ar ju darfor jag spenderar sa mycket tid med dem for tillfallet. Pa fredagen var Suzanne, jag, Jordan & Greg och tittade pa Second City, det var hysteriskt roligt och absolut vart pengarna. Efterat gick vi till Jaleesas rum (hennes rumskompisar har flyttat ut, sa hon har rummet for sig sjalv for tillfallet... sa hon skulle ha sleepover atm med Mercedes & Joreesa (?)) och spelade Catch a phrase, en blandning mellan paaro-spelet och alias. Och sa larde jag mig Souldja boy dansen nanstans daremellan ocksa. Vi var pa nat fotbollsparty sen pa lordan ocksa men det sog ganska brutalt, mycket folk, men ursakta, jag behover lite mer intellektuell stimulans an quarterbacks & cheerleaders :P (inte alls fordomsfull) Ja-a, det var en sadar lagom sammanhangande sammanfattning av mina senaste dagar. Tror jag.

valsignade shuffle.

Om man sitter och grater ut sina ogon vid en ridikulos fejksjo i ett land langt, langt borta, och bara lyssnar pa svensk musik for att det ar vad man behover just da, och ens iPod plotsligt shufflar till idolslaten Haaveista totta* borjar man gapskratta bara for att allting bara ar sa enormt absurt, och kan inte sluta skratta forran en halvtimme senare.

Testad sak.

(Pa datafronten intet nytt, alltsa. Eller nytt, jo, har en skiva, sa allt torde ju vara frid och frojd. Om den bara gick att stoppa in i datorn ocksa sa skulle alla mina problem vara losta.)

* jag ar inte saker pa om den heter sa. och jag tar absolut inget som helst ansvar for att den laten finns i min ipod.

gor historia varje dag!

Igar kvall en forelasning med Minnijean Brown Trickey, en av nio svarta elever som borjade i en all-white skola i Arkansas pa femtiotalet och gjorde historia.
- Hur manga av er gjorde historia nar ni var fjorton, femton ar gamla?
Ingen rackte upp handen.

Men a andra sidan, som hon konstaterade, konsfordelningen vid detta universitet ar overvaldigande kvinnodominerad (typ 1:4) - det ar att gora historia. Kontentan? Gor historia, varje dag. Gor vad du kan gora (och du kan gora nagot) for att forandra varlden. Ibland kravs det sa lite.

Annars? Helgen spenderades dels pa bio (eh, Nanny Diaries :P), dels i sallskap av finnar och andra internationellisar, for forsta gangen.
- Hi, nice to meet you! sa en.
- Moi, sa jag.
- Miten sa voit puhua suomea?? Hur kommer det sig att vi inte har traffat dej forr?
Men. Jag akte inte till USA for att traffa finnar, sana finns det gott om hemma. Man ska dock inte underskatta manniskor som gar i genom samma saker som en sjalv, det ar battre att klaga at nan som forstar an at nan som tar illa upp.

Pa mandag kvall hade skolans improv-grupp en show; man borde ha stretchat magmusklerna efterat. Imorgon kvall upptrader Second City, en proffsgrupp (dar bland annat Steve Carrell & Mike Myers borjade sin bana). Det ar lojligt billigt i jamforelse, men vi far se om tio dollar anda ar for mycket for sallskapet. Annars far man val hitta nytt sallskap :P Pa lordag ar det family day (nan som vill komma?), international food festival (jag planerar att intaga koreanskt) och forsta hemmamatchen i "fot"boll - det ser jag fram emot!

Pa datafronten intet nytt.

till kannedom...

sa har min dator gatt och dott. och den enda hjalp jag fick av HelpDesk a.k.a. FatLotOfHelpDesk var att det nog kanske har med hardskivan att gora. sa att, om ni inte hor av mig forran december vet ni vad det beror pa.

breakfast, lunch and dinner.

Jag har just sett på hela the Breakfast Club för vad jag tror är första gången i mitt liv. På gräsmattan här utanför, dessutom. Pittoreskt så det förslår. Jag förstår dock fortfarande inte varför de kallade sig the Breakfast Club. Men man måste väl inte förstå allt här i världen. Jag, Kylie & Derrek har också testat Hornet's Nest idag, ett annat matställe på campuset, där det finns italiensk, mexikansk och amerikansk mat... samt glass! :D Trevlig upplevelse, och med all access-kort behövde jag bara betala en dollar. Gott så. Imorgon blir det helg, och jag ser ut att stanna i Emporia. Det kanske blir lite långtråkigt när de flesta åker hem, men samtidigt ser jag fram emot det också. Det går förvånansvärt bra att bo tillsammans med tre andra, men jag behöver lite distans ibland. You can take the girl out of Finland, but you can't take Finland out of the girl, så att säga. Så det blir nog bra. Hela stället är ju ändå inte övergivet; jag vet en del människor som stannar. Helt apropå ingenting måste jag också konstatera att jag nog aldrig får (?) äta ensam längre. John & Jordan har tydligen tagit det som sin största uppgift här i livet att hämta mig till sitt bord*. Konversationen vid dessa matstunder har också en förmåga att utveckla sig i de mest konstiga riktningar. Ibland funderar jag om amerikaner verkligen är helt kloka. Jag bör inte glömma bort frasen "fuzzy bunny ears", för det är lösenordet ifall de kommer på att börja sitta och stirra på mej igen. Det är bättre än Joe, i alla fall, han måste säga "i like men as more than friends" eller ge dem tio dollar. Allegedly.

Samtidigt, på annat håll i staden, bor mamman med sin son vägg i vägg med en barnmisshandlare.

* jag är inte egentligen så asocial som jag låter, det är bara det att jag aldrig lyckas få syn på nån ifall jag går till kafeterian ensam, så jag går och sätter mig vid ett bord, och nu har de tre gånger hojtat/hämtat mig till sitt bord, vilket börjar kännas lite fånigt i längden. Blindstyre.
på bilden: jag & kylie.

uppföljning.

Eftersom min bokrecension tydligen verkade inspirera, kommer här en uppföljning:
1. Boken: King of Shadows, skriven av Susan Cooper. En ungdomsroman som handlar om en pojke som åker tillbaka i tiden till Shakespeares tid och där hittar den fadersfigur han saknar i sin egen tid... tills han åker tillbaka framåt. Typ.
2. Uppgiften: For this project, you will be creating a "portrait" that conveys something of your sense about the main issues at work in the novel. Begin by creating a border for the portrait, using words and/or pictures that convey something of the importance or significance of the novel. Inside this border, draw a graphic representation of what you deem to be the "big idea" that you see at work in the novel. Somewhere within this "portrait" describe the theme you are portraying in your own words. Be sure, also, to include at least one quotation from the novel that illustrates this main idea in words taken directly from the text.
3. Och resultatet (som inte följer instruktionerna så värst).

förresten...

Om någon förresten har några tips på hur man "skriver" en bokrecension i form av en målning är det bara att hojta till, förslag tages tacksamt emot.

saker jag gillar med usa.

1. Människor. Människor som säger kom och ät med oss, be sociable. Människor som sätter sig ner bara för att du är en bekants bekant. Människor som du bara händelsevis råkar träffa och sen händelsevis går och spelar kort med och sen händelsevis tvingar att säga översättningsbyrå när de lägger en femma. Människor som kan kläcka ur sig vadsomhelst - från ett simpelt "Hey, what's up?" eller "I like your sunglasses, I have the same ones!"* till "Emma, I love you!" bara sådär på random. Människor som bara tittar in genom dörren och frågar hur det står till. Människor som bjuder in, bjuder hem, bjuder till. Och så vidare.
2. Ekorrar.
3. Mångfaldighet; inte bara etnisk sådan, även om den naturligtvis (?) är större än hemma. Men ta hus, till exempel. Glöm detaljplanering med rött tak och tegel. Vill du bygga ett litet hus? Sure, go ahead. Vill du bygga ett stort hus? Inga problem. Vill du bygga ett tegelhus? För all del. Vill du bygga ett grönt hus, ett blått hus, ett randigt hus, ett pepparkakshus? Ingen hindrar dej.
4. Vemsomhelst som fattar att skilja på alone och lonely har min respekt. Vilket mer är ett hyllningstal till det engelska språket i och för sig, men ni skulle inte tro hur mycket folk som pratar det här.
5. Professorer som är kunniga, inspirerande och ptja, talar engelska av naturen och ohejdad vana. Professorer som helt apropå ingenting kan sätta igång att citera stycken ur Beowulf eller som uppskattar din synpunkt och faktiskt vill höra den.
6. Cinnamon sticks.

... to be continued ...


* Jag undrar om Derrek verkligen har ett par 8,95€s Lindex-solglasögon. Men man vet ju aldrig, han kan ju ha det.

helg, hemligheter och hoolabaloo.

Jag har haft en underhållande helg. Fredagen ägnade jag mig först åt att känna mej gammal och vis och mogen medan de andra körde runt i hela Morse med skrivbordsstolar på hjul och bli åthutade av diverse inhabitanter som försökte sova (vilket också innebar att jag missade madrassränning nerför trapporna, vilket var synd), men när jag lokaliserat rymlingarna (och konstaterat att deras misstänkta nyckellöshet var ett faktum) såg jag Amber, Kylie & Shantel förstöra Shantels hand med hjälp av ett rep, en badrumsmatta, ett golv och fart och for sen ut på Emporias motsvarighet till gaturally (eh, i bemärkelsen 6 människor åker bil, i stan. gaturally!). Igår hade vi allsortsoffun med korridordans (cha cha slide, efterföljt av diverse andra, á la bus stop och bootie call), fotosessioner, hemligheter (-whatcho need that for? -nothing. -you look like a person who doesn't lie, what're you gonna do with it? -she doesn't speak english. -nä, det är sant! tyvärr, jag förstår inte, jag pratar bara svenska!) och såntdär. Och så pratade jag med min älskling! (wow, skype fungerade en gång... jag har kunnat prata med mina föräldrar två gånger sen jag kom hit, välfungerande my ass. förmårrade u-land.) Idag kom så verkligheten emot och det var tillbaka till skolarbete och skypeproblem.

På att-göra-listan just nu:

• att skriva en kärleksdikt med känslan 'indifference' (uttryckt annorlunda: jag ska skriva en kärleksdikt med samma känsla som jag - tydligen - hyser för min mattelärare i högstadiet).
• lämna in q:-) ChaseR (försök uttala det namnet när du håller muntlig bokrecension, va!) till biblioteket och låna en muminbok i stället.
• köpa en telefon.
• hitta på planer för inkommande helg, vilken är förlängd med anledning av Labour Day.
• tvätta.
• få skype att fungera.

duktig flicka.

Idag har jag varit duktig. Jag steg upp klockan åtta i morse för att fara ut och springa (om man stiger upp i kristlig tid - eh, för tvåtusen år sen? - är det redan för varmt och man dör). Och resten av dagen har jag pretty much (mitt nya favorituttryck, tydligen) spenderat med studierelaterade aktiviteter. Läste ett kapitel var i Wes Jacksons Becoming Native To This Place och James Fenimore Coopers The Prairie (som för övrigt verkar vara en av de tråkigaste böckerna nånsin, hittills i alla fall) och sen läste jag igenom hela Susan Coopers King of Shadows. Om nån var intresserad. Lite tidsresa för att hengailla med Shakespeare och låta honom lösa ens emo-problem är ju aldrig fel.

Fredagskvällen spenderades bland annat i sällskap av Guitar Hero II. Jag rockar totalt, by the way. Och på ett skumt matställe där de hade åttiotalskväll och servitörerna hela tiden måste klappa och sjunga åt födelsedagsbarn och där vi inte fick dricka med en gång för
"I know this is gonna sound stupid, but we don't have any clean glasses". Sen fixade de vår efterrätt för tidigt också så glassen smalt och de måste göra nytt, göra om. Ah. Jag hade roligt.

Annars går livet sin gilla gång, en minut åt gången. Jag försökte skaffa en telefon, men vill inte betala 129,99 för en telefon som i princip fungerar som engångs-. Det blir nog att lita till Wal-Mart igen, denna institution av tillgänglighet.

Rumsatmosfären är sådär, vår fjärde rumskompis fortsätter att vara konstig och de andra tvås tålamod med henne försvann lika fort som hennes Orlando Bloom-affischer ramlar av väggarna - det vill meddetsamma (har ni nånsin vaknat på natten för att Orlando Bloom ramlar ner på er? Inte? Var glada för det ni, det är ingen trevlig upplevelse). På fredagskvällen runt tolvtiden, efter att ha suttit framför datorn och spelat World of Warcraft i vanlig ordning i några timmar kommer hon på att hennes grandma har blivit sjuk (igen) och hon måste åka tillbaka hemhem till Topeka (typ två timmars bilresa, gissar jag) genast. Utan att ha fått något telefonsamtal eller nånting. Så nu förväntas hon komma tillbaka nångång ikväll, högst troligen just precis när vi andra har slumrat in, för... det är nu bara så hon brukar göra. OB-obsessionen är också något av en gåta, med tanke på att hon lär vara homosexuell. Men han är väl rätt feminin?

Annars lever vi och mår bra, även om S & S för en stund sedan båda deklarerade att de kommer att fejla college (hm, är det därifrån uttrycket "va fejlas de?" kommer?). Tillochmed maten har varit till belåtenhet, trots att vi redan förra söndagen hann konstatera att vi nog aldrig kommer att äta middag i kafeterian igen en söndagkväll, de har tydligen mindre folk i arbete då och förplägnaden såg ut därefter. Inget sånt ikväll, dock, till all lycka. Hur många söndagkvällar med gummihamburgare på papperstallrikar jag skulle klara av är inte en sak jag gärna vill testa.

lektioner, litteratur och lame lawn.

Lågstadieundervisningen fortsätter. På min första föreläsning (som i övrigt verkar ganska krävande) fick jag en lista med saker jag måste skaffa: en 3-ringad pärm för att hålla reda på mina papper, linjerade lösblad (absolut inte ett häfte eller ett block som man river papper ur), blå eller svart bläckpenna (absolut inte blyertspenna eller färgat bläck. Ever.). Hon kommer dessutom att kontrollera våra anteckningar två gånger under terminens lopp. What's up with that? Vad jag antecknar eller inte antecknar är väl min sak? Betyder det att jag måste skriva läsligt? Betyder det att jag måste skriva allt på engelska?

Min första och enda lektion idag började först 12, så jag tänkte gå och inhandla böcker efter frukosten. Den här ska du ha, och den här ska du ha, och den här ska du ha... Med mina sjutton böcker i famnen stegade jag fram till kassatanten som skrattade åt mig och frågade om det var allt. I sure hope so. Efter sagda lektion fick jag kallt konstatera att nej, tyvärr, jag måste ha sju böcker till. Grejjt.

I övrigt? Lawn party var lame, förutom att man fick gratis grejer. Största behållningen (bildligt talat, de försvann ju rätt snabbt) var gratis snowcones - numera även kallade icecones. Sen gick vi in på rummet och tittade på She's the man för typ tredje gången på tre dagar. De andra, d.v.s. Den var rätt underhållande första gången, men... eh. Den är inte lära-mig-alla-repliker-i-hela-filmen-utantill-rolig. (finns det nån sån?)

coolest professor/lamest thing ever.

Såja. Efter att ha väntat i ytterligare dryga timmen idag fick jag äntligen diskutera med professorn och konstatera att han var mig en cool snubbe. Såna petitesser som att kurser var fulla brydde han sig inte om utan sa bara att han måste kolla upp namnet på läraren så att han kan förfalska dennas signatur på ett papper som intygar att jag får gå ändå. Så nu ska jag läsa young adult literature, american indian in literature, american nature literature, intro to creative writing och american popular music. Imorgon börjar allvaret. Eller nåja, jag ska i alla fall gå på en lektion.

Jag har också varit på workshop med andra internationellisarna, där vi bland annat fick lära oss hur man ska skriva adress på ett kuvert (visste ni till exempel att man måste skriva adressen för att det ska komma fram? jag trodde att det räckte med att bara skriva 'till mamma' och lägga i postlådan!) och att pounds och ounces inte är det metriska systemet. Därtill fick vi veta att namnet Emporia härstammar från en grekisk stad, "so your culture has inspired us". Auditoriet, bestående av kineser, koreaner och finnar, kände sig alla väldigt inspirerande.

pissed off and courseless.

Hej, välkommen till Emporia State University! Här har vi framförhållning och planeringsförmåga.

Efter en morgon av pappersifyllande - sjukförsäkring (jag kryssade i ja på alla frågor, även om jag inte vet om det stämde), ID-kort (som jag redan fått eftersom man behöver det när man bor på campus), vaccinationer (tydligen är jag nudå i alla fall en smittohärd även om jag gick igenom en massa trassel hit och dit för att vaccineras mot hjärnhinneinflammation, eftersom jag bara är vaccinerad mot A och C och jag borde ha två till) - skulle vi äntligen få träffa en studierådgivare för att få anmäla oss till kurser. Först väntade vi en trekvart så att alla (klåpare) skulle hinna få alla papper färdigt ifyllda. Sen gick vi över till engelskainsten. 10.30 skulle vi enligt schemat träffa gubben. Vänta, vänta, vänta. Klockan 11 kom han ut ur sitt kontor, tittade på oss och ojade sig över att oj, så många (typ tio) vi är! Han skulle ju träffa en typ klockan 11 och ha möte i tre timmar! Han gick tillbaka in på sitt kontor. Vänta, vänta, vänta. 15-20 minuter senare kommer han ut på nytt och ojar sig igen över att vi är så många innan han går tillbaka. Vänta, vänta, vänta. Kvart före tolv kommer han ut till oss och säger att nä tyvärr, ni är nog för många, han hinner med kanske tre idag, nåja, fyra då, ni andra får komma tillbaka imorgon klockan nio. Tyvärr blev det nu så här, men jag är en gammal gubbe, och antalet studerande varierar ju så från år till år, ibland är det inga alls som ska studera engelska.

Right. För det är ju inte precis som att vi ansökte i våras och de har vetat vårt huvudämne sen dess. Eller vänta, jo förresten, precis så är det ju.

Jag är beredd att döda nån.

Men annars är allt bra.

EDIT: Klockan är två, jag har lugnat ner mej och går för att betala avgiften för boende, för att jag får använda campuset (350 effing dollars!). Anmäler mej, väntar, går med gruppen, står i kö, vår följeslagsgubbe konstaterar att so, you signed up for classes, huh? No?? Ojdå, då är du inte enrolled och om du inte är enrolled så kan du inte betala. Harkel. Detdär. Hejdå!
Joattdetdäran. Pistol, anyone?

amerikansk kultur: cha-cha och wal-mart.

"Så... Äter alla människor i Europa med både kniv och gaffel?"

Ja sii. Det är den stora frågan.

Idag är det family picnic. Min familj är inte på väg hit (det går ett sus genom salen). Inte någon annans heller, verkar det som, alla verkar ganska samstämmiga om att det är lite lame att föräldrarna ska komma hit två dagar efter inflyttningen. C'mon, we're in college! Typ.

Igår kväll var vi på en dans, a.k.a. högstadiedisco. Helt roligt, en stund, och jag fick mig en rejäl dos amerikansk kultur när vi did the cha-cha (what?). Men sen blev det rätt tråkigt, och i brist på vetskap om några partaj eller i brist på ålder ("hey, she can go, she's oold" - thanks, mate!) gick vi hem och sova istället.

Igår var vi också till Wal-Mart, detta mecka av amerikansk kultur. De köpte chips, limsa; jag köpte äpplen och vatten. Eh. Jo. Äpplen är dyra, btw.

Jaja. Snart är det brunch in the caf som gäller, sen nån mystisk meet-and-greet med internationella studerandena, följt av convocation. Whatever that is.

live from emporia:

98 grader. Luften står stilla.

Men annars bra. Flygresorna förflöt utan större missöden, om man inte räknar med att jag höll på att missa planet i London och att min bänkgranne började gråta mitt i Harry Potter (vad händer där?) och att min arm har börjat flaga av (efter att jag spillde en kopp kokande vatten har den varit randig, nu är den randig i trikålår). Sen biltransport till Emporia och checkin på motellet när chaffisen väl hittade dit. Jag tänkte gå ut på en promenad, men jag fick ett slag i ansiktet av värmen och kom så långt som till bensinstationen-mitt-emots vattenflaskor innan jag gick tillbaka. På tv:n zappade jag förbi varningar om värmen och ägnade i stället kvällen åt Scrubs, Bones, Smallville och tillochmed Seventh Heaven (omg, var det tjugo år sen det brukade komma på tv? omg, håller de fortfarande på? omg, Ruthie går i high school och Simon ska gifta sig).

Så. Efter ett antal övningar som inte spelade nån roll eftersom alla bara var såå villiga att hjälpa till (det känns som att varenda människa är Emma med mig) är jag insettlad (jepp, min svenska är redan förstörd efter en dag, efter fyra månader kommer jag bara att prata om najfin å fåårkin). Rumskompisar är trevliga (åtminstone två av dem; den tredje har bara varit in och vänt i typ en minut så hon är något av ett oskrivet blad), vilket ju är ett plus när vi sover fyra stycken i ett rum. Maten är åtminstone hittills inte lika hemsk som befarad. Och när jag gick en kort runda runt området efter kvällsmaten såg jag sju ekorrar.

All is well, alltså, som de skulle säga over here.

visumintervju och värrigare visor.

Resan söderut avklarades med livet i behåll, om ändock inte nödvändigtvis förståndet. Åtminstone förstår jag inte vitsen med att åka ettusen (1000) kilometer för att svara på frågorna 1. Du känner hon som var före dej i kön va? och 2. Hur många år har du studerat?. Nå, hämtade ut mitt pass från posten idag, kompletterat med värriga lappar och grejer. Snart åker jag. [aaah!]

Känner mej litegrann som en död fisk. Jobbet var totalt kaos idag och vi fick inte ens nån ordentlig kassa att visa upp för besväret. Kan inte minnas när jag senast skulle ha känt mej så utpumpad efter ett arbetspass. Anyway, ledigt imorgon på grund av kusins bröllop. Det låter kanske lite konstigt att säga det med tanke på att jag ska sjunga typ hela kvällen (släktkören uppträder med alldeles för många sånger inklusive ett solouppträdande av, eh, mej), men det ska bli skönt att fara på ett bröllop där man inte är inblandad alls. Omväxling förnöjer och allt det där.

Tänkte skriva nånting viktigt (det är det ju alltid) men jag ska gå och packa in en båt i en skinkpåse i stället. Hejdå.

midsommar och annat.

Imorgon är det midsommarafton. Hela veckan har originalen på butikerna frågat vad vi har för planer; som om man borde ha några. De är ju befriade från sådana förpliktelser, de är ju gamla. Vad det nu är för logik. M försöker alltid protestera mot det, det lyckas aldrig. Ändock, grillipihvit är inhandlade, så om det räknas som planer, well, yes sir, we have no bananas. Mest innebär midsommaren ändock tre lediga dagar - men det är inte så bara (folk far på semester och frågar när jag har ledigt i sommar. - På tisdag, svarar jag). Nå, det är nu sist och slutligen inget problem att arbeta då man trivs.

Annat då? I något som troligtvis endast kan tillskrivas omedvetenhet om vem jag är och vad jag har skrivit om gav min kandidathandledare mig ett betyg som föranledde min mamma att köpa två liter körsbär. Addera falafelpita på turkpizzeria och motorcykelutfärd och firandet är komplett. Jag klagar inte.

Med anledning av veckobörjanets resa till hufvudstaden samlar jag ihop papper på löpande band. Det är dyrt att skaffa visum till demokratins och frihetens förlovade land. 80 €, 100 $, 30 € för passfoton plus då utgifterna för sagda utflykt till landets utkant. Jaja. It'd better be good. Hoppeligen hittar jag också ett par gröna jeans (on a wholly unrelated note).

Sommar innebär flashbackar, också. Jag åt lunch vid ett ankare idag. Man betjänar de mest skilda människor. Om man inte vill vara här, varför då vara?

våldsdåd.

Idag sköt jag en människa för första gången i mitt liv. Offret var en femårig flicka, imorgon fyller hon sex. Jag frågade om jag skulle räkna till tre eller bara skjuta, hon ville att jag skulle räkna. Ett, två - tystnad - ursäkta, jag gjorde lite fel, vi tar på nytt.

Min hand bara skakade efteråt.

(men hennes örhängen blev fina)

planer för dagen.

Dagens planer:

- skriva tent.
- inte blåsa i sjön när jag går över Brändöbron.
- köpa farsdagspresent.

Hittills har jag avklarat nummer ett, passerat bron en gång utan att ramla i, samt funderat på att ge katten i att gå till stan. Det är sånadär planer med väderreservation, du vet (undrar vad pappa tycker om den förklaringen när han inte får nån present).

Anyway, tenten gick fint, tror jag. Det brukar ju kanske inte vara ett så bra tecken när det känns som att man kunde skriva mer om en "write briefly"-uppgift man valt bort ("Marlow's monkey experiments) än om den längre uppgift man har valt (the approach and avoidance hypothesis), men att detdäran... Sånt händer ju. Nu sitter jag och väntar på att få gå på översättningslektion (så går det när man skriver tent på typ en halvtimme). Jejj.

musiken segrade.

Först: Serbien var och är en värdig vinnare. Personligen röstade jag på Ungern & Frankrike, men det var ju bara jag... nästan (vi var åtminstone tre stycken som röstade på Frankrike i Finland).

Nu sitter jag här och läser Aftonbladet och har hejdlöst roligt.
Alex Schulman tyckte till exempel att det var hemskt att lyssna på omröstningen, eftersom östeuropéerna bland annat talar så dålig engelska. Hörde han André Pops?
Tydligen vet alla också att jultomten kommer från Sverige. Det är väl samma människor som tror att bastun är en svensk uppfinning, skulle jag tro. (Inte för det, jag håller med om att tomtens uppdykande var något av ett bottennapp... men Krisse var ännu värre.)
"Stilexperten Ida Lithell" sätter betyg på kläderna och jag förstår ingenting av hennes kommentarer. "Modigt uppknäppt svart sidenskjorta är precis vad en vältränad bringa behöver jämte pressveckade byxor. Men jag är inte säker på att en blottad bringa är någonting vi någonsin behöver", till exempel, var det nu sen bra eller dåligt? Hannas klänning hade tydligen konturer som å ena sidan var groteska, å andra sidan fantastiska. Vad det nu betyder.
Apropå Hanna: "Finland gillar monster och svarthåriga kvinnor som sjunger om att de vill dö." Intet för intet toppar vi väl självmordsstatistiken i världen?
Markus Larsson skriver om festivalens död. Länder som röstar på grannländer har tydligen tagit kål på hela kånkarången. "Det handlar inte längre om vilket land som har bästa låten. Frågan är om det nånsin har gjort det, men i kväll får den diskussionen inte plats här." Varför får den diskussionen inte plats här? Kan det månne vara så att så länge grannlandsröstningen gynnade Sverige var den helt okej, medan det nu är förkastligt att andra röstar på sina grannar? Visst kommenterade jag också på att endast öststater gick vidare från semin, men det är ju ändå löjligt att påstå att tävlingen plötsligt har gått under bara för att det gick dåligt för Sverige.

Och så vidare. Vad vore livet utan Aftonbladet?

Sist och slutligen: för mig, och de flesta andra finländare med mej, handlar det i slutändan ändå bara om att slå Sverige. Och det gjorde vi, både i schlagern (med två poäng) och i ishockey. Så allt gott.

ESC 2007. det närmar sig.

Årets höjdpunkt närmar sig med stormsteg. Jag laddade upp med Eloise i helgen (och blev utskrattad på köpet), och tänkte följa upp med att berätta vad jag tycker om årets bidrag.

Semifinal
Bulgarien. Trance är inte riktigt min grej, men mungiga är ju alltid en hit. (2)
Israel. Förenar årets två största trender ("hanna pakarinen" vs "the ark") med rap och dragspel och politiskt budskap och... Årets mest förvirra(n)de bidrag. (1)
Cypern. Det börjar sådär lite halvlovande, men ganska enformigt och lite väl 80-tal. (3)
Vitryssland. Det ska bli intressant att se om sångaren ser lika plastig ut på scen som i videon. Men perfekt schlagerpop: refrängen sätter sig direkt. (6)
Island. Meat Loaf är väl inte från Island? Helt bra låt (men jag måste hålla med vemdetnuvar i inför-programmen, att ordet rock'n'roll gott kunde tas bort). (9)
Georgien. Björk är väl inte från Georgien? Fast sen börjar refrängen och man kunde tro att det var T.A.T.U. Lite väl intetsägande. (3)
Montenegro. Att sjunga på egna språket ger alltid extrapoäng i min värld; att se ut som Åke från Bert gör det inte. Sådär lagom, alltså. (5)
Schweiz. Inte bara vampyrerna lever, utan även Dj Bobo, tydligen (vem hade trott det?). Man kunde ju ha trott att hans musik hade utvecklats sen senast, men icke sa nicke. (3)
Moldavien. Moldaviens svar på Carolina Gynning tilltalar mej betydligt mer än den svenska varianten. Det är något som saknas, men det är helt okej. (8)
Holland. Snälla, sjung på holländska! Inget extra. (4)
Albanien. Jag brukar i allmänhet gilla lokalfärg, men det här var ingen höjdare. (2)
Danmark. Det sorgligaste med det danska bidraget är att det kunde vara SÅ mycket bättre om transan gjorde en ordentlig show. Vad är det för vits med att vara transa om man inte fläskar på riktigt ordentligt? (1)
Kroatien. Så länge de håller tonen är inte så att man dör, men det kan nog hända att det börjar vara dags att ta en sväng till toaletten ungefär nu. (2)
Polen. Refrängen och versen passar inte alls ihop (jag gillar refrängstuket bättre), och det blir lite småintressant att se hur det här ser ut live. (4)
Serbien. Insidan är viktigast, jo, fast inte i de här sammanhangen. Skaffa dej en stylist, snälla! Det här är för övrigt riktigt, riktigt bra, men klädvalet drar ner betyget från en full tia. (9)
Tjeckien. Kan nån verkligen ha en sån där röst, på riktigt? (2)
Portugal. Vad har man för tanke med att klä bakgrunden i guld och rött och solisten i öh, beige? Nänä. (1)
Makedonien. Det här är ganska bra, men jag får inget grepp om taktarten i refrängen. Men återigen, hemspråk är bra. (6)
Norge. Det är något disturbing över synen av en femtioårstant som visar både ett och annat, och inte är låten bra heller. (2)
Malta. Den här låten har växt. Hon kan dessutom sjunga, vilket ju aldrig är fel. (8)
Andorra. Det är inte originellt precis, men det funkar ju. (8)
Ungern. Min absoluta favorit. Bara rösten ger tio poäng. (10)
Estland. På något sätt känns det som finska Laura. För lite originalitet, men rätt catchy är det väl. (5)
Belgien. Det är svårt att inte dras med, men poängen ges mer för originalitet än för låtkvalitet. Och vad gör Filmkrönikan-Orvar i bandet? (5)
Slovenien. Opera, tja, varför inte? Jag gillade ju Elysion. Men kanske ändå inte. (5)
Turkiet. Den här låten är äckligt medryckande, och kommer nog att gå långt. (6)
Österrike. Bon Jovi är väl inte från Österrike? (7)
Lettland. Antingen gillar man det, eller sen inte. Jag råkar nu gilla muminpappans hatt. (7)

Baserat på min högst personliga åsikt borde alltså (10) Ungern, (9) Island, Serbien, (8) Moldavien, Malta, Andorra, (7) Österrike, Lettland, och (6) Vitryssland och/eller Makedonien och/eller Turkiet gå vidare.

Finalen
Bosnien Herzegovina. Sångerskan liknar Rachel Weisz, men man får inte många poäng för det. (4)
Spanien. Thomas G:son, sluta blanda näsan i blöt där den inte hör hemma! (3)
Irland. Irländsk folkmusik är ju svårt att motstå. (7)
Finland. Jag är lite orolig för låga tonerna, men denhär låten har absolut växt. (9)
Litauen. Helt okej, men kommer nog att dränkas. (5)
Grekland. Greklands och Turkiets bidrag låter likadant (shake it up). Rätt medryckande, men också ganska b. (5)
Sverige. Man blir ju glad, men det är inte bästa låten The Ark nånsin gjort, precis. (9)
Frankrike. Det är helt underbart att se ett franskt bidrag som inte tar sig själv på blodigaste allvar, och dessutom sjunger en del ord på engelska. (8)
Ryssland. Tja, T.A.T.U. gick ju rätt bra hem, så här kommer uppföljaren. Inte min kakbit, men jag misstänker att många har avvikande åsikt. (4)
Tyskland. Åh, swing! Wunderbar. (9)
Ukraina. Det här är ju så psykedeliskt att man bara måste älska det. (8)
Storbritannien. Urk. (1)
Rumänien. Rumäniens svar på The Ark. (7)
Armenien. Hoppas han byter byxor till finalen. Nå, sådär. (4)

Är det rätt?

strålkastare, skolstuff och angst.

Vi hade vårkonsert i onsdags. Det gick bra; men framför allt var det roligt. Ibland glömmer jag bort vad strålkastare gör mot mig. Det har inte specifikt med rampljuset att göra, det behöver inte handla om mejmejmej - men man blir berusad av scenen, lamporna, publiken, musiken. Det är det närmaste jag nånsin kommit att flyga.

Förra veckan var det undervisningsfritt i Fabriken och Emma hade storslagna planer på att skriva 12-sidig littkultrapport om svenska som andra inhemska språk, 2-3-sidig essä om fairy tale features i Dickens Hard Times, läsa tre böcker och så kandin förstås, den där eviga kandin... Jag gjorde ingenting, förstås, utan spenderade hela veckan med att återanpassa mej till vardagen och titta på Scrubs. Typ.

All avsaknad av skolflit är dock inte mitt fel. Jag har inte gjort översättningen till imorgon, men det beror bara på att jag inte har originaltexten. Det är lite svårt att översätta den då, faktiskt. Inte för att ta till personliga påhopp eller så, men vi skulle enligt uppgift ha fått de där texterna för typ tre veckor sen, och jag har varit och kollat flera gånger, fick sen höra att läraren mejlat texterna i måndags (men inte till mej, tydligen), mejlade henne, men har inte fått något svar. Sånt händer ju, iofs, men förra gången hon mejlade info fick jag heller ingenting, och ni vet ju vad dom säger: en gång ingen gång, två gånger tradition. Det är inte utan att man blir lite bitter och inåtvänd. Eller tar till regression, och struntar blankt i att göra nånting precis som man skulle ha gjort i lågstadiet. Och vi känner ju alla till min benägenhet för regression.

I övrigt är det mest USA nu. Fick min I-20 på posten häromdagen, så nu är det fritt fram att ansöka om visum och bostad och så vidare och så vidare. Det är något överväldigande. Hur ska jag veta om jag vill ha all access meal plan eller en 15-block plan? För att inte tala om ifall jag hellre skulle bo i Southeast Morse eller North Tower*. Jag kan inte ens svara på om jag är en morning person eller inte! AAH! Oftast ser jag därför ut ungefär som på bilden (f.ö. tagen på mitt kusins bröllop, men det var inte lika hemskt som det verkar).

* Som den HP-nörd jag är finns det ju bara ett svar på den frågan, men jag tror att det är fel.

grease - vad hände sedan?

Allt emellanåt får jag för mig att leka konstnär och klotta akryl på mitt köksbord, mitt golv samt, om det riktigt vill sig, på eventuell papperslapp eller duk. Oftast handlar det om tiosekunderskreationer, men ibland händer det ju sig att jag orkar hänge tre dagar åt ett projekt. Om det sen är värt det är ju en annan sak, det suger ju lite att spendera timmar åt att researcha hur frihetsgudinnan ser ut för att sen måla en skitful tavla, till exempel. Men det är en annan sak. Den här är i alla fall lite rolig. Tycker jag.

P.S. Beklagar språket, förresten, men det är faktiskt inte mitt fel. För er som inte förstår finska, typ ålänningar och så (inga namn nämnda), så står det typ
ruta2: VA?? Nånting sånt finns ju inte!
ruta5: Till minne av kärleken... från din baby. [oh yeah, jag borde jättemycket bli översättare]
ruta6: Det gick åt skogen igen!

himmelsk logik.

Motion är en synd, har jag kommit fram till. Ni vet hur vissa människor säger att man inte borde röka, och förklarar det sådär klämkäcksfinurligt med att säga "Om Gud ville att människorna skulle röka, hade vi varit utrustade med skorsten"? Ptja, jag säger bara en sak: Om Gud ville att människorna skulle motionera, hade han inte uppfunnit träningsvärk.

en bild, förresten...

Om någon har tvivlat på mig när jag bedyrat att jag inte är speciellt händig i köket, vill jag här presentera bevis. Här försöker jag baka kakor.

uppdatering av läget (igen).

(Klumpuppdateringsinlägg sisådär högst en gång i veckan är det nya blogga-flera-gånger-om-dan)

Syster med man var i landet i två veckors tid. Det var underbart att se dem igen, senast var i augusti, och det känns länge sen. Under några påskdagar var hela familjen tillsammans; det händer inte ofta. Vi hann med exempelvis villabesök, skogsvandring, hamansöronbak, shopping, spel, musicerande samt sightseeing i Åbo och Helsingfors, men tiden går ändå fort då man har roligt...

Jag har dock blivit botad från min resfeber. Efter att ha spenderat i snitt en dag i veckan hemma i lägenheten de senaste veckorna känns det skönt att kunna bara vara här också. Det är trots allt mitt hem just nu; och det är trots allt inte så länge till jag kan sitta i mitt fönster, jag sa upp lägenheten idag.

Sist, men sannerligen inte minst, har jag också jobbat lite på kandidatavhandlingen (att det betyder att jag har skrivit cirka fem rader kan vi ju prata lite sådär halvtyst om).

universum svarar.

Ibland får man känslan av att universum vet precis vad man tänker och vill visa en att man har fel. Jag var till Mathilda och åt nånslags soyanudelgrönsakssössö idag och konstaterade att gällande maten, i synnerhet den vegetariska, bytte jag sannerligen ner mej genom att byta ÅA och Arken mot VY.

Men sen hade de sått påskgräs på små fat och satt små gula kycklingar i, och jag kunde inte låta bli att tänka att kanske det inte är så dåligt här heller.

long time, no see.

Det var ett tag sen jag skrev senast. Har du undrat över vad jag har gjort?

Ptja, jag har till exempel återsett min syster med man med jubel och fröjderop, med allt som därtill hör, exempelvis banlagning (jaa, vi lyckades stjäla ett mjölkpaket av en gammal tant och rädda jonatan från en säker död!) och kittling (av henne, inte mej).

Sen har jag också varit en superduktig studerande (fast det är jag ju alltid?).

Och så har jag tittat på en Playboy Production, producerad av Hugh Hefner (den första?). Det var Macbeth.

Och lite såntdär, du vet. Sånt som man brukar. Stråla ikapp med solen, blåsa iväg på Brändöbron, frysa i takatalvi (mr G frågade efter ett svenskt ord för det, btw, det finns väl inte? säger det nånting om skillnaden mellan svenskspråkiga och finskspråkiga, månne?), köpa nya skor...

i min lilla skyddsbubbla.

Ibland, speciellt i böcker, beskrivs vissa människor som sådana som framkallar ett behov av beskydd från andra människor. Man ser dem, deras känsliga sprödhet och drabbas bara plötsligt av en väldigt fågelmammasyndrom. De ska beskyddas med näbbar och klor till sista blodsdroppen.

Något sådant syndrom brukar jag inte framkalla hos andra människor. Maskiner, däremot, verkar känna ett behov av att beskydda mig.

Först var det Mr Bowmont som censurerade mina MSN-konversationer enligt tycke och smak. Nu har min telefon också börjat censurera. Den screenar mina samtal utan att fråga mig först.

Är det inte tryggt och mysigt, så säg? Det vore kanske tryggare och mysigare om den censurerade enerverande "TJÄNNARE TJEJJEN!WzuP?!"-konversationer och diverse mordhotande samtal i stället för i högsta grad välkomna samtal från min bästaste vän och så. Men man måste väl vara glad för det lilla.

Har jag hört.

enkel översättningsuppgift.

Jag och min finskalärare har ganska skilda åsikter om vad som är en lätt text. För att inleda översättningskursen skulle vi idag översätta en text ensamma, utan några som helst hjälpmedel. "Men där finns inga svåra ord, så det går nog bra."

Jag vet inte hur det är med er, men ord och uttryck såsom praxis, elektorer, fortbestå, flankstöd, var skon klämmer, eliminering och röstberättigad är inte ord som ingår i min vardagliga vokabulär. För att illustrera mina finskakunskaper kan jag berätta att jag satt jättelänge och funderade på vad 'rösta' heter på finska, trots att det just var riksdagsval (det var iofs mer än blackout än något annat, men ändå). Flankstöd, däremot? Vad ÄR ens det?

rastlösheten hugger i benen.

Jag är rastlös. Jag vill bort, bort, bort. Jag får ingenting gjort och ingenting känns vettigt, viktigt. Jag skulle gå till H&M och köpa en enfärgad t-tröja att måla på igår, och inte ens det lyckades jag med. Färg i tillvaron? Mörkbrunt, svart, grått blev resultatet. Jag behöver en brejk. Veckan efter veckan efter påsk har jag undervisningsfri vecka, jag vill åka bort. Men vart, hur, med vem? Jag kommer ändå bara att sitta och skriva arbeten hela veckan sen i alla fall. Men jag vill inte. Våren var på väg, men nu har den ångrat sig och jag behöver försiktiga solstrålar och leenden och röda skor.

Inte för det, jag har saker att se fram emot. Ikväll är det Stefan Sundström-spelning på Wasa Teater, imorgon date med Twinmind och vår Legolas och på fredag igen till WT för en föreställning av Trollkarlen från Oz. Och nästa vecka kommer S & SH!

jätteintressanta underligheter.

(på grund av praktiska orsaker publiceras detta på två forum)

REGLER:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1) jag äger ilkka jääskeläinens skiva vuosisadan rakkaustarina. och det underligaste av allt: trots att jag på en ren intellektuell nivå inser att den är dålig både tekniskt och musikaliskt sett har jag lyssnat ganska mycket på den. (annars brukar jag nog hålla mig till lite mer rumsren musik. faktiskt.)

2) jag har lyckats ta död på en kaktus. jag visste inte ens att det var möjligt.

3) jag har aldrig sett en star wars film. överhuvudtaget har jag sett rätt få av dedär filmerna man 'måste' se, t.ex. borta med vinden, schindler's list och dirty dancing.

4) jag gråter väldigt sällan, men när jag gör det är det nästan alltid angående konstiga grejer. en gång grät jag till exempel för att jag missade FA-cupfinalen mellan arsenal och chelsea för att tv-tidningen angav fel sändningstid. jag kan inte heller minnas att jag skulle ha gråtit till en enda film eller tv-serie, innan jag plötsligt grät floder till ett OC-avsnitt. (fyi: det var INTE när marissa dog, då var jag bara glad.)

5) när jag var liten ville jag väldigt envist inte gå och sova. inte så konstigt, kanske, men detta resulterade i att jag somnade knall och fall på en hel del konstiga platser, typ mitt i trappan eller på sängkanten med huvudet på sängen och fötterna på golvet.

6) lära sig av sina misstag? ha! i varenda engelskaprov i högstadiet fram till det allra sista stavade jag ordet 'beautiful' utan u. i det sista provet tänkte jag skriva utan u bara för symmetrins och traditionens skull, men lät bli, trots allt.

Jag känner typ ingen som inte har blivit utmanad, men jag utmanade syster liten på X3m och nu Sam.

på min gravsten ska det stå...

I ett plötsligt anfall av förutseende började jag göra lite history of english-läxa, som handlade om eufemismer (i samma veva upptäckte jag också att min blogg tredjeplatsade när man googlade 'eufemismer supa', det var lite konstigt. men en parentes.). Och jag ska komma till saken snart, men först ska jag berätta om ett frendit-avsnitt, där Ross inte vill skilja sig från Rachel, för han vill inte att det ska stå på hans gravsten att han genomgått tre skilsmässor. Varvid Phoebe (förstås) sa, att han kan ju själv välja vad det kan stå på gravstenen, till exempel "Ross Geller - good at marriage! On mine it'll say Phoebe Buffay - buried alive". Efter att nu ha undersökt olika engelska eufemismer för döden, vill jag att min gravsten ska bära texten:

Emma - went into the fertilizer business x.x.xxxx

("become living-challenged" var också ett alternativ.)

guidning.

Har du någonsin undrat vad peijaiset är för något? Funderar du kanske över hur mycket björnar det finns i Finland, och var? Eller har du helt enkelt glömt bort vad Olaus Magnus kallade den blandning mellan människa och björn han trodde existerade?

Kom till mig, mina damer och herrar, jag vet allt.

Speciellt på finska.

Som en del av kursen muntlig färdighet II ingick en guidning (aka opastus) av valfritt ställe. Att jag valde Österbottens museum är väl kanske lite att ta i, men jag skulle i alla fall guida där, var det tänkt, och jag tänkte guida 400årsutställningen som invigdes i höstas, för den hade jag åtminstone sett och visste litegrann om. I tisdags kom vår lärare så på att kanske nog det tar lite länge om alla ska guida varsitt ställe... kanske vi klumpar ihop det... kanske jag, H & A alla skulle guida vid muséet... och kanske vi går dit redan kvart över nio, istället för tio som det var tänkt, eftersom hon som skulle guida från morgonen inte kunde komma. Nåmen bra med mycket förberedelsetid, hela två dagar. Nåja, vi gick dit i går och konstaterade att nehej, där fick vi inte alls guida, där var nån grupp och vi skulle nog absolut ha måstat meddela på förhand (att jag var dit och frågade priser redan för några veckor sedan gills tydligen inte alls; hon kunde inte heller då ha sagt att vi måste boka). Men denhär björnutställningen som vi fick hit förra veckan är ju intressant, den kan ni guida. And oh, oh, by the way, så öppnar vi först tio. YES! Vi konstaterade att ingen av oss vet nånting vare sig om björnar, deras historiska och mytologiska betydelse, klippmålningar eller schamanism. Nåmen bra med mycket förberedelsetid, hela några timmar. Vi hade ju kvällsprogram då...

Nåja, man gör ju vad man kan av vad man har. Det är över nu, i alla fall. Jag behöver inte bry mig om nånting nu resten av kursen.

(svar: a) en fest som traditionellt hålls i Finland efter att ha fällt en björn, då man äter köttet. b) runt 1000 stycken, mest vid östgränsen. och c) Augustinus. O.M. var för övrigt Sverige-Finlands sista katolska ärkebiskop.)

sol, sol, jättesköna sol

Det är vår! Solen skiner, man får hoppa mellan bara fläckar på trottoaren och jag har bara gått runt och lett åt allt och ingenting idag. Om J hade varit här, skulle det här definitivt ha kunnat vara dagen då vi köpte solglasögon (vi provade solglasögon på kvinnodagen, men kom fram till att man ska fira våren med sånt; den dagen firade vi istället med att shoppa loss som riktiga kvinnor och arnold's).

Jag lever för årstidsväxlingarna.

En intressant grej är förresten att jag är mycket mer mottaglig för mutor och politiska påhopp när jag redan röstat. What's that all about?

tiden är ur led.

Apropå att reta upp sig på omotiverade grejer, här är en sak som jag alltid* har undrat över:

Bästa sändningstid i Sverige tycks vara 20.00 (och framåt), då kommer alla sånadär kvällsprogram á la Let's Dance, Bygglov och Pokerfejs.

Bästa sändningstid i Finland tycks vara 21.00, då alla motsvarande program sänds.

För mig infaller de alltså på samma tid, men svenskarna börjar ju en timme tidigare. Hur kommer det här sig? Är finländare mer kvällspigga? Är svenskarna mer kvällströtta? Är alla program inplanerade enligt min tidsbild? Är jag dum i huvet?

* nåja, alltid och alltid. typ sen mina föräldrar blev uppätna av en noshörning som rymt från zoo. eller var det roald dahl?

tidsfördriv.

Glad idag är Emma som har klarat av alla sina kandidatseminarieuppgifter (respondent + 2x opponent) och hädanefter bara behöver sitta och se andra svettas och vrida sig på sina stolar. Ännu återstår ju förstås att skriva färdigt den där -piip- avhandlingen, men det är en världslig sak. Jag lyckades faktiskt aktivera mig lite igår; jag är speciellt stolt över att jag cutpejstade sista kapitlet till att bli det andra istället. Såna invecklade operationer kräver sin kvinna minsann.

Arg idag är sammaemma för att herr T inte förstår hennes helt superbraiga essäer. "Your terminology in discussing sociolinguistics seems off"; vad konstigt då, jag vet inte ens vad det är, än mindre var jag medveten om att jag försökte diskutera saken akademiskt. Dessutom skrev han "wague" på ett ställe, han ska så lagom skriva att jag inte kontrollerar mitt språkbruk. Återigen påminns man om vikten av överordnade som man respekterar, och som man faktiskt tror vet bättre än en själv... Det är inte det att jag tror att jag vet allting bäst själv - nåja, inte bara det - utan det att jag tror att han inte vet bäst heller. Ibland är det inte ens det; säkert är han kunnig på sitt område, men den som har hittat på att ge honom lärarkompetens borde genomgå en psykisk undersökning. Hur kommer det sig att jag har fått mycket sämre i hans kurser än i andra (som bedömts av native-speakers, by the way) till exempel? Det har säkert inte alls att göra med att jag inte ens ids försöka göra mitt bästa, så länge det blir sidantal. Nåja, tydligen lär det här universitetet vara typ sämst i hela landet (eller världen, kanske), och budgeten för år 2010 är 3 euro så att kanske man inte kan ställa så höga krav...

Uttråkad idag är jag också, jag sitter här i datasalen och flummar i väntan på Shakespeare. När jag var i England i min gröna ungdom köpte jag ett vykort där det stod So I haven't written for ages - neither has Shakespeare! och sen sorry längst ner med pyttesmå bokstäver. Fast det är nu förvånansvärt nog inte Shakespeares comeback jag väntar på, utan kvart över fyra då Macbeth försöker mörda oss allihop. Jag kunde sitta och lyssna på valdebatt i matsalen, men dels var det helt sjukt upplagt (debattörerna satt vid ett bord på nedre våningen, men riktade mot övre, så att man i princip inte kunde sitta varken uppe eller nere om man ville se något - snacka om organisationsförmåga) och dels var jag inte med från början och de hade inga skyltar så man visste inte ens vilket parti de representerade. Imorgon ska jag gå och rösta - heja! Det känns så tryggt att veta att sådana som jag ska leda landet.

sportlovsresa.

Trötta på konstlade leenden och gubbar i slips styrde vi bilhjulen mot nordligare vidder, där riksdagskandidaterna hade precis lika konstlade leenden på likadana skyltar, bara namnen var annorlunda. Vi började i Uleåborg på Eden med att simma (egentligen började vi med att titta på Reba [??] på subtv, men det talar vi ganska tyst om). Trötta efter bilsittning, simning och bastning gick vi så för att intaga middag på hotellets restaurang. Grillad getost med färskpasta, rucolasås och rostade pumpafrön lät ju bra, tyckte jag, och beställde på svenska men pekade på finska. Maten kom, grillad kyckling? Ursäkta, sa jag, jag hade beställt getost. Kyparen (för övrigt tredje i raden att betjäna oss, månne svenska inte var så populärt?) såg frågande ut. Vuohenjuustoa. Oj, förlåt, förlåt, vi ska genast se till så att du får rätt mat, förlåt, du kan få efterrätt gratis som plåster på såren. Väntade tills de andra nästan hade ätit upp sina portioner och så kom kyparen dragandes med kyckling igen, den här gången inte ens med pasta. Övervägde mina möjligheter: a) klaga igen och svälta ihjäl innan jag får maten eller b) äta och se glad ut. Jag valde det senare, åtminstone till hälften; det var inte speciellt gott så jag såg knappast särdeles glad ut. Kyparen kom och plockade bort de andras tallrikar, nog fick du väl rätt mat denhär gången? Eh, eei... sa jag och han sa hyvänen aika, hyvänen aika, hyvänen aika. Fick både huvudrätt och efterrätt gratis i alla fall, alltid något.

Morgonen grydde så rosig och fager att vi aldrig ville vakna, och efter att ha intagit våfflor och annat hälsosamt styrde vi vidare mot Kemi och snöslottet. Det var imponerande, jo, men svinkallt (-8 ungefär, men det kändes mycket kallare). Jag förstår inte hur folk vill sova där, men 1561 människor hade gjort det ifjol, så tydligen är inte alla som jag (tack och lov för det, tänk hur världen skulle se ut). Besöket blev något kortare än planerat, trots en sväng via en souvenirbutik där vi bl.a. köpte knäckebröd med choklad mellan (mums...), så trots den sena starten kom vi till IKEA i Haparanda ungefär planenligt. Vi köpte allt utom det vi hade tänkt (för min del bl.a. en wokpanna och vinglas), som vanligt. Konceptet är ju likadant överallt, så det är ju inte så mycket att orda om; det som förvånade mej mest var de billiga priserna på restaurangen. Det är ju enda stället där man kan äta, så enligt normal praxis 'borde' det ju kosta hur mycket som helst, men lunch för fyra personer + två kaffekoppar för tjugo euro jämnt är snudd på revolutionerande. Kanelbulle för 5 kronor, en morotskaka för 10 - vi borde alltid fara dit på kaffe, no?

Efter två varv runt Haparanda City (oh yeah) för att händelsevis hitta en bokhandel (naturligtvis) gav vi upp och åkte tillbaka till hemlandet igen, närmare bestämt till Rokua Kuntokeskus. För att komma dit skulle man först köra långt, sen köra genom Kållby, sen Pörkenäs och mitt i allt i skogen fanns det ett stort upplyst hus. Utanför stod folk och rökte, i foajén satt bara pensionärer. Jag behöver inte åka på rehab, sa jag, jag är inte alkoholist eller Britney Spears. Ingenting hjälpte, där var vi och kunde inget annat. Efter en frukost utan våfflor (men mer än en selleri, i alla fall, vilket jag befarade i ett skede) gick jag & L på gym. Första gången jag var på gym frivilligt i mitt liv, bör kanske tilläggas. Men det var rätt roligt, faktiskt, vi hittade en favoritapparat och skrämde bort en tant (L menade att hon helt enkelt var färdig, men jag tror det berodde på Fountains of Wayne eller Orango eller vad vi nu hörde på). Sen gick vi och sökte simbassängen, vilket var svårare sagt än gjort, vi förvillade oss till alla möjliga konstiga draperi-utrymmen. Till sist frågade en tant om tytöt var menossa uimaan och pekade oss rätt. Lite plask och bubbel (eller, för L:s del, tio kilometer) senare tvingade vi kökspersonalen att ge oss lunch trots att lunchtiden var slut och sen... for vi hem, helt enkelt, så att säga.

k-rautas marknadsföringsmiss (typ).

Ända sedan jag först såg reklam för K-Rauta på svensk tv har jag undrat över varför man lanserar en butikskedja under det namnet i Sverige. Diftonger är inte en del av det svenska språket och knappt någon svensk kan ens uttala namnet, det kan ju inte vara någon speciellt bra affärsidé. Men okej, tänkte jag, de heter ju så, så det må vara dumt men i alla fall logiskt.

Jag har nu ändrat åsikt. Det är inte dumt, det är urbota dumt. Och nu är det inte ens logiskt längre. När jag åkte förbi nämnda butikskedjas filial i Vasa senast märkte jag att den butiken heter både K-Rauta och K-Järn.

Så varför, VARFÖR K-Rauta?

motivation, var döljer du dig för mig?

Var hittar man motivationen att gå vidare när man mentalt har avslutat ett projekt? Med inlämnandet av första råversionen och opponerandet av kandidatavhandlingen kändes det ju som att det var ett avslutat kapitel, och nu ska man börja skriva om och skriva till. Problemet är att det är omöjligt att få något gjort utan inspiration. Men kandidaten ska skrivas, vare sig jag vill eller inte. Tre oplanerade dagar i Vasa skulle resultera i åtminstone en sida, tänkte jag. Tji fick jag. 'En mening' ligger närmare sanningen. Det bär emot att överhuvudtaget ta tag i saken. Det är lite samma känsla som man har inför en storstädning av nåt överbelamrat garage eller dylikt; nu ska det rensas upp, bestämmas vad som ska sparas och vad som ska slängas (jag behöver Antikdeckarna). Det är svårt att få en överblick av det hela på datorn också, jag ska printa ut en version och klippa och limma irl i stället tror jag.

Nåja. Jag hoppas att en veckas "sportlov" ger den distans jag behöver. Fem kilometer långfärdsskrinning på larsmois idag följs av en tredagars roadtrip uleåborg - kemi - haparanda - rokua (bad, isslott, ikea, utomhusaktiviteter) med familjen.

husesyn: hörn.

Mitt älskade fönster i sitt naturliga habitat.

husesyn: sladdar.

husesyn: mindre pretentiös bokhylla.

Det händer sig att jag läser annat än skolböcker på hög också.

husesyn: hubertus & c:o.

Musikhörnan: piano, flöjt, CD-spelare, skivor.

husesyn: husets hjärta.

Husets hjärta är köket, har jag hört. Det är också en smyckesserie från Kalevala, men det är en bisak.

i alla inredningstidningar ges inköpsfakta:
stol, vintage (mommos vind), målad röd med färg köpt från Hartman
glasvaser, IKEA
pinnar, stulna från häck på väg hem idag
oljelampa, från Nasaret
kaffefat, Arabia 24H
bord, butik i Åbo

husesyn: lektyr för lediga stunder.

När jag har tråkigt brukar jag läsa en hög böcker om narratologi eller finsk grammatik.

husesyn: ljuset ser mej.

En lampa.

husesyn: disk(h)o.

Kontaktannons: Diskare sökes.

husesyn: jag ser ljuset.

Jag har en egen ingång till matrix i min lägenhet. Det är också en illustration av den kända frasen "jag ser ljuset!". Eller en ugn.

bildserien husesyn gör entré.

Jag har fått vissa klagomål på att min blogg saknar bilder. För att citera rakt av har det sagts: "Du fick ju inte en kamera av tomten för att inte använda den". Och det ligger väl nånting i det. Därför, mina damer och herrar, inleder jag härmed bildserien Husesyn. Enjoy.

Den första bilden föreställer golvsilen i min dusch.