gambler-to-be.

Har man klöver ess i öronen behöver man ju ett matchande tärningshalsband. Nu behöver jag bara utveckla ett spelberoende and I'm good to go.

sommarlov och OS.

Fyra (4!) timmar jobb kvar innan jag tar sommarlov. Det firar jag utan kamékaka, möjligen med nya örhängen (klöver ess!) och definitivt med ny frisyr. Det blev kort och mörkt och ganska rött.

Nu är jag trött. Jag steg upp kvart före sex i morse trots att jag var ledig. Trots min enorma insats blev det "bara" en fjärdeplats för Hanna-Maria. I övrigt tycker jag bara att det är lite, lite orättvist att en som är en månad yngre än jag har tolv OS-guld. Jag har ju inte ens ett enda.

jag köper mig lycklig.

Den här tiden förra året var jag i full gång med förberedelserna inför den Stora Resan. Jag tänkte jag skulle gå tillbaka i tiden i bloggen för att läsa klagomål på hur jobbigt det var med visumansökningar och sånt, så där så att jag blir glad att jag inte behöver åka nu; men juli 2007 är den enda månad jag inte har skrivit ett enda inlägg sen jag började blogga här december 2005. SÅ fullt upp hade jag tydligen.

I brist på visumansökningar och andra skojiga saker att slänga pengar på, muntrar jag upp mig själv med diverse andra köp. Idag köpte jag världens finaste lilla my-halsband (jaja, så går det när man är på jobb; har man inga kunder hamnar man ju att handla själv), och nyss fick jag ett bekräftelsemejl från CDON att mitt paket är på väg, ett paket innehållande (jag citerar) Oh Laura - A Song Inside, Winnerbäck Lars - Med Sol, Goo Goo Dolls - Dizzy Up samt DVD - Astrid Lindgren Mat. Mm, mat, goott (kanske ostkaka från Katthult?). Nåja. Den sistnämnda ser jag mest fram emot, för den innehåller Kajsa Kavat och det finns väl inget finare, speciellt nu när det lackar mot jul.

veckans scoop.

Det är mycket inredning just nu. Jag (eh, mest pappa) har tillverkat en bokhylla av en gammal kälke, sågat och målat hyllplan till köket (gult), knyckt gamla hartwallbackar; och till helgen blir det en IKEA-resa med de bästaste vännerna.

Och sen måste man ju ha saker att hänga på väggarna också (förutom LP-skivorna ovanför köksfönstret och alla gamla släktfoton jag håller på och skannar in...). Den här notisen har jag klippt ut ur lokaltidningen; den ska jag nog rama in och hänga på en hedersplats:

Guillou köpte glass i Esse
På torsdagen var den svenske författaren Jan Guillou inne på Kjellman & Co Livsmedel i Esse. Det var Gun-Borg Sundqvist som satt i kassan och hon kände genast igen honom.
- Jag har ju läst hans böcker. Jag funderade om jag skulle säga något, men tänkte sedan att han säkert vill vara anonym. Han skrattade lite, han är säkert van med att bli igenkänd.
Den kände författaren hade sällskap av en kvinna. Han handlade två flaskor vatten, glass, lakritsstänger och choklad.
Kaj Wistbacka som har illustrerat många av Guillous böcker har sina rötter i Terjärv. Kanske har det något att göra med författarens besök i nejden?

Jag undrar om det ordnas några såna där rundturer, typ "I Guillous fotspår"? Kanske kan man få veta exakt vilken typ av lakrits han köpte. För att inte tala om chokladen; var den månne Fazer eller Marabou?!

å ena sidan, å andra sidan.

Å ena sidan funderar jag på prepositioner. På att homesick kanske likaväl kan betyda sick of home och att några små, små bokstäver gör en sådan enorm skillnad.

Å andra sidan skiner solen både bokstavligen och bildligen. Jag har fått hem min syster på besök från främmande land. Jag spenderade en trevlig gårdagskväll tillsammans med mina-nästan-grannar-numera och Stefan Sundström, Susanne Alfvengren och Apan Anders i vuxentappning (därav vissa kanske trevligare än andra). Och jag ska kanske, hoppeligen, möjligen få se Lars Winnerbäck nästa helg. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir av. Om inte för någon annan orsak, så för att jag inte tror att jag nånsin återhämtar mig från pessimismens dunkla vatten om så inte sker (det har påpekats både en och annan gång från flera håll att jag håller på att drunkna där).

Jakobs dagar har inneburit förvånansvärt lite extrakunder; inte en gång har jag fått prata engelska (lessen i ögat). Jag fortsatte utklädningstraditionen från förra årets gammaldags torg i ensamt majestät i affären idag, från fjolårets tjugotal körde jag i år på sextiotal med prickig byxdress, mammas studentskor (?) och rakt trollhår. Den enda reaktionen jag fick angående mitt utseende var en kommentar om att jag har skickat iväg min syster till FM, och några sådana anspråk kan jag ju då rakt inte göra. Lite road är jag dock över relationen till den jag misstogs för; jag börjar misstänka att Twinmind väljer sina vänner utgående från någon typ av utseendekriterier.

Ikväll blev det igen en sväng till den före detta tobaksstaden för att bonga kändisar och dylikt. Jag gick ett varv, såg/lyssnade till stadens stoltheter (sedermera, efter den tidigare stolthetens åtal och läxor), gick ett till varv och körde sen hem, tillfreds med min lördagsunderhållning. Det är ju så vackert med människor som gör det de älskar.

humör, väder, service och flyttande.

I morse när jag cyklade till jobbet var jag på jättebra humör. Det var skönt att cykla, det var lite halvkallt sådär och jag var i tid så jag måste inte cykla mig halvt fördärvad. Då tänkte jag att det får allt vara nog med apati nu, nu ska jag börja leva igen. Sen kom jag förstås till arbetet, och det hade varit ett himla trassel med nån kund och jag hamnar att vara ensam i affären på måndag (första Jakobs Dagar-dagen?!), så då var det slut på det goda humöret ett tag, men sen var det något som var hemskt roligt, så jag tänkte börja gråta av skratt och då blev det bra igen.

Alla klagar på vädret men personligen tycker jag inte att det kunde vara bättre.

I morgon ska jag köra till grannstaden i norr för att köpa en telefon, därför att servicen vid vår lokala telefonhandlare gör mig förbittrad så till den grad att min bästa vän tyckte det var pinsamt. På förlovningskalas hos min andra bästa vän i helgen tänkte jag nästan starta slagsmål med en försäljare, på den nivån är det. Men jag ville ju inte ställa till med nån scen. Vi fokuserade på kvällens huvudperson istället, kattungen...

Och till helgen ska jag flytta! Min mamma tycker att vi borde flytta innan Syster Yster kommer hem utomlandsifrån, så det blir att flänga iväg till Vasa nu på lördag för att passa in kånkandet med mitt arbetsschema och hennes flygschema. Man kunde ju tro att jag därför skulle ha fullt upp med att packa nu, men det är ju så mycket trevligare att läsa I döda språks sällskap. En bok om väldigt gamla språk av Ola Wikander. Så därför ska jag göra det istället.

kontaktannons.

Sökes: Initiativrik person som kan gräva ner mina rötter i marken för att förhindra att jag försvinner härifrån. Du får gärna vara bra på att spela gitarr. Svar till: Kroniskt söndagkvällsförvriden.

det är den tiden på dygnet nu; med undantaget att det inte längre är en parentes, ett svagt ögonblick, ett undantag som bekräftar regeln. jag flyter på, varken här eller där, och kan intet annat. jag behöver något att se fram emot, något att hålla fast vid. i don't know where to go, i don't know what to do, tell me how to find my way back home. (ben's brother)

ockhams rakkniv.

Känner ni till principen Ockhams rakkniv? Förenklat sagt går det ungefär ut på att man kan anta att den enklaste förklaringen i en situation är den rätta. Låt mig illustrera.

Tänk dig följande helt hypotetiska scenario: Du och din fästmö ska gifta er. Du vill att vigselringen ska vara en överraskning, så du går ensam till guldsmedsaffären för att köpa den och lämnar sen in den för gravering. Lite senare går din fästmö in till samma guldsmedsaffär i ett annat ärende. Just då råkar en annan kund fråga efter ringen som funnits i fönstret, men som inte längre finns där. Expediten säger att den är såld, men det går ju bra att beställa en till. Kunden vill gärna pröva ringen innan hon bestämmer sig för att köpa en. Expediten vet att det är din fästmö, som alltså befinner sig i affären, som ska få ringen och frågar i ett ögonblick av glömska försynt av din fästmö om det skulle gå bra att den andra kunden fick prova ringen. Fästmön får så i misstag reda på vilken ring hon ska få. Båda kvinnorna provar ringen. Den passar perfekt på kunden som kommit in senare, men är för stor för din fästmö. Expediten beställer en ny, mindre ring åt din fästmö, men du får inget veta, eftersom du i så fall skulle få reda på att din fästmö vet vilken ring hon ska få. Fästmön ber expediten ringa henne när ringen kommit, så att hon kan prova att den passar innan den graveras, och man sen ska ringa till dig. Ett tag senare anländer ringen till affären. Expediten ringer din fästmö och berättar att ringen kommit. Din fästmö säger åt expediten att ringa dig istället, eftersom hon ju inte skulle veta om ringen. Expediten ber om ursäkt och ringer dig istället. Expediten meddelar dig att ringen kommit, och du svarar förvirrat att du inte har beställt nån ring, bara lämnat in den för gravering. Expediten säger att det måste ha blivit ett missförstånd, ursäktar sig och lägger på. Din fästmö ringer upp affären och hoppas att expediten inte har hunnit ringa dig, eftersom hon just insåg att du inte vet att hon vet, och därför inte vet om någon beställd ring, för om du visste det så skulle du ju veta att hon vet. Expediten vill stoppa upp ringen i din fästmös ändalykt.

Ni förstår principen, va?

P.S. Som vanligt är det inte tjejen i filmen som skrivit brevet.

lägenhet, sångböcker, leksaker och mejl.

I morse klockan halv tio, efter att jag just räknat igenom kassan efter att ha fått ut kassasammandraget (vi har haft nåt mysko halvt strömavbrott tre dagar i rad så att det inte har gått att kånnekta till servern, helskumt) ringde min telefon. Halv tio, vem ringer mig då? tänkte jag, kanske ringer de äntligen om min nya telefon* som jag beställde för sisådär en månad sen och som jag ännu inte fått? Nej, så roligt ska vi inte ha det. Det var ännu roligare: jag fick erbjudande om två lägenheter i Vasa, så imorgon ska jag gå och titta på dem. Hurra. Jag drömmer gardiner och bokhyllor och småpet just nu, och har ett års inneboende inredningslängtan att få utlopp för. Tjohej. Som om inte ledig dag gjorde morgondagen tillräckligt seframemotelig.

Och så är det ju andra semifinalen ikväll och jag vill så gärna, så gärna att Spanien ska få vinna alltihopa, men en av årets största modetrender är ju 'Ryssland vinner allt' så man kan ju inte vara alltför optimistisk. Jag är glad bara jag orkar hålla mig vaken. Jag är fortfarande trött, och rådet jag fick av den kokkolensiska optikern som jag sprättade iväg till på min senaste lediga dag, nämligen att ha på mig glasögonen oftare, känns som om det skulle ha motsatt effekt.

Sen har jag sökt en sångbok och valt mellan disney-musikal och pop-rock; valde den senare (den hade ju Hallelujah; och Ben's Brother!) och lekt med mammas och pappas nya leksak (de kåpipejstade Bror Stors inköp av systemkamera) och mejlat min creative writing-professor och sagt att tyvärr kan jag inte komma och möta henne vecka 30, men för all del kan jag väl mejla min story till nån finsk amazing writer och översättare. Så att sånt.

* Ett meddelande åt dem som hört mig göra mig lustig över det att den svarta heter grön och den gröna som jag ska få heter gul, och nu tänker "den är ju visst gul": jo, den ser ju gul ut på bilderna, men den ser grön ut på riktigt. Sådetså.

det är detaljerna som gör det.

På den första bilden en mugg, och på den andra två objudna gäster i röken; jag vet inte vem.

Annat som gjort min midsommar är barndomens drömmat, bastubad, hav, luft, stenar, presenningar, vaniljsås, familj, sällskapsspel, småsmå kusinbarn, myggor, blommiga kjolar, fotbollsmuggar, knivhot, hundar, väderomslag, och kvällsljus. Batterierna är laddade, åtminstone lite grann, och fortfarande återstår nästan två dagars semester.

att visa helsingfors åt en amerikan, del två.

Min vän John brukade enligt egen utsago bry sig om alla möjliga saker, men sedan fick han förfärliga migränattacker så då slutade han upp med att bry sig. Så nuförtiden flyter han på och är nöjd med det mesta. Man skulle kunna tro att en sådan attityd leder till att det är lätt att hitta på något att fördriva en dag med, men between hans irriterande avsaknad av vilja och min irriterande kroniska beslutsångest är det de facto inte så. Jag har känt John sen augusti, Kelsey sen typ april, ändå var det så mycket lättare att fundera ut aktiviteter som hon skulle gilla. Vi gjorde sist och slutligen ungefär samma saker som veckan innan, men det gick i snabbare takt, så förutom att söka souvenirer på Salutorget, bestiga berg på Sveaborg och klättra ner i dödsförakt och leta efter det svarta fönstret vid presidentens palats, hann vi också sitta på en bänk och låtsas vänta på en buss som gick till Gäddvik, eller någon annanstans. Jag var så trött, så trött, och när jag sen tog tåget hem kändes det väldigt passande att jag satt i ett ensamt säte. De senaste dagarna har jag bara jobbat och tittat på fotboll och funderat på hur det kommer sig att jag har två vänner jag kan tänka mig att ringa och båda är skiftesarbetande i fasta förhållanden och att jag lika gärna kunde vara i Kansas. Och fortfarande är jag lika trött.

P.S. För att belysa att min egocentrism började redan i tidig ålder kan jag återberätta följande konversation som utspelades och inspelades när jag var typ tre eller så.
Mamma: "Nå berätta nu, Emma, vem var där i Vuokatti?"
Emma: "Emma."
Mamma: "Vem var annat där då?"
Emma: "Emma." D.S.

i'm not in kansas anymore.

Det fanns en tid när rubriken

Tornadoes bring destruction to Chapman, Manhattan

inte skulle betyda nånting alls. Men sen bodde jag ett år tillsammans med en flicka från Chapman och spenderade tacksägelseveckan i Manhattan samt skaffade mig 4-5 nära vänner därifrån och plötsligt betyder det nånting annat.

Men alla lär vara alright, så det tackar vi för.

apati.

Först tänkte jag måla en tavla av Stålmannen. Sen tänkte jag börja på med att göra ett album av senaste år. Men sen började jag titta på bilder och inspirationen tappades bort nånstans där bland alla dessa minnen. Så nu sitter jag och bloggar istället, utan inspiration det också.

Ledig dag idag. Senast jag hade en ledig dag, det vill säga i förrgår, söndag, kraschlandade jag och sov bort hela dagen. Jag hade tänkt vara mer produktiv idag och har faktiskt gjort det jag hade planerat att göra, nämligen skicka hela två mejl, men förutom det ligger det ett täcke av apati över hela min tillvaro, på något sätt. Igår var jag inte på födelsedagskaffe hos min farbror, för han slutade fylla år när han var tjugotre, men vi åt tårta i alla fall och åter(?)upplevde krigstiden, då de steg upp fyra på morgonen för att hinna slå höet i rian innan alla andra dagliga bestyr skulle tas hand om. Och här sitter jag.

att visa helsingfors åt en amerikan, del ett.

Två av mina amerikaner studerar just nu i Estland, och det är ju löjligt nära Finland. Så två lördagar i sträck får jag besök; John kommer och hälsar på nästa vecka, och igår spenderade jag några timmar med Kelsey i vår hufvudstad.

Vi hade en väldigt avslappnad och trevlig dag. Vi traskade längs Mannerheim ner mot södra hamnen, gick omkring på marknaden, gick och tittade på Uspenskij och gick sen till saluhallen och plockade ihop lite äpplen & morötter, karelska piroger, körsbär och rökt lax, tog färjan ut till Sveaborg och picknickade, omringade av måsar som också ville ha fisk och gick runt därute tills det var dags att åka tillbaka igen, plocka på sig lite souvenirer och slutligen ta bussen till hamnen (hon) eller tåget hem (jag). Enligt uppgift är Finland trevligare än Estland, den rökta fisken den godaste fisk hon nånsin smakat* och finsk choklad till och med bättre än tysk, så hennes besök verkade ha avlöpt på bästa sätt. För min del var jag nöjd över att få träffa henne.

Idag har jag sovit/läst/tittat på tv hela dagen, med en paus på kvällen för min födelsedagsdejt med syster Liten; det skulle bli vietnamesiskt och Sex & the City, men matdelen uppsköts på obestämd tid p.g.a. olämpliga öppethållningstider. Oerhört skönt med en vilodag, huvudet dunkar och ögonen värker och jag vill bara sova. Och så fint att få komma hem till ett land där man vet vad fotboll är och sen få spendera kväll efter kväll med att titta på EM. Sånt gör mig glad.

* Hur mycket det sen säger är ju en annan sak. Den enda fisk hon åt när hon var liten var fiskpinnar.

men sånt händer (speciellt när man...).

Igår åt jag rökt sik, nypäärona, knäckebröd och blåbärspaj. Sen var jag på kaffe med finaste flickan i världen och åt lösglass på en brygga vid ett hav.

Jag är hemma.

Dessutom beslöt jag i morse med anledning av kommentaren "på morgon är väl enda gången jag kan dricka kaffe nuförtiden" att nu är det slut på jetlaggandet, nu är jag en normal människa igen. Hur väl det fungerar i praktiken är sen en annan sak, men nu får det vara nog med pjasandet.

I dagarna två har jag försökt sälja juveler, trots att jag egentligen skulle börja först på måndag. Men sånt händer (speciellt när folk säger upp sig utan att nån ersättare anställs). Jag har fått konstatera att jag inte kan nån finska; igår tänkte jag nästan fråga en kund "haluatko sileät sormet?". Men sånt händer (speciellt när man spenderar ett år i USA och inte kunde speciellt mycket finska till att börja med).

I dag ska jag randomly gå och kika på studentdimissionen för att besökande småkusin med fästmö (från Israel/Frankrike/ Armenien) kunde tänkas tycka att det är intressant; och sen ska jag nog inte gå på studentkalas fastän jag i princip kunde gå på tre. Men sånt händer (speciellt när man blir inbjuden med orsaken att frun har beställt för mycket tårta).

hem-hemma.

Hem-hemma. Det första jag gjorde var, lite otippat, att köpa strumpor. Jag vaknar fortfarande klockan halv ett om nätterna, ligger vaken till fyra-fem och blir galet trött mitt på dagen. Tydligen är det lättare att svänga om dygnet när man måste; i julas när jag började jobba några timmar efter att jag kom hem kände jag mig inte speciellt jetlaggad, nu är det jetlag som definierar min existens.

Jag har fortfarande inte varit ute i skogen.
Jag har fortfarande inte sett havet.
Jag har fortfarande inte träffat mina älskade Ion Pluntisar.

Men det sista åtgärdas inom några minuter genom ett VIP-födelsedagskalas för enbart de alldeles speciellt inbjudna. Så månne det nu inte ska bli bra i alla fall.

jag tittar inte på euroviisut just nu.

Nästan två timmars sömn och en veggiebagel senare tänkte jag att hej, det här går ju bra, tiden flyger ju som om jag vore på en flygplats (humorn är också därefter). Och så tänkte jag titta på ESC, förstås, men se där går väl ändå gränsen. Doggonit. Dagen gick ju så bra. Jag känner mej depriverad.

live from kci.

Tredje punkten på gårdagens checklista klarades av (!!) och runt halv fem i morse tog jag mig sakteliga till universitetet med två kappsäckar, en datorryggsäck samt en handväska modell större. Jag hatar att resa med mycket bagage, men å andra sidan är det ett år av mitt liv, right there, så vad kan man göra egentligen. Jag har i alla fall checkat in kappsäckarna, så nu är det lite mindre att se efter. Nån sade att American Airlines har börjat med en jätterolig policy att de tar betalt för varje incheckad väska (15$ för första väskan, 25$ för andra), men antingen har de inte börjat än eller så gäller det bara inhemska flyg, för betala tvingades jag inte göra, varken för övervikt eller för bagage, så det är ju trevligt. Nu har jag just sagt ajöss till John som åkte med ett flyg runt en timme efter Kelsey (konstig skolresa detdär), och ser fram emot runt sju timmar av tidsfördriveri i min ensamhet. Hurra hejhopp. Det finns ju - bevisligen - internet här i alla fall, om ock inte det snabbaste jag nånsin har upplevt, så jag torde kunna döda två timmar med euroviisut... om fyra timmar. Innan dess ska jag nog hitta nån mat (konstaterade att det är typ det enda som finns här) samt försöka sova lite; det blev inte speciellt mycket sömn i natt. Jag lär nog återkomma med diverse flum om jag inte hittar på något bättre att göra.

P.S. Om någon undrade, så lämnade en punkt på gårdagens checklista ogjord. Lustigt detdär, hur någon inte vill säga hejdå för att vi ju nog ses igen, och sen totalt ignorerar varje försök till kontakt för att få till stånd ett 'igen'. Men. Sånt händer. D.S.

checklista för dagen.

Planer för dagen: 1. hämta creative writing-portfolion från engelskainsten, 2. hämta Letter of Confirmation från Office of International Education, 3. packa (!) samt 4. träffa Z.

1. Check! Jag har dessutom gått igenom portfolion, skrivit ner sparvärda kommentarer i respektive elektroniska dokument och kastat bort alla papper, allt för att spara utrymme.

2. Check! Jag gick till OIE och beställde samma dokument i måndags; varför göra saker i god tid när man kan göra dem i sista minuten? (Varför det nu ska ta två dagar att skriva en underskrift på ett papper är ju sen en helt annan sak.)

3. Jag har nu stängt två stycke kappsäckar, har två kassar fyllda med grejer jag har tänkt ta till frälsningsarmén, två fulla roskispåsar, en uppsättning kläder till imorgon med så många lager som möjligt, en påse med saker A & M eventuellt ännu kan vilja ha medan de är här och ett golv fyllt med småsaker och jag tänker att kanske ska det här nog gå bra. Eventuellt. (Men check! kan jag nog ändå inte riktigt säga, inte ännu.) Usch vad det är tråkigt att packa.

4. Kanske? Hoppas. Jag orkar inte flyga tillbaka bara för ett slagsmål.

diggilosern talar:

Mina sambos förstod inte riktigt varför, men klockan två satt jag ju naturligtvis framför datorn, redo för Te Deum. Och när resultatet började läsas upp bröts kontakten till internet, men de verkar ju ha klarat av det utan min hjälp.

Vidare gick Grekland (såklart?), Rumänien (pampigt och italienskt så det förslår), Bosnien & Herzegovina (ja!), Finland (va? jaha, det var ju trevligt), Ryssland (jag röstar vidare Plusjenko i alla fall), Israel (jag gillade den, fast jag vet inte riktigt varför), Azerbajdzjan (Finland kommer att ge 12 poäng till den, no?), Armenien (lite förvånande att både Grekland och Armenien kom vidare faktiskt, känns ju som att de talar till samma publik... som även Sverige fajtas om?), Polen (på riktigt? låten är ju helt bra, men kräver en mycket större röst) och Norge (lite förvånad är jag faktiskt över att den gick vidare också, det är en skön låt, men jag trodde att den var lite för ...västerländsk? Norge var för övrigt den låt som fick flest poäng av alla i svenska inför-programmet, men jurymedlemmarna verkade mycket förvånade över att det var så när de hörde det).

Vidare gick alltså inte Montenegro (förstås; det var ju inte dåligt, men oj, vilken färglös inledning), Estland (tack och lov; men jag kan ju inte förneka att jag kanske skulle tycka att det var roligt om typ Niinistö och Vanhanen gjorde det, två av de tre gubbarna lär ju vara riksdagsmän eller nåt...), Moldavien (what's up with the nallebjörn?), San Marino (jaha), Belgien (jag halvgillade det när jag hörde låten första gången, men nu var det ju bara jättedåligt), Slovenien (lite förvånande att den inte gick vidare, tyckte jag, men jag sörjer inte precis), Irland (jag var lite rädd för att den skulle gå vidare, för det är ju ganska medryckande i alla fall, men tack, Europa), Andorra (trodde nog att den skulle gå vidare, men det är ju igen samma grej som Grekland & Armenien; sen satt jag och störde mig på hennes frasering och andning hela tiden också, jag trodde att låten hette Casanova, inte Ca Sanova) eller Nederländerna (igen en uptempotant, kvoten var fylld).

I övrigt kan jag ju bara kommentera att jag gillade de olika språken innan varje låt, det känns ju så naturligt att man inte förstår varför det inte alltid är så; men annars tyckte jag att det var en riktigt dålig show, mellanvideona såg ut som om jag hade filmat dem själv. Svenskarna som har kommenterat att produktionen nog ska bli bra det här året efter det katastrofala fjolåret eftersom serberna har tagit hjälp av svenskar har nog en del att förklara. Sen vet jag inte om jag bara inte har lagt märke till det förr, men buades det inte mer i publiken än vanligt? Att det knappt var några människor där och tittade är ju sen också en annan sak...

Nu hoppas jag bara att det finns trådlöst internet på KCI (enligt hemsidan finns åtm), för där kommer jag att hengailla under andra semifinalen och jag kommer ju inte precis att ha annat för mig heller. På torsdag ska f.ö. Schweiz, Danmark, Kroatien och till exempel Makedonien, Ungern, Georgien, Vitryssland, Sverige, Ukraina och Albanien gå vidare.

prins caspian.

Vi var och tittade på The Chronicles of Narnia: Prince Caspian igår. Människobarnen kommer tillbaka till Narnia ett år efter att de lämnade det, men känner inte igen sig eftersom det där har gått 1300 år. Allting är uppochner, gammelnarnierna är supposedly utrotade, telmarinerna har tagit över Narnia, och Prins Caspian tvingas fly när hans farbror försöker döda honom. Men med lite fajtande ska väl den rättmätige kungen kunna få sin krona och ställa allt tillrätta.

Filmen var helt okej, men den kändes lite utdragen, lite som att den kunde ha slutat minst ett par gånger innan den gjorde det, men så kom det nåt nytt problem och ställde till det. Nu är det ganska länge sedan jag senast läste boken, men jag tror att filmen följde originalet ganska bra. Ripipip var sådär skrattretande stolt, Aslan var sådär irriterande frånvarande (är det nån som förstår varför?), Caspian var sådär löjligt snygg (Kelsey var beredd att lämna Kellen), och sen var det en björn som fick oss alla att skratta för att han hade så fånig röst och en sista låt som var antingen malplacerad eller jättebra, beroende på vem du frågar.

Men nu har K åkt hemhem för att spendera några dagar med familjen innan Europa, så de enda vännerna som är kvar här är Ben, Jerry (New York Super Fudge Chunk är nog den bästa tröstätarglassen) och Z, som jag har lovat att flyga tillbaka bara för att klå upp om han inte säger hejdå. Jag är nog den snällaste människa jag känner.

The End 2.0.

Skogen har varit viktig det här året; trots att den är så väldigt ofinländsk har den ändå kommit att bli en plats där jag har kunnat känna mig som hemma, en hemlig dörr till ett ställe där det finns träd och vatten. Det finns en stig i skogen, där jag har vandrat hela året, ensam eller tillsammans med vänner, och jag gick den stigen igen i lördags, dagen efter Goodbye Day, dagen då jag vandrade runt i den här spökstaden och kände avsaknaden av allt det som gjorde att jag kom tillbaka efter julen. Jag gick där och tänkte att det här är slutet, det går inte att komma längre, det finns ingen väg framåt. Och så följde jag stigen som svängde runt ett träd och trumvirvel: nej Emma, det går inte att komma längre, det finns ingen väg framåt. Det var så slående att jag måste fotografera, det blev inte speciellt bra bilder, men det är alltså ett träd som fallit omkull och fullständigt blockerar all framfart. Det finns ingen väg framåt.

The End.

Jag tror inte jag fattar. Det tar slut här. Inget mer. Inget mer. Jag försöker anpassa mig till tanken. "Are you ready to go home?" frågade Jonny. "I'm ready to go home, but I'm not sure I'm ready to leave," svarade jag. This is it. Jag har fortfarande fem dagar i Emporia, men den här dagen var sista dagen, för det har ingenting, ingenting med stället att göra. Nu ska jag ha detox; försöka få ut det ur blodet, försöka bli redo att åka hem. Jag sade hejdå idag, till Jordan, till Kira, till Erin, till Joseph, till Ashley, till Alli, till Joel, till Scott, till Ray, till Craig, till Suzanne, till John, till Jonny. Listan är ändlös. Ändlös. Det tar aldrig slut, och ändå är det just det det gör. Nu är det slut.

Soundtrack: Ben's Brother. För det är inte bara bra, det är precis så. A second, a minute, an hour, a day and its gone. Little by little it fritters away; try as you may you can never replace it. A moment of beauty you stumble upon; as long as you treasure whatever it is, whatever it is could never be wasted.

picknick med peter pan.

Sommarlov!

Later World Lit-tenten gick bra; förstås, tänkte jag nästan tillägga. Mytologin gick sådär; jag har vinglat på gränsen mellan A och B hela terminen och det blir nog slutligen ett B, men det är ju inte speciellt b (höhö). Hissan gick förvånansvärt bra i morse, gårdagskvällen spenderade jag i goda vänners lag med att säga hejdå åt mig själv och amerikanska inbördskriget var inte precis det främsta jag funderade på. Pianospelandet gick inte särdeles bra, jag var nervös och när jag är nervös börjar mina händer skaka och det är ju på det hela taget inte speciellt lämpligt när man vill hitta rätt tangenter. Nervositeten hjälptes inte så mycket av att jag gick ut på scenen och upptäckte att det sen i alla fall var Steinway-flygeln som stod där; ni vet den där Steinway-flygeln som jag har valt bort två gånger för att det ju inte var den jag skulle spela på framför juryn och därför aldrig hade spelat på förr. Hurra. Nå. Det är ju nästan löjligt vad betydelselöst detdär bedömandet är (det är väl 10% av mitt betyg eller liknande, och jag kommer ändå inte att få några studiepoäng hemma för det här, så det syns ingenstans i vilket fall som helst) så jag vet inte vad jag var nervös för. Eller jo, jag har inte spelat piano officiellt sen jag var åtta, och sannerligen inte för människor som har doktorstitlar i ämnet. Men ändå.

Picknicken var alldeles ljuvlig, vi stuvade nio personer i Jordans bil och åkte till Peter Pan park*. Där inmundigade vi allt från spenatsallad med hallonvinägrett till batong och jordgubbar och sen spelade vi ultimate frisbee och lekte i lekparken och hade fotosessioner med William Allen White vid en sjö. Och sen åkte vi tillbaka och spelade kort en stund och Kira gav mig en avskedspresent, hennes elefantskor, för att "that's the only thing I could think of to give you that would actually mean something" och jag kommer att gå sönder dem trots att de har rosa foder. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dehär människorna i mitt liv, och jag förstår inte hur jag ska kunna lämna dem. Men... sånt är livet?

Jag tog ovanligt få bilder igår kväll, och min kamera gillar inte skymning speciellt mycket, så de jag har är inte speciellt bra heller. Nu väntar jag bara på att K, K och E ska ladda upp sina tusentals bilder på fejsbukk så jag kan stjäla dem.

Nu har jag stängt en kappsäck och kan nästan se ljuset i tunneln. Kanske, kanske får jag hem mina saker i alla fall. Men nu ska jag nog ta en paus i packandet och gå ut istället, det är så soligt och jag får väl passa på att njuta medan jag har sommar runt mig och i mig. Ikväll blir det fest hos Kels och såvida det inte blir värrigare åskstormar kommer hela kalaset nog att hamna i poolen. That's fine with me.

* Enligt källor var det en man som lät bygga parken till sin dotters minne; och namnet lär komma av att hon aldrig kommer att växa upp, som Peter Pan. Är det inte lite groteskt?

to roosevelt.

I min tent idag fanns det en valbar fråga som handlade om att man skulle ange tre orsaker varför Ruben Dario har belägg eller inte för sin kritik av USA i sin dikt "To Roosevelt". Hands down kan jag nog säga att det är första gången i mitt liv jag har valt bort en fråga, inte för att jag inte hade något att säga om saken, utan för att jag var osäker på huruvida det skulle ha en negativ effekt på mitt betyg att jämföra USA med jihad-extremister.

Jag pratade med John häromdagen om att det ju är så svårt att förstå hur människor resonerade då, för Länge Sedan; hur de kunde leva med slaveri och imperialism o.s.v. och att det är skrämmande att tänka på att vi säkert gör saker idag som kommer vara lika svårt att förstå om några generationer. Hans svar? Slaveri har vi ju fortfarande, illegala immigranter idag har det inte mycket bättre än slavarna då; och imperialismen lever väl kvar den också.

Jag kritiserar USA ganska mycket, både med och utan orsak, på skoj och allvar. Det är så mycket jag inte förstår. Men de allra flesta av mina vänner gör detsamma. De älskar sitt land, men samtidigt finns det så mycket som är fel. Det är spännande att ha varit här under denhär perioden, under denna historiska presidentkampanj, jag skulle gärna stanna till november. Många ställer verkligen sitt hopp till att det ska bli annorlunda nu, det ska bli Förändring. Ingen kan väl påstå att Bush är roten till allt ont i dethär landet* (även om många säkert försöker), och att tro att Obama (eller McCain, eller kanske även Clinton; jag säger Obama för att det är vad jag och de flesta runt mig vill, och för att det känns som att han mer än de andra står för just dendär Förändringen) kan svinga sitt trollspö och göra allt bra igen är ju mer än lovligt naivt. Men allt börjar med det första steget, och många ställer sitt hopp till att den nya presidenten, vem det än må vara, ska bli det första steget på vägen till att leda USA i rätt riktning igen, att läka såren hemma i stället för att förorsaka sår/försöka läka sår hos andra.

* J: "The only reason no one's shot Bush is it wouldn't get any better. Then Cheney'd be president, and then we'd have to shoot him, and then that woman, what's her name, Pelosi, and then... I don't even know; we'd have to shoot a whole lot of people before we'd get anyone good." Apropå Pelosi tycker jag fortfarande att hennes namn är roligt.

jag känner mig...

Jag känner mig rik, duktig, huvudvärkig, ryggstel, uppskattad, kär samt lat. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Rik för att jag just gick till bokhandeln och sålde mera böcker; fick femtiosju dollar cash i handen. Rik också för att jag är en såndär finlandssvensk som får pengar från sånadär finlandssvenska fonder och följaktligen får femhundra euro av Svenska studiefonden.

Duktig för att jag ofta känner mig duktig när jag gjort minsta lilla ärende, och nu har jag ju just både gått till internationella kontoret och fått ett väldigt flott papper (eh) där det står att jag har attendat det här universitetet och samtidigt klargjort att jag inte behöver anstränga mig alls för att få några intyg; de skickar dem direkt till Vasa; och för att jag som sagt sålt mera böcker och samtidigit köpt en 'blue book' till nästa tent (vad det nu ska vara bra för vet jag inte, men det är sen en annan sak). Sen har jag faktiskt också skrivit tent idag och studerat ganska flitigt en stund och spelat igenom mitt pianoprogram tre gånger.

Huvudvärkig för att jag har huvudvärk.

Ryggstel för att min rygg är stel. Därav troligen ovanstående påstående. Ryggstelheten tror jag beror på en kombination av de utmärkta sängarna här, mitt ihärdiga pluggande/ datorskärmstittande, samt att jag faktiskt tränade i går. Där ser ni, motion för bara ont med sig.

Uppskattad för att jag blev inbjuden till en "Goodbye party for the coolest Fin we know"-picnic imorgon. Nu säger det ju sådär lagom mycket att jag är den coolaste finländare de känner i och med att jag också är den enda. Men ändå. Uppskattad känner jag mig all the same.

Kär är jag i de finaste skorna i hela världen, och de är mina alldeles egna och det är ju så underbart så du kan inte tro. [ha]

Lat för att jag de facto sitter och bloggar istället för att läsa om the myths of Crete. Här vill jag bara citera Tristan Tzara och säga I am writing because it is as natural as pissing as being sick.

pluggeri, pluggera.

Det går så mycket bättre att läsa på tent när man kan ligga i gräset och sola medan man gör det. Det går förstås också bättre att lägga bort boken och bara ligga i gräset och sola då, men lite pauser har väl aldrig skadat någon. Imorgon börjar allvaret för min del; klockan åtta på morgonen ska jag visa om jag har lyckats lära mig någon lingvistik*. Jag är mer oroad över klockslaget än över själva tenten; även om jag än en gång lyckats glömma bort allt jag nånsin lärt mig om fonetik och tenten gäller hela kursen, även sånt vi har tentat tidigare (tack och lov har jag i alla fall bara två såna tenter, båda Dr S). På onsdag blir det senare världslitteratur, piano juries och mytologi, och sen avslutar jag skolåret på torsdag med hissaprov. Sen är det slut! På det roliga, tänkte jag säga, men det är väl ändå att ta i. Torsdagkväll blir det inflyttnings-/end-of-finals-/sista natten med gänget-party hos KelKel**. Tjohej.

Soundtrack: Newsies. Det är lustigt vad bedårande lite falsksång kan vara ibland, när det är så alldeles mycket hjärta i det. Lite som Håkan Hellström. Och lite som Christian Bale.

* "What are you studying?"
"Linguistics."
"What?"
[visar upp boken, Contemporary Linguistics.]
"What is that?! Like, words?"
"...yeah."
** Inte alls så omtyckt namn, men man ska så lagom hitta en partner som börjar på samma tre bokstäver som en själv; då går det som det går.

en blandning tankar.

Nu är det nästan finals week, med allt vad det innebär av intensive quiethours och människor som försvinner, en efter en. Jag och John var och såg Iron Man igår och satt sen i hans rum och såg tillbaka på våra liv... Nå, kanske nu int rikit, men Joe hade tagit hem alla sina grejer, och John hade packat de flesta av sina grejer i bilen så det var alldeles tomt och nästan inte råddigt alls och det var så märkligt. Och det har varit mycket tommare denhär terminen, vi har inte spenderat alls lika mycket tid där som under hösten, då man kunde vara ganska säker på att hitta 3-20 personer där vilken tid på dygnet man än råkade titta förbi, men ändå; det där rummet är legendariskt, där har jag träffat merparten av mina vänner, utan det rummet skulle min tillvaro se mycket annorlunda ut.

Nåja. Apropå Iron Man känner jag absolut att jag behöver gå och se Prince Caspian innan jag far hem. Här har den premiär på torsdag; hemma andra juli, tydligen. Såna fasoner. Mer Narnia åt folket, tycker jag. Det enda som är lite synd är ju att Tumnus inte är med, James McAvoy var ju det bästa med förra filmen... Nåja. Här bryr vi inte alls oss bara om yta, vi går på djupet. Iron Man var för övrigt helt bra, men det var lite lustigt att sitta och titta på reklamen innan, för Hulken och Batman och kanske ännu nån till. Vadå trend? Nåja. Hulken bryr jag mig inte speciellt mycket om (Edward Norton är dock säkert värd att gå och se den för), men jag ser fram emot Batman. Vi tänkte nästan stjäla film på vägen ut från bion, för de hade staplat en hel hop med film just vid utgången, vilket ju verkat helt korkat, de lär ju inte vara helt billiga. Vi tänkte att man kunde kanske tapetsera ett rum med dem, det skulle vara stencoolt. Sen tänkte jag också att det vore ju ett bra avslut på min vistelse här, jag har tänkt att jag borde göra nåt kriminellt innan jag far, så jag har en orsak att fly landet, men jag hade inte riktigt kommit på nån bra idé förrän nu. Så eventuellt, folks.

Slutligen, jag har inte följt med ishockey-VM alls nu, men jag tänkte att jag kanske borde se dagens match. Men det var ju lättare sagt än gjort. Och det var ju trevligt att Finland vann för all del, men det skulle vara så mycket trevligare om någon amerikan faktiskt brydde sig det allra minsta. Men man kan ju inte få allt här i världen.

dagens strapatser.

Idag har jag betalat ändringsavgift för min flygresa med Kiras kort, så nu är det alldeles säkert att jag i alla fall lämnar landet den tjugoandra. När jag anländer till finlandet kan man ju aldrig vara riktigt säker på.

Jag hade tänkt skicka ett paket med några skrymmande prylar för att i alla fall lite minska på mängden grejer jag behöver tynga in i resväskan, men backade när jag hörde att det skulle kosta fyrtio dollar. Till följd av det har jag researchat hur mycket det skulle kosta extra att ta en tredje väska på planen, men jag hittade inte riktigt några svar. Om någon har en åsikt om det hela får ni gärna dela med er. Jag har inte provpackat, så eventuellt kan det ju gå riktigt bra, men det känns som att jag har en hel del grejer och ganska små väskor. En variant skulle ju vara att köpa en ny, större väska. Fast då vet jag inte riktigt vad jag skulle göra med den väska som blir över. En positiv grej jag i alla fall upptäckte är att britterna har tagit sitt förnuft till fånga och skippat ett-handbagage-regeln, så nu borde jag kunna ta både datorväskan plus en annan väska som handbagage, vilket ju i alla fall hjälper lite.

Idag har jag också haft min sista fiction writing-lektion, vilken innefattade kursutvärdering, inlämning av sista portfolion med tillhörande självanalys av vad jag lärt mig under kursen, workshop av Jessicas story samt awards. Folk hade engagerat sig och gjort diplom och grejer (jag hittade på mina medan jag åt frukost i morse) och hade en hel del roliga saker att säga om varandra. Förra terminen fick jag en hel del awards gällande min klädsel; den här gången fokuserade de flesta på min finlandshistoria, och om jag inte försöker få den publicerad är jag dum i huvudet. Allegedly. Min favoritaward var "International Mystery Woman" för det låter som att jag är en superhjälte. Och det är ju trevligt.

Slutligen har jag också sålt tillbaka en hel hop böcker till bokhandeln. De flesta av böckerna var såna som antingen inte ska användas nästa år eller såna som troligen ska användas, men vars lärare inte har lagt in en beställning på dem ännu, vilket ger ett mycket lägre pris, men jag gick ändå ut från bokhandeln med sjuttiosju dollar i fickan. Jag har dessutom åtminstone tre böcker kvar att sälja, som alla är tjocka luntor som torde användas nästa år. Så det är ju inte helt fel.

jag ska åka hem. snart.

När jag (eh, mamma) bokade min hemresa tänkte jag att jag ville resa ännu lite innan jag åker hem, så jag valde ett datum nästan två veckor efter att vi slutar skolan. Men nåt resesällskap har jag inte hittat, och att stanna i Emporia när alla andra har åkt härifrån är något av det mest deprimerande jag kan tänka mig för tillfället.

Så nu har jag ändrat min hemresa. Istället för att åka härifrån 28:e, åker jag 22:a. Det betyder att om allt går som det ska kommer jag till Helsingfors runt fem på eftermiddagen den tjugotredje maj. Om allt däremot går som det brukar betyder det att jag kommer att spendera min födelsedag (och ESC! :P) på någon rutten flygplats nånstans och att jag kommer hem den tjugosjätte maj ungefär.

Nu måste jag bara antingen a) ragga upp någon med ett amerikanskt kreditkort som är villig att inom sju dagar betala fyrtio dollar åt mig eller b) flänga iväg till KCI inom sju dagar för att betala själv. Och sen vore det ju passande att hitta nån skjuts till flygplatsen sen när det gäller också.

Men det är ju en världslig sak.

emotional wreck: kärlek och tårar.

Plötsligt är allting så verkligt. Jag har spenderat kvällen med att gå igenom högar av papper för att se vad jag kan slänga, vad jag helst vill spara men kan undvara, vad jag absolut vill ta hem; vi hade floor meeting om att checka ut; jag hade min sista pianolektion idag.

Och jag pratar om att jag gjorde ett val om hur jag vill leva redan för ett och ett halvt år sedan genom att överhuvudtaget välja att komma hit och jag pratar om mig själv i termer som emotional wreck och det gör mig glad. Jag är så glad att upptäcka att jag faktiskt lever som jag vill, att jag har låtit mig själv komma nära, att älska de här människorna trots att jag vet att jag måste åka härifrån och jag inte vet när jag kommer att se dem igen. Det går emot allt jag byggt upp min tillvaro på, och jag är bara fruktansvärt glad åt att tårarna rinner när jag skriver det här. Och jag är tacksam bortom ord för att människor bara släppt in mig i sina liv helt förutsättningslöst, att de tycker om mig så mycket att de inte vill låta mig gå. Det är så absurdt och så underbart på samma gång.

Samtidigt vill jag ju så gärna komma hem till er. Jag älskar er också. Det finns så mycket kärlek i världen. Kärlek och tårar.

helgen i sammanfattning.

Jag har haft en väldigt lång helg, känns det som. Med det menar jag dock inte att jag känner mig speciellt utvilad. Men sånt händer.

Fredagskvällen började på Applebee's, där servitören kände sig nödgad att flera gånger fråga om Kelsey och jag skulle betala tillsammans eller separat. Sen skulle vi gå och titta på något band men vi ville inte betala, så då gick vi och sjöng karaoke istället. K blev erbjuden att gifta sig med nån saudiarab som ville ta med henne hem, så hon sprang och gömde sig i en garderob.

På lördagen åkte vi först till Topeka och åt lunch på HuHot, en mongolisk grill där man plockar åt sig rå mat från buffén och sen ser på när de steker den. Det var mycket delikat och mycket exotiskt. Vi var en vända via Ks mammas hus också och tittade (de bygger en biograf i källaren!) innan vi sen styrde vidare mot Lawrence. Jag blev fullständigt förälskad i Lawrence; ifall jag hade 20000 dollar i madrassen skulle jag absolut ta K på orden när hon föreslår att jag ska komma till KU nästnästa år och bo med henne. Det är en gammal hippiestad, så det känns väldigt vänligt och småskaligt trots storleken (bara universitetet har lika mycket folk som hela Emporia), och på det hela taget känns det som en mer komprimerad stad än de flesta amerikanska städer jag besökt. Lite mindre bilcentrerat, lite mer som hemma. Och det finns en massa vintagebutiker där man kan hitta alla möjliga trevliga saker. Jag shoppade faktiskt inte så mycket, förvånansvärt nog. Men jag råkade slänga mina älskade pilotsolglasögon i golvet häromsistens så jag köpte ett par fakefarers istället och är mycket nöjd. Den butik vi troligen spenderade mest tid i var dock en matbutik (!). Inte vilken matbutik som helst, dock; K gick och drömde sig bort till sommaren i Tyskland bland Kinderägg, nutella och milka och jag gick omkring och åh-ade åt turkin pippuri, fazermint och römmegröt. Och blåbärspepparkakor! Sen gick vi förstås ett varv till Ben & Jerry's glassbaren förrän vi åkte tillbaka till Emporia och fortsatte kvällen med att gå på castparty med Erin och en massa galna teatermänniskor.

Idag var det konsert med kören och det gick helt bra.

Och sen har jag sovit. Och bitchat med Erin så att Jordan nästan inte vågade sitta vid vårt bord i matsalen. Och planerat en intervention med ovannämnda två samt Kira. Alla pratar om alla möjliga skolarbeten som de borde göra så till den grad att jag är övertygad om att det finns nånting jag borde göra också, men jag vet inte vad det skulle vara. Så jag ska nog gå och sova i stället.

tornado! nästan.

En av de få saker som kunde göra en dag som gårdagen bättre är en tornado. Vi lyckades inte riktigt, men det var tornadovarning och blåste och regnade och åskade alldeles hujsigt (tornadolarmet lär ha gått tre gånger i Olathe, för övrigt). Det låter lite paradoxalt kanske, men det är något väldigt tryggt och lugnande med ett ordentligt åskväder utanför. Jag sover som en liten bebis. Vilket i sig är ett ganska paradoxalt uttryck, eftersom bebisar vaknar hela tiden för att de har en sån väldig lust att skrika. Men inget sånt, alltså.

Nu har jag lämnat in vad jag tror är sista uppsatsen för året (den sista vid ESU för evigt?!). Jag prokrastinerade inte alls, jag hade drygt en och en halv timme kvar till deadline när jag lämnade in den strax efter tre. Det är den bästa uppsats jag nånsin skrivit, och den handlar precis om det som uppgiften gällde. Ungefär. Vet ni, jag kanske tar J på orden och blir glasblåsare i stället.

Nu är det helg, trallala. Det blir nog bra, ska ni se.

första maj.

I morse åt jag en donut till frukost. De brukar aldrig ha donuttar till frukosten, så att de hade det på första maj var ju lite sådär sammanträffligt. Tillsammans med donuten åt jag också sirapsindränkta french toast sticks och kakaopuffar. Jag älskar att äta hälsosamt. Incidentally kan jag tillägga att jag också älskar min metabolism, men det är sen ett annat kapitel. Kanske.

En dag som börjar så kan ju bara fortsätta med ändlöst solsken, klänning, lektioner som aldrig vill ta slut och sen en picknick i det grönaste av gräs med jordgubbar och vindruvor och mera donuts och, ptja, de traditionella beef stroganoff-smörgåsarna som hör högtiden till.

Det är väldeligt solsken i mina bloggposter just nu men jag vet inte riktigt om det är på grund av eller trots att jag är inne på den allra sistaste månaden. Det ryser lite i mitt skelett när människor påpekar hur få dagar det är kvar till finals week och jag misstänker att det inte har något med ovilja till plugg att göra (nåja, lite kanske; jag har en mytologiuppsats som ska lämnas in i morgon och jag kan ju säga som så att jag inte skrev speciellt mycket på filten i parken). Men sånt händer. Man får ju bara ta och leva så mycket man kan så gott det går tills man dör.

On that note: på lördag ska jag åka till Lawrence med Kelsey! Det ser jag fram emot.

glad vapp!

Så här ska man fira varje vapp, tycker jag.

En annan sak jag också tycker är att 'glada vappen' är det fånigaste man kan hälsa varann. Jag må önska dej den gladaste av valborgsmässoaftnar, men jag önskar dej också en god jul och en glad påsk, inte glada vappen, inte goda julen och inte glada påsken. Och för all del inte glada annandagen faren. Såatt. Sånt.

Snart ska jag gå och hälsa glad vapp åt såna som vet vad vappen handlar om och happy mapula åt såna som inte gör det. Jag är klädd i den vårigaste av klänningar, mina kinder är varma av en eftermiddag på gräsmattan, det är fortfarande tjugofyra grader ute och jag är så lycklig att finnas till för det är såna här dagar livet är till för.

dagens egoboost.

Jag har sagt det förr, men min fiction writing-grupp är den bästa i hela världen. Nu känns det här lite som självframhävning av tredje graden, men å andra sidan har jag väl aldrig haft några pretetentioner om att jag nånsin skriver om något annat än mig själv. So here it goes: min 'novell' (jag vet fortfarande inte vad jag ska kalla den) fick så mycket fint beröm idag att jag nästan tänkte börja gråta. Och sånt gör jag ju inte, så då kanske ni förstår vad det betyder.

Några utdrag ur den skrivna "kritiken":
by far this is my favorite! / Love the story! / On the whole I felt that this was an extraordinary work. / There are such beautiful images in this. The feeling of longing permeates the whole piece and makes me want to cry. / Wow. The description is amazing. Your language use is unbelievable. I felt like I was standing in the middle of Finland.

Fast det roligaste av allt var nog ändå att de diskuterade att fem sinnen-delen står för idealism och stereotypdelen står för realism. Realism alltså, den delen där jag pratar om att isbjörnar traskar omkring på gatorna och att vi inte dricker något annat än vodka eftersom det är så kallt att vattnet fryser till is. Jag tror att den amerikanska definitionen av realism skiljer sig något från min.

P.S. Om någon är intresserad av att läsa och bedöma själv, så borde du eventuellt om det fungerar kunna göra det här.

saker som gjort mig glad idag.

Tjugoåttonde april känns som ett sådant där datum då nånting speciellt händer. Kanske hade jag en gång en vän som fyllde år då, kanske såg jag en gång fram emot något som hände den dagen så mycket att datumet blivit inpräntat i hjärnan fastän orsaken för länge sen passerat och glömts bort, eller kanske är det bara ett väldigt symmetriskt och trevligt datum.

Idag frågade några asiater om var man kan öva piano och sång, och det gjorde mig glad att jag kunde berätta det för dem. Andra saker som gjort mig glad var solskenet (alltid), tanken på att vi ska diskutera min novell (?) imorgon för jag vill så gärna höra vad de andra har att säga om den, att läsa igenom min hissaessä i morse innan jag printade ut den och upptäcka att det nästan låter som att jag vet vad jag pratar om fastän det bara är påhitt alltihop, att Kelsey, Alli, Jonny och John försökte övertala mig att stanna och K föreslog att vi kunde bo tillsammans nästa år (fast jag ska inte), körövningen för att det är ju så roligt att sjunga, en promenad med Z för att han brukade också sjunga och för att mina händer är kalla i sig själva, en närmare två timmar lång tupplur (det är så trevligt att sova), ett guldigt hårband, att vi tittade på South Park på hissalektionen och lärde oss mycket om inbördeskriget, tanken på att guida amerikaner i Helsingfors i en dag i juni trots att jag inte känner staden så bra själv, jordgubbssmoothie från Sonic, ett alldeles jättefint ruttet spökhus där det säkert finns lönngångar och skrymslen att gömma sig i, pilaffris som smakade gott och säkert ganska mycket annat också.

Och snart är det vapp och förstamaj och det är ju rätt trevligt. K hade researchat Estland etc. och träffat på förstamaj och var alldeles på att gå på picknick, och det är ju aldrig fel, speciellt inte när väderkartan visar en sisådär 23-24 grader till mitten av veckan. Men jag är fortfarande lite förvirrad om hur man firar vappen (förutom att folk super ner sig i rosktunnor). Anna och Marjaana och jag hade vilda diskussioner häromsistens men vi blev ledda in på ett sidospår när det visade sig att potatissallad och korv förknippas med vappen, nej midsommar, nej nyår. Så det enda jag har kommit på att berätta är att vi dricker fermented lemonade with raisins på majlindo och det är ingen som tycker att det låter speciellt gott. Det blir nog en picknick med KoolAid och donuts eller nåt sånt. För det är ju nästan samma sak.

disabled.

Jag är litegranna kriminell. Tror jag. Jag är inte riktigt säker på vad jag har gjort, men tydligen är det fel. Facebook har disejblat mitt konto och det här är orsaken (tagen från FAQ):

Why was I disabled? Facebook enforces limits on the site in order to prevent certain actions that can be considered abusive. Your account has been disabled for persistent and rapid use of a certain feature. Unfortunately, for security reasons, we will not be able to further explain these limits.

What are the limits? Unfortunately, Facebook cannot provide any specifics on the rate limits that we enforce. Please know, however, that the speed at which you are acting and the sheer number of actions you have made are both taken into account.

Och det förklarar ju verkligen allt. Så forgive me father, for I have sinned, jag har gjort nånting väldigt skumt och olagligt men tyvärr kan jag inte berätta vad för då skulle jag nog bryta mot reglerna igen. Jag känner mig väldigt Kafka-esque.

maskerad.

Är det inte märkligt att varje gång när jag borde skriva nån uppsats eller plugga till tent eller så sitter jag och bloggar istället? Men kanske är det ett bra ingångssätt, att komma i gång med skrivandet genom att skriva lite strunt först. Lite som att sjunga upp innan man sätter igång att skråla på riktigt (att det är något jag mycket sällan gör är ju sen en annan sak, jag kompenserar med skrivandet, kanske). Så först lite blogg, sen the public art of civil war commemoration och hur inbördeskriget förändrade synen på manhood och womanhood och hur nordstats- och sydstats- kvinnocommemoration (bra ord) skiljde sig från varandra.

Jag var på maskerad igår och efter att två gånger ha varit en medspelare till Pippi (en gång var jag Prusseluskan, en gång var jag Pippis pappa; jag skulle kanske visa bilder om jag hade några här, för jag var ganska fin båda gångerna) var jag henne själv igår (jag har faktiskt ingen bild av det heller, vilket ju är något av en flopp). Det kom lite hastigt på och jag hade inget att klä ut mig till så Erin föreslog Pippi och jag har ju faktiskt en grönrutig klänning som är väldigt pippiesque så jag tutade och körde. John undrade om jag skulle prata med dålig dubbning också, så jag föreslog att jag skulle prata svenska hela kvällen, men av någon anledning var det ingen som tyckte att det var en speciellt bra idé. De är så konstiga, de där amerikanerna. Här skulle jag nog också skriva nånting om Zach om jag visste vad jag skulle säga, annat än att han ser ut som Guldlock och brukade titta på Pippi när han var liten. Men kanske räcker det med att säga att jag är glad.

väder.

Väderprat igen: jag hade tänkt ta en tupplur, men det åskar och regnar så det står härliga till, så jag vill bara gå ut och singa in the rain i stället (varför jag sitter inne och bloggar i stället är en annan historia). Jag fullkomligt älskar det här vädret. Och igår var det nog trettio grader där ett tag och jag låg och solade tills jag inte stod ut med värmen mera och jag fullkomligt älskar det vädret också. Vad lära vi härav? Jag älskar väder.

EDIT: Det var tydligen Severe Thunderstorm Warning (vilket är en grad värre än en dito watch, har jag fått lära mig), så det kanske var lika bra att jag aldrig gick ut.

det vackraste ord som jag vet.

Som sista projekt i fiction writing-kursen fick vi skriva vad vi ville. Vi kunde lämna in något vi skrivit till en uppgift tidigare under terminen eller skriva nytt, en novell eller en short-short. Jag skrev ihop en, eh, jag vet inte vad, som heter Facts about Finland. Den består av två integrerade delar; en med fem sektioner, en för varje sinne, och en del med tre sektioner där gränsen mellan fiktion och verklighet brutalt utsuddas, sådär som när man suddar tills det går hål i pappret. Hörselsektionen innehåller bl.a. the sound of the most beautiful words I know, och där fick jag fundera litegrann. Dels skrev jag ihop just det lite i hastiga taget och hann inte riktigt fundera och smaka som jag kanske borde. Dels känns många av orden som jag vet att jag tycker om inte så värst svenska (och det var viktigt): portmonnä, papiljotter, paraply (alla börjar på p). Och sen låg det ju en viss tanke bakom betydelsen också, även om jag inte översatte alls, utan bara slungade ut dem som de konstverk de är, vilket innebär att ingen kommer förstå dem. Men de har en betydelse för mig?

Orden: islossning, lä, stiltje, tystnad, tö och utomskärs.

green week.

Det är grön vecka nu. Det tycker jag är bra, jag tycker om miljön, jag är väl inte kvasivegetarian för intet. På bilden ser ni mitt halsband (jag har gått vidare från t-shirt-stadiet och gör numera halsband till olika sammanhang. apparently.). En sak tycker jag dock är lite skojig: första punkten på listan över Martha Stewarts tips om hur man blir mer miljömedveten är att man ska köpa vatten i 5-galloncontainrar och fylla på flaskor för dagligt bruk. Okej, det är ju bättre än att köpa halvlitersflaska på halvlitersflaska, men really? Bästa tipset på att bli miljömedveten är att köpa vatten på flaska?

Här är en annan miljörelaterad historia: när jag just hade kommit hit var det nån random svensk som försökte prata med mig på msn.
Han: "Såå... Vad tycker du om miljöförstöring då?"
Jag: "Det är ju inte bra."
Han: "Vad gör du åt det då?"
Jag: "Flyger tvärs över jordklotet till ett ställe där de inte ens har sopsortering."

Idag lallade jag mig igenom vår mytologipresentation med stoltheten i behåll. Idag har jag också legat i gräset och känt jorden under mig Earth Day till ära. Och så hengajlade jag lite med Erin och Kira och tittade på American Idol bara för att Erin är kompis med en som är med (oj så bra han var också). Och sen har jag ätit karelska piroger med äggsmör och något misslyckad pannkaka med sylt och försökt komma på hur vi egentligen firar valborgsmässoafton. Så att. Inte illa alls.

mytologi och ljuspunkter.

Klockan är sex på kvällen, det är tjugotre grader ute och jag sitter inne framför datorn. Hurra. Vi ska ha ett föredrag om Paris på tisdagens mytologilektion. Hurra. Vi ska inte göra nån serietidning, dockteater, eller sketch (i motsats till vissa andra), men vi tänkte föreslå att vi kan göra det på tre olika språk om de vill. På så sätt har de ju i alla fall valt den tråkiga presentationen på engelska. Jag är inte så dum som jag ser ut.

Men man kan ju inte ta det så hårt. Det är ju faktiskt soligt. Jag åt jordgubbar till frukost i morse (it's like summer in a bowl!) och Kelsey hade dubbelkollat med läraren som leder deras europaresa, så nu är det säkert att de (John & Kelsey; vad jag vet iaf) kommer ett varv till Finland och hälsar på! Så på det hela taget är livet ju ganska underbart.

ibland har man dagar då...

Ibland har man ju sånadär dagar då man ligger raklång i gräset, då man börjar sjunga Yellow Lemontree så fort nån inleder en mening med "I wonder how...", slår sig själv på ryggen med en foxtail, dansar omkring på en parkeringsplats till den tysta musiken, ser på presidentdebatt på tv och gissar svaren förrän de säger dem, man får höra att K ska stanna i alla fall som en trendsettare, hint, hint, sjunger Mmmbop bara för att se om J verkligen skulle göra allvar av sitt mordhot (nej), går barfota på asfalt och gräs och känner livet i tårna, provar Willie Nelsons glass som en följd av att andra J ska rösta på Colbert i presidentvalet och Colbert har ju en glass och K vill ha för att man nämner ordet och själv är man ju inte svårövertalad, man får choklad av sin hissalärare för att klassen var så duktig i hissaprovet (= ingen underkänd, medeltal 83/100, lägsta poäng 62) och sånt.

Ibland följs såna dagar av morgnar när man har food day i fiction writing och man bara sitter och äter och pratar strunt om konserter och senior pranks tills bara en halvtimme av lektionen återstår och läraren kommer på att man kanske borde göra nånting vettigt i alla fall, men man bara säger nej och så pratar man lite mera strunt tills en kvart återstår och tre människor läser fina historier och sen går vi vidare med våra liv.

dagens fråga.

Undrig idag är Emma som undrar hur soligt / blåsigt / molnigt det ska vara för att just den aspekten ska visa sig i yahoos femdagarsväderprognos. Det står en siffra för varje dag och sen en liten bild: en sol, ett moln, en regndroppe o.s.v. Igår var det röda löv som virvlade runt och 20; det var en sån där dag på våren ni vet när folk kommer till skolan följande dag alldeles röda i ansiktet och säger att de somnade på terrassen. Idag är det också röda löv som virvlar runt och 22. Men i justnu-rutan står det tjugo och en rund gul boll. Så att. Sånt funderar jag på.

förkortningar.

"Varför har engelskan så konstiga förkortningar?" frågade jag min lingvistikprofessor idag, även om det inte hade så mycket med lingvistiska äventyr att göra, men i brist på andra så*. Först förstod han inte alls vad jag menade (jag gav som exempel that is - i.e., och han trodde jag menade that's; oj så konstigt). Och sen var han alldeles förvånad för han hade tydligen aldrig tänkt på det förut och trodde att ordet abbreviate betyder "översätt till latin, och förkorta därefter". Nåja, inte riktigt, men nästan; han lät i alla fall förvånad när jag sa att vi bokstavligen förkortar ord (mr G påpekade speciellt till oss svensktalande studerande när jag hade academic writing hemma att for example inte förkortas f.ex.; tydligen händer det rätt ofta att vi skriver så även i akademiska uppsatser). Han hade inte så mycket svar att ge i alla fall, men det var rätt intressant att se att ingen av de andra studerandena ens visste vad i.e. var en förkortning av på riktigt (id est); den har totalt tappat sin tidigare 'betydelse', det är lite som en död metafor som har tappat sin metaforiskhet.

* Vi brukar börja varje lektion med linguistic adventures, då man får dela med sig av alla spännande lingvistiska äventyr man har varit med om sedan senaste lektion. De har inte nödvändigtvis alltid precis med lingvistik att göra, men herr professor är glad och nöjd och fladdrar iväg på alla möjliga sidospår (första lektionen spenderade han ungefär en halvtimme med att redogöra för en av studenternas efternamn, att det kom från nån by i Irland och vad dess latinska namn var, o.s.v.). Grabben i stolen bredvid konstaterade en gång att vi slipper ha lektion överhuvudtaget om vi bara har typ tio lingvistiska äventyr varje gång, så man försöker ju dra sitt strå till stacken.

later world literature.

Imorgon har jag tent. Den handlar om Flauberts Madame Bovary, Dostojevskis Notes from Underground och ett antal dikter av Baudelaire.

Jag kan inte alls med Madame Bovary, hon skapar problem för att hon vill ha dramatik och blåser upp småsaker och klagar över allt utan att göra nånting för att förbättra. Ibland undrar jag om jag inte hatar henne mest av allt för att hon inte bara heter Emma, hon påminner om mig annars också. Faktum kvarstår dock: jag gillade inte speciellt mycket att tvingas läsa den boken igen (läste den till litthissakursen när jag studerade litteraturvetenskap också).

Fast sen började jag läsa Dostojevski och tänkte att kanske Flaubert inte är så illa när allt kommer omkring. Huvudpersonen är en man som spenderar veckor med att fundera om han kanske ska stöta ihop med en man på gatan, och sen bestämmer han sig för att göra det och planerar in i minsta detalj och skaffar nya kläder för att han måste ju se bra ut när han stöter ihop med dendär andra mannen och sen sist och slutligen gör han det inte heller. Hela första halvan av boken är bara en monolog där han filosoferar om vad som är fel med världen. Han är vad som är fel med världen, tycker jag. Jag blev lite ledsen, för jag tyckte ju om Brott och straff, i alla fall tills alldeles i slutet. Jag förstår inte varför vi måste läsa det här dravlet.

Och sen Baudelaire, då. Jag vet inte, att rota i det groteska bara för att det är groteskt är inte riktigt något som talar till mig. Fast å andra sidan innehåller en av mitt livs två publicerade dikter en strof i stil med "det ligger ett kadaver på vägen när vi åker hem / så vackert", så jag är kanske inte one to talk.

Det hjälper ju inte att professorn mycket väl kan vara den tråkigaste gubben i världen. Men, han är i alla fall inte sämre än min favoritmr T, så det finns ju en silverlinje / guldkant*.

Fast det finns ju några roliga saker också: I en av sina dikter nämner Baudelaire Torneå. Pojken bredvid mej har fint hår, fina skor och dåligt inflytande. Och i slutet av kursen ska vi läsa Marjane Satrapis Persepolis, det ser jag fram emot.

* Är det inte lustigt att vi har kanter av guld och engelskingar silver (silver lining)? Jag undrar om det finns nåt språk som har brons.

tro, hopp och kärlek.

I något skede tänkte jag länka till den här sidan*, för att jag tyckte det var lite roligt. I samma veva hade jag tänkt lägga till ett Men; att jag behöver tro, hopp och kärlek, att det är så lätt att gå in i något slags vacuum och omedvetet förtränga att det finns något annat någon annanstans, men att det är så mycket svårare när man pratar tvillingarnaböcker, schlager och Muhammed Ali, och då blir en tioeurossedel på Kelseys anslagstavla plötsligt värd så mycket mer och att jag i dessa dagar växlar mellan jag-vill-hem-NU och jag-vill-aldrig-härifrån sisådär tio gånger om dagen.

Fast just nu skiner solen och jag har just suttit på scenen i konsertsalen och valt bort en Steinway-flygel och för en gångs skull känt att kanske det ska gå bra att spela inför skrämmande jury-människor, och allt detdär känns ganska irrelevant just nu. Fast nu skrev jag ju det i alla fall.

* Fredag den 11 april bloggar Jonas Gardell om Jakobstad, lördag den 12 april bloggar Jonas Gardell om Vasa, söndag den 13 april bloggar Jonas Gardell om Emporia. Okej, detdär sista var ett påhitt, men erkänn att det skulle ha varit fullständigt passande på ett lite sådär otippat vis.

och svaret är...

När jag nu ändå håller på och visar bilder tänkte jag också passa på att berätta vad som är svaret på den stora frågan: ingenting.

Jag vet att ni knappt har kunnat sova av funderingar hur det skulle gå.

i'm dreaming of a white april.

Här är det också vitt... fast kanske inte på samma sätt som hemma.

inte pessimist, bara realist.

Syster Liten klagade en gång på att jag aldrig visar entusiasm för nånting. Här är orsaken: då går det bara åt Hades domän. Jag är inte pessimist, bara realist. Här går jag och skuttar omkring och ser fram emot nästa fredag, då jag ska se Goo Goo Dolls på K State. Jag har sällan sett fram emot nånting så mycket.

Och whaddya know, konserten är inställd.

Jag är inte pessimist, bara realist.

you know you're in kansas when...

Jag bildgooglade nyss för att hitta en jayhawksbild till det förra inlägget, och ramlade över den här sidan, och visserligen fanns det en del jag inte kopplar till, men jag hade rätt roligt åt en del. Här är ett smakprov, hela listan hittar ni via länken ovan.

You know you're in Kansas when...

• You know the meaning of Rock Chalk Jayhawk.
  
• Your closest neighbor is more than a mile away, and you can still see him from your front porch.
• Except in Johnson County, a Mercedes Benz is not a status symbol. A Ford F150 4x4 is.
• A shotgun is your idea of instant messaging.
• The radio buttons on a new car are all preset to country.
• You've had classes canceled for heat and snow in the same month.
  
• You can properly pronounce Salina, Basehor, Schoenchen, Kechi, Olathe, Chautauqua and Osawatomie.
• What in the world is a vegetarian special? We don't even know what that is much less serve it at the local diner.
• You prefer the Little Apple over the Big Apple as a place to live.
• You really do think Sunflowers are beautiful.
  
• You go to Wal-Mart to shop.
• You know the real way to pronounce the name of Clintons state and the river... arKANSAS.
• It's a bottle or a can of pop here. Soda is something you bake a cake with.

• You actually get these jokes and pass them on to other friends from Kansas.

rock chalk jayhawk!

En gång var jag med om att avbryta en skivinspelning så att vi kunde åka hem och titta på ishockey. Igår när jag kom till körövningen, började Dr B med att säga att alla vi som hade kommit dit skulle få ekonomisk ersättning för att vi överhuvudtaget kom... och fortsatte sen med att meddela att vi måste sluta 8.05 istället för 9, eftersom han hade ett [harkel, harkel] möte klockan 8.20.

Det var ett blått campus igår; kliv in och en teleporter tar dig till Lawrence (lustigt nog inte speciellt blått idag). Rock Chalk Jayhawk överallt; till min stora lycka har jag ju linguistics och fick idag också reda på var det kommer ifrån

Och vilken match. Memphis och Kansas turades om att leda, men Memphis var i ledning i slutet; de missar tre av fyra freethrows, medan KU sätter sina; det är sekunder kvar och Memphis leder med tre poäng. Supermario får en helt ny innebörd när Mario Chalmers helt kallt sätter en trepoängare med 2.1 sekunder kvar; matchen går till övertid och 63-63 blir 75-68. Jayhawks är nationella mästare i basket.

bipolar.

Ena stunden har jag löjligt roligt och kan inte förstå att jag måste åka härifrån om en och en halv månad. I nästa stund sitter jag och maniar över bortkastade stunder och tycker att tjugoåttonde maj inte kan komma snart nog. Bipolar vadå? Just nu skulle jag bara vilja komma hem så att jag slipper obsessa (för det botar säkert allt).

I en av dessa bortkastade stunder tittade jag på Så ska det låta, och sen dess har jag tjejlyssnat på Oh Lauras Release Me; jag gör revolutionerande upptäckter sisådär två år efter alla andra. Men om någon vill ge mig A Song Inside My Head, A Devil In My Bed i födelsedagspresent lovar jag att inte slänga presentpappret i ansiktet på givaren.

ruby slippers.

Jag tycker om symbolik. Jag tycker också om skor. Därför har jag ett par röda, glänsande skor som jag köpt i Kansas. Sen när jag är hemma och vill tillbaka kan jag bara sätta på mig mina skor och så är jag här. Tänker jag mig.

P.S. Om någon behöver en förklaring till det här inlägget kan jag hjälpa er genom att säga att innan jag kom hit var de enda kansanerna jag kände till Stålmannen, Meg från Sunset Beach och Dorothy i Trollkarlen från Oz. Efter att ha spenderat åtta månader här har jag också lärt mig att Barack Obamas mamma är från Kansas. D.S.

backwards.

Just nu håller jag nästan på att läsa på hissaprov. Så därför tänkte jag blogga lite. Erin och jag diskuterade häromdagen om saker som är backwards med Emporia. Jag kommenterade att för mig är det ju rätt svårt att avgöra om saker och ting är backwards med Emporia eller med USA, men en sak vi båda kunde enas om var det som syns på bilden: drive through liquor store. Om jag vore polis och ville haffa nån för DUI skulle jag slå läger här bredvid. På det hela taget finns det mycket mer drive-through (igen, bilsamhälle), men drive-through bankomater är ju lite mer vettigt.

vårtecken.

den riktiga ranten.

Jag tänkte att det kanske kunde vara intressant för er att få en inblick i vad jag håller på med om dagarna. Därför kåpipejstar jag här in en text som jag skrev i läxa tills idag och läste upp för klassen. Förra gången skulle vi skriva alfabetshistorier (=26 meningar som börjar med nästa bokstav i alfabetet, första med a, andra med b och så vidare; därtill skulle en mening vara ett fragment och en bestå av exakt 100 ord). Den här gången gäller det rants. Till nästa gång ska vi skriva apologies. Jag tänkte skriva Ilkka Kanervas.

Kanske är det i alla fall bäst att också tillägga den disclaimer jag lade till innan jag började läsa: "I've used the same subject that I did in the intro-course last semester, and they accused me of being hostile, so keep in mind, people, this is Fiction Writing."

These people can’t do anything right. You’d think that if they know the optical cord to the motherboard is faulty, they could just switch it out, right? Even I could tell them that, and I’m not the one claiming to be an expert on computers. But no, this is America, we don’t deal with foreigners, we don’t help crazy European people with their crazy European computers. We just charge forty dollars to tell them we can’t do anything, that’s what we do. Not that it helps much to have a functioning computer here anyway, of course, this retard of a country is at the absolute bottom of the technological development ladder. You know, you can make internet calls to people in the Israeli desert without problems, you can call the smallest technologically challenged village in Cyprus without problems, but try calling Kansas, USA, and you’ll run into trouble! You know, someone told me about this Californian dude who visited the Finnish countryside and marvelled at the cellphone reception; he lived in Silicon Valley and often lost reception near his house there. In Silicon Valley, for God’s sake! So there you go, America, maybe you should reconsider your opinion about yourself, maybe you’re not the center of the world after all, maybe you actually could learn something from other people! You know, when I first came here, I thought it was just a bunch of stereotypes the whole thing about Americans thinking they’re better than everyone else and not caring about the rest of the world. I really thought they were just stereotypes, but when something like this happens, you can’t help wondering if it isn’t true after all. Well, you know what, America, I have an equation for you: This is the middle of nowhere, Kansas is, that’s what everyone says. Well, if Kansas is the middle of nowhere and Kansas also is the middle of America, that means America is nowhere. Get it, people? America is nowhere, nothing, no one cares about you and your petty little problems. Millions of people die everywhere, everyday, but no one cares if they live in Sudan or Nepal or whatever, but as soon as some American nobody dies, we’re supposed to be all sad and enraged and hold quiet minutes and remember them forever and ever and all that crap. Well, I don’t care, alright? I. Don't. Care.

Reaktionen? Massa skratt och stora applåder. Jag älskar min fiction writing-grupp.

fråga.

Vad händer om man tvättar en klänning gjord av 58 % acetate och 42 % rayon vanligt fast man bara får tvätta i kemtvätt?

hejdå, tolv pianon.

Jag spenderade runt tre timmar i Beach Hall igår. Det hade indirekt att göra med den här bilden: tolv gamla pianon står mitt i aulan (som för övrigt har en remarkabel akustik; stå mitt under kupolen och klappa händerna och du är kung över hela världen) och skräpar.

Den direkta orsaken är vad som nu finns där dessa pianon har stått tidigare. På ett sätt är det ju lite trevligt, att lära känna ett piano och veta att om man ska spela ett stycke där F#2 ingår, ska man nog välja ett annat rum. Men på ett annat sätt är det ju lite himmelskt att spela på ett instrument som lyder ens minsta önskan. På ett tredje sätt är det ju lite mindre trevligt att upptäcka att det man trodde var pianots fel i själva verket beror på ens egen dålighet. Men det är ju en så världslig sak att det inte är klokt.

P.S. Apropå musik: efter många om och men har registreringskontoret rett ut att min oregistreradhet inte är deras fel, och därmed kan de heller inte göra något åt saken. Så där avslutas min amerikanska sångkarriär. Om jag nu inte kommer tillbaka förstås; av någon anledning har alla valt denna dag att försöka övertala mig att stanna. Enligt uppgift har John övertygat mina föräldrar om att de inte vill ha hem mig, men jag kan få bo hos Alli över sommaren, hon har ett extra rum. Inte ens bristen på översättningsinriktning var ett problem; det finns tydligen ett translation program vid K State. Om det gäller översättning engelska till svenska förtäljer inte historien. D.S.

min goda sida.

Jag har blivit en bättre människa sen igår.

Igår gick jag förbi Alpha Kappa Lambdas bord där de försökte bota domestic violence för fulla muggar. "Help stop domestic violence!", sa John. "I like domestic violence", sa jag och gick förbi. Sådär som jag brukar, uppmanare till självmord som jag är.

Idag gick jag också förbi AKLs bord där de fortfarande försökte bota våldet i hemmen. "C'mon, Emma", sa Joel. "Alright, how much do you want?" sa jag och drog fram min pengapung. "A dollar", sa han. "I give you a dollar and you cure domestic violence?" sa jag. "Really?" Han kunde inte riktigt svara på det, men han fick min peng i alla fall. För jag har ju blivit en bättre människa, som inte bara är emot saker för att vara emot. Är du inte stolt, mamma?

rant*.

Det ser ganska lovande ut med en fortsättning av mina sånglektioner, trots att jag inte är inskriven i kursen. Men nu är det nu frågan om jag ens vill. Låt oss för ett ögonblick förbise det faktum att jag inte har fått sjunga en endaste sång under kursen. Det som stör mig för tillfället är detta: jag mejlade läraren igår och frågade ifall ska komma på lektion idag, då det inte är helt klart ännu att jag får fortsätta (förra veckan kom jag dit bara för att höra att hon inte kan undervisa mig om jag inte är registrerad), men hon svarade att jo, kom, för all del. Det var alltså igår kväll, dagen före idag. Idag kom jag dit, såg en lapp på dörren där det stod att alla eftermiddagslektioner var inställda p.g.a. nån föreläsare som var på besök. Bara för säkerhets skull (det kunde ju ha varit ett åh, så roligt aprilskämt) knackade jag på i alla fall, "Didn't you see the note?", frågade hon.

Jo, jag såg lappen; jag såg också mejlet du skrev IGÅR KVÄLL, kärring.

Jag vet inte så mycket om akademisk praxis, men är det vanligt att random föreläsare kommer på oväntat besök och ställer in vanliga lärares lektioner sådär bara för att de ska dricka Gevalia eller nåt?

* jag har i läxa till nästa fiction writing-lektion att skriva en rant; bra med övning.